måndag 20 februari 2017

Popstar: Never Stop Never Stopping (2016)


Det är svårt det här med att värdera tips man får på komedier. Humor är ju så otroligt personligt. Satiren och musikdokumentärs-spoofen Popstar: Never stop never stopping dök nyligen upp på två topplistor över 2016 års bästa filmer. Jag lystrar alltid lite extra när nya komedier hyllas. Klart jag ville se filmen före jag drar strecket i sanden för 2016 sammanfattningen som kommer lite senare.

Ja, men detta var väl helt ok? Överlag blev jag såklart lite besviken då den inte alls levde upp till den nivå jag hade hoppats. Det är inte en ny Vacation (2015) om man säger så. Filmen passar nog mer till dem av er som gillar den gamla godingen This is Spinal Tap som också är en allmänt hyllad satir och musikdokumentär-spoof. Det är en annan film jag inte är jätteförtjust i så jag borde kanske varit varnad? Men eftersom jag inte kände till att filmerna påminde om varandra så blev jag inte förvarnad i tid.


Andy Samberg spelar en popstjärna som gjort solokarriär efter några år som del i ett pojkband. Managers, de gamla vännerna i pojkbandet, massmedia, publicister, nya konkurrenter... Detta är som en lång radda med SNL-bits uppradade efter varandra. Vi får också en herrans massa interna skämt från branschen och ännu fler cameos från dagens musikelit, mestadels från hipp hopp och annat modernt.

Det är småroligt mest hela tiden och riktigt kul i några få scener. Jag är kanske inte tillräckligt insatt eller intresserad av modern R'n'B-musik för att vara rätt publik för denna film. Undrar däremot om inte Jojjenito skulle gilla detta en hel del.

Några få dagar efter jag såg filmen kommer jag knappt ihåg en enda scen. Justin Timberlake spelar en bifigur i filmen och han är rolig. N ä, detta var kanske inte för mig ändå. Jag ger Popstar: Never stop never stopping två smash hits av fem möjliga.

Betyg: 2/5

fredag 17 februari 2017

Midnight Special (2016)


Jag hade höga förväntningar på Midnight special, så höga att jag till och med väntade in en bra kväll så att jag kunde se den under bästa möjliga förutsättningar. Jag menar det var ändå Jeff Nichols nya film och jag brukar gilla och ibland till och med älska hans filmer, se tex Take shelter, Mud eller Shotgun stories. Dessutom hade Jojje hyllat den. Jag har förvisso inte läst hans text än, men jag hade sett hans uppdaterade header på bloggen.

...och filmen höll upp riktigt bra. Det är en science fiction-film, vilket jag gillar, men den är lågmäld och smal. Det är en indiefilm. Idén är inte lika intellektuellt stärkande som de i filmer som Ex machinaAnother Earth eller Her. Nej den är mer influerad av filmer som Close encounter of the third kind, Arrival och kanske lite serien Stranger Things.


Som vanligt i Jeff Nichols filmer har Michael Shannon en stor roll i filmen. Här spelar han den viktiga rollen som pappan till den lilla pojken. Visst, han är riktigt bra. Shannon är en rejäl och seriös skådespelare, som tagen från teaterscenen. Men hur många filmer i rad kan Nichols ha med honom, Michael Shannon, innan det blir tradigt? Vill man som publik inte ha lite variation i alla fall. Det känns kanske orättvist mot de båda men jag börjar känna en viss fatigue över den combon vid det här laget. Joel Edgerton i rollen som kompisen var minst lika spännande att följa. Inga andra jämförelser men är han inte lite lik den där Sam Worthington?

Barnet i filmen, han med ljuset i ögonen, spelas av Jaeden Lieberher och han är helt ok. Jag störde mig inte på honom men han gav heller inte något extra. Samma sak med Kristen Dunst i rollen som mamman. Var helt neutral, vilket kanske ska ses som positivt för jag brukar sällan gilla henne. Men tänk om vi fått se Amy Adams eller varför inte Jessica Chastain i rollen som Sarah istället! Oh la la.


