fredag 29 juli 2016

Jason Bourne (2016)


Tja, vad kan man säga? Låt oss börja med mina förväntningar inför filmen. Jag älskar Bourne-trilogin och anser att den omdefinierade actionthrillergenren för det nya millenniet till en så stor grad att till och med Bond-gänget hakade på och efterapade. Doug Liman gjorde första filmen och Paul Greengrass tvåan och trean. Dessa herrar står bakom denna femte (fjärde?) Bourne-film. Förväntningarna var höga.. Jag hade noggrant undvikit spoilers, inte sett trailern, inte läst på, slagit dövörat till när någon pratade bredvid mun. Jag visste inte ens att Alicia Vikander var med! Positiv överraskning.

Men damn, vilken besvikelse filmen var. Mycket av det som de gjorde bra i de tidigare filmerna har i princip försvunnit. Bourne-trilogin hade alla intressant story som kryddades med utmärkta actionsscener. Första filmen bygger såklart på den spännande premissen att Bourne vaknar upp utan minne men med ett "skill set" inom dödandets konst utan dess like. Samma premiss som så lyckat gjordes i Long kiss goodnight med Gena Davis.

Bästa scenen i hela filmen
Den första Bourne står ut i mitt huvud på grund av den suveräna storyn, men de två efterföljande var bra också. Borne letar sig långsamt fram till kärnan av hans förflutna. Nu inför nya filmer ställdes filmmakarna inför problem. Hur skulle du ta historien vidare. Den absurda fjärde filmen The Bourne Legacy med Jeremy Renner var ok i actioninnehållet men hade en allt för långsökt och helt meningslös handling. Dagens film har varken eller. Varken bra action eller en bra handling. Matt Damon är åtminstone tillbaka vilket höjer filmen men de står och stampar vatten när det gäller visionen om vad de vill göra med Bourne. Nu försöker de sig på att göra om tvåan och trean. Han ska leta ännu djupare i sin historik. Detta hade säkert kunnat blivit bra men de lyckas inte. Jag var aldrig känslomässigt engagerad i Bournes vedermödor eller ångest. Jag tyckte aldrig att filmen var spännande eller medryckande. Den måste bli underkänd när en actionthriller inte är det minsta spännande.


Actionscenerna är tyvärr "too much". Det är alldeles för långa jaktscener och snabba klipp. Totalt ointressant. Jag saknar de delikat koreograferade korta men brutala actionscenerna 1-on-1 som fanns i de tre fösta filmerna. Jag saknar också finessen med de lite större actionscenerna, som den på Waterloo Station i London. I denna film är de personliga närkampsslagsmålen dåligt koreograferade och orimligt långa (med undantag för den allra första i inledningen av filmen), och de stora scenerna är uddlösa och tradiga. Damn, jag är besviken som du hör.

Till filmens ljuspunkter hör Alicia Vikander. Denna gång inte lika mycket på grund av hennes bevisat fantastiska skådespeleri (hon var ganska alldaglig i denna film) utan att hennes karaktär var den enda intressanta i hela filmen. Hennes Heather Lee fick mig i alla fall lite att höja på ögonbrynen och ställa mig frågor. Jag antar att vi får lära oss mer om unga miss Lee i de oundvikliga uppföljarna...


Filmens sämsta karaktär var överraskande nog spelad av den annars så stabile Tommy Lee Jones. Här spelas hans Director Dewey upp som ett endimensionellt monster och han gick omkring med en elak grimas hela filmen. Hans skrynkliga nuna var lika stel och statisk som om han hade botoxat sig helt slät och stel. Synd på en sådan bra skådis.

Matt Damon...? Matt Damon! :-)

Jag ger Jason Bourne två fedorahattar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

torsdag 28 juli 2016

De Dödas Röster (podcast 2016)



När Sarah Koenigs podcast Serial gick på senhösten och vintern 2014 var det något nytt inom podcast för mig. Ett nytt format. Nu har Sara Bergmark Elfgren tagit detta format ett steg vidare med De dödas röster. Serial är en riktig dokumentär medan De dödas röster är en fiktiv sådan. Formaten är annars ganska lika. En berättare (Sarah K respektive den påhittade (?) Emma) gräver sig djupare och djupare in i ett gammalt och olöst mordfall. Båda berättarna är riktigt medryckande. Serial tilltalade min nyfikenhet, De dödas röster min fantasi. Däremot är kanske inte DDR så himla skräckinjagande. Den handlar om spökhistorier, men den är inte en spökhistoria fullt ut. Jag är skraj för det mesta men det var inga problem att lyssna på detta...

De dödas röster är i alla fall otroligt spännande och välskriven. Jag lyssnade på podden på två längre promenadpass i stekande solsken. I mitt huvud var det dock sportlov, kallt och snö på marken. Jag kan bara applådera hela produktionen. Det känns som en talbok deluxe med flera röster och ljudeffekter. Det kändes inte alls som radioteater.

