He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.
Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.
I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då med The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?
Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.
Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go,Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.
Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.
Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.
Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.
På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.
Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!
Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.
In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.
För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.
Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.
Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.
Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.
Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.
Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?
Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.
Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.
Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.
Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highway är som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.
Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.
And he came back! Arnold höll vad han lovade. För första gången på 10 år spelar han nu huvudrollen i en film igen. Filmen är The last stand som är en liten pärla för oss actionfilmsälskare. Detta är inte en film som kommer revolutionera actiongenren, men den är en fräsch uppstickare. Den får mig att drömma mig tillbaka till 80-talets actionfilmer med glimten i ögat och mycket pang-pang. Den får mig att tänka på Roberto Rodriguez.
Arnold spelar den erfarne polisen från Los Angeles som trappat ner som sheriff i en liten amerikansk gränsstad till Mexico i södra Arizona. Filmen utspelas under ett dygn då en mexikansk knarkkung rymmer ur polisens förvar och flyr mot Mexico i en trimmad sportbil. Samtidigt jagar FBI med Forrest Whitaker och hans lata öga i spetsen knarkkungen med allt de har. Men det dröjer inte länge förrän det står klart att det är Arnold och hans lilla team av vicesheriffer som kommer stå upp emot knarkkungen och hans privata armé med legosoldater.
Sheriff Ray Owens: You make us immigrants look bad. The last stand påminner för tusan lite om Rio Bravo. Det finns flera liknelser. den erfarne sheriffen, den unge hetsporren med ambitioner, den duktiga skytten på dekis. Det enda jag saknar är en romans med Arnold och någon skön dam, men det får vi icke. Kanske tur det, Arnold är ju inte purung längre, även om han faktiskt ser oförskämt fräsch ut i denna film. Jag återsåg med glädje Matt från tv-serien Friday Night Lights i rollen som den unge vicesheriffen Jerry Bailey.
Filmen är precis det den säger att den är. Snabba bilar, snygga shoot outs, sliskiga skurkar där vi har vår egen Peter Stormare i en prominent roll, och en bombastisk slutuppgörelse. Det blev en mycket trevlig stund med denna film.
Jag ger The last stand tre majskolvar av fem möjliga.
Jack: I was born in October; when I get to my birthday I'm going to pull the trigger. First, second, third...
Tom Cruise är en riktig stjärna. Jag kan inte komma på en enda gång han inte har levererat på den vita duken. Jag pratar då om honom som yrkesman, han verkar vara helt koko i det privata. Men som skådespelare är han av den yppersta eliten. Alla hans filmer är givetvis inte tipp-topp, men Tompa är crème de la crème.
I filmen Jack Reacher spelat Tom Jack Reacher (duh!), hjälten från Lee Child's bokserie. Vår tystlåtne men karismatiske huvudperson är en förde detta militärpolis som driver omkring i USA som en annan David Banner utan bindning till samhället och helt "off the grid" som en annan Harry Caul.
Filmen inleds med att en krigsveteran blir anhållen för ett massmord på öppen gata. Filmen utspelas i Pittsburgh tror jag. Gärningsmannens advokat Helen, fylligt spelad av den före detta bondbruden Rosamund Pike, tar hjälp av Jack Reacher som passande nog är en mästerlig utredare. Jag var först lite undrande över handlingen i filmen för visst var det så att vi tydligt såg att den misstänkte mördaren inte utförde morden utan blev ditsatt? Denna förvirring gjorde att jag satt och funderade i onödan över vem som gjort vad i filmen. Men i övrigt är detta en ganska tät action-thriller-drama. Tom Cruise och Rosamund Pike har en skön personkemi ihop. Hon är behaglig i denna film, men jag måste nog erkänna att jag inte är helt betuttad i henne. Jack Reacher har i Tompas skepnad ett moraliskt patos som går rakt igenom duken. Det är lätt att gilla filmens hjälte.
