fredag 20 april 2018

A Ghost Story (2017)


Jag har upptäckt att jag ofta gillar filmer som handlar om tidens oförståeliga form och funktion. Jag räknar här inte in filmer om tidsloopar vilka sällan får en riktigt bra upplösning som det verkar. "Måndag hela veckan" är såklart filmen som bekräftar regeln där. Nej, jag menar de som ser på tiden på ett nästan filosofiskt sätt. Tänk filmer som "Arrival", "Interstellar" eller varför inte "2001 - a space odyssey".

"A ghost story" har en till synes enkel handling men det är en film som har ett komplext och utmanande innehåll. Den handlar bland annat om tiden och hur den upplevs. Den handlar lika mycket om sorgearbete, saknad och önskan att lämna något bestående efter sig när man lämna jordelivet. Livets storhet och litenhet. Människans önskan att lämna avtryck...

"A ghost story" är en film om ett spöke som inte är en skräckfilm men som ändå kan verka skrämmande för den tänkande åskådaren, på samma sätt som det kan verka skrämmande att tänka på att universum är oändligt stort. "A ghost story" är en liten American Independent-film som ställer de stora frågorna. Den är berättad i ett mycket långsamt tempo. Det finns en fantastisk scen med en stillastående kamera som visar när kvinnan (Rooney Mara) sitter på köksgolvet och äter en hel matpaj. Hypnotisk scen och en vattendelare bland dem som lämnar sina åsikter om filmen på imdb. Skit i de idioterna.



En annan film från 2017 som påminner om denna på grund av tempot är "Columbus". Till synes enkla historier men så mycket mer. En annan film som jag påmindes om flera gånger var Terrence Malicks "The tree of life". "A ghost story" skulle kunna vara den lilla indy-versionen av det spektaklet. Jag håller "A ghost stor"y som den bra mycket bättre filmen av de två.

Varför är då en så långsam och stilla film som denna så bra? Idéerna bakom filmen är hyperintressanta, skådespeleriet är bra och filmklippningen är otroligt bra. Man känner att man är i händerna på en filmmakare som vet hur man gör.



Casey Affleck, som spelade skjortan av Hollywood i "Manchester by the Sea" häromåret, spelar mannen och han är lika briljant här. Vi ser honom i olika skepnader, och han har i denna film bevisat att vi kan addera talang för att stå väldigt still väldigt långa stunder. Tiden har ingen betydelse för ett spöke.

På en bjudning jag hade häromsistens kom frågan upp om man "får" gilla filmer med Casey Affleck i på grund av de anklagelser om dåligt beteende som finns mot honom. Det är en mycket svår och komplex fråga. Dels är jag inte insatt i anklagelserna mot honom, och än mer oinsatt i vad som faktiskt har hänt. Dels gissar jag att mycket av kulturen skulle få tvättas bort om man skulle börja nagelfara huruvida författare, regissörer, skådespelare, musiker och målare var god människor som aldrig gjort några fel. Antar att vi skulle få kasta alla Bergmans och Strindbergs alster i papperskorgen till att börja med... Vår diskussion om Affleck handlade inte om vad han hade gjort eller inte gjort, utan om den principiella frågeställningen. Kunde lika gärna handlat om någon annan...



Jag blev så hänförd av "A ghost story" att jag direkt efter titten bestämde att den skulle ha en plats på min topplista över filmerna från 2017. Till slut hamnade den på plats sex på min top 10 från 2017.

Jag ger a ghost story en femma och kämpar vidare med mina tankar om livet efter detta och hur tiden egentligen fungerar.

Betyg: 5/5





 


torsdag 19 april 2018

Labyrinth (1986)


Tänk hur mycket fantasygenren har Sagan om ringen, Harry Potter och Game of Thrones att tacka för. När jag var ung hade det mesta inom fantasy en sunkig skrattretande kvalité. Det enda som helt kunde förflytta mig i tid och rum, till en galax långt långt borta var Star Wars. När Labyrinth kom ut 1986 gav jag den inte ens chansen. Det var och är en barnfilm och den har inte speciellt upphetsande specialeffekter. Vad den istället har är en stor portion charm och humor samt David Bowie. Jag valde att se filmen eftersom Bowie är med och han har en fyra-fem låtar med i filmen.



