söndagen den 11:e mars 2012

A Life In Music - 1971


För år 1971 har jag valt en konsertplansch med Pink Floyd. De hade spektakulära multimedia-shower på 60-talet som senare utvecklades till stora stadiumkonserter på 70-talet. Pink Floyd var tidigt en favorit hos mig. De var den tredje "artisten" som blev mitt favoritband.

1971 hade Pink Floyd redan gjort en del väsen av sig. De första åren leddes de av den genialt galne Syd Barrett men hans omåttliga bruk av knarket gjorde honom omöjlig i bandet. David Gilmour ersatte Syd på gitarr redan 1968 och Floyd vidareutveckla sin psykedeliska experimentmusik. De övriga var Roger Waters på bas, Nick Mason på trummor och Richard Wright på keyboards. 1971 kom de ut med LP'n Meddle som hade en ojämn men intressant första sida. Skivan inleds med den suggestiva One of these days (I'm gonna cut you into little pieces) som handlar om en engelsk musikjournalist. Jag antar att han måste ha skrivit något elakt om bandet. Resten av första sidan är ärligt talat inte så bra, men hela andra sidan upptas av en suverän 23-minuterslåt - Echoes. Detta är den ultimata livelåten med Pink Floyd. Detta framgår tydligt på den utmärkta live dvd'n "Live at Pompeii", Echoes - part 1, Echoes - part 2.



Om Pink Floyd stod för det bombastiska symfonrockandet stod Genesis för det teatraliska. Under ledning av Peter Gabriel körde Genesis konserter där Peter sminkades och kläddes ut, och där han levde ut sina drömmar, hallucinationer och demoner. Genesis var stilbildande och de fick efterföljare så sent som en bit in på 80-talet. Mer om det senare! Skivan Nursery Cryme var den tredje i ordningen och den låten som står ut heter The musical box.



I am a golden god! Robert Plant, Jimmy Page och killarna i Led Zeppelin kom ut med sin fjärde skiva 1971. De sysslade med en melodiös hårdrock några snäpp snällare än Sabbath. På skivans mest kända låt tror jag att de har låtit sig inspireras av symfonrockarnas fäbless för böljande och långa låtar som ändrar tempo och intensitet. Låt oss lyssna på Stairway to heaven.


Titta nu på den legendariska bortklippta Stairway-scenen från Almost famous. Cameron Crowe hade inte råd att köpa rättigheterna till låten. Det är en bedårande scen där William försöker övertyga sin mor om att han ska få åka med Stillwater på turnén. Kolla lufttrummorna! Frances McDormand är underbar som mamman: "No, no, no, no, no more than four days..:" :-)
Almoust famous deleted scene...
PS, kolla Frances minspel när Robert Plant sjunger "my spirit is crying for leaving". Det skär rakt in i det moderliga hjärtat! 5:37 in i klippet.



Redan idag fortsätter jag med 1972 och då ska vi få stifta bekantskapen med en annan favorit. Detta vad den andra favoritartisten jag hade som ung, en favvis som kom till mig då jag började lyssna på engelskspråkig musik. Ha de!

10 kommentarer:

  1. Upptäcker att jag efter ett tag slutar lyssna på evighetslånga PF-låtar ;) Live kan jag inte uttala mig om men dessa slår iaf inte Wish you were here-albumet för min del.

    Genesis har jag nog inte heller någon större relation till (iaf inte jämfört med Phil Collins tout seul) men just det här var kanske ingen större hit för min del.

    Har verkligen försökt att lyssna på Led Zepplin men det har aldrig riktigt klickat även om denna förstås är kulturikonisk.

    Keep up the good work!

    SvaraRadera
  2. Tackar, jag försöker. Jag har till och med lagt upp två inlägg idag för att förgylla din jobbsöndag!

    För detta inlägg måste jag lyfta upp scenen från Almost famous, en av mina absoluta favoritfilmer. Du har väll kollat in det klippet hoppas jag? Annars kanske det kan vara dags med en 15 minuters paus, en kaffe och lite film+musik, humor+drama, i utsökt symbios.

    Angående långa PF låtar. Jag förstår var du kommer från, men jag som har lyssnat på dem i tusen och åter tusen timmar gillar mer och mer de långa och mindre lättillgängliga låtarna.

    SvaraRadera
  3. Klippet och ytterligare inlägg får nog vänta lite. Idag är det Fiffis tur ;) Undrar om jag hinner pressa mig igenom hennes lista på två timmar innan tåget går?

    SvaraRadera
  4. Ok, ta den tid du behöver.

    Jag tror att Fiffis spellista är mycket längre än två timmmar...

    SvaraRadera
  5. Här lyckades du klämma in en trio klassiker. Tar man sig tid kan långa låtar vara fantastiska.

    SvaraRadera
  6. filitch: haha, vår musiksmak överlappar nog varandra ganska rejält. Undrar hur det kommer se ut när jag kommer in på 80-talet och senare... Håller du ditt musikintresse vid liv? Utvecklas det fortfarande eller har du stagnerat med gamla band som Beatles och Zeppelin etc? Själv har jag delvis stagnerat, men hittar lite ny musik då och då. Inte lika ofta som förr givetvis, men ändå.

    SvaraRadera
  7. Jag har nog tyvärr stagnerat. Fjärran är den tid då jag radade upp en gäng plattor och bara satt och lyssnade i timmar. Men livet går i olika faser, kanske kommer det tillbaka?
    Ny musik tar jag gärna till mig, brukar slölyssna på radion och skriva ned olika artister som verkar bra för vidare lyssning. Men idag har man gått tillbaka till 50 och tidigt sextiotal, det är hitlåtar som gäller och helgjutna plattor är svårt att finna.

    SvaraRadera
  8. filmitch: stagnation av musiksmak är en klassiker. Det lustiga är att man nu är på samma sätt som ens föräldrar var då man växte upp och svor på att aldrig någonsin bli som dem...

    SvaraRadera