Trots att detta är en film som touchar thrillerns marker bjuder den inte riktigt på några större överraskningar. Den tar inga risker, det känns aldrig som att filmmakarna valt spännande alternativ. Det mest udda i filmen är nog skådespelaren i rollen som storskurk. Vi får ingen mindre än mannen med den knarrande engelskan med tysk brytning, Mr. Werner Herzog som the baddie. Mycket lustigt. Toms kompis från racerfilmen Robert Duvall är också med på ett hörn. Älskvärt men inte alarmerande.
Filmen är en trea men Tom Cruise är minst en fyra, men nu är det ju filmen jag bedömer så jag ger Jack Reacher tre slutscener som man skulle velat se lite mer av av fem möjliga.
Richard Castle: I really am ruggedly handsome, aren't I?
Jag tittar gärna på tv-serier. Visst, det tar lite längre tid att se en hel säsong än att titta på en film, men båda formaten är trevliga. I tv-serier kan längre historier berättas och mer fokus läggs ofta på att bygga upp karaktärer och relationer dem emellan. "TV-seriens" förträfflighet berättigar för övrigt ett långt köttigt inlägg, men det får bli någon annan gång.
När jag för ett tag sedan skulle börja titta på en ny serie fick jag en massa bra förslag. Jessica har sedan länge frenetiskt gjort reklam för serien Breaking bad, medan Cissan och Martin gjorde reklam för Sopranos och Mad men. Och alla pratar om Game of Thrones. Men icke, ty mitt val föll istället på Castle med allas vår favoritkapten Nathan Fillion. Jag kunde inte stå emot hans dragningskraft längre.
Mr Fillion spelar populäre författaren Richard Castle som via förvecklingar får möjlighet att samarbeta med Detective Kate Beckett som research för sina kriminalromaner. Detta är kanske inte världens bästa serie, men den har en go känsla och det är mycket lättsamt att titta på. Känslan över serien påminner om Tom Sellecks Jesse Stone-filmer, men med lite mer fokus på humorn...
Första säsongen är endast tio avsnitt men den fungerar bra för att etablera karaktärerna. Större delen av säsongen fokuserar på humorn som sagt, och där briljerar Nathan Fillion som vanligt. Mordfallen är genomgående extremt lätta att genomskåda, i 8 eller 9 av de tio avsnitten visste jag vem mördaren var långt innan utredningen närmade sig lösningen, men det gör mig intet då mordfallen bara är "nödvändigt ont" eftersom det är dialogen och karaktärerna som är av intresse. I slutet av säsongen blandar de in lite mer drama och det välkomnar jag starkt. Humorn ska vara karaktärsdriven och bygga på deras attityder, men den får inte ta överhanden. I de lite mer seriösa scenerna låter Nathan Fillion så förtvivlat lik Malcolm Reynolds. Och lika mysigt det är att höra Mal i mitt huvud igen, lika sorgligt är det att höra honom igen.
Kate Beckett spelas av Stana Katic som faktiskt hade en liten roll i bondfilmen Quantum of solace. Övriga biroller som är notabla är den gamla Falcon Crest-Maggie (Susan Sullivan) som nu spelar Castles mamma och den unga rödlätta Molly Quinn i rollen som Castles dotter Alexis.
Stana Katic är ganska bra, ganska snygg, ja ganska älskvärd. Men jag har inte blivit helt betuddad i henne än. Jag är sedan gammalt upp över öronen förälskad i Nathan Fillion och det räcker långt. Säsong 1 avslutas med en nervig cliff hanger. Jag vill se mer!
Don Lockwood: Cosmo, call me a cab. Cosmo Brown: OK, you're a cab.
Hur tror ni att en revy av Singin' in the rain skulle starta? Mat!
Film är som mat ibland. Det finns maträtter som är jättespännande att äta, men bara lite då och då, inte allt för ofta. Jag tänker kanske på kalvlever! Det finns film som är likadan. Jag tänker definitivt på musikaler. Visst, kul och festligt när det visas, men inte ett val jag skulle göra allt för ofta om jag fick råda, och det får jag ju!