I De dödas röster får vi följa Emma som gräver i mordet på sin bästa kompis Jessica som skedde för tjugo år sedan, 1996. Mordet förblev ouppklarat men i allmänhetens ögon fanns en skyldig. Emma tar oss tillbaka till en tid med rollspel, deppmusik, hemlisar och pakter. Emma försöker ta reda på vad den lilla klick kompisar som hon och Jessica mest hängde med egentligen hade med mordet att göra. Det var Jussi, Frippe, Maria och Alem.

Om du inte redan har lyssnat på De dödas röster tycker jag att du genast ska ladda ner den och lyssna först och komma åter till denna blogg vid ett senare tillfälle. Nedan kommer mina kommentarer och funderingar. Jag kommer försöka undvika att spoila rent ut men jag vill nämna saker jag påmindes om när jag lyssnade på podden så indirekt kan du bli spoilad hårt. Beware! Jag spoilar också någon film och annat nedan...


Blandade notater från min telefons anteckningsblock:

Redan efter första avsnittet funderade jag på filmen Angel Heart och konceptet att privatdetektiven söker en mördare som visar sig vara han själv. Nu var detta inte samma upplägg i DDR, men det fanns andra likheter med Angel Heart...

Under de efterföljande avsnitten funderade jag på flera saker. Jussi påminde mig om Elias i Cirkeln. Det borgade för att han inte var mördaren. Dessutom vore det ju bra snopet om det visade sig att det var han. Polisen trodde att Jussi och Jessica var ihop men jag fick en klar känsla under podden att Jussi kanske gillade killar mer än tjejer.

I det tredje avsnittet spelas en instrumental del  av en depplåt i bakgrunden. Jag tyckte mig känna igen The Cure men var inte helt säker.

Under fjärde avsnittet funderade jag lite på hur många av de spel som nämns i podden som funnits på riktig. Jag antar att DDR inte funnits i alla fall, men Okult? Oklart. Själv har jag bara en sommar av rollspel i erfarenhetsbanken, en sommar med Peter L och hans sambo då jag var kvar (fast) i Uppsala över sommaren (sommarjobbade på långvården).

Sen var det lite kul att Jessicas sviniga bror Ulf var fotbollsspelare. Givetvis! Precis som Erik och Robin i Cirkeln-trilogin. Vad har Sara, författarinnan, emot fotbollsspelare egentligen? LOL. Jag gillar inte ens fotboll och tycker att hon träffat helt rätt med stereotypen så mig gör det intet.

Beskrivningarna av The hunter var spännande. Bilder spelades upp i huvudet på mig där jag gick runt Råstasjön. Jag såg the eyeless från WoT framför mig. De som kallas Myrddraal, de svarta demonerna som kan försvinna in i skuggan. De är minst lika äckliga som The hunter beskrivs. Om det var en sådan som tog Jessica var det inte bra alls...

Men vad var det som sägs på ljudklippet från youtube-klippet?? Jag hörde ingen röst alls. Och då spolade jag tillbaka flera gånger.

Bara att de pratade om och spelade några blandband fick mig att bli helt nostalgisk. Tidsresor finns visst det!

Personligen undrade jag lite över vad de menade med fickpingis. Jag har nog haft en felaktig uppfattning om vad det är...

Slutet! Tja det var rejält vemodigt. Trots den korta stunden jag fick umgås med podden hade jag redan blivit så investerad i historien om Jessica. Det var sorgligt att lämna henne av flera skäl. Podden slut. Hennes öde. Hennes rädsla innan det hemskaste hände.

Tummen upp och tryckning på "like"-knappen. Detta var superbra och fräscht. Ett nytt format är här.
Well done. God job.

onsdag 27 juli 2016

"Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren



Sista och tredje boken i trilogin om Engelsfors kom att heta Nyckeln. Den leder oss vidare i utforskandet av den magiska värld Sara och Mats har målat upp och vi får veta hur häxorna hanterar hotet från den stundande apokalypsen.

Läs mina tankar om de tidigare två böckerna; Cirkeln och Eld.

Jag måste redan här varna för vaga spoilers gällande för Engelsfors, Buffy the Vampire Slayer och Angel (the tv-series)... Spoilers!! Beware!

Jag tycker att böckerna blivit bättre och bättre. Denna tredje bok har också mest magisk innehåll (pun intended). Det är lite mindre fokus på tjejernas dåliga självförtroende och kärleksbekymmer, även om det finns mycket av det också. Istället fokuserar författarna mer och mer på det avgörande "slaget". Jag älskade delarna från Gränslandet som piffade upp historien betänkligt och dessutom var ett jättebra verktyg för författarna att speeda upp berättandet lite då och då. Slutstriden utspelades i en fantasieggande miljö och hade bra twistar och höll hög klass. Om jag saknade den fullfjättrade magiska världen lite i första boken så fick jag den kvoten fylld till bredden med denna tredje bok.