Filmen största behållning blev istället Adam Driver i rollen som analytikern. Jag hade hållit mig så ospoilad att jag inte ens visst om att han, Paterson, skulle vara med här. Det blev en positiv och sprudlande överraskning! Damn, han är bra i allt han gör nu för tiden. Hoppas han inte hoppar på allt för många projekt så att man tröttnar på honom för snabbt.

Handlingen i Midnight special då? Jo, men jag gillade den. Inledningen var bäst, och även om slutet inte på långa vägar var dåligt så lovade kanske filmen lite mer i början än vad den levererade. Detta är ett vanligt problem med filmer i sci-fi-genren. Men den är mycket fint filmad med några otroligt snygga scener och stämningen i filmen är påtaglig hela vägen. Filmen har ett magiskt skimmer över sig och den maffiga, ofta dova och hotfulla musiken i bakgrunden gör sitt till för att få oss åskådare att tänka på ond bråd död. De relativt sett få specialeffekterna som finns funkade överlag mycket bra. Filmen hänger sig kvar i huvudet och rumlar runt. Jag tror att den kan växa med tiden och den kräver kanske en omtitt vad det lider.

Jag ger Midnight special fyra parallella världar av fem möjligt.

Betyg: 4/5


torsdag 16 februari 2017

Force 10 from Navarone (1978)


Jag tror att jag har sett både Kanonerna på Navarone och Styrka 10 från Navarone när jag var ung. Något som är helt klart i alla fall är att jag läste böckerna av Alistair MacLean. Han var något av en favoritförfattare när jag var i yngre tonåren. Jag har för mig att den första filmen var riktigt bra men jag kom knappt ihåg något om uppföljaren som kom ut 1978. När jag nu kollade över listan av filmer från året och insåg att detta var något av en liten Bondreunion tänkte jag att det kunde vara kul att se om filmen.


Filmen är regisserad av Guy Hamilton som också regisserat Bondfilmerna Goldfinger, Diamonds are forever, Live and let die och The man with the golden gun. Jag var nyfiken om något i krigsfilmen skulle påminna om Bond. Vi har också Jaws, Richard Kiel i egen hög person som en jugoslavisk partisanledare och Ringo Starrs fru och tillika bondbrud från Älskade spion Barbara Bach i en av de mest prominenta kvinnliga rollerna. Filmens huvudperson spelas också av Robert Shaw som var den stenhårde Grant i From Russia with love. Bond-reunion!

Men ack, det finns inte mycket i denna film som påminner om Bond då filmen är ganska seg och långsam. Det verkar inte heller som att folk i art design gillet har tagit intryck från Bondfilmerna då vi helt saknar någon skön "villains lair" eller annan spektakulär set design.


Force 10 from Navarone är på sin höjd passande som en söndagsmatiné om man är väldigt bakfull. Den påminner ganska mycket om Örnnästet men denna är klart tråkigare. Detta trots en del kända ansikten som Harrison Ford (betänk att filmen är från året efter Star Wars!) och Carl Weathers (två år efter han var Apollo i Rocky). Bäst i hela filmen är dock brittiske Edward Fox. Hans Miller med stiff upper lip och torr brittisk humor är riktigt underhållande här och där. Filmen bjöd också på några mycket fyndiga karikatyrer på de mest elaka av tyska nazister.

Njae, detta var i så fasligt bra egentligen. Halvkul underhållning för stunden för den som har en stor portion tålamod eller av annan orsak föredrar en långsam film.

Jag ger Force 10 from Navarone två förrädare av fem möjliga.

