fredag 9 december 2016

Fantastic Beasts And Where To Find Them (2016)



Filmen inleds med en lång scen runt och i en bank i New York och jag fick direkt en obehaglig vibb av den första Hobbit-filmen. Det var pajjigt och fånigt. Humorn som fanns med som en liten krydda i de riktiga Harry Potter-filmerna verkade i denna första film i nya serien fått mycket större utrymme precis som drutta på ändan-humorn fick allt för stort utrymme i The Hobbit.

Utan att förstå vilka figurerna på duken var och vad historien handlade om var det inte bra. Tyvärr har ju filmens manusförfattare J K Rowling missat den så viktiga saken att förklara vad filmen handlar om. Det är sannerligen inte svårt att göra en films handling grumlig, då det bara är att undanhålla publiken en massa information. Det är skitenkelt att lyckas med. Vad som är svårare är att på ett bra sätt sätta upp filmens handling, dess konflikter och dess huvudkaraktärer. Och just detta misslyckas hon med totalt tycker jag. Det är först en lång bit in i filmen som filmens handling framkommer som i en bisats. Filmen handlar om hur Newt ska åka till Arizona för att återföra Frank till sitt hem. På vägen blir han inblandad i mysteriet med en obscurus i New York plus lite annat som inte ska avslöjas här. Jag tycker att ett tajtare manus hade väglett åskådarna mer tydligt i de inledande delen. Att inte veta vad filmen handlade om gav inte filmen extra värde. Detta är inte en sådan mysteriefilm (Memento, Fight club, Inception, The sixth sense...). Nej, det är bara ett dåligt skrivet manus.

När jag låg och umgicks med min jet lag i går kväll funderade jag på vad som skulle kunnat gjorts för att etablera kontext, perspektiv och det så för alla filmer så viktiga "stakes". Som en liten ljusglimt längst bort i tunneln kom jag på det. En liten inledningsscen är allt som saknas. Sådana har de använt i var och varannan av de riktiga Harry Potter-filmerna så varför inte här? Tänk er en scen med Newt i Afrika där han dels stöter på den lilla flickan som har obscurus-problemen (etablera fara och stakes), Dels skulle vi kunna få se räddningen av Frank och förstå anledningen till Newts amerikaresa. Problem solved! Vadå, är jag en script doctor helt plötsligt?


Jag såg filmen tillsammans med Johan på IMAX. Vi valde den visningen för att dess starttid passade oss bäst. Jag hade inga problem med att bilden blev suddig, men jag hade hellre sett den i 2D då vissa scener såg allt för artificiella ut. Då såg karaktärerna malplacerade ut. Vi satt nog lite för nära också med tanke på hur mycket snabba och "röriga" scener det är mot slutet av filmen.

Med några av de svaga delarna i filmen ur världen må jag fokusera lite på det bra också. Jag gillade karaktären Kowalski i Dan Foglers skepnad. Honom ser jag gärna mer av. Likaså den charmiga av de två systrarna, Queenie (Alison Sudol). De två var de enda i hela filmen som fick mig att känna starka känslor. Deras gulliga och spirande kärlek fick mig såklart på fall.


Tyvärr var jag inte speciellt imponerad av Eddie Redmayne. Han är ju totalt värdelös som Newt. Inte för att han är en dålig skådespelare. Antar jag. Han fick säkert fram det han och regissören ville ha, men han är ju så sablans tråkig i denna roll. Colin Farrell verkade ha lite mer roligt när han gjorde sin Graves till exempel. Ezra Miller var också en ljusglimt i filmen. Han är creepy som få, en ny äckelpelle lik J Phoenix kanske?

Tyvärr var det inte speciellt många spännande skådespelarnamn bland birollerna. Till skillnad från de riktiga filmerna verkar inte skådespelareliten dragits till denna film, som om vi ska vara ärliga känns som en b-film inom Harry Potter-världen. Men samtidigt var det väl svårt att nå upp till de nivåerna av creme de la creme av skådespelareliten som sågs i de tidigare filmerna...


