söndag 10 december 2017

Doctor Who Christmas Special - The Runaway Bride (2006)


Är det så här det ska vara nu? Ska resan med Doctor Who bestå av uppslitande avsked om och om igen?

Jag reagerade automatiskt med motstånd när de bytte från den nionde till tionde doktorn inför series 2. Jag hade ju just börjat gilla Christopher Eccleston och då tvingades man lära känna David Tennant. Kanske inget fel på honom, men en helt ny bekantskap! Uppförsbacken.

Detta var dock inget i jämfört med förlusten av Rose. Jag förstår att både doktorer och följeslagare kommer bytas ut under seriens gång men det är inte roliga upplevelser. Det är sorgligt, utmattande och det krossar livsuppehållande inre organ. Jag har svårt att tro att doktorn någonsin kommer kunna få en följeslagare som Rose igen. Damn. Billie Piper valde att hoppa av serien. Jag finner det mer eller mindre förödande, jag tar det personligt och detta är den största skandalen i tv-serievärlden efter nedläggningen av Firefly.



Ungefär ett halvår efter det sista hjärtskärande avsnittet av series 2 hade släppts ut i etern kom 2006 års julspecial, The Runaway bride. I detta avsnitt möter doktorn en ny potentiell följeslagare i Donna Noble (Catherine Tate). Det är hennes bröllopsdag med blivande maken Lance Bennet. De båda arbetar för "the Torchwood Institute" och via dem har de blivit indragna i en intergalaktisk plot där "the Empress of Racnoss" vill återskapa sitt rike och förslava jorden och dess befolkning. Doktorn kämpar på och med risk för eget liv räddar han jorden och oss alla, med en hel del hjälp från Donna.

En ny följeslagare?

Lyckligtvis avböjer Donna den gode doktorns invit. Lyckligtvis på grund av att hon är extremt jobbig och skrikig och jobbig. Jag drar en lättnadens suck. Det hade varit vidrigt med Donna som ersättare till den underbara Rose. Och däri ligger själva syftet med denna julspecial.

Ingen ny följeslagare skulle tagits emot med positiva känslor oavsett hur charmig eller härlig hon varit. Ingen kan jämföra sig med Rose! Detta måste "show runner" Russel T Davies insett och han skapade då en motbjudande "brygga" i denna hispiga Donna. Efter och i relation till Donnan från helvetet kommer ju alla tänkbara alternativ till ny följeslagare bli ett lyckat val!

Vi får se under series 3 vem den nya blir. Jag hoppas på bästa möjliga såklart. Men någon ny Rose kommer hon inte bli.

Länge sedan jag såg avsnittet men jag gissar att den fick ungefär en 2:a...

Betyg: 2/5





torsdag 7 december 2017

Stranger Things - Season 2 (2017)


Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)










måndag 4 december 2017

Fargo - Season 2 (2015)


Bröderna Coens film Fargo bygger på quirky karaktärer, korkade skurkar, mysiga poliser och en allmänt skön stämning. Inspirerad av filmen startades tv-serien med samma namn. Bröderna var involverade på ett hörn som producenter och "show runner" Noah Hawley som skapat serien har blivit hyllad för serien.

Den första säsongen hade sina stunder men den var i slutändan inte jättelyckad. Skurkarna var lite för korkade och karaktärerna var lite för quirkiga för quirkighetens skull. Det blev några steg för lång från det realistiska. Framgången med filmen är just att man kan nästan tro på att det skulle kunnat vara sant. Det är tillräckligt realistiskt för att allt det quirkiga känns fräscht. Men med en overload av dumhet och skruvade karaktärer blir det för övertydligt och fel balans.



Jag hade hoppats lite att säsong 2 skulle vara bättre än S1 men så blev nu inte fallet. Serien är ganska bra i bitar men fasligt ojämn. Jag gillade delarna med poliserna (Ted Danson och Patrick Wilson) medan jag snart blev uttråkad av delarna med det olyckliga paret (Kirsten Dunst och Jesse Plemons). Säsong 2 lider av samma problem som S1. Skurkarna är för dumma för att vara riktigt intressanta att följa och de skruvade karaktärerna är ibland för skruvade och tokroliga.