Singin' in the rain är alltså en musikal och som sådan en udda fågel i mitt filmiska skafferi. Den är dock en Klassiker, med ett stort K, och den handlar om filmbranschen just när stumfilmens storhetstid började ta slut och "the talkies" tog över. Jag borstade tänderna och tog mod till mig att se denna film inför det senaste temat vi körde med Filmspanarna.
Och vilken sensation! Jag älskade verkligen filmen med hull och hår. Jag satt och njöt filmen igenom, med ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Filmens lekfullhet och genomgoda snällhet fick mig på fall. Och dessutom hade jag mycket mer nöje av dansscenerna än vad jag trodde jag skulle ha. Den mest kända scenen, den med Gene Kelly sjungandes och dansandes genom regnet var faktiskt filmens kanske tråkigaste scen. Gene Kelly var filmens andra stora överraskning. Tala om star power, vilken karisma och vilket leende.
I filmen finns en "ond" kvinnlig kollega till Don, men hon är inte så farlig. Däremot älskade jag att Don och Cosmo var vänner och förblev så. Det hade varit så typiskt om det blandats in svek och avundsjuka mellan de två vännerna, men de gick inte i den fällan. För oss är ju denna film en gammal film, men jag blev förvånad över vilken modern syn på skvallerpressen, filmbranschen, kända människor och deras fans filmen har. Det är som att de blinkar och driver med hur mossigt det var på 30-talet. Filmen är ju inspelad på det "moderna" 50-talet. Och det lustiga är att mycket är lika än idag. The sound barrier.
En favoritscen är Good morning med alla tre. Vilken lycklig scen. Pappa Sigurd sjöng också denna låt om morgonen när vi åkte skidor som små. En annan är Make 'em laugh där Donald O'Connor som Cosmo är suverän. Samt scenen hos talpedagogen, Moses supposes. Som en extra bonus fick jag en liten stöt i kroppen när jag hördes Miss Lamonts talpedagog säga "No, no, Miss Lamont, round tones, round tones". Lyckorus.
Detta är en film som jag definitivt kommer se om igen.
Jag ger Singin' in the rain fyra steppande charmörer av fem.
Kan det vara så att isländsk film är på väg framåt igen? Det var länge sedan korpen flyger, men nu har jag sett tre bra filmer från Island de senaste åren. Först var det thrillern Reykjavik - Rotterdam, som blev så uppmärksammad att Hollywood gjorde en re-make på den med Mark Wahlberg i huvudrollen. Sedan var det Black's game, en av de största överraskningarna på filmfestivalen i vintras. Och nu var det filmen Djupet som jag och Fiffi såg tillsammans i fredags.
Djupet är en återgivning av en verklig händelse från tidigt 80-tal. Filmen berättar historien om en trålare med sex besättningsmän som kapsejsade utanför en enslig ö i Atlanten mitt i vintern. Det var minusgrader utomhus och vattnet höll den ljuvliga temperaturen om +5 grader. I sådana förhållanden överlever normalt sett ingen människa utan hjälp av överlevnadsdräkter och livflottar. Eller?
Filmens, och den verkliga händelsens, hjälte är Gulli en 30-årig fiskare med rejäl trivselvikt. Hans historia är av det mer sällsamma slaget. Filmen påminner en hel del om The perfect storm om man tar bort den glassiga Hollywood-lacken. Skillnaden mellan Wolfgang Petersens stormfilm och islänningen Baltasar Kormákurs havsfilm ligger i hur otroligt väl Kormákur målar upp människorna och miljön i sin film. I Djupet besöker vi ett tidigt 80-tal med en sådan detaljrikedom att jag tappar hakan. Man både fryser och ryser då man ser denna film. Det ser kallt ut på bilderna och minnet om ett svunnet 80-tal ger en gåshud. Det är som en tidsmaskin.