Samtidigt är det underbart att återigen låta sig föras in i Rowlings magiska värld. Det är det stora plusset, filmen blir en vessel för ett nostalgiskt återbesök. Jag ser redan fram emot att se om filmen i biosalongen där hemma och då hänge mig åt att suga åt mig av de bra delarna ur filmen. Just nu ska jag dock akta mig att sätta för högt betyg på den som jag gjorde med den första Hobbit-filmen, vilket jag blev pinsamt medveten om då jag såg om den skitfilmen.

Jag ger därför Fantastic Beasts and where to find them två odjur av fem möjliga och hoppas på att jag kan jacka upp mitt betyg ett snäpp eller två efter en omtitt.

Betyg: 2/5



onsdag 7 december 2016

Top 10 films of 1981



1981. Vad har vi på 1981? Vi driver nu i alla fall längre och längre bakåt i tiden och närmar oss den absoluta början av det fina åttiotalet. 1981 var kanske första året jag gick på bio med kompisarna lite oftare, och då hade utbudet vuxit. Det blev möjligt att gå på barnförbjuden film! Halleluja.

Jag hittar åtminstone en sex-sju favoritfilmer från året som jag minns med värme. Alla på topp sju kommer jag ihåg som personliga favoriter. De filmer jag lägger in som utfyllnad på min lista må inte vara de allra bästa från året, men det är filmer som jag gillade när det begav sig. Mer erkända filmer som jag sett senare har inte samma nostalgiska skimmer och de hamnade denna gång som bubblare.





Top 10 films of 1981






10. The cannonball run


Såg filmen på filmklubben i högstadiet. Film visades i Södra Ryd-skolans aula. Vi elever hjälpte till att ställa fram pinnstolar. Filmerna låg på filmrullar som det ska vara och hela grejjen kändes fantastiskt. En kul actionkomedi som jag minns den. Fast den håller säkert inte idag.



9. Halloween II


Sedd på vhs hemma hos någon illvillig kompis. Blev rysligt rädd men också uppspelt. Denna typ av skräckis är ganska kul kan jag tycka nu för tiden. Denna och andra lade grunden för modern skräckfilm av idag så helt fel kunde de ju inte vara...



8. Excalibur


Fantasy gick hem i alla former när jag var yngre. Likväl som idag! Denna mörka och tunga film var dock ingen jättefavorit. Lite för seriös tror jag.



7. An American werewolf in London


Denna kommer jag ihåg som mycket lustig och lite scary. En bra kombination. Kommer inte ihåg så fasligt mycket från den förutom att jag gillade den. En dimma på myren.




6. Southern comfort 


Kommer ihåg den som en bad ass om än lite långsam action av mästaren Walter Hill. En grupp hemvärnsmän som traskar i ett träsk i Louisiana och träffar på elaka, smutsiga och fransktalande typer. Fanns där en banjospelare där till och med? Oklart.



5. Outland


Den gamle Bond, Sean Connery, som polis på rymdstation. Utreder ett mord tror jag. En kille sprängs inifrån då han utsätts för vakuum. Ögonen. Bra film, borde funka bra än idag.



4. Raiders of the lost ark


Ikonisk film från åttiotalet och den film som fick mig att få upp ögonen för Steven Spielberg. Kanske filmhistoriens bästa inledningsscen. När jag såg om filmen nyligen visade det sig tyvärr att trots alla minnesvärda scener är filmen inte mer än en rolig söndagsmatiné med en hel del tveksamheter i manus, Indys båtfärd utanpå ubåten som ett exempel.



3. For your eyes only


Min andra Bondfilm (efter Älskade spion) och den första som sågs när den var helt ny. En favoritfilm från dåtiden som står sig än idag. Omväxlande och härligt äventyr fylld med lustiga karaktärer och Sheena Eastons underbara signaturlåt.



2. Escape from New York


Because: Snake Plissken!



