onsdagen den 11:e april 2012

A Life In Music - 1985


Bob Geldof arrangerade en liten konsert till förmån för de svältande i Etiopien. Live Aid. En konsert i två städer, på Wembley Stadium i London och på John F. Kennedy Stadium i Philadelphia. Bra gjort. 

1985 är ytterligare ett år med många skivor att gå igenom och en hel drös med bonuslåtar. Eftersom jag började lyssna på musik under 80-talet blir dessa år automatiskt sprängfyllda med skivor och låtar, men redan under 90-talet kommer antalet nya band och influenser att tunnas ut och på 2000-talet blir det ännu mindre av den varan. Så håll till godo under dessa "feta" musikår i min musikaliska resa.


Här kommer en mitt-i-natten uppdatering. Jag glömde helt Neils fantastiska skiva från 1985, Old ways. Det är hans mest renodlade country-skiva, han kör ju annars en säregen countryrock när han tar det lite lugnare. Det finns många bra låtar på Old ways, men jag nöjer mig med dessa... Den viktiga frågan Are there any more real cowboys?. Den ännu viktigare frågan Where is the highway tonight?. Sen spralligt och snabbt, lägg märke till mungigan, Get back to the country. Den bra fiolgnidarlåten California sunset. Till sist skivans bästa låt, vilken underbar liten historia Neil målar upp, ljuvlig och vemodig, Americana i dess bästa form... Bound for glory. ...but out there, who wouldn't. They were bound for glory, bound for living on the edge...



Jag upptäckte de fantastiska Marillion sommaren 1985 när jag fann deras skiva Misplaced childhood i en skivaffär i Camden Town. Jag hade ingen aning om vilken typ av musik det var men jag blev så fascinerad av det utvikbara konvolutet att jag köpte skivan på chans. Det var tider det, när man köpte LP-skivor i riktiga butiker på chans! Skivan är ett mästerverk, en temaskiva där alla låtarna går in i varandra som på The Wall. Jag tar här med en av de "tråkigare" låtarna, men det är den mest kända Kayleigh




Jag har redan hyllat Kate Bush en hel del i dessa blogginlägg och nu har vi kommit fram till det år då hon släppte sin bästa platta. Hounds of love har influerat en hel generation kvinnliga musiker enligt en artikel jag läste i SvD (hittar tyvärr inte länk till artikeln). Hur kan man inte låta sig förföras av Kates egensinne, konstnärlighet och ljuva spröda stämma? Åter igen väljer jag den mest kända låten... Running up that hill



1985 var också året då jag på allvar blev ett stort Cure-fan. Inspirerad av Wede och Hagman började jag lyssna på The head on the door och i snabb takt alla de äldre skivorna. Hela skivan är mycket bra och en favoritlåt har ofta varit Sinking där de faller tillbaka i ett depprockigt sound som skulle kunna passa på en skiva som Seventeen seconds. Till detta populistiska inlägg väljer jag dock en av de kändaste singlarna från skivan: Close to me



Den eleganta frontfiguren från Roxy Music, Bryan Ferry släppte detta år sin soloplatta Boys and girls. Det är en skiva utan en enda svag låt. Den är helt otroligt skön och den står sig faktiskt än idag. Jag och Sverker såg honom live i Stockholm senare. Väljer en av de kändaste bitarna: Don't stop the dance



Sista skivan för dagen är The Waterboys tredje och enligt många bästa skiva This is the sea. Jag håller nog uppföljaren som snäppet vassare. This is the sea har många låtar som skulle kunna lyftas upp och nu väljer jag till slut min personliga favorit: The pan within.



Bonuslåtar:

Vi måste få med lite fler svenska låtar. Här "kommer" Marie i den sjunde vågen.

Sting gick solo och lämnade de två vapendragarna i The Police. Resultatet blev en jazzigare och mjukare pop. Skivan heter The dream of the blue turtles. Jag väljer hans cover på den egna Police-låten Shadows in the rain.

Phil Collins In the air tonight + Miami Vice. Kommer ni ihåg den från tidigare inlägg? En annan låt, från Dire Straits, användes långt senare på ett ännu bättre sätt i en tv-serie. Jag ger er här sista scenen i sista avsnittet av säsong 2 av The West Wing. Avsnittet heter Two Cathedrals och behandlar President Bartlets beslut om han ska kandidera igen eller ej. Slutscenen. Jag ryser och får ståpäls och gråter och skrattar samtidigt när jag ser detta clip...
Låten som används är givetvis Dire Straits Brothers in arms

USA for Africa: We are the world. Michael RIP.
Musiken.

George Michael, Careless whisper. (bonus-bonus! Skulle inte denna vara med i förra inlägget??)
Låten.

Taget från en av årets bästa filmer, ett collage från den underbara The Breakfast Club
Simple Minds Don't you 

En studie i underbett och mode från '85 i form av upprullade ärmar på piké-tröjan, titta om du vågar.

Årets musikvideo finner du här.

Nästa gång fortsätter vi med det lite svagare året 1986. Ha de!

13 kommentarer:

  1. The Cure, Bryan Ferry och Kate bush är samtliga nära mitt musikhjärta - i synnerhet de två förstnämnda. Ett bra år, minst sagt.