Jag kan dock tänka mig att andra målgrupper kanske saknade det socialrealistiska av och till i denna tredje bok. Jag fann balansen bra och berättandet i allra högsta grad effektiv. Under läsningen av Nyckeln märkte jag att jag blev illa till mods till och med. Boken påverkade min sinnesstämning så mycket som bara böcker som jag verkligen kommer djupt in i gör. Det var när karaktärer i boken var illojala, korkade eller orimligt självömkande som jag lät mig dras ner i mörkret. I vissa partier blev det så jobbigt att jag faktiskt till och med tog en liten paus innan jag läste eller lyssnade vidare. Jag tänker speciellt på när jag lyssnade på talboken i bilen på väg ner till goda vänner på västkusten. Det var partiet när Minoo och Walter bökade som mest med varandra och allt blev som mörkast för Minoo som jag tvingade mig själv stänga av och slå på skvalradion istället. Jag ville inte anlända till vännerna mörk i sinnet!

Slutet av boken var oväntat långt. Det verkar som att författare ofta brukar försöka "wrap it up" snabbt efter slutstriden tagit slut. Till exempel den långa bokserien "The wheel of time" tar nästan abrupt slut efter den sista striden utkämpats. Jag kan nog uppskatta att författarna lät oss spendera lite mer tid med de överlevande karaktärerna. Det är nästan så att jag hade önskat att de lagt med ytterligare en epilog, som J. K. Rowling, från ett antal år senare med en kort inblick i hur livet för dem alla blev... Höll det, kunde hon ändra på sig? Klarade hon sig utan den svarta röken, och hur mådde hon? Vann hon över sina rädslor och fick hon frid? Hur gick det i kriget, fick han sota för sina brott?

Den största anledningen till att jag läste trilogin var trots allt att det var känt att Sara och Mats är Buffy-fans och att deras berättelse var influerad av tv-serien. Jag fann en mängd saker som påminde mig om Buffy. Det var ljuvligt och det adderade bara en krydda till den i övrigt unika historien. "High school is hell", "The Hellmouth", "Watchers" och "The Watchers Council" återkom alla i förklädnad. Gränslandet var kanske den största skillnaden även om det uppenbarligen fanns andra dimensioner i Buffy och Angels värld också.

Jag kan nu inte hindra mig från att skojja till det lite och se om jag kan matcha karaktärerna i Engelsfors med sina själsfränder i Buffyverse. Allt med en liten glimt i ögat. Hoppas att författarna inte tar illa upp, böckerna i trilogin står självklart tryggt på egna ben!

Och ni övriga läsare, hojta till i kommentarsfältet om ni inte håller med... Eller om ni håller med!

Minoo: Såklart att hon var trilogins huvudperson. Jag misstänkte det hela tiden, men var inte helt säker på om det var ett villospår (tänk vad Game of Thrones har ändrat på våra förväntningar...). Men hon hade "the chosen one"-aura runt sig hela tiden, inte minst i och med att hon avvek från de övriga sex utvalda med att inte ha ett element och så vidare. Minoo är såklart Buffy! Men hon fick också en hel del Illyria i sig vilket jag tyckte var rejält bad ass. Spännande! Jag hade gärna sett mer av Illyria-Minoo. Nu fick vi bara det under del sex eller något sådant.

Vanessa: underbara Vanessa, varma och goa tjejen. Och snygg också! Såklart gruppens Willow. Hjärtat i familjen. Och precis som Willow blev hon bara starkare och starkare desto längre historien gick.

Ida: min favoritkaraktär från Engelsfors. Varenda gång hon dök upp i tredje boken sken mitt sinne upp. Hennes personlighet och språk fick mig att smälta. Hon ÄR Cordelia.

Anna-Karin: att hon gick från en osynlig tjej med intill självutplåning dålig självkänsla, till en stark bad ass som övervann alla fysiska och psykiska barriärer gör henne till min Xander. Underdoggarnas underdog.

Nicolaus: Ledsagaren som offrade allt för de utvalda är inte en ny Mr. Giles för ingen kan ersätta Mr. Giles, men han är det närmaste man kan komma...

Linnea: Damn you girl. Vilken irriterande karaktär hon var mest hela tiden. Vad såg Vanessa i henne som jag missade? Vem kan jag jämföra henne med från Buffys värld? Efter en hel del tankemöda blev det plötsligt uppenbart. Hur kunde jag inte se det med en gång? Linnea har ju jättemycket Faith i sig...

Rebecka: den så starkt lysande solen från första boken fick aldrig den helhjärtade come back som jag hoppats på. I slutfajten fick hon nästan en jätteviktig roll som den som räddade Minoo, författarna närmade sig det och jag såg i tangentens riktning en version där Rebecka fick en central betydelse, men till slut var det A-K som stod för räddandet.  Rebecka blev aldrig en klar karaktär i mina ögon.