1. Mad Max 2: The road warrior


Sågs om natten efter jag och Patrik såg nya Mad Max häromåret och då var den en klockren 5 by 5, och den slår den nya filmen ganska klart skulle jag säga. Bättre story, bättre mörker, bättre bi-karaktärer och framför allt en mycket bättre Max.



Bubblare:

Das boot
Svettigt och klaustrofobiskt, men bra.

My dinner with Andre
Akademiskt och enformigt, men bra.

Thief
Snyggt och stiliserat, men helt ok



Som vanligt ska jag försöka pricka in mina filmspanarkollegors filmval, helst med filmer som jag själv inte valt (blir svårare så):

Jojjenito - Tror att Johan gillar den långe engelsmannen, kan han kanske ha med Time bandits?
Movies-Noir - Christian som är hårdare än granit måste väl ändå gilla Man of iron?
Rörliga bilder och tryckta ord - Sofia brukar gå för klassikers så jag gissar på The evil dead.
Fiffis Filmtajm - when in doubt, go with the Italian stallion... Nighthawks.
Filmitch - Johan gillar skräck och andra rysligheter, Possession.
Flmr - kan Steffo hålla sig borta från Bill Murray och komedin Stripes?
Film & Media - David är svår, han brukar blanda och ge, men jag tippar på den erkända Christiane F.
Filmfrommen - Kan Mikael tänkas gilla Brian De Palmas Blow out? Kanske.
Spel och film - Magnus är kanske en sådan som håller Porky's som en klassiker?




måndag 5 december 2016

Stockholms Filmfestival 2016 - Sammanfattning




Filmfestivalen 2016 är slut och ska sammanfattas. Årets festival innehöll många riktigt bra filmer och det är första gången sedan 2011 som jag delat ut mer än en femma i betyg. 2011 var året då de tunga filmerna stod som spön i backen med filmer som Shame, Martha Marcy May Marlene, 50/50, Drive och Tinker tailor soldier spy. Men 2016 slog nog till och med 2011 på fingrarna. Efter några magra år är filmfestivalen tillbaka som en vital filminjektion i början av vintern. Flera av filmerna från årets festival lär höra av sig under kommande oscarsbegivenhet och alla filmer på topp 10 (av 15 sedda) är riktigt, riktigt bra!

För femte året i rad fick jag den stora äran och ansvaret att planera upp och välja filmer för filmspanardagen under festivalen,"Filmspanarna goes to Filmfestivalen". I år gick den av stapeln lördagen den 12:e november. Fyra filmer med god tid för middag mellan tvåan och trean låg i planen. Själv missade jag dock både de två avslutande filmerna och middagen då jag var på Olofs femtiårsfest om kvällen. Tredje filmen såg jag istället senare under festivalen och då tillsammans med Diana.

Filmerna på filmspanardagen blev den franskbelgiska dramakomedin Baden Baden, dokumentären The space inbetween: Marina Abramovic and Brazil samt två amerikanska crimethrillers Hell or high water och Dog eat dog.

Nedan ger jag er min topplista över de femton filmer jag sett från årets festival. En majoritet sågs på festivalen, en sågs redan i höstas i Malmö och några sågs hemma i filmstudion.

Not: jag inkluderar Indignation i denna lista men inte Toni Erdmann då den senare redan är avhandlad på bloggen. Indignation sågs före festivalen men den har premiär just efter densamma och jag publicerade min text om den under festivalen, bland övriga festivalfilmer, och därmed tar jag med den som en av festivalfilmerna. Så gjorde jag.

Men jag börjar med mina Fripps Awards inom kategorierna bästa manliga och kvinnliga biroller och huvudroller samt lite annat smått och gott inklusive festivalens bästa filmscener.






Bästa manliga biroll


De nominerade är:
J. J. Totah (Ordinary people)
Craig Robinson (Morris from America)
Christopher Lloyd (I am not a serial killer)
Danny DeVito (Wiener-dog)
Tracy Letts (Indignation)
Dong-seok Ma (Train to Busan)
Ben Foster (Hell or high water)










Och vinnaren är...