Betyg: 2/5


onsdag 15 februari 2017

Halloween (1978)


Det var helt galet egentligen. Jag hade sett Halloween II men inte John Carpenter's klassiska Halloween från 1978. Galenskaper! Men nu inför bloggning om de bästa filmerna från 1978 gavs chansen att se ikapp denna och andra filmer från året. Halloween blev ju förstås väldigt framgångsrik och den anses vara en central film inom subgenren slasher horror movies. Det är klart att det är kul att se en film som givit upphov till en herrans massa uppföljare och blivit efterapad av många fler.


Det filmen gör bra är att den är spännande, har en bra score och att den har en skön, till och med charmig, stämning. Det är mycket sjuttiotalsvibb över denna film. Detta ställs mot de negativa sakerna vilka inkluderar generellt sett ganska taffliga skådespelarinsatser och väldigt fyrkantig och stolpig dialog som jag dessutom upplever som bitvis dubbad i efterhand.

Filmen är mindre blodig än vad jag hade föreställt mig i huvudet. Monstret, Michael Myers, får man inte se tydligt förrän långt in i filmen. Detta verkar vara helt enligt den teknik för att bygga upp spänning som Spielberg gjorde i Jaws (Hajen). Den gången var det för att robot-hajen inte var klar för filmningen förrän sent under produktionen. För efterföljande filmer måste det varit manusval då spänningen alltid (alltid!) blir större så länge man inte får se monstret (tydligt).


Michael Myers ser fördjävligt äcklig ut med mask och allt. Han är ett bra monster och jag gillar beslutet att inte förklara mer om hans bakgrund eller sjukdom än vad som nu görs. Man kan dock undra lite hur en kille i overall och mask kan åka och gå omkring i förorten en hel dag utan att fler personer ser honom eller tycker att det är konstigt. Laurie ser honom men hon lyckas på något sätt övertyga sig själv om att han inte finns. Senare ser barnen honom och kallar honom till och med "the boogeyman", men ack ingen slår larm nu heller. Det är bara den gode doktorn som vet vad som kommer hända... Huaahaaa.


Scenen när Laurie eller ett av barnen ser Myers bära på ett av sina offer framför huset på andra sidan gatan bakåtpåminner mig om en rejält creepy scen i True detective season 1. Det är när Rust och Marty närmar sig en gård och de ser något miffo komma gående med en mask över ansiktet. Det känns som att den scenen skulle kunna vara en homage till Halloween i alla fall.

Det var kul att se Halloween men jag skulle nog ha sett den för länge, länge sedan för att den skulle kunnat bli en favorit.

Jag ger Halloween tre oskulder av fem möjliga. Oskulderna överlever alltid!

Betyg: 3/5

måndag 13 februari 2017

Jack Reacher: Never Go Back (2016)


Tom Cruise springer på film. Det är sedan gammalt. Här springer han på film med godingen Cobie Smulders känd från The Avengers. Detta är fantastisk underhållning för stunden, å ena sidan. Å andra sidan är den kanske inte så mycket en film för de av oss som vill fundera och fnula på filmen i efterhand. Som förströelse en fredagskväll då det gäller att kämpa mot tyngderna på ögonlocken är filmen dock perfekt.


Den första Jack Reacher-filmen från 2012 var en nyhet och positiv överraskning för mig. Kul med en ny bad ass-hjälte på film. Jag läste till och med en Jack Reacher roman på semestern efter jag sett filmen. Det kan bli fler böcker också för den delen. Denna andra film om den något vresige enstöringen och före detta militärpolisen Jack Reacher är i samma klass som den första filmen.

Jag gillar filmens actioninnehåll som påminner mig lite om de tidiga Jason Bourne-filmerna. Vi får följa Reacher och se hur han är mästerlig i det han är bäst på; närstrid, att skugga någon och att upptäcka att han blir skuggad, att förutspå de onda männens nästa drag, att vara en bad ass som utan vapen kan besegra fyra beväpnade män i ett mindre rum. Vissa actionfilmer, och framför allt superhjältefilmer, tenderar att bli för storslagna i sina actionscener. Här hålls det tämligen realistiskt för att vara Hollywood och scenerna är små i jämförelse med monstrositeten i vissa uppblåsta actionfilmer (tänk F&F bland andra). Jag gillar detta som omväxling.