Säsongens klart bästa karaktär var Mike Milligan (Bokeem Woodbine) och hans tvillingar. Familjen Gerhardt var inte speciellt intressant även om det var överraskande och kul att se "Syd Barrett" dyka upp där...



Jag la märke till en annan sak. Showrunners verkar tro mycket om sin serie. En serie som denna lever ganska mycket på ett fåtal riktigt bra scener. Spänning som byggs upp mot ett klimax, karaktärer som beter sig på ett visst sätt som leder till konsekvenser. Under säsong 2 har vi två tydliga fall där serien bygger upp förväntan och sedan helt skippar att visa den sista scenen i sammanhanget. Det gällde anfallet mot familjen Gerhardts hus samt upplösningen mellan Simone och hennes farbror Bear. En serie full av bad ass-scener (som GoT) kan hoppa över vissa av de bästa scenerna, men en serie som denna har inte råd att skippa några av sina "ess i rockärmen".

Som helhet var jag bitvis road och bitvis otålig och däremellan på gränsen till uttråkad. Den är fortfarande rekommendabel till dem som gillar denna genre, en blandning av crime och quirk. För mig räckte det inte ända fram..

Betyg: 2/5





fredag 1 december 2017

Stockholms Filmfestival 2017 - Sammanfattning


Årets festival var trevlig. Det var en jämn och hyfsat hög kvalitet på de filmer jag såg under festivalen. Jag fick dock bara med mig en enda fullpoängare, en film som jag dessutom redan sett nere på Malmö Filmdagar. Däremot finns det en hel hög filmer som ligger i näst högsta gruppen och som kanske kommer fajtas om platser 11-20 på min årslista för 2017. Jämfört med förra året var detta alltså ett svagare år, men ändå starkare än alla övriga festivaler sedan 2012.

Jag såg arton filmer under festivalen plus att jag hade sett tre filmer i Malmö som också visades på festivalen. Malmö filmdagar-filmerna sågs för så länge sedan att jag räknar inte med dem i "mitt" festivalår.

Som traditionen sig bör hölls filmspanarträffen under första lördagen på festivalen och jag hade det ärofyllda uppdraget att välja filmer. Jag valde tre filmer plus gott om tid för middag som vi hade hoppats bli mongolisk barbecue men det blev något annat. Filmerna var Oh Lucy, The Lover samt Downsizing.

Till det träffade jag på en massa gamla välkända ansikten i vimlet. Jag såg film med Johan S och Johan R, med Vanessa, hängde med Christian, Johan B och Niklas. Tror till och med att Johan A dök upp på ytterligare en filmvisning också, vresig som attans.

Av de arton jag såg under festivalen kommer tolv från USA, varav många från min favoritsektion American Independents, tre från Sydkorea, två från Japan och en från Kambodja.

Nederst i detta inlägg listar jag de arton filmerna jag såg under festivalen i omvänd ordning. Det är listan som den känns idag, några veckor efter festivalen ebbat ut. Jag har inte brytt mig om vilka betyg jag gav när jag hastade ner mina tankar om filmerna mitt i stormen. Det är viktigare att prioritera dels hur filmerna har vuxit till sig sedan titten, dels hur sugen jag är på att se om dem (vilket jag tycker är en solid indikator för hur bra en film är).

Men först ska jag fördela de så hett eftertraktade Fripps Awards för bästa skådespelare i fyra kategorier samt bästa regi och manus.

Låt oss börja med bästa biroller.





Bästa manlig biroll, sex nominerade

Michael Stuhlbarg - The shape of water
Sam Rockwell - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Nick Offerman - The hero
Greg Kinnear - Brigsby Bear
Justin Timberlake - Wonder Wheel
Willem Dafoe - The Florida Project

Vinnare tämligen överlägset är: Sam Rockwell för hans fantastiska insats i Three billboards outside Ebbing, Missouri.