Elias: ännu en underutnyttjad kraft. Har svårt att placera honom men så fick jag plötsligt Doyle framför ögonen. Sticker det i ögonen? Denna udda jämförelse? Den kom till mig obearbetad. Jag har inte funderat på detta val så mycket.

Nog med leken att mappa karaktärerna. Man kan säkert göra det med andra älskade serier också. Vem är vem i Harry Potter till exempel?

Nyckeln var trilogins starkaste bok i mina ögon. Den innehöll de mest fantasieggande galna bilderna som dansade i mitt huvud. Det var också på vissa sätt den tyngsta boken. De utvalda var en tajt grupp i de tidigare böckerna och jag led lite när de splittrades och bråkade. Men de kom igenom skärselden hyfsat ok i alla fall. Om bara Ida hade fått klara sig också...

Jaha, vad nu då? Finns det någon fortsättning? :-D

tisdag 26 juli 2016

"Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren



Wow, vilket slut! Tala om intensiv spänning som man nästan dör av. Eld är andra boken i Berättelsen om Engelsfors och jag tycker att den var ännu bättre än första delen Cirkeln, vars revy du finner här.

Kvar är blandningen av tonårstjejernas problem med självkänsla, kärleksbekymmer och mobbning med berättelsen om en magisk kamp mellan de goda och demonerna.

Och precis som tidigare uppskattar jag inslagen om magi och krafter mer än det vardagliga livet i berättelsen. Men jag förstår att de båda sidorna behövs för att sagan ska bli just denna saga. Vi har ju också lärt känna våra hjältinnor mer. Vi har "the brains" Minoo, emo-tjejen Linnea, den bitchiga mobbaren Ida, den varma och sexiga Vanessa samt den jordnära Anna-Karin som ibland påminner mig om Neville Longbottom.

Nedan kommer nu risk för spoilers. Beware.

Eld är riktigt sablans bra. Ett nytt hot introduceras i Alexander och Viktor. Turerna kring Rådet är klart intressanta. De påminner mig om The Ministry of Magic och The watchers Council såklart. Men den stora händelsen som hanteras i boken är PE, Positiva Engelsfors. Som en sektliknande frikyrkoförsamling tar demonerna över samhället bakom fasaden av PE. Även om man som läsare väldigt snart identifierar dem som onda vet man ju inte exakt hur allt fungerar.

Det blir som bäst under andra halvan då flera mycket spännande händelser sker. Mordförsöket på Linnea var otroligt välskrivet. Hennes utsatthet på grund av de jagande killarna och panikångesten var mycket tydlig. Bra författat! Det kändes som att jag kastades in i huvudet på en oliktänkande som blev jagad av en pöbel. Mycket skrämmande.

Här funderade jag lite på att det föreföll som att fyra av de fem häxorna hade passiva krafter. Vanessa kan bli osynlig (en passiv kraft Linnea hade behövd där), Linnea kan tänka tankar vilket inte hjälper då mördarna inte gick att förhandla med, Minoo kan suga ut själar och minnen, Ida hade endast agerat som talesperson för den döda Matilda. Bara Anna-Karin hade en offensiv kraft då hon kunde styra människors vilja. Senare i boken fick vi lära oss att Ida faktiskt hade outforskade offensiva krafter också. Dessutom undrar jag inför fortsättningen om inte Minoo har lite allt möjligt i sin arsenal.

Nästa spännande passage var när häxorna bytte kroppar med varandra. Det var en otroligt intressant övning i förståelse av de andras liv. Man behöver gå 1,6 kilometer i en annans skor för att förstå den personen. Jag älskade den delen av boken och det blev spännande på sitt vis att följa hur de upplevde och klarade av förändringen. Dessutom var hela grejjen med rättegången mot Anna-Karin en spännande del av boken med flera twistar staplade på varandra.

Slutet var sprakande. Det gick inte att lägga ner boken som de säger. Jag som läsare kastades mellan hopp, förtvivlan, ångest, en känsla av förlust och jublande vinnarkänsla. Chock. Förtvivlan. Ilska. Sorg.

Om Minoo var min favorit i första boken kom jag att gilla alla de fem karaktärerna mer och mer under läsningen, men mest av alla gillade jag Ida. Hon var roligast att följa, den av de fem som hade mest "skavanker" och hon var den jag hade mest sympatier för. Hon var så gullig och mörkrädd. Minoo stoppade apokalypsen i Cirkeln, Ida stoppade den i Eld. Väldigt trist att de lät henne dö.

Eld var riktigt najs. Nu är jag än mer sugen på att få veta hur historien avslutas. Vidare till tredje och sista delen, Nyckeln.

måndag 25 juli 2016

"Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren



Här kommer mina tankar om trilogin om Engelfors-häxorna. Jag bloggar om böckerna i dagarna tre. Notera att jag skrev klart mina revyer direkt efter jag läst klart varje bok, före jag påbörjade nästa del.