En femtonårig Jennifer Connelly spelar Sarah, filmens antagonist. Hon råkar uttala de exakta orden i en besvärjelse som triggar goblins-kungen (Bowie) att stjäla hennes lillebror Toby. Sarah ger sig in i labyrinten, goblins-staden och till slut kungens slott för att rädda Toby. Likt en Alice i Underlandet, en Dorothy i OZ eller barnen Pevensie som går genom garderoben och finner Narnia utspelar sig Sarahs äventyr i en annan dimension, en parallell värld eller helt sonika i hennes eget huvud.



Specialeffekterna och hantering av animatroniska dockor i filmen är under all kritik. Ändå har filmen en hel del fans. För många innebär säkert filmen en nostalgisk tripp tillbaka till barndomen. Men det finns faktiskt en hel del humor om man ser på filmen med rätt humör. Den påminner mig en hel del om The princess bride i strukturen men också på grund av fantastiska namn på utmaningar likt "The bog of stench". Det finns en del från Willow med tanke på typen av äventyr och alla korta personer.

Många av figurerna spelas av animatroniska dockor och de påminner mig om mupparna och det är också Jim Henson som regisserat denna film. Jag slås av likheten med Guardians of the Galaxy på grund av den ettrige och snabbtjäftade gnagaren. Till sist påminner den mig om Bilbo-filmerna på grund av alla prutt- och dratta på ändan-skämt. Många av mina jämförelser kommer såklart från saker som kommit ut före Labyrinth, vad som influerat vad låter jag eftervärlden döma. Det är en salig fantasysörja i vilket fall.



Jag ville se filmen för att höra och se Bowie "in action". Han har inte en jättespännande roll att spela här. Goblin-kungen är en ganska grund och enkerlspårig karaktär. Bowie har dock en häftig frisyr, galna kläder och fantasieggande sminkning. Han är kanske inte väldens bästa skådespelare om man ska vara ärlig, men han passar in i denna film, den är så överdriven och "campy". Jag var vagt underhållen mest hela tiden, men jag kommer inte minnas den som en personlig favorit.

Jag ger Labyrinth två Hedwig-ugglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trivia: Manus skrivet av Terry Jones och regissören Jim Henson samt Dennis Lee. George Lucas är producent.

Fripp funderar: har skaparna av Guardians of the Galaxy stulit karaktären Rocket rakt av från Didymus i Labyrinth?

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.







onsdag 18 april 2018

The Falcon and the Snowman (1985)


The falcon and the snowman är en politisk thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelas under första halvan av sjuttiotalet och lånar en hel del från den erans paranoidthrillers. Filmen är regisserad av John Schlesinger som tidigare också regisserat en av genrens mest kända filmer i The Marathon man.

Timothy Hutton spelar den intelligente Chris som istället för att åka iväg till college tar jobb på en telestation där de hanterarkrypterad kommunikation inom CIA. Han får samvetskval när han inser att CIA inte är snälla pojkar. Det självklara valet blir därför att sälja hemligheter till Sovjetunionen. Klart som korvspad!

Till sin hjälp tar han den något korkade men ytterst narcissistiska kompisen Daulton spelad av en ung Sean Penn. I rollen som deras "handler" från KGB ser vi David Suchet från tiden före Poirot. Suchet är filmens bästa skådis skulle jag säga. Andra ansikten jag kände igen inkluderar Lori Singer (Short Cuts och Fame), Richard Dysart (The thing och L.A. law) samt hjälten Michael Ironside (Total recall, Starship troopers och V).



