måndag 21 augusti 2017

Soylent Green (1973)


You've gotta tell them!

Soylent green från 1973 ligger fortfarande i tiden. Den behandlar med hjälp av en science-fictionhistoria oron över att vi människor förbrukar Jorden. Denna fråga är aktuell än idag och filmen ska ha cred för det. Den visar på en eventuell framtid som är lika dyster som de som visas upp i Interstellar eller The road. Men där de moderna filmerna satsar på realism i olika grad är Soylent green glatt pajjig som hör 70-talet till. Den har till och med sämre production design är 60-talets Star Trek. Filmen ska utspelas år 2022 men elektronik och andra detaljer är från tidigt sjuttiotal. Som exempel har de inte ens orkat hitta på hur en framtida tv skulle kunna se ut. Sådana "fel" brukar jag normalt sett inte störa mig på men här var det en viktig del i världsbyggandet och jag kunde bara småle åt eländet.



Den framtida världen är överbefolkad och hungerkatastrofer verkar vara standard. De rikaste av de rika lever dock i lyx. Såklart. Massorna får ransoner av briketter som matersättning. Det är företaget Soylent som säljer dem och de kommer i olika färger, röd, orange och grönt. Om jag förstod det hela rätt var det plankton och sojaprotein som var basen i dessa. De såg ut som plastbitar men de orkade väl inte hitta på bättre där heller.



Den gamle vapenälskaren Charlton Heston spelar Detective Thorn som utreder mordet på en högt uppsatt chef i företaget Soylent. Filmen visar sig inte bara vara en sci-fi och en debattinlaga för miljön utan också en kriminalare. Det välkomnar jag och det är i polisutredningen denna film lever upp lite. En liten detalj kryddar historien då polisen stjäl allt han kan varhelst han befinner sig. En uppenbar förväntad "perks" som man har som polis i framtiden.

En annan detalj som kändes lite svårare att svälja var den unga kvinnan som hörde till hyreslägenheten som den mördade rike mannen bodde i. Hon kallades helt frankt "furniture" av Thorn även om det visade sig att hon hade ett namn senare, Shirl (Leigh Taylor-Young). I sin iver att framställa framtiden som vrickad och crazy har manusförfattaren hittat på en detalj som berör en djup och fundamental mänsklig rättighet som inte kommer suddas ut på 50 år. Det är inte det att det inte förekommer slaveri och liknande jag hävdar, utan att samhället skulle ändrats så mycket att det förhållandet skulle kännas naturligt för både män och kvinnor känns helt orimligt. Jag köper det inte. Dessutom står det på postern "people are still the same"!!

Som helhet var filmen lite seg och inte speciellt underhållande. Kul att ha sett en av de ikoniska sci-fi-filmerna från sjuttiotalet men den blir inte en favvis hos mig.

Betyg: 2/5

Därmed var det slut på 73:orna. Nästa vecka startar en serie med 72:or som ska revyas här på bloggen.




fredag 18 augusti 2017

The Dark Tower (2017)


Jag borde kanske fattat varhän det barkade när jag såg att filmen var tilläten från 11 år, 7 år med målsman. Jag borde redan då kastat alla förväntningar att detta kunde vara något annat än en ungdomsfilm. Den är som alla dessa YA-filmer som kommit i harry Potters och The Hunger Games kölvatten. The Dark Tower är svag, mycket svag. En film som The Maze Runner är ett under av djup jämfört denna film.

Jag har inte läst böckerna filmen är baserad på, men från de som har läst den har jag förstått att det är en episk och mångfacetterad fantasyhistoria. Filmen är det inte. 95 minuter supersimpel historia om en ung tonåring som har ett starkt ljus. He's the ONE. Filmen är varken episk eller spännande. Regin är tafflig och hade det inte varit för några kända skådespelare i birollerna hade filmen med säkerhet fått en etta...



När trailern visats före andra filmer på bio har jag mestadels tittat bort men jag hade ändå en känsla av att Matthew McConaughey och Idris Elba syntes mycket i trailern. Efter jag sett filmen gick jag tillbaka och studerade trailern. Jag tittade på den trailer som finns på filmens sida på imdb. Filmens huvudperson, pojken Jack spelad av Tom Taylor, är inte med i trailer över huvud taget. Detta trots att han är med i princip alla scener i hela filmen. McCaonaughey däremot är inte med speciellt mycket i filmen, tvärt om vad trailern antyder. Jag skulle bli mycket förvånad om han är med mer än 5 minuter i hela filmen, 300 sekunder. Han syns i en handfull scener men de flesta är mycket korta. Trots detta är han filmens behållning. Hans lena röst ger filmen en viss tyngd. För övrigt tycker jag att han börjar påminna om Christopher Walken nu när han har fått några år på nacken. Filmens bästa scen var en kort, kort scen mellan McConaughey och Jacks mor Laurie spelad av Katheryn Winnick. På tal om utseende är hon lite lika Scarlett Johansson fast med ett rundare ansikte.