Jag såg filmen Cirkeln när den gick upp på bio. Det är extra kul med en genrefilm från Sverige som slår sig in bland enformiga polisdeckare, farsartade komedier och socialpornografisk misärfilmer. Jag tyckte det var underbart att filmen fick chansen och vill nog hålla den som den bästa svenska filmen från de senaste åren tillsammans med Låt den rätte komma in och Hotell. Omväxlingen förnöjer.

Men vad var det som ligger bakom filmen kunde man ju undra... Cirkeln, den första delen av trilogin om Engelsfors av författarduon Sara Bergmark Elfgen och Mats Strandberg. Jag ville läsa boken trots att jag redan sett filmen. Normalt sett läser jag hellre boken före filmen. Jag hoppades på en mycket mer fyllig historia med en hel del material som inte fick plats i filmen.

Boken handlar om sex unga häxor, alla av kvinnligt kön, som går på gymnasiet i den påhittade staden Engelsfors i Bergslagen (Västmanland/Dalarna ungefär). Historien inleds med att de sex "vaknar upp" och börjar förstå att magi finns och att de själva har magiska krafter. Det är en mycket spännande värld som författarna långsamt öppnar upp för oss läsare. Jag älskar att de låter oss lära oss om världen i samma takt som bokens hjältinnor. Tyvärr förtogs denna spänning till viss del av att jag kände till handlingen från att ha sett filmen. Så en varningens tecken till er som kan välja, läs före ni ser!

Spänningen i berättelsen ligger mycket i hur denna värld är funtad. Hur hänger det magiska ihop med det ickemagiska? Vilka förmågor har våra häxor och så vidare? Det är lite av samma fascination inför världen som breder ut sig som man kan känna när man läser Harry Potter för första gången. Och precis som från de böckerna bildas tydliga bilder och miljöer i mitt huvud när jag läser Cirkeln. Men där Harry Potters icke-magiska sida av historien är en fyndig och ofta lite syrlig betraktelse över det brittiska samhället och britternas egenheter behandlar den motsvarande delen av historien om Engelsfors tjejernas kärleksbekymmer, problem i skolan och dåliga självförtroenden. Boken tar med oss i en svensk tradition med fokus på det lilla ocharmiga livets gnetande. Vi får de ensamstående mammorna som jobbar dubbla pass bara för att få det att gå runt, de olycklig och ensamma barnen, utanförskapet, ensamheten och det kalla livet.

Och det är här jag har min lilla kritik till boken. Balansen mellan det magiska och fantastiska och det vardagliga. Jag hade hellre velat läsa mer om den magiska världen. Om Harry Potter har en balans om 70-30 mellan det magiska och "den andra sidan" är det tvärt om i Cirkeln. Det är kanske per design så här i den första boken av tre... Vi får följa de unga tjejernas kärleksbekymmer, funderingar om livet och ofta dåliga självkänsla mer än deras häxeri. Boken lägger mycket krut på att beskriva mobbning och annat elakt i den stenhårda värld som ungdomar av idag måste ta sig igenom. Det finns uppenbart de läsare som ser dessa delar som bokens bästa. Personligen vänder jag ivrigt blad för att få lära mig mer om karaktärernas förmågor och styrkor. Jag är förvisso säkerligen inte författarnas huvudsakliga målgrupp. Vad de däremot lyckas med är att måla upp karaktärernas personligheter på ett mycket bra sätt och jag blir nyfiken på att följa deras resa inför kommande böcker.

Jag har redan jämfört boken lite med Harry Potter men det populärkulturella fenomen som boken allra mest påminner om är givetvis tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Det är som att Sverige har fått sig ett eget litet Hellmouth mitt i Bergslagen och precis som i Kalifornien har ungdomarna kärleksbekymmer och de kan uppenbarligen inte lita på "The Watchers Council". Gott så, jag njuter av alla stora och små kopplingar mellan serierna och jag tycker inte att det förtar något från Cirkeln som en unik egen berättelse. Det är oundvikligt att låna och återanvända koncept om man ska skriva fantasy och ska man låna och ge homage så ska man givetvis göra det från de bästa.

Vi har hela sex huvudkaraktärer i boken och det är lite intressant att spekulera i vem av dem som egentligen är "the chosen one". Jag upplevde att boken fokuserade olika mycket på de sex och jag skulle kunna dela in dem i tre grupper. För mig kändes Minoo som huvudpersonen, men jag vet ju inte om hon är ett villospår. Utan att ha säker statistik kändes det ändå som att vi fick följa hennes första person mest i boken. Den andra gruppen som vi fick lära känna näst mest var Vanessa och Anna-Karin. De övriga tre, Rebecka, Linnea och Ida, behandlades mest via ögonen från de tre första. Det är ett kul grepp, speciellt intressant om denna fördelning kommer ändras under kommande böcker. Tänk om tex Ida egentligen är huvudpersonen! Min favorit var dock pluggis-Minoo. Därefter ledaren Rebecka, bitchen Ida och snygg-Vanessa. Emo-Linnea var helt ok men den jordnära Anna-Karins "resa" var lite frustrerande att följa.