Själva anledningen till att jag såg filmen nu var för att Bowie sjöng den kända låten "This is not America" från filmen. Låten skriven av Pat Metheny och Bowie spelas under eftertexterna men låten dyker upp instrumentalt lite här och där i filmen, som ett avlägset ledmotiv som kryper fram i vissa scener. Filmen lyfte helt klart av att höra låten integrerad i filmen.

Jag gillar Timothy Hutton och han är bra i denna film. Sean Penn har aldrig varit en favorit och här är han hela tiden på gränsen till skrattretande. Nej, han är ingen favorit.

Schlesinger lyckas dock bra med tidsandan. Man kan lätt tro att filmen är inspelad på sjuttiotalet. Den lider lite av samma problem som de filmer den försöker efterapa lider av. Den är långsam och den är inte speciellt spännande. Man måste vara intresserad av genren för att gilla den här filmen tror jag.

För mig lyftes filmen ett snäpp när jag fick höra den gamla favoritlåten i sin rätta kontext. Filmen har en sorglig ton i slutet och låten passar perfekt som avslutningsmelodi efter filmen. Slutet gör att filmen växer och får betydelse. Den segar sig upp ett snäpp...

Jag ger The falcon and the snowman tre landsförräderier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.





tisdag 17 april 2018

Absolute Beginners (1986)


Absolute beginners kan konkurrera om utmärkelsen den sämsta film jag någonsin sett. Den enda anledningen till att jag såg den var såklart att David Bowie både skådespelar i filmen och har gjort titellåten. Filmen är regisserad av britten Julien Temple, en regissör Bowie arbetat med redan två år tidigare med musikvideon och kortfilmen för låten Blue Jean. Filmen påminner faktiskt om Blue Jean-filmen så det känn s inte helt orealistiskt att idéer om detta filmprojekt startade redan i deras samarbeta 1984.



Absolute beginners omnämns på wikipedia som en av tre filmer som gjorde så att det stora filmbolaget Goldcrest gick omkull. De övriga två magplasken som drog ner jätten var Revolution (1985) och The mission (1986). Jag har dock svårt att tro att någon av de två filmerna kan vara så dålig som Absolute beginners.

Detta är en musikal som utspelas i London under sent 50-tal. Världen är förvrängd, allt ser syntetiskt eller fejkat ut. Inga karaktärer är det minsta realistiska. Musiken är usel. Bowies låt spelas under eftertexterna och det är svårt att avgöra varför den är så bra där; är det för att den ÄR bra eller för att eftertexterna äntligen startat?



Filmen påminner otroligt mycket om förra årets La la land, men allt är sämre. La la land hade i alla fall en bra låt (som de spelade om och om igen), bättre skådespelarinsatser, en bättre historia, bättre shownummer och foto och miljö och musik och dialog och allt annat man kan tänka sig.

Den enda av skådespelarna jag känner igen är Patsy Kensit i rollen som Suzette, en av två huvudpersonen. Ni kommer väl ihåg Patsy från Dödligt vapen II från 1989? Hon spelade den söta blondinen som arbetade för "Diplomatic immunity"-snubben (den äckliga). Sen ser vi sångerskan Sade på scen med en sång också. Det var en bra scen!!



Bowie då? Jo, men han är ok. Han spelar en anonym affärsman och får inte mycket screen time alls. Svårt att avgöra om han är bra eller inte ens. Om du är nyfiken på honom som skådespelare ska du ta och se The man who fell to Earth (1976) eller varför inte den tjugo minuter långa kortfilmen Jazzin' for Blue Jean?

Jag ger Absolute Beginners en svag nybörjare av fem möjliga!

Betyg: 1/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.







söndag 15 april 2018

Bad Santa (2003)


Jag såg nog inte Bad Santa på bion utan hemma på vhs eller vad det var som gällde på den tiden. Men det skedde väldigt nära dess release 2003. Ända sedan dess har jag alltid haft en vag känsla av att vilja se om filmen. Nu var det så dags i och med Komiska söndag.