Befolkningen på Hemön lever ett hårt liv, det är bistra män som beger sig ut på fiskebåten den kalla marsmorgonen 1984. Men de är också bakfulla från gårdagens festande. De är hungriga på frukosten med ägg och bacon, de kivas om vilken film de ska se på videon (Hajen!) och de är goda pappor till sina barn därhemma. Invånarna på Hemön behandlas inte nedvärderande i filmen. De må ha hårda jobb men de betyder inte att de inte har drömmar eller inre liv som kan vara hur briljanta som helst. Det är vanligt fölk.
Filmen handlar om ett mirakel, om hur en man kunde överleva mot alla odds. Men också om tiden därefter. Hur han behandlas och hur han söker efter svaren. Varför överlevde jag men inte min kompis? Hur han möter de dödas familjer. Skådespelarna i filmen är riktigt bra och de spelar sina karaktärer med full respekt. Jag förstår inte isländska så det är svårt att säga, men det känns som att replikerna är naturliga och bra levererade. Inte teateruppläsning av replikerna som i svensk film av idag alltså.
Sörjer denna film de drunknade, eller firar den den överlevande? Ja. Jag ger Djupet tre stormfåglar av fem möjliga. Väl värd att se. Gå och se den!
Betyg: 3/5
Jag såg inte filmen ensam. Fiffi satt och huttrade bredvid mig. Vad hon skriver om filmen hittar du här.
Utgivningsår: 1965
Regissör: Terence Young
Locations: Paris, London, Shrublands Health Retreat, Nassau, Bahamas
Plot: Bond åker till Bahamas för att söka reda på de två atombomber som SPECTRE stulit och som de hotar västvärlden med.
Cast
James Bond - Sean Connery
Emilio Largo - Adolfo Celi
Fiona Volpe - Luciana Paluzzi
Count Lippe - Guy Doleman
Vargas - Philip Locke
Domino - Claudine Auger
Pat Fearing - Molly Peters
Felix Leiter - Rik Van Nutter
Paula Caplan - Martine Beswixk
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Revy
I onsdags kväll kom jag hem efter tre timmars djup koncentration vid bridgeborden. Eftersom det ibland kan vara svårt att varva ner efter liret slog jag mig ner och började kolla på nästa film i bondprojektet, Thunderball. Men desto längre ner i reclinerfåtöljen jag gled desto dåsigare blev jag. Ögonen var fortfarande öppna men hjärnan gick i shut down mode. När jag sett nästan hela filmen satt jag mig med ett ryck upp och stoppade filmen. Vad var detta, är Thunderball helt värdelös frågade jag mig själv. Det var inte så jag kom ihåg den. Men nästan inget händer och var är all action? Jag stängde ner systemet och gick till sängs.
Dagen efter såg jag om hela filmen, denna gång pigg efter en stärkande natts sömn. Nu såg jag filmen med öppna ögon i fler betydelser än de rent fysiologiska. Thunderball är en riktigt skön bondfilm. Skönt! Sean Connery bär hela filmen på sina breda axlar. Den är mycket riktigt mer en pratig agentfilm än en actiondängare. Jag skulle vilja påstå att i princip hela filmens dialog är lysande. Var och varannan scen har otroligt fyndiga utbyten som kombinerat med vältajmat skådespeleri gör filmen mycket njutbar (i vaket tillstånd!). Jag hoppas kunna fiska upp några av de många suveräna replikerna i lämpliga kategorier nedan.
Sean Connery var det ja. Han är glimrande i denna film. Eftersom det inte finns en primär bondbrud vid hans sida under filmen utan det är en tre, fyra stycken som turas om är det verkligen Connery ensam som drar hela lasset. Bond är i centrum än mer än vanligt. Connery har ett leende på läpparna som visar en agent med mycket gott självförtroende, men också en man som kanske inte bryr sig så mycket? Men det jag gillar allra mest är de små nästan obemärkliga minerna han gör. Han brukar till exempel blinka till innan han går in i farliga situationer, en långsam blinkning som om han har en inre dialog om huruvida han ska gå vidare eller ej.