Cirkeln överraskade i slutändan positivt trots att jag läste den efter jag sett filmen vilket är utmanande för bokupplevelsen. Den är spännande, engagerande och den lockar mig till att läsa vidare i andra boken Eld. Framför allt är det helt fantastiskt att vi har en svensk fantasyserie som är så här bad ass. Bra där!

fredag 22 juli 2016

The Man Who Shot Liberty Valance (1962)


Detta är en sådan där gammal riktig film-film som man bara kan älska. Jag hade inte sett den förut, men den gick säkert på tv om och om igen när vi var små? Det är en dramabetonad western om moral och etik som amerikanarna gärna visar upp i denna typ av rättskaffens filmer. Jag påminns både en och två gånger om filmer som Mr. Smith goes to Washington, To kill a mockingbird, Anatomy of a murder och till och med 12 angry men. The man who shot Liberty Valance är en klassiker som lätt kan samsas med alla de filmerna.


John Ford med klassiska westerns som Stagecoach och The Searchers i bagaget har här samlat ihop båda superstjärnorna John Wayne och James Stewart. Quelle spectaculaire! När James Stewart först äntrar scenen som en åldrar senator anar jag att något är lurt. Han har sminkats gammal. Och mycket riktigt är större delen av filmen en flash back och Stewart och de övriga är inte så gamla längre. Filmen utspelas under den korta, korta tiden mellan det vilda och laglösa vilda västern och då Amerika börjar byggas upp med lagar, städer och befolkningsmigration västerut. Den nya eran är den nyare västern som till exempel beskrivs i Laura Ingalls böcker om det lilla huset på prärien.

James Stewart spelar Rance, en idealistisk, lärd och kanske naiv advokat som hamnar en stad för långt västerut där hyrda revolvermän fortfarande styr vem som har rätt i en dispyt. John Wayne är type castad och spelar den ärrade våldsmannen Tom som skjuter först och frågar senare. Båda skådespelarna gör sina roller bra. Detta är dock Stewarts film. Han är magnetisk på något sätt och hans milda figur med sina goa ideal är svår att motstå.


Som krydda i anrättningen har vi också Hallie spelad av Vera Miles. Hon var en ny bekantskap för mig och hon gör det bra. Rollen spelas helt allvarligt och hon blir den katalysator som för handlingen och spänningen mellan Rance och Tom framåt. Filmen skurk och tillika titelrollen som Liberty Valance spelas av hårdingen Lee Marvin och som hans högra hand ser vi en relativt ung Lee Van Cleef.

I övrigt finns det många fina birollskaraktärer där den konstant berusade men ändå vältalige tidningsmannen Dutton Peabody samt det svenska paret Nora och Peter Ericson sticker ut. Scenen när Peter Ericson stolt tog med sig intyget på att han var amerikansk medborgare när skulle rösta för första gången var oväntat rörande. Scenen när Hallie erkänner att hon inte kan läsa tog också hårt.


The man who shot Liberty Valance är som legenderna själva... Fakta må vara suddiga, men känslan för tidseran är klockren. Detta är en film att njuta av. Ospoilad som jag var bjöds jag till och med på en twist av stora mått som jag borde sett på långt håll men jag hade slagit av analyserandet och låtit mig bara flyta med i historien som en kanot i Coloradofloden.

Däremot kan jag inte hålla mig från att analysera den sorgsna känslan jag hade när filmen var slut. Och hur ska man egentligen tolka den mycket grumliga sista scenen på tåget? Många, jag själv inklusive, hyllar sista scenen i The graduate för att vara komplex, och den sista scenen i denna film är minst lika komplex. Skulden som Rance känner på grund av sin livslögn är uppenbar. Känner inte Hallie till sanningen? Är Hallie djupt olycklig, "dreamed of returning..."? Hur gick det till när Hallie valde Rance? Gjorde hon det själv eller tvingade Tom hennes hand? Älskade Hallie Rance, eller älskade hon Tom? Det faktum att hon placerade en kaktusros på kistan verkade betyda något för Rance. Vad ska den scenen säga oss? Damn, är filmen så sorglig som det verkar...? Really?

Jag ger The man who shot Liberty Valance fyra tidseror som för alltid har försvunnit av fem möjliga.

Betyg: 4/5






måndag 18 juli 2016

Den Ultimata Årsbästalistan - 1999 (version 2)


Här kommer ytterligare en ny version av en Ultimata ÅrsBästaListan. Denna gång är det filmåret 1999 som uppdaterats efter att hela fem nya listor adderats som underlag. Den första UÅBL för 1999 som jag publicerade 2014 kan du hitta här för referens.