I första filmen körde Reacher ett solorace. Här samarbetar han med Cobie Smulders Turner och dessutom får de unga Samantha på halsen. Hon spelas av Danika Yarosh. Det funkar hyfsat bra, men jag tänker att man kanske vill ha Reacher som en enstöring som hoppar in och räddar dagen för att sedan dra vidare in i natten som en annan Bruce Banner. Men givet att vi nu fick följa en trio under stora delar av filmen tyckte jag ändå att Reachers relation till Samantha var den mest intressanta. Cruises tveksamma kram i slutscenen var intressant då det kändes som skådespelarens privatliv nästan sipprade upp till ytan. Det gav scenen en extra dimension.

Allt som allt en gedigen fredagsunderhållning men inte en film som kommer gå till historien som den bästa i genren, men inte heller den sämsta för den delen.

Jag ger Jack Reacher: Never go back tre hopp från taket av fem möjliga.

Betyg: 3/5




fredag 10 februari 2017

Moonlight (2016)


Moonlight är ett renodlat drama och som sådant riktigt bra. När jag såg filmen på förhandsvisningen var förutsättningarna inte direkt perfekta, trångt, varmt och kissnödig. Jag hade dessutom inte kunnat undgå att höra en "buzz" om filmen. Den hade poppat upp på diverse årsbästalistor för 2016 och den har fått åtta oscarsnomineringar inklusive för bästa film. Med sådana höga förväntningar är det näst intill omöjligt att bli positivt överraskad, speciellt när det inte är en genrefilm.


I Moonlight får vi följa Chiron i tre faser ur hans liv. Han växer upp i slumkvarteren i Miami med en drogmissbrukande mor. Filmen är helt sonika uppdelad i tre segment och tre olika skådespelare spelar Chiron vid de ungefärliga åldrarna nio, sexton och typ 28. Det är ett format som fungerar väl rent tekniskt. Men det som kanske är lite synd med filmen är att det första segmentet är klart starkast. Första delen är så otroligt bra att jag helst hade velat att hela filmen skulle handla om den fasen i Chirons liv.  De övriga två kommer inte upp i samma nivå och dessutom är det andra segmentet starkare än det tredje så hela filmen har en dalande känsla. Det är mest en relativ skillnad, de tv avslutande delarna är ju långt från dåliga, men allt är relativt...

Det största gisslet med den tredje delen är att jag inte riktigt känner igen karaktären från de två inledande segmenten. Han uppför sig på ett sätt som inte känns igen, eller som en trolig utveckling hos karaktären. När dessutom den tredje skådespelaren ser fundamentalt olik ut de två som spelade honom som yngre blir kontrasten lite för stor. De två yngre skådespelarna har smala kroppsbyggnation och en elliptiska ansiktsform medan den tredje skådisen är muskulös, men också rundare i ansiktet. Storyn förtäljer att Chrion byggt på sig musklerna men jag tycker att transformationen var så stor att den tog mig ur berättelsens magi. Jag började fundera på ansiktsformer istället för att förlora mig i berättelsen.


Samtidigt är detta en innerlig och tung historia som är intressant att följa. Första sektionen med den yngsta Chiron bärs upp av den unge Alex R. Hibbert, Naomi Harris som mamman, samt Chirons nyfunna vuxna vänner spelade av Mahershala Ali (som vi också ser som Jim Johnson i Hidden figures) och Janelle Monáe (Mary Jackson i Hidden figures). Jag hade nästan önskat att hela filmen utspelats om dessa karaktärer. Ja, jag ville verkligen se mer om dem. Scenen när Juan lär Little att simma var väldigt vacker. Och scenen när Little frågar Juan om han är gay är otroligt stark. Den fick mig nästan att gråta.