Jag får ta mig en rejäl funderare på vem som är bästa Bond inför mina avslutningsinlägg. Connery är uppe och nosar på förstaplatsen, men det är hårt däruppe. Thunderball är i alla fall en väldigt bra bondfilm och den är fortfarande väl värd fler omtittar. Om inte annat för att få studera hunden som står och kissar mitt i karnevaltåget...
Prologen: 5
Detta är prologen då Bond slåss med den till kvinna förklädde SPECTRE-agenten Jaques Bouvar. Bond bevittnar begravningen för Bouvar och ser sedan när den eleganta damen öppnar bildörren till den väntande limosinen. För Bond är denna lilla tabbe tillräcklig för att han ska förstå att Bouvar inte är död utan livs levande och utklädd till kvinna. Långsökt men lite småkul. Under det efterföljande slagsmålet kör de med ett trick som flera tidiga bondfilmer lider av då de spelar upp filmen snabbare än normalt, för att publiken ska få en känsla av fart och fläkt i actionsscenen. Det är ett trick som inte är speciellt lyckat.
Efter Bond knäckt nacken på Bouvar flyr han platsen med en raketmanick som den de hade på invigningen av OS i Los Angeles 1984. Spektakulärt, men ganska åldrat.
Bondlåten + Titelsekvensen: 4
Tjuren från Wales, Tom Jones brölar ut denna klassiska bondlåt. Den är maffig och den hör till, men den är inte en riktig favorit. Titelsekvensen är ordinär och tråkig, siluetter av tjejer som simmar under vattnet. Passande för denna film men inte så upphetsande.
Storyn: 7
Lika komplexa och orimliga som en del av de senare bondfilmernas handling kan vara, lika enkel och rättfram är denna. Filmens handling följer tydligen boken mycket nära och vi får en "hemliga agent"-drama istället för en actionfilm. Bond är en av flera agenter som alla letar efter de stulna atombomberna. Det bara råkar vara Bond som undersöker den ledtråden som leder britterna till att lösa upp situationen.
Mycket tid läggs ner på att sätta upp hela historien, med SPECTREs plan med Angelo osv. Det har gått hela 45 minuter av filmen när Bond lämnar MI6 och Miss Moneypenny för att bege sig ut på sitt uppdrag. Kul scen där Bond och åtta andra 00-agenter får sina uppdrag. Bond ska åka till Kanada, men föreslår för M att han ska kolla upp systern till piloten istället. Lyckligtvis för Bond (och filmbolaget) befinner sig systern på Bahamas. Jag gillar också hur M står upp för Bond inför ministern flera gånger i filmen.
Bondskurkarna: 8
Huvudskurken i denna film är den Rastapopoulos-like Emilio Largo och han är helt ok. Han kör en "larger than life" SPECTRE-skurk. Det är som att han gör en liten paus före varje kommentar...
Largo: (slowly)... Open the under water hatch. Man: (quick) Open under water hatch.
Den sliskigaste skurken är dock Vargas, han som inte älskar. Han ser verkligen psykopatisk ut. Det är lite synd att vi inte får se mer av hans antagligen intressanta psyke. Dessutom tar Bond död på honom alldeles för lätt.
Largo: Of course. Vargas does not drink... does not smoke... does not make love. What do you do, Vargas?
Mest intressanta av skurkarna är givetvis den rödhåriga Fiona Volpe. En av få kvinnliga bondskurkar som verkligen är farliga. Kvinnan med den dödliga motorcykeln, kvinnan som kör bil så fort att självaste James Bond blir illa till mods, kvinnan som förför Bond lika mycket som han henne. Roligaste scenen är då Bond överraskar Fiona när hon tar ett bad i hotellrummet. Hon ber Bond att räcka henne något att skyla sig med och Bond sträcker fram hennes sandaletter. LOL.