Med alla de nya poängen adderade och summerade visar det sig att gruppen om tio bloggare valt en ny etta! Quelle spectaculaire!

När nya listor adderas uppdaterar jag UÅBL. Normalt sett trackar jag inte ändringarna mellan UÅBL-versioner då det inte är en utveckling i tyckande utan adderade listor bara. Men ändå, rent matematiskt, la jag märke till några saker denna gång. The Matrix fick 28 nya poäng medan The Straight story bara skrapade ihop 23 nya poäng, Därav platsbytet dem emellan. De filmer som de nya listskrivarna (Jojje, Frommen, David, Sofia och Jimmy) gav en puff uppåt mest var dock Being John Malcovich som gick från 6 till 30 poäng och Eyes wide shut som gick från noll (!) till 27 poäng.

De tio saliga bloggarna är FilmrFilmitchFiffiMovies-Noir (uppdaterad), Jojjenito, Filmfrommen, David, Jimmy, Sofia och undertecknad.

Jimmy och Sofia hade inte publicerat sina listor vid detta uppdaterande men jag har fått deras listor skickade med anonyma och omärkta brevduvor. En var kritvit och den andra var grå, om den inte helt enkelt var smutsig.

Totalt har 47 filmer från 1999 nämnts på de tio listorna. Det var forfarande en strid på kniven om förstaplatsen...

The Nerd Bird-Cecilia deltog också i vår blogathon, men jag tolkar hennes lista som något annat än en topplista så den får endast detta erkännande här. Den listan var för svårtydd för min sammanställning...


Topp 10 filmer från 1999


1. The Matrix (Wachowskis) 54 poäng (7 listor, två förstaplaceringar)
2. The straight story (Lynch) 53 poäng (7 listor, en förstaplacering)
3. Magnolia (Anderson) 42 poäng (6 listor, två förstaplaceringar)
4. The sixth sense (Shyamalan) 37 poäng (6 listor, två andraplaceringar)
5. Being John Malcovich (Jonze) 30 poäng (5 listor, en förstaplacering)
6. Eyes wide shut (Kubrick) 27 poäng (3 listor, två förstaplaceringar)
7. Fight Club (Fincher) 23 poäng (4 listor, en tredjeplacering)
8. American beauty (Mendes) 18 poäng (3 listor, en förstaplacering) 
9: The mummy (Summers) 18 poäng (3 listor, en andraplacering)
10: Notting Hill (Michell) 15 poäng (3 listor, en fjärdeplacering)


Listan uppdaterad och skapad på nytt fredagen den 15:e juli 2016. 

Övriga filmer som ansågs topplistevärdiga av någon av oss tio,  i poängordning ; The iron giant, Office space, The talented Mr. Ripley, Sleepy Hollow, The virgin suicides, South Park: Bigger longer & uncut, Election, Arlington Road, The Thomas Crown affair, Vägen hem, The Blair witch project, The insider, The green mile, Rosetta, Storm of the century, Ghost Dog: The way of the samurai, Dogma, Vikarien, Galaxy quest, One day in September, Felicia's journey, American movie, Deep blue sea, Go, Drop dead gorgeous, Allt om min mamma, Tomten är far till alla barnen, Topsy-turvy, American pie, The ninth gate, eXistenZ, Kikujiros sommar, Big Daddy, The war zone, Summer of Sam, Vuxna människor, Mina grannar Yamadas.



















fredag 15 juli 2016

El Dorado (1966)


El Dorado är en western jag varit nyfiken på sedan tidigare. Howard Hawks återförenas här med John Wayne i en historia som är förvillande lik den i favoritfilmen Rio Bravo. El Dorado kom ut bara sju år efter Rio Bravo och jag ställer mig mycket undrande inför varför Hawks ens gjorde denna film.

Precis som i Rio Bravo handlar El Dorado om hur fyra män med hjälp av en käresta försöker hålla ställningarna runt det lokala fängelset medan traktens rika man med en massa hyrda busar vill frita den som sitter inne i finkan. Det är en sheriff, en vän, en ung hetsporre och en ärrad veteran. En är alkoholiserad, blir mobbad av stadens invånare, super ner sig och nyktrar till. En liten kärlekshistoria på sidan.

Va tusan, exakt samma film ju!! Och ändå är El Dorado så otroligt mycket sämre. Ytterst intressant.


El Dorado har inget av den sköna stämningen som jag finner i Rio Bravo. Det beror säkert en hel del på manus men också mycket på skådespelarna. Dean Martin är överlägsen Robert Mitchum som Waynes vän. Angie Dickinson är extremt mycket bättre än Charlene Holt som kärleksintresset. Dickinsons Feathers har dessutom en mycket mer intressant karaktär att spela. Och även om James Caan är helt ok som den unge Mississippi har hans karaktär ingen chans mot Ricky Nelsons Colorado (alla dessa delstatsnamn!).