Den andra sekvensen är också bra men den bleknar i skenet efter en så stark lysande inledningen. Filmens tredje del har en har en koppling till andra delen i handlingen som är central och den lever på den nerven en hel del men trots detta är den svagast och det beror en hel del på förvirringen om Chirons utseende och beteende. Dessutom vet jag inte riktigt om jag fattar filmens budskap i slutändan. Dels kan man se filmen som tre "slizes of life", men den har också en djupare mening som jag inte riktigt tunat in än.


Jag finner det svårt att betygssätta denna film men eftersom jag är riktigt sugen på att se om filmen och penetrera dess teman och budskap djupare inser jag att filmen delvis har tagit sig in under huden på mig. Som det är nu känner jag att detta är en riktigt bra gjord film, att den är creddig och pretentiös (på ett bra sätt!), men att den inte riktigt nådde fram till mig fullt ut.

Jag pendlar, vilket betyg ska jag sätta.., men då scen efter scen efter scen finns kvar i mitt huvud med full skärpa friar jag hellre än fälla denna gång. Jag ger Moonlight fyra bullies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Andras tankar om Moonlight:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm


onsdag 8 februari 2017

Hunt for the Wilderpeople (2016)


Alla filmer som använder sig av Nina Simones Sinnerman kan aldrig vara fel!! Hunt for the wilderpeople är dock en lurig film. Under stora delar är den som en annorlunda ordinär independentfilm med den typiska blandningen av drama och komedi. Den har en allvarlig underton och behandlar ett riktigt ämne (barn på glid och barn i fosterhem). Samtidigt har den en humoristisk ton och filmen är full av "quirky characters". Dessutom visar det sig snart att filmen också har ett lager av absurd humor som gör att hela anrättningen ger en mycket konstig mix av signaler.


Förklaringen till denna skumma mix av genrer ges kanske av vem som har gjort den - Taika Waititi. Han gjorde den småroliga mumble core-filmen Eagle vs. Shark, en film jag såg på SFF 2007. För några år sedan kom hans hyllade mockumentär/spoof på vampyrgenren What we do in the shadows. Jag har inte sett den än men det är en film som jag absolut måste se någon gång. Waititi kommer tydligen också göra den nya Thor-filmen inom MCU. Det blir spännande att se vad han kan göra med en stor budget och en minst sagt grandios värld.


Hunt for the wilderpeople har dock knappast en speciellt stor budget och världen är liten, en liten del av någon nationalpark av Nya Zeeland skulle jag gissa. Sam Neill spelar den gamle och vresiga vildmarkssnubben och han är underbar i denna film. Han har för mig numera hamnat i gruppen av äldre skådespelare som man gillar på grund av vana och nostalgikänslor. Han har en tyngd i sitt skådespeleri som behövs för denna lite fladdriga film. Pojken spelas av nykomlingen Julian Dennison och han behöver, precis som hans karaktär i filmen, en stabiliserande pelare att stödja sig emot. Annars står Paula från socialtjänsten (Rachel House) och Officer Andy (Oscar Kightley) för det mesta av den absurda humorn. De är roliga, men det är en känslig balansgång. För mycket av dem skulle inte varit bra. Filmen håller balansen helt ok.


Jag tyckte att filmen var njutbar men den är också en lättviktare. En film som man snart glömmer. Den är hyllad i vissa kretsar men hos mig kommer den inte i närheten av min topplista för 2016.

Jag ger Hunt for the wilderpeople tre majestical av fem möjliga.