Motivering: För sin karisma på duken, närvaron i alla scener och för att han fick mig att hålla på hans egentligen ganska odrägliga karaktär.


Ben Foster i Hell or high water









Bästa kvinnliga biroll


De nominerade är:
Julie Deply (Wiener-dog)
Zosia Mamet (Wiener-dog)
Ellen Burstyn (Wiener-dog)
Sarah Gadon (Indignation)
Golshifteh Farahani (Paterson)
Michelle Williams (Manchester by the sea)











Och vinnaren är...

Motivering: Kanske ett tråkigt val då det är det förväntade valet, men Michelle är en tämligen ohotad vinnare... för sin innerliga roll som Randi, exfrun till Lee.

Michelle Williams i Manchester by the Sea










Bästa manliga huvudroll


De nominerade är:
Jesse Plemons (Other people)
Max Records (I am not a serial killer)
Logan Leman (Indignation)
Jake Gyllenhaal (Nocturnal animals)
Adam Driver (Paterson)
Casey Affleck (Manchester by the Sea)










Och vinnaren är...

Motivering: Självutlämnande och komplex, sluten och öppen, en fantastisk tolkning av en krossad man.

Casey Affleck i manchester by the Sea










Bästa kvinnliga huvudroll


De nominerade är:
Molly Shannon (Other people)
Salomé Richard (Baden Baden)
Marina Abramovic (The space inbetween: Marina Abramovic and Brazil)
Amy Adams (Nocturnal animals)
Amy Adams (Arrival)










Och vinnaren är...

Motivering: Både bästa och näst bästa prestationerna till samma skådespelerska! För hennes majestätiska tolkning av lingvistikexperten som får i uppdrag att lära sig ett utomjordiskt språk på en månad...
Amy Adams i Arrival










Lite gott och blandat:


Bästa regi stod Denis Villeneuve för med hans Arrival

Årets actionsscen blir Train to Busan... hela filmen

Årets snackis som jag inte hyllade lika mycket som andra var Train to Busan

Årest besvikelse blev Morris from America som jag hoppades lite mer på

Årets överraskning blev Baden Baden som är något av en mini-Toni Erdmann

Årets knäppaste film var Wiener-dog, en episodfilm som knyts samman av den lilla hunden som deltar i varje scen

Årets sömnpiller blev dokumentären om Marina Abramovic (men på ett bra sätt)...

Årets scener:
Introduktionsscenen av Justin i Other people
Konfrontationen mellan Marcus och Dean Caldwell i Indignation
Samtalet mellan Zoe och Nana i Wiener-dog
High way-scenen i Nocturnal animals (årets scen)
Louise tar av sig rymddräkten i Arrival
Louise kommunicerar via skrift med utomjordingarna i Arrival
Förhöret på polisstationen i Manchester by the sea
Mötet mellan Lee och Randi i Manchester by the Sea








Topp 15 filmfestivalen 2016


15. The space inbetween: Marina Abramovic and Brazil

Konstfilm förklädd till dokumentär om den spännande performance artisten Marina Abramovic.



14. Morris from America

Smårolig betraktelse om kulturkrockar och coming of age i Heidelberg, Tyskland.



13. Seoul Station

Animerad prequel till Train to Busan. Frejdig.



12. Life, animated

Fin dokumentär om en autistisk pojke som lär sig kommunicera med omvärlden med hjälp av dialog från Disneys animerade filmer.



11. Wiener-dog

En episodfilm vilket automatiskt drar ner betyget från mig, men några mycket bra skådespelarinsatser och två mycket bra segment (de två avslutande).


---


10. Train to Busan

En rackarns actionrökare i zombiegenren från Sydkorea.



9. Other people

Tungt och humoristiskt om en besvärlig situation då kräftan besöker en familjemedlem.



8. Indignation

Fin film om otroligt viktiga frågor, rätten att få tänka fritt och vara sig själv.