Bästa kvinnlig biroll, fem nominerade

Patricia Arquette - Permanent
Laura Prepon - The hero
Elizabeth Olsen - Ingrid goes West
Juno Temple - Wonder Wheel
Hana Sugisaki - Blade of the immortal

Vinnare lika överlägset: Laura Prepon i The hero.



Nu tar vi oss vidare till bästa huvudrollsinnehavare! Häng med!





Bästa manlige huvudroll, fem nominerade

Tracy Letts - The lovers
Sam Elliott - The hero
Justin Benson - The endless
Kyle Mooney - Brigsby Bear
Takuya Kimura - Blade of the immortal

Även här har vi en enkel match, vinnare är: Sam Elliott för hans roll i The hero.




Nu kommer vi till den allra svåraste och starkaste kategorin...





Bästa kvinnlig huvudroll, sex nominerade

Shinobu Terajima - Oh Lucy!
Frances McDormand - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Aubrey Plaza - Ingrid goes West
Kate Winslet - Wonder Wheel
Brooklynn Prince - The Florida Project
Min-hee Kim - On the beach at night alone

Detta är ett getingbo och alla sex gör insatser som etsat sig fast i mitt minne och vem som helst skulle kunnat vinna utan att det blevo skandal. Jag har studerat listan, prövat argument, böjt på känslor, och till sist kommit fram till att vinnaren är: Brooklynn Prince för hennes naturlighet i The Florida Project.


Hedersomnämnande: Debra Winger (The lovers), Lola Kirke (Gemini), Ok-bin Kim (The Villainess) och Sally Hawkins (The shape of water).





Bästa regi, sex nominerade

Atsuko Hirayanagi - Oh Lucy!
Martin McDonagh - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Brett Haley - The hero
Woody Allen - Wonder wheel
Sean Baker - The Florida Project
Sang-soo Hong - On the beach at night alone

Vinnaren blev enkel match även om alla de övriga fem gjorde mycket intressanta saker med sina filmer också, vinnare: Martin McDonagh.


McDonagh vinner också bästa manus där enda konkurrenten skulle kunna vara Woody för Wonder wheel.



Då är vi klara med utdelning av fejkpriser i guldfärg. Nu till årets ranking av filmerna! Året då sju av arton filmers namn började med "The...".





Min topp 18 från Filmfestivalen 2017



18. Downsizing (Alexander Payne, USA)
En intressant idé förstörs av katastrofalt genomförande.




17. Jailbreak (Jimmy Henderson, Kambodja)
Actionkomedi med ok action, fjantig humor.




16. The shape of water (Guillermo del Toro, USA)
Pretentiöst men gediget hantverk.




15. The merciless (Sung-hyun Byun, Sydkorea)
Thriller utan det totala engagemanget gör den tråkig och lättglömd.




14. Permanent (Colette Burson, USA)
Kul liten amerikansk indy dramakomedi.




13. The villainess (Byung-gil Jung, Sydkorea)
Bad ass-action galore och overload. Hade vunnit på att renodla och förenkla invecklad story.




12. The lovers (Azazel Jacobs, USA)
Mycket intressant relationsdrama med bra skådespeleri från de två huvudpersonerna.




11. Gemini (Aaron Katz, USA)
Spännande om än långsam neo noir.




10. Ingrid goes West (Matt Spicer, USA)
Bra skådespeleri om ung kvinna med personlighetsstörning.




9. The endless (Justin Benson, Aaron Moorhead, USA)
Spännande idédriven sci-fi med låg budget. För oss som gillar tankeväckande science fiction.




8. Brigsby Bear (Dave McCary, USA)
Mysig och många gånger överraskande dramakomedi. För oss tv-serienördar.




7. Blade of the immortal (Takashi Miike, Japan)
Häftigt och blodigt, fantasirikt och känslosamt.




6. Wonder wheel (Woody Allen, USA)
En säregen story och känsla i filmen, den vinner i längden.




5. On the beach at night alone (Sang-soo Hong, Sydkorea)
Innerligt och betänkansfullt. Mycket bra insats från huvudpersonen.