Would you mind giving me something to put on.
Senare i filmen blir Fiona istället för Bond skjuten av hennes kumpaner. Bond svänger runt med henne och använder henne som en sköld mot kulan. Vad tycker man om den scenen? Solid?
Bondbrudarna: 9
Denna film har som sagt inte en bondbrud utan en massa. Först har vi den mycket lustiga Pat Fearing, ni vet hon med minkhandsken. Bond möter henne på hälsohemmet och han belägrar henne efter viss motstånd. Frejdig ung dam som till slut blir lurad av Bond efter en incident med en spine stretcher.
Nej, inte ligga. Jo.
Bonds andra erövring var den spännande Fiona Volpe. Den tredje bondbruden är såklart Domino, Dominique Derval, pilotens syster som Bond reser till Nassau för att leta efter. Claudine Auger spelar den till synes svaga karaktären, en trofé för den hon tillhör. Domino är en sorgsen själ som inte verkar veta vad hon vill göra i livet. Nu har hon blivit en ung älskarinna åt den store Largo. Hans niece som de säger. Med tanke på att Domino får sista ordet i deras relation så funkar hon bra i handlingen. Annars är det mest dialogerna mellan henne och Bond som är behållningen. Plus att Bond suger av hennes fot såklart. Hon har nästan en lika avmätt och uttråkad attityd som mästeragenten själv. Jag finner hennes karaktär fascinerande, hon är ljuvlig. Indeed.
James Bond: My dear, uncooperative Domino. Domino: How do you know that? How do you know my friends call me Domino? James Bond: It's on the bracelet on your ankle. Domino: So... what sharp little eyes you've got.
James Bond: Wait 'til you get to my teeth.
Medhjälparna: 6
Felix Leiter har en stor roll. Han syns i full kostym och solglasögon på stranden, och på kasinot fortfarande med solglasögonen. För att vara en CIA-man är han otroligt uppseendeväckande. Han både ser ut och beter sig som en agent, men ska inte agenter dölja sig litet?
Bond har en lustig dialog med Miss Moneypenny som jag inte alls fattade. Han ringer in och hon trilskas med honom:
Bond: Yes, I think it's a tong sign. The Red Dragon from Macao. Ask Records to verify it. Miss Moneypenny: Sorry, sweetie. You're off duty. File it till you get back. Bond: Moneypenny, I'll put you across my knee. Miss Moneypenny: On yoghurt and lemon juice? I can hardly wait!
Actionscenerna: 5
Som den agentdrama den är så är det inte många actionsscener. Förutom alla dessa undervattensscener! Dem finns det desto fler av. Action under vatten kan vara intressant, men den avslutande striden blir lite tradig på gränsen till tråkig. Jag gillade de vackra fallskärmarna som sjunker i havet som gigantiska brännmaneter.
I övrigt har filmen små actionsnuttar här och där men det är inte fokus på stora scener. Istället smyger Bond om natten och undersöker, råkar i handgemäng, men håller sig förvånansvärt lugn. Bond vinner inte heller alla slagen, även om han vinner kriget till slut.
Gadgets: 5
Det finns en massa gadgetar i denna film. Raketgrejjen från prologen. En klocka med inbyggd geigermätare. En kamera med inbyggd geigermätare som Bond ger Domino. Sen har vi en klassiker, re-breathern, manicken med syre för några minuter som Bond använder när han fastnat i Largos pool samt i slutstriden. Bond har en gömd kassettbandspelare som startas då den detekterar ljud, gömd i en telefonbok. Och till sist ett piller Bond sväljer som hans kompisar kan pejla och därmed hitta honom. Bond blir instängd i en undervattensgrotta men hittar till slut en öppning mot himlen och blir räddad därur. Bästa gadgeten i denna film är re-breathern!
Quotes: 8
Thunderball har inte så många one liners men den erbjuder flera mycket bra replikskiften där situationen, skådespelarnas ordval och betoning samt deras ansiktsuttryck måste vägas in för att citaten ska komma till sin rätt.
