fredagen den 23:e mars 2012

A Life In Music - 1979

1979 släppte Sony Corporation sin första Walkman. Produkten som av någon outgrundlig anledning kallades för freestyle i Sverige. Mycket av den musik jag lyssnat på genom åren har strömmat genom min Walkman DDII. Det var ett av de bästa elektronikköpen jag gjort i hela mitt liv. Jag har kvar den någonstans i gömmorna än idag. 1979 var också ett mycket starkt musikår. 


1979 var också året då Pink Floyd släppte sin kanske mest kändas skiva, The Wall. Detta är Roger Waters mycket personliga rockopera om en liten pojke som växer upp och blir rockstjärna, men pga av olika skäl börjar fjärma sig från sin omgivning. Han bygger upp den omtalade muren runt sig. Skivan ackompanjerades av en film och en svindyr live-show. Konserterna var så kostsamma att Pink Floyd bara hade råd att sätta upp den i fyra städer under turnén 1980-1981 (Los Angeles, New York, Dortmund och London). Waters har skrivit alla texter och de flesta av låtarna. Legendariske gitarristen David Gilmour har dock bidragit med några centrala låtar på skivan; Young lust, Run like hell och den monumentala Comfortably numb. Enligt sägnen satte Gilmour det långa solot på Comfortably numb i första tagningen när de spelade in låten. Utan att ha bevis för mitt påstående skulle jag tro att just Comfortably numb är den låt jag hört på flest gånger i mitt liv. Andra solot när gitarren kommer "i takt" med trummorna är alltid en höjdpunkt och jag får då ett belåtet leende på läpparna. Gilmour rules! Comfortably numb.



Den andra skivan jag listar från detta år är Neil Youngs Rust never sleeps. Detta är också en LP jag har lyssnat väldigt mycket på. Skivan spelades in live under 1978-turnén. Den ena sidan innehåller akustiska låtar, och den andra "elektriska" låtar med compbandet Crazy Horse. Ett av Neils signum är de intressanta texterna, ofta drömlika och svårtydda. Två av de tre mest omdiskuterade låttexterna återfinns på denna skiva i låtarna Powderfinger och Thrasher. Den tredje låten som diskuteras är Cowgirl. Den låt jag väljer att hylla här är en av Neilans allra bästa: Thrasher.



Nu har vi kommit fram till introduktionen av The Cure, ett av två band som definierade 80-talet för mig. Robert Smith, Lol Tolhurst och Simon Gallup var kärnan i bandet under den tidiga fasen. Men egentligen är sångaren och låtskrivaren Robert Smith lika med The Cure. Han sparkar och återtar medlemmar i bandet efter eget huvud. Debutplattan kom alltså 1979, mitt under punkvågen. The Cure, Simple Minds och några andra band var nog lite influerade av punken, men de tog istället den brittiska musiken in på ett spår som skulle leda oss fram till depprocken. Från debutalbumet Three imaginary boys väljer jag en av mina personliga favoriter: Object.

 


På tal om Simple Minds så släppte de deras andra skiva, Real to real cacophony, i november 1979 bara ett drygt halvår efter debuten. Simple Minds var tidigt i deras karriär tuffare och lite mer kantiga än vad de skulle utvecklas till bara 2-3 år senare. Simple Minds med Jim Kerr i spetsen var under en period ett favoritband för mig. Men efter ett tag tappade jag intresset i takt med att de släppte mesigare musik, en tråkig stadium-rock som passade deras bombastiska live-framträdanden. Att bandet också tog på sig rollen som världsfrälsare var heller inte så positivt i mina ögon (de var inte det enda bandet/artisten som gjorde det..) De första skivorna innehåller en del riktigt bra låtar i vilket fall. Här kommer den tunga Premonition.

 


1979 var också året då The Police kom ut med andra skivan, Regatta de blanc. Skivan producerades tydligen i all hast för att följa upp den lyckade debuten från året före. Skivan är därmed också ganska ojämn, men några riktiga höjdarlåtar finns som; Message in a bottle, Walking on the moon och The bed's too big without you. Skivans bästa låt är dock: Bring on the night.


Nu har jag pratat nog om bra låtar, så nu ska jag ta med några nostalgiska också. Jag och mina kompisar, Sverker, Lottie, Ulrika, Marika och de andra lyssnade ju en hel del på Uggla, men 1979 kom Noice med deras lysande debut-LP, Tonårsdrömmar. Skivan blev snabbt en favorit och den spelades om och om igen. De känd låtarna är givetvis I natt é hela stan vår och En kväll i t-banan, men hela skivan är bra. När jag nu för tiden lyssnar på skivan drabbas jag av flashbacks från en svunnen tid, men jag inser också att det är helt andra låtar som jag nu gillar bäst. Skivans avslutande spår står sig bra och de sprudlar av en ungdomlig frenesi som jag bara kan drömma om idag; Din tid kommer också, Nu bryter jag upp.



Bonuslåt: Bästa låten från svenska musikfestivalen 1979? Låten som kom sist: Johnny the Rucker.

Nästa gång ger vi oss in i 1980-talet och neonfärgade jumprar, benvärmare och axelvaddar. Ha de!

Spellista för Henkes A Life In Music - The 70's.

4 kommentarer:

  1. CN innehåller mitt favoritsolo genom tiderna - jag får ståpäls. Skivan håller än idag.
    Håller med om att SM blev tristare iom Once upon a time LP. Världsförbättrar imagen har en tendens att göra band tråkiga. Chealsea girl är en annan höjdare från tidiga SM.
    Cure lyssnar jag i stort aldrig på nu för tiden men de var favoriter när det begav sig.
    Noice - tack men nej tack.

    SvaraRadera
  2. Ahh, har vi fått in en musikälskare bland besökarna? Bra det!

    Och vi är helt eniga om banden med världsamvete, du förstod exakt vad jag menade. Banden? SM, U2, PG, Sting...

    Lyssnar inte på Cure längre?? Det kanske vi kan få ordning på under de närmaste ALIM-inläggen...! :-D

    SvaraRadera
  3. Visst minns man sin första freestyle -- det var stort.

    PF -- mnja, just CN kändes inte som någon hit.

    Här lät ju The Cure ovanligt gladrockiga (för mina öron) men de är fortfarande inga favoriter.

    Simple Minds känner jag nog mer igen från mes-perioden så det var intressant att få höra ett lite annat sound.

    Police -- fortfarande trevligt

    Noice -- Inga jag fastnat för, men "En kväll..." har en tendens att sätta sig på hjärnan lite nu och då.

    Ser verkligen fram emot vad 80-talet kommer att frambringa

    SvaraRadera
  4. Tänk vilket intryck freestylen gjorde på oss alla. En fantastisk sak, det är vad det är!

    Cure började med en skiva som var udda, sen körde de fyra deppiga skivor, men sen blev de mer glada igen! :-)

    SvaraRadera