4. Oh Lucy! (Atsuko Hirayanagi, Japan)
Härlig dramakomedi om ensamma människor, kulturella skillnader och likheter.




3. The Florida Project (Sean Baker, USA)
Fantastisk inblick i en liten bubbla långt från min egen vardag.




2. The hero (Brett Haley, USA)
Känslosamt och melankoliskt i detta renodlade drama.




1. Three billboards outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh, USA)
Fantastiskt manus, regi och skådespeleri. Spännande, engagerande och med lager på lager på lager.





Lämnar er med några promotionbilder från filmen som kanske kommer vara den film från festivalen som håller längst när det kommer till kritan... 






torsdag 30 november 2017

Blade of the Immortal (2017)


Blade of the Immortal är en riktigt häftig film! Den bygger på mangan med samma namn från 90-talet. Filmen är regisserad av Takashi Miike och som trivia så sägs det att detta är Miikes hundrade film. Filmen handlar om samurajen Manji som vandrar runt och hämnas oförrätter. Den inleds med en flashback där hans syster mördas av våldsmän. Galen av sorg attackerar Manji en mindre armé av busar i ett solklart självmordsraseri. Dödligt sårad blir han dock räddad av en häxa som ger honom en konstig sorts blodmask som gör att han likt en Wolverine snabbt helar sig även om han sticks, huggs eller hackas sönder och samman. Han blir en Immortal...

Miike bygger världen med lätthet. Första timmen är väldigt bra och jag finne mig tillrätta i världen. Det känns direkt att filmen bygger på en tidigare historia (från mangan) för storyn är solid. Filmens sista halvtimme är också väldigt bra där Manji och hans nyfunna vän Rin ställs inför den ultimata fajten, både mot Anotsu och den statliga armén (av samurajer). Tyvärr är filmen för lång på cirka 140 minuter. Ett parti i mitten är inte lika rappt och känns lite repetitivt om än actionfyllt och blodigt.



Vi får se Manji och Rin möta en uppsjö av motståndare och för alla fans av samurajslagsmål måste detta vara julafton. Jag gillade helt klart alla de olika stilarna och vapnen som passerade revy. Vad som blev lite tradigt var att Manji nästan alltid vann mot sina fiender genom tekniken "sheating the sword", en term som jag plockat upp från The Wheel of Time. Från WoT wikin:

"When victory must be won at all costs, the swordsman allows the opponent's weapon, usually a sword, to be sheathed in his own body. By luring the enemy into making a cut, the enemy comes close enough to be killed." 

Det blir enformigt när Manji använder sig av denna sista utväg om och om igen. I mangan kommenterar Manji det faktum att hans kompetens som svärdman minskar när han hela tiden använder denna taktik.



Under slutet av filmen minskar kraften av maskarna och Manji får svårare och svårare att hela sig och då påminns jag lite om Logan. Det finns en svärta i Blade of the immortal som de gärna hade kunnat skruva upp än lite mer. Under flashbacken i inledningen av filmen var där en scen mellan Manji och hans lillasyster som påminde mig starkt om en scen i Grave of the fireflies. Det är en svart film om något, riktigt så svart behövde dock Blade of the Imoortal inte vara!

Jag gillade relationen mellan Manji och Rin och jag hade gärna sett den fördjupas mer. Hon tränade lika idogt som Arya gör i Game of Thrones och känslan i relationen mellan Arya och The Hound återkommer här i filmen. Det är en intressant och filmiskt tacksam relation. Jag hade dock gärna sett Rin mer "in action". Men det lämnas kanske till uppföljaren?

Jag gillade miljön och känslan. Trots att filmen var lite för lång var den riktigt vass. Jag blev helt enkelt mycket positivt överraskad av filmen. Blade of the Immortal får fyra ärr i hud och själ av fem möjliga.

Betyg: 4/5