Betyg: 3/5

måndag 6 februari 2017

The Handmaiden (2016)


Jag blev sannerligen mäkta överraskad av denna film. I och för sig borde jag kanske fattat att man kan aldrig veta vad man har att vänta sig då det gäller regissören Chan-wook Park. Just det, det är den snubben som gjorde Oldboy, ni vet filmen med "klippa av tungan"-scenen? På något sätt hade jag fått för mig att The Handmaiden skulle vara ett koreanskt kostymdrama och jag förväntade mig en ganska tråkig film. När den så började dyka upp på diverse topplistor för 2016 bestämde jag mig för att ge den en chans.

Nu visade det sig att filmen bygger på boken "Fingersmith" av Sarah Waters som kom ut 2002. Boken utspelas i England under den viktorianska eran (ungefär andra halvan av 1800-talet). The handmaiden är förflyttad till Korea under den japanska ockupationen under första halvan av 1900-talet. Jag vet inte hur filmen blivit om boken filmatiserats i den tid och miljö som den var skriven för men jag kan gissa att den kunnat bli ännu bättre.


Filmen handlar om en ung fattig koreansk kvinna som får jobb som en "handmaiden" dvs tjänarinna åt en rik ogift japansk arvtagerska som bor hos en hård uncle. Sedan ska man nog inte veta så mycket mer om filmen. Den är uppdelad i tre delar och detta är långt från ett tråkigt kostymdrama. Det är en erotisk thriller! Och som sådan mycket vågad. Det är alltid kul att bli så överraskad som jag blev denna gång.

Vid sidan av den häftiga storyn är fotot otroligt snyggt. Skådespelarna är också bra. Jag gillar speciellt Tae-ri Kim i rollen som "handmaiden" Sook-Hee. Hennes kroppsspråk var en fröjd att se. Som när hon blir irriterad på sin "mistress" och puttar undan hennes ansikte. Eller när hon blir frustrerad och spänner axlarna. Många små rörelser och detaljer som gjorde mig nyfiken på mer.

Scenen när Sook-Hee slipar på en vass tand som Lady Hideko  har obehag av var en av filmens bästa scener.


Jag blev inte totalt blown away av denna film, men den är helt klart en speciell film som kommer konkurrera om en plats på årsbästalistan. Nu är i och för sig 2016 är väldigt starkt år...

Jag ger The handmaiden fyra bokuppläsningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 


lördag 4 februari 2017

Magnus Uggla - Hallå! Popmusik, Kickar å Kläder



Magnus Uggla, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 2:a februari 2017


Vilken nostalgirush! Sverker bjöd mig på Ugglas nya show som en födelsedagspresent och i showen fann jag musik, berättelser från Ugglas inre och en tidsresa i mitt eget inre. Under uppväxten i slutet av 70-talet lyssnade jag och Sverker maniskt på Uggla. Hans första fem LP-skivor spelades ett stort antal gånger både i pojkrummet och på landet nere på Tjörn.

Ugglas show är en personlig och självutlämnande monolog med avbrott av några få musikaliska nummer. Uggla har med sig tre musikers som sitter tysta i bakgrunden under pratdelarna. Det är Annika Granlund på trummor, trumpet, horn och dragspel, Richard Nilsson på elorgel och bas samt Fredrik Sylberg på fiol och gitarr. Den vanligaste konstellationen på bandet var fiol,trummor och elorgel och med Magnus på piano. Otroligt schysst att se sina gamla slamriga favoriter i helt nya tappningar. Man slås än en gång av hur bra melodier Ugglas tidiga verk bygger på.

Uggla pratar uteslutande om sin uppväxt, hans relation till mor, far, bröder och vänner. Han berättar om musikintresse och idoler och om tiden fram till den tredje skivan. Låtarna under kvällen kommer från de fyra första skivorna med några få undantag.

Denna show ger min en fördjupad förståelse för Ugglas musik. Som alltid när man sett en artist live blir låtarna musikaliskt fylligare när man lyssnar på skivorna i efterhand då minnet från liveframträdandet hänger kvar i huvudet. Denna gång fylls låtarna ut till textinnehållet också. Alla låtar är valda efter det biografiska innehållet istället för val av publikfriande "hits". I var och varannan låt hörs gamla välkända textrader som tidigare under kvällen lyfts fram i monologen. Det förunderliga är då att låttexternas fulla innebörd växer fram i dagen. Showen har fördjupat min uppskattning av Ugglas låtar, både melodierna och texterna.