Bond duellerar med Pat Fearing under flera älskvärda scener... Pat Fearing: Funny-looking bruise. A fall? Bond: A poker, in the hands of a widow. Pat Fearing: Really? I'd have thought you were just the type for a widow. Bond: Not this one. He didn't like me at all.
Bond: [draping arm around nurse] Do I seem healthy to you? Pat Fearing: Too healthy, by far. [after strapping Bond to the motorized traction table] Pat Fearing: There, first time I've felt safe all day.
Pat Fearing: What exactly do you do? Bond: Oh, I travel... a sort of licensed troubleshooter.
Bond: [massaging Pat] Mink. It uh, reduces the tensions. Pat Fearing: [throaty voice] Not mine.
[after making love to Pat, Bond sees something suspicious on the grounds, and gets up to investigate] Pat Fearing: James, where are you going? Bond: Oh, nowhere. I just thought I'd take a little, uh... exercise. Pat Fearing: You must be joking.
LOL, hon säger joking med sån inlevelse, om än inte helt solid.
Bond hämnas på Count Lippe Count Lippe: [after Bond slides a broom handle through the handles of doors on a sitting steam bath that Lippe is in] What the hell do you think you're doing? Bond: Now don't you worry, I'll tell the chef! Count Lippe: Let me out of this bloody machine!
I'll tell the chef! LOL
Filmens sämsta skämt [after leaving an Irrigation Therapy Room] Bond: See you later, irrigator.
Bond och MI6
Miss Moneypenny: In the conference room - something pretty big; every double-o man in Europe has been rushed in. And the Home Secretary, too!
James Bond: His wife probably lost her dog.
M: Do we know where she is now? James Bond: Nassau. M: Do you think she's worth going after? James Bond: Well, I wouldn't put it quite like that, sir...
Mycket lustig min och ton från Bond på den sista där...
Vidare till alla lustiga utbyten med Fiona Volpe... Fiona: Some men just don't like to be driven. Bond: No, some men don't like to be taken for a ride.
[Bond is standing in the doorway between their apartments as Fiona takes a bath] Fiona: Aren't you in the wrong room, Mr. Bond? Bond: Not from where I'm standing.
Fiona levererar en av hela seriens roligaste lines... Fiona: You like wild things, don't you Mr Bond, James Bond.
Domino Bond: I've been admiring your form.. Domino: Have you, now? Your name's James Bond and you've been admiring my form? Bond: Most girls just paddle around. You swim like a man. Domino: So do you. Domino: [Imitating Bond] "Sorry, my dear, but it's all over."
Bond och Largo James Bond: That gun, it looks more fitting for a woman. Emilio Largo: You know much about guns, Mr. Bond? James Bond: No, but I know a little about women.
Bond: It looks very difficult. [Shooting from the hip, Bond shatters his clay pigeon] Bond: Why no, it isn't, is it!
Sista scenen: 4
Bond och Domino blir hämtade av ett flygplan. Lika spektakulärt som Bonds raketgrej i prologen, men otillfredsställande för romantikern i mig.
Jakt i udda fordon
Det lustiga är att det inte finns någon jakt i udda fordon i denna film. Vi får en mycket kort biljakt men sedan är det intet. Eljest. Uppdatering: Som Movies-Noir mycket riktigt påpekade har vi faktiskt en jakt med undervattenjets som helt klart kvalificerar för denna sektion. Tack för rättelsen, M-N.
Sammanfattning
Det finns minst två sorters bondfilmer, dels de med storslagna och bombastiska actionsekvenser, dels de där man är mer trogen Flemings agentromaner och där Bond inte bara slåss och jagar skurken utan mer utreder och avslöjar storskurken innan finalen anländer. Thunderball tillhör den senare sorten. Jag gillar Connery's stil och denna film har många sköna scener. Det är en av favoritfilmerna i detta projekt.
Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.