Spänningen var olidlig. Skulle filmen hålla för en titt i nådens år 2018? Det visade sig snart att jag inte kom ihåg ett skvatt från filmen. När hände detta, glömskan? Att jag inte minns filmer som jag gjorde förr i tiden? Jovisst tiden har ju gått och 15 år en en ocean av livserfarenhet och sökande. Och när jag såg om en film på 80- eller 90-talen hade jag knappast sett filmerna i fråga femton år tidigare.



I vilket fall hade jag glömt bort den lille knubbige pojken som spelar en nästan lika stor roll som pojekn i About a boy... Där ser man! Filmens huvudperson är dock den dåliga jultomten i Billy Bob Thorntons skepnad. Hade inte Billy Bob varit en sådan klasskådespelare hade filmen inte fungerat över huvud taget. Hans karisma gör att filmen överlever och till och med blir ganska bra.

Filmen viker inte en tum, den är hängiven sitt mål att göra huvudpersonen så otrevlig som möjligt. Det ska tydligen vara helt omöjligt att gilla Billy Bobs karaktär. Filmen viker inte en tum. Det görs imponerande idogt. De flesta filmer skulle visat en liten glimt av godhet hos tomten för att vi åskådare inte helt skulle överge huvudpersonen. Här går de "all in" med att han är ett egoistiskt svin. Först precis innan slutet, "fem i tolv", prcis innan "the fat lady sings" börjar han mjukna. När han fick någon, om så en liten knubbig pojke, som behövde honom började han bli mänsklig. Man får ge cred till teamet bakom filmen för deras mod att sända ut en så här vresig film till världens folk.



Typ av humor?
Detta är en ren komedi med viss sentimental krydda på toppen. Humorn är grov och handlar mest om analsex, huvudpersonens fyllor och skämt om "the little people". Det är inte speciellt elegant eller supersmart förutom filmens obönhörliga beskrivning av huvudpersonen som ett asshole, se ovan.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte speciellt mycket att hänga i julgranen på grund av dess form eller utförande. Den bygger mer på skådespeleriet, chockverkan av vissa skämt samt sin känsla. Som komedi fungerar den bättre. Lite utanför den mest familjevänliga mittfåran såklart, men det är bara välkommet.



Manus vs. skådespelare
Är manus bra? Idén är bra men jag tyckte faktiskt att filmen var lite seg i första halvan. Det känns som att de lägger tid på att etablera karaktärerna och kontexten i evigheter. Det ansvaret borde ligga på manusförfattarens axlar. Filmen lever på sina skådespelare. Billy  Bob Tornton är mycket övertygande som den desillusionerade och livströtte suputen. Lauren Graham är gullig och som det verkar bra i sängen. John Ritter som den orolige och konservative varuhuschefen är lysande. Tony Cox som spelar tomtenissen är dock ganska enkelspårig, han erbjuder lite i form av variation. Då är Lauren Tom som spelar hans fru lite roligare.



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensoral: är inte uttalat men underförstått tolkar jag det som att filmen vill förmedla att man måste "älska" för att ha någon mening med sitt liv.

Två stereotyper: Vilka är inte stoerotyper? The Kid Thurman Merman (Brett Kelly) är tjockisen som får sina kalsonger uppdragna i anus som senare lär sig att slå tillbaka (bra väg framåt?). Billy Bobs Willie är tomten på varuhuset som hatar barn. Är inte det en stereotyp så säg?

Tre tropes:

a. Willie hade en barnmisshandlande far som ung. Fadern släckte cigaretter mot Willies hals enligt Willies anekdot om julen. Känns det inte igen från klassikern The Breakfast Club?

b. Den blonda skejtaren, ledaren i gänget som mobbar Thurman och som Willie senare ger ett kok stryk är en klassisk trope i filmer där en vuxen man bondar med en pojke (oftast).

c. Cluster F-bomb. The F-word uttalas 170 gånger i "the unrated version". Bara 159 gånger i den vanliga versionen. Familjefilm!