    SvaraRadera
  2. Adde: mycket bra, mycket bra. Vi är nu mitt i den malström av musik jag konsumerade efter ett uppvaknande som musikälskare några få år tidigare... :-)

    SvaraRadera
  3. Mums här fanns det smått och gott :) Precis likt dig var det 80-talet som var mest betydelsefullt när det gäller musiken. Då kunde jag sätta mig vid skivspelaren och bara lyssna på musik i hörlurar i timmar, ngt som aldrig sker numera - undrar varför?
    Kayleigh är en låt jag gillar mkt. Glad låt men samtidigt lite sorgsen.
    Bush är en orginell figur och orginalitet är alltid ett plus. Cloudbursting, Hounds of love Running .... mf.l mkt bra platta.
    Tror att Head on the door även var min första Cure platta och likt dig Henke köpte jag upp rubbet av bakkatalogen min favorit... det får du vänta till helgen med.
    Waterboys: om du kan komma över 10 minutersversionen av Spirit som framförs live jag säger bara wow! Mkt bra platta med gruppen.
    Boys & Gilrs startade även min romans med Ferry o Roxy vi var kanske på samma konsert med Brian 88 eller 89 Limbo turnen?
    Trevlig låt med Bruce o visst är det Courtney Cox han dansar med?
    Ser fram mot nästa år :)

    SvaraRadera
  4. filmitch: je det var tider det. Jag lyssnade otroligt mycket på musik, varav mycket via min Walkman DDII. Nu för tiden blir det mest podcast i lurarna när jag är ute och går eller åker.

    Det är lustigt hur många beröringspunkter vi har i de musikaliska preferenserna. Men det är bra.

    Jag har nog inte hört någon så lång version av Spirit, och då har jag rejält mycket live-material med WB. En av mina favoriter är denna från The live adventures of the Waterboys, The Pan within incl Because the night

    Jag kommer inte ihåg vilket år jag såg Ferry i Stockholm, kan ha varit 1988. Jag har alla gamla biljetter liggande i ett stort kuvert i någon flyttlåda någonstans. Jag tror mig komma ihåg att flera av Peter Gabriels musikers var med i kompbandet??

    Nice catch! Jag hade inte sett att det är CC som dansar med Bruuuucan. Han är för övrigt inte en av mina favvisar. Du då?

    Nästa år blir lite lugnare.

    SvaraRadera
  5. OBSERVERA att jag har uppdaterat inlägget ovan med en skiva till!!!

    SvaraRadera
  6. Springsteen hör inte till mina favoriter men jag har många plattor med honom en del bra: Darkness..., Born to run och andra lite sämre.
    För mig är det bilsterion som gäller då jag pendlar men jag dammade av min walkman nyligen i ett anfall av nostalgi

    SvaraRadera
  7. filmitch: har du kvar några audiokasetter?? Jag kastade nog alla mina vid någon utrensning. Jag kanske har kvar några få, det lär visa sig när jag packat upp alla lådor som stått i förrådet i många många år.

    SvaraRadera
  8. Mycket country var det... Tyvärr är jag dålig på att lyssna på texten, då musik ofta får utgöra bakgrundsljud och därför tappar jag antagligen en del dimensioner i det här albumet.

    Kayleigh är väl den Marillionlåt jag är mest välbekant med, därav tron om att de alltid lät så.

    Alla välbekanta låtar -- Bush, Ferry och The Cure och det är väl det soundet som jag trott att de "alltid" haft. Inget som slagit an något hos mig dock.

    Waterboys är fortfarande inget för mig -- sorry.

    Jösses, Marie F ser ju ut som om hon vore 12 år! :D

    I övrigt även här alla välbekanta låtar där väl A-ha tom som grupp gick helt i mina toner. Kanske inte så förvånande, Morten var ju sååååå snygg (även om Brucan har sina poänger han med, uppkavlade ärmar FTW) :D Men musikvideon (Take on Me, asså) är fortfarande grymt läcker.

    Angående audiokasetter vill jag bara påpeka att jag fortfarande har kvar ett gäng som jag spelade in från Tracks. De är väldigt roliga att lyssna på.

    SvaraRadera
  9. Sofia: texterna i Neils country (och annan country också för den delen) kommer till dig efter mycket lyssnande. "Tvinga" dig själv att lyssna på de fem låtarna en gång varannan dag i en vecka eller så så lovar jag att du får en annan upplevelse...

    Kayleigh är så fylld av nostalgiska känslor att jag inte ens kan avgöra om den är bar eller ej. Men en sak är säkert, och det är att det är den mest orepresentativa låten från "gamla" Marillion.

    Waterboys, jo men vi är fortfarande i deras rock-period. Från och med deras nästa skiva kommer vi in i deras irländska period...

    Jag håller Take on me som en av världens fem bästa popsånger, och det skäms jag inte för en sekund.

    Bra jobbat med dina gamla kassetter, kasta aldrig dem! :-)

    SvaraRadera
  10. Angående country: eller också inte... ;)

    SvaraRadera
  11. Sofia: när jag var liten gillade jag inte Biff Bourgogne, hummer eller vin.

    Men nu för tiden älskar jag högreven som smälter på tungan, avnjuter hummern på högtider då den både är god och festlig, och vinet, vinet, kan man leva ett gott liv utan det?

    SvaraRadera
  12. I och för sig sant, men vin kan jag dricka medans jag gör andra saker. Det kan jag inte om jag verkligen ska lyssna på country. Tiden, Henke, tiden ;)

    SvaraRadera
  13. Sant, Sofia, sant. Hmmm, svårt. För det är också inte sant. Låt oss diskutera över ett glas vin!

    SvaraRadera