En annan skillnad som gör att El Dorado blir så mycket fattigare är paradoxalt nog att den försöker sig på en större historia. Filmen utspelas under ett år ungefär. Cole Thornton (John Wayne) dyker upp i staden först och återkommer ett halvår senare. Först då kan den riktiga handlingen ta fart. Rio Bravo är mycket tajtare och slösar ingen tid alls på set up.


I Rio Bravo är allt seriöst, trots att de till och med brister ut i skön sång i en scen. El Dorado kan inte tas på allvar. Det är lite farsartat här och där och jag får aldrig känslan att det är på allvar. De snackar mycket om att de är belägrade i fängelset, men ändå dyker olika budbärare och till och med Thorntons flamma Maudie upp i dörren i parti och minut. Dessutom ber Thornton den gamle räven Bull att smyga ut bakvägen flera gånger precis som att fienden inte lika gärna kunde ha bakdörren under uppsikt. Det är slarvigt skrivet manus som det som gör att hela känslan i El Dorado blir svagare än den i Rio Bravo.

John Wayne då? Han är ju med i båda filmerna och han spelar liknande roller i dem. Jag känner dock inte hans karisma lika mycket här i El Dorado. Jag tycker han spelar en ganska ointressant karaktär i Cole Thornton. Han stapplar omkring med en kula i ryggen och hela filmen verkar mer handla om ålderskrämpor än om tuffa män mot elaka banditer. Simplifierat? Javisst, men detta är inte såvitt jag kan bedöma en revisionistisk western utan just en sådan som lever på "tuffa män mot elaka banditer".


Western som genre kan vara bra, men det är en mycket delikat genre som inte tål dåligt skrivna manus eller att skådespelare eller regissör tar ledigt från att anstränga sig. El Dorado är ett sådant exempel. Howard Hawks skulle låtit sig nöja med Rio Bravo. If it ain't broke, don't fix it.

Jag ger El Dorado två trötta Dukes av fem möjliga.

Betyg: 2/5


måndag 11 juli 2016

Den Ultimata Årsbästalistan - 1986 (version 2)



Efter ännu ett uppsamlingsheat har vi nu gått från sex underliggande listor till elva listor! Bad ass.

Första versionen av UÅBL för 1986 som publicerades 2014 finner du här. Med fler listor blir det nya bud. Förstaplatsen var dock helt ohotad. Men i övrigt har det blivit flera förändringar i topp tio.

1986 visade sig vara ett grymt starkt filmår. Tycker jag i alla fall.

Listan nedan bygger på följande elva vackra filmbloggare: Sofia, Fiffi, Jojje, Filmitch, Flmr, Movies-Noir (uppdaterad), Filmfrommen, Magnus, David, Jimmy och undertecknad.

Jimmys lista har skickats till mig med anonym brevduva!

I de elva listorna har totalt 45 filmer nämnts. Här har du den nya topp 10:

1. Aliens (Cameron) 71 poäng (tio listor, två förstaplaceringar)
2. Stand by me (Reiner) 50 poäng (sju listor, en förstaplacering)
3. Blue velvet (Lynch) 47 poäng (sju listor, en förstaplacering)
4. Der name der rose (Annaud) 40 poäng (sju listor, en andraplacering)
5. Ferris Bueller's day off (Hughes) 39 poäng (fem listor, en förstaplacering)
6. Platoon (Stone) 32 poäng (sex listor, en tredjeplacering)
7. The fly (Cronenberg) 31 poäng (sex listor, en förstaplacering)
8. Top gun (T. Scott) 30 poäng (fem listor, en förstaplacering)
9. Manhunter (Mann) 26 poäng (3 listor, två förstaplaceringar)
10. Highlander (Mulcahy) 25 poäng (sex listor, en tredjeplacering)

Listan uppdaterades och skapades på nytt söndagen den tionde juli 2016.

Övriga filmer som nämnts på någon av listorna i rangordning; Three amigos, The hitcher, Hannah and her sisters, Jean de Florette, Henry: portrait of a serial killer, Offret, Hoosiers, Cobra, 37,2 le matin, Mona Lisa, Big trouble in Little China, Clockwise, Where the wind blows, An American tail, Labyrinth, Down by law, Peking opera blues, Hurvamorden, Pretty in pink, The Mosquito Coast, Morrhår och ärtor, About last night..., Killer workout/Aerobicide, Little shop of horros, Youngblood, A better tomorrow, From beyond, , , Laputa: Castle in the sky, Sid & Nancy, Star Trek IV: The voyage home, I lagens namn, Ruthless people, F/X, Den gamla brunnen, The mission.

Ripley
Newt
Pvt. Hudson
Cpl. Hicks
Bishop
Carter Burke
Lt. Gorman
Sgt. Apone
Pvt. Vasquez
Pvt. Drake
Cpl. Ferro