Favoritkarakärer?
Har ingen tydlig favoritkaraktär i denna film. Skulle vara Laura Grahams Sue i så fall. Hon ser så himla genomtrevlig ut hela filmen igenom. Helt orimlig reaktion på Willies vresighet. Vad ser hon i honom? Omöjlig ekvation. Får kontera det under "only in the movies".



Trivia

Från imdb:

- Joel Coen, Ethan Coen and Terry Zwigoff revised the screenplay. (Bröderna Cohen producerade filmen)

- Bill Murray was signed on as Willie but dropped out for Lost in Translation.

- Billy Bob Thornton has said that he was genuinely intoxicated during some of filming.


Omtittningspotential?
Nja, filmen var inte alls lika bra som jag förväntade mig så det lär dröja innan jag ser denna igen.


Slutomdöme
Ganksa kul men något av en "one trick pony" dvs den har bara en sak som dess "grej" - att ha en oemotståndligt svårälskad huvudperson. Det räcker inte med tanken på alla utmanare som finns i genren. Helt ok, inte mer men med extra plus för att den är motsträvig.

Betyg: 3/5








fredag 13 april 2018

Table 19 (2017)


Detta är en mycket intressant film, och mycket väl värd att ses. Jag rankar den bland top 20 över filmer från 2017 till och med. Däremot går det inte att skriva om filmen utan att spoila genre och min upplevelse, så de av er som vill se filmen ska kanske sluta läsa här och återkomma hit när ni sett den.



SPOILER ALRET. BEWARE FOR THE SPOILERS:

Jag hade inte lagt märke till filmens manusförfattare när jag satt mig ner för att se filmen. Istället gick jag helt på att favoriten Anna Kendrick spelade huvudrollen. Dessutom antog jag att det var en komedi. Jag visste inte att jag skulle bli helt blown away av filmen. Det är inte twisten i handlingen jag tänker på utan twisten gällande filmens natur, vilken typ av film det är. Låt mig utveckla.

Under filmens första akt upplever jag den som en frustrerande galen och orealistisk komedi. Jag var inte speciellt imponerad. Anna spelar en ung kvinna som är bjuden på sin bästa väninnas bröllop. Enda problemet är att hon just blivit dumpad av brudens bror och att han nu är tillsammans med en annan kvinna i kompisgänget. Awkward så det räcker.

Hon blir dessutom placerad vid bord 19, bordet längst från honnörsbordet bland andra random gäster som inte passar in någon annanstans. I inledningen av filmen beskrivs alla sex som placerats vid bord 19 som kufar, utstötningar och allmänna weirdos.



Om jag bara hade vetat att bröderna Duplass skrivit manus hade jag kanske kunna ana ugglor i mossen. De ligger bakom eller har deltagit i filmer som The one I love, Cyrus, Jeff who lives at home med flera. En bit in i filmen ändras min uppfattning, och förståelse, om var och en runt bordet. Filmen har ett häftigt manus. Det man säger om första intrycket stämmer inte alls i denna film, allt är ställt på huvudet här.

En film som fuckar med mitt huvud som denna kan jag bara älska. Filmen visar sig vara så mycket mer än en ”crazykomedi”. Den är mer en dramakomedi som vi ofta ser i American Independents där det finns lika mycket allvar och mörker som humor. Jag kan bara stilla undra hur många gånger jag själv suttit vid ett bord och dömt mina bordsfränder som allmänna weirdos? Filmen vill antagligen att vi ska sälla oss den frågan och tvingas besvara den hur naket och kylslaget svaret än är.

Filmen har flera bra om än inte spektakulära skådespelarinsatser från Anna Kendrick, Lisa Kudrow, Craig Robinson, Stephen Merchant, June Squibb och Tony Revolori.

Jag ger Table 19 fyra oväntade karaktärsfördjupningar av fem möjliga. Anna Kendrick är för härlig.

Betyg 4/5

Filmen platsade på min top 20 filmer från 2017, se här.