7. Paterson

En stillsam stund med Paterson, en skön kille.



6. I am not a serial killer

Häftig indyfilm som blandar realistisk vardagsbänk från amerikansk småstad med skräck och fantasy.



5. Baden Baden

En lillasyster till film till Toni Erdmann, drama och komedi i en salig blandning.



4. Hell or high water

Underbar stämning i denna americanadrypande trhiller från det torra och varma Texas.



3. Manchester by the Sea

Sorgligt och tungt drama av bästa sorten, en riktig film-film.



2. Nocturnal animals

Så snygg, så snygg, men ack så hemsk också. Fantastisk thriller.



1. Arrival

Otroligt bra idédriven lågmäld science fiction av en mästerlig regissör med mästerliga skådespelarinsatser. Human.


Så Denis Villeneuve etablerar sig som numero uno bland aktiva regissörer idag. Nu ser vi fram emot vad han kan göra med nya Blade runner-filmen. Och så får vi se fram emot nästa filmfestival, bara elva månader bort. Du hänger väl med?

söndag 4 december 2016

Wiener-Dog (2016)



Todd Solondz har ju humor helt klart, men jäklar vad svår den äer ibland. Wiener-dog är en liten filmantologi. Den är knappt 90 minuter och vi får oss till livs fyra ganska olika historier. Det som binder dem samman är att i alla fyra äger huvudpersonen en och samma (?) lilla wienerhund. Solondz orkade skriva en brygga mellan första och andra historien där vi ser hur och varför hunden byter ägare. Något sådant får vi inte inför det tredje eller fjärde segmentet. Han klipper bara och starta ny historia. Kanske mer vrång humor än slappt. Han skämtar till och med till det och har lagt in ett intermezzo mellan andra och tredje segmentet. Vi får en stillbild med texten "Intermezzo" och en skön countrysång om wienerhunden. Är det en ironisk blinkning åt Quentin Tarantino tro?

Första segmentet handlar om hur en liten pojke får hunden av sin far. Mamman, spelad av Julie Delpy hatar dock hunden och hon gör allt för att familjen ska göra sig av med den. De har svårt att få hunden rumsren och sonen vill dessutom inte att tiken ska bli steriliserad. Mamman förklarar då för den lille pojken att utan sterilisering kommer hon bli våldtagen av vildhunden som heter Muhammed och sedan kommer hon dö när hon föder sina valpar. Som kommer vara döda vid födseln. Och tiken kommer också få AIDS. Denna kortfilm är fylld av bisarr och mörk humor.


Andra delen handlar om Dawn som räddat hunden från att avlivning. Hon spelas av den som alltid lite charmiga Greta Gerwig. Dawn träffar på den gamla klasskamraten Brandon som hon uppenbarligen var sugen på och hon och hunden hänger med honom på en road trip till hans bror i Cleveland. Brandon spelas av Kieran Culkin. Denna var filmens svagaste men den är ändå lite quirky och lite sorglig.

Efter intermezzot, som också informerade oss att det går att köpa mer godis ute i vestibulen, får vi lära känna den vresige och negative filmläraren och misslyckade manusförfattaren Dave Schmerz ypperligt spelad av Danny DeVito. Fasen vad kort han är. Kortare än Magnus Uggla skulle jag gissa. Detta är också mörk humor och lite satiriskt om filmbranschen skulle jag gissa. I denna film får begreppet bombhund en ny innebörd för mig.


Långfilmens bästa lilla film är dock den avslutande fjärde filmen, tillika den kortaste. Där får vi se ett komplext och till en början förbryllande möte mellan Zoe och hennes Nana vilket jag tolkar som mormor. Den gamla damen som också äger hunden i denna film spelas av Ellen Burstyn. Hon är inte en nykomling till svåra och sorgliga familjekonstallationer på film. Zoe spelas av det för mig nya ansiktet Zosia Mamet. Denna lilla film är överraskande och hjärtskärande.