Showen var alltså en monolog i första hand, men några låtar spelades i alla fall. Vad sägs om denna fantastiska lista; Hallå, Bobbo Viking, Mr Strix (intro), Sommartid (intro), Varning på stan, Balladen om 70-talets största rockband, Dörrslusk, Asfaltsbarn, Å han kysste mig, Johnny the Rucker, med flera...?

Det blev allt som allt en fantastisk kväll och den gav mig en ny inspiration att plocka fram de gamla LP-skivorna ur skivbacken där hemma.







fredag 3 februari 2017

Everybody Wants Some!! (2016)


Richard Linklater gör sköna filmer. Jag gillar mycket av det han gör. Hans "Before"-trilogi är suverän och Boyhood är en av de häftigaste filmerna de senaste åren. Han har ett bra handlag med skådespelare, ofta mycket bra soundtrack i sina filmer och hans filmer är ofta varma med ett stort hjärta. Samtidigt bör man veta att hans filmer oftast har extremt mycket dialog och om man säker "hjärndöd" actionfilm få man söka sitt filmval någon annanstans, förslagsvis reabacken på den lokala Supermarket. För att gilla Linklaters filmer bör man också gilla den stämning som han bygger upp i dem. De är oftast inte handlingsdrivna utan bygger bara på en "state of mind". Hans söker något i sina filmer, en frihet från livets tvång och måstebn. Hans filmer är kanske till för oss drömmare?

Den nya komedin Everybody wants some! är inte riktigt lika bra som Linklaters allra bästa men ändå en väldigt bra film. Den påminner om hans film Dazed and confused och den har till och med omnämnts som en spirituell uppföljare till den. Åter igen får vi lära känna ett gäng som till stor del spelas av för mig helt okända skådespelare. Dazed and confused handlade om sista dagen i high school, denna handlar om de tre sista dagarna före college startar.


Under inledningen av filmen är jag lite konfunderad. Det är svårt att avkoda handling, stämning och vilka av karaktärerna som är goda eller onda. Det visar sig att handlingen är sekundär, stämningen är inbjudande och att alla är bara vanliga "dudes", ingen är ond eller utstuderat elak. Linklater har inte glömt att ta med ett stort hjärta i denna film. Dessutom är dialogen "hilarious" på sina platser. Allt eftersom filmen rullar på blir jag mer och mer engagerad. Det är som att filmen kryper in under huden på mig. Jag börjar gilla killarna i gänget, en "fraternity" bestående av skolans baseballag. Jag följer gärna med på deras fester och då de raggar brudar. Det är idel nya ansikten som är i fokus eller flimrar förbi i periferin. Den enda skådisen jag känner igen i hela filmen är Dora Madison som vi sett som Becky i Friday Night Lights och Niki Walters i Dexter.


Detta är dock en väldigt dude-ig film. Den handlar om killarna och deras vänskap. Det är en studie i gruppdynamik och en nostalgisk tripp till tidigt åttiotal. Filmen är till bredden fylld med sköna låtar från eran, det är mycket sjuttiotalsmusik inklusive en bra låt från Pink Floyd. Neils LP Decades syns också i bild! Linklater är tillsammans med Wes Anderson och Cameron Crowe bäst i Hollywood på soundtrack i sina filmer. Om nu denna film ens är från Hollywood? Det är kanske en American independent helt enkelt? Oavsett om det är en indiefilm eller ej så var detta en film helt i min smak. En film som jag håller som snäppet bättre än Dazed and confused men som självklart skulle kunna ses "back to back" med den filmen.

Jag ger Everybody wants some! fyra sköna snubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5