Vad är han för en typ egentligen Todd Solondz? Hatar han sina filmiska karaktärer eller hatar han bara sin publik? Jag vet inte. Hans filmer är utmanande och oftast rejält deprimerande. Men samtidigt kan det vara något uppfriskande över hans perversa historier. I denna antalogi slipper vi de värsta perversionerna, robothundar och hunddiarré undantaget, och han bjuder istället på mänskliga öden som dröjer sig kvar i tittaren en lång stund efter filmen tagit slut.

Jag ger Wiener-dog tre "What if?" av fem möjliga.

Betyg: 3/5


fredag 2 december 2016

Hell or High Water (2016)



Hell or high water var en av de fyra filmerna vi valt ut till Filmspanardagen på festivalen. Men på grund av att jag var bortbjuden på kalas på kvällen missade jag att se filmen med vännerna. Istället gick jag och såg filmen med min kompis Diana senare under festivalen, fredagen i avslutningshelgen.

Denna gula film dryper av "americana" och har en vajb av modern western. Chris Pine och Ben Foster spelar två bröder som rånar banker för ett specifikt ändamål. Jeff Bridges och  Gil Birmingham spelar två Texas Rangers som jagar rånarna. Det lilla, lilla jag läste om filmen när jag valde den för filmspanardagen var att den var hyllad och sågs som en av årets snackisar. Det räckte för mig. Jag hade dessutom noggrant aktat mig för att läsa mina bloggkompisars texter om filmen innan jag själv såg och skrev om den. Det var nog bra för nu blev filmen en stor överraskning för mig. Överraskningen låg inte i att den var bra utan mer att den hade en annan ton än jag väntat mig. Jag trodde på en "cool" film som en blandning av Quentin Tarantinos, Robert Rodrigues och Coen-brödernas filmer (om man tänker No country for old men). Men nej, denna film dryper förvisso av stämning och underbara miljöer, men det är också en viktigare och mer genomtänkt story än vad jag hade väntat mig. Om jag skulle jämför med en film från de senaste åren skulle det kanske bli Blue ruin istället.


Jag gillar Hell or high water. Min favoritskådis i filmen blev snabbt Ben Foster. Han är förvisso i princip alltid bra. Chris Pine var en positiv överraskning. Honom har jag nog aldrig gillat tidigare. Han var kass som Jack Ryan och hans Kirk känner jag intet för (inte sett senaste än). Han var rolig i Horrible bosses dock. Däremot var jag inte såld på Jeff Bridges insats. Hans buffliga veteran som retar sin kollega till leda var överdriven tyckte jag. Han höll på och mickla med käken och hade sig, som om han fiskar efter en oscar på gamla dar. Det funkar allt som oftast inte för mig. Relationen mellan hans Hamilton och Birminghams Parker var intressant. Trodde att Hamiltons extrema tråkningar av rasistisk karaktär skulle få en mer intressant konklusion. Jag ser vad filmen gjorde med den relationen och reaktionerna i slutet berättade mer om polisernas relation, men hela den subplotten kändes inte så starkt.


Däremot gillade jag själva handlingen i denna lilla film. Det var intressant att jag som publik hejjade på skurkarna lika mycket som polisera, eller vice versa. Den stora boven var bankerna. Här kan också konstateras att filmen var extremt övertydlig med sitt samhällskritiska budskap. Vi i publiken hade en hel liten roman skriven på våra näsor när vi gick ut från salongen.

Filmen sågs för övrigt på Park, denna stora vackra men usla salong. När tusan ska de renovera stolarna? Salongen var bara halvfull och jag och Diana satt oss långt ut till vänster för att kanske träffa in stolar som inte var lika nedsuttna och stenhårda. I ärlighetens namn var det jag som önskade detta. Men trots filmens korta längd, runt en och fyrtio, hade jag rejäl träsmak i rumpan när den var slut. Både jag och Diana var dock nöjda med filmen.

Jag gillar't och ger Hell or high water fyra små oljetorn av fem möjliga. Allt handlar om oljan, eller hur va?

Betyg: 4/5