En annan bra scen var när Idris elbas gun slinger laddade om sin sexskjutare supersnabbt genom att snurra på cylindern och "hälla" i kulorna i farten. Duktigt gjort.

Idris Elba var mer mycket mer än McConaughey men han imponerade inte i denna film. Han spelar över och försöker allt han kan att göra filmens gun slinger en plågad själ som förbränns av hämndbegär till en episk och minnesvärd karaktär. Tyvärr får han inte stöd i vare sig manus, regi eller filmen i övrigt. Istället är det nye Tom Taylor som bär filmen på sina oerfarna axlar. Filmen har vissa beröringspunkter med Spideman: Homecoming i och med att det handlar om unga tonåriga pojkar som helt plötsligt upptäcker att de har en kraft/förmåga och att stora ansvar hamnar på dem. Även om Spiderman: Homecoming inte var perfekt är den mycket, mycket starkare än The Dark Tower.

En av få lustigheter i filmen var att Fran Kranz, Topher från Dollhouse hade en liten roll som en av de bad guys.



Till sist undrar jag försynt hur många av de sju böckerna filmen täckte in. Filmen avslutas med att revolvermannen förintar en gigantiskt stor byggnad med en enda pistolkula i en scen som behandlas som en eftertanke. Det filmen byggt upp mot under hela dess löptid hanteras som en parentes. Mycket konstiga val. Klippningen där i slutet var förbaskat slarvig. Var det så att filmbolaget fick slut på pengar, var budgeten slut? Eller gav teamet bakom filmen helt enkelt upp?

Tunn handling, obefintliga karaktärsutveckling, generellt sett platta figurer, totalt ospännande och en film med ambitioner att vara episk som misslyckas att vara just det.

Jag ger The Dark Tower en missvisande tralier av fem möjliga.

Betyg: 1/5

PS, jag tänkte först ge filmen en svag tvåa men så såg jag ett avsnitt av GoT och insåg vad kompetent fantasy är och efter det fanns inget annat än att ge filmen en etta i betyg.





torsdag 17 augusti 2017

Sleeper (1973)


Att Woody Allens sci-fi skulle vara den bästa av de tre jag såg från 1973 var lite överraskande, men detta är vinnaren. Den vinner inte på grund av sin grundidé, eller på grund av snygga specialeffekter eller dramatisk handling. Nej den vinner på sin ypperliga humor. Filmens dialog är fylld till bredden av kul kommentarer, skämt och ironiska synvinklar som många står sig än idag. Det berör fanatism inom religion, vapenlagar (aktuellt som alltid) att äta grönt och rätt, eller att leva mjukis och undvika miljöförstöring. Allt med Woodys varma hjärta. Det är inte elakt men ofta lite bitskt fast alltid med en stor glimt i ögat.



Woody spelar Miles Monroe som läggs in för en enkel operation och vaknar upp 200 år senare i händerna på några rebeller som motsätter sig den framtida diktatoriska kontrollstat som tagit över. Diktatorn är en näsa. På sina irrfärder träffar han Diane Keatons Luna Schlosser och vi får en kärlekshistoria på halsen även om de bråkar mest hela tiden.

Filmen är kanske ett ögonblick i världsrymden men den är rackarns rolig. Man har svårt att hinna med alla skämt. Omtitt beordrad! Och om humorn inte passar kan du säkert njuta av musiken både jazz och ragtime.



Några på måfå utvalda citat från filmen:

Miles Monroe: I'm a clarinet player in 1973, I go into the hospital for a lousy operation, I wake up 200 years later and I'm Flash Gordon!

Miles Monroe: I haven't seen my analyst in 200 years. He was a strict Freudian. If I'd been going all this time, I'd probably almost be cured by now.

Luna Schlosser: Oh, I see. You don't believe in science, and you also don't believe that political systems work, and you don't believe in God, huh?
Miles Monroe: Right.
Luna Schlosser: So then, what do you believe in?
Miles Monroe: Sex and death - two things that come once in a lifetime... but at least after death, you're not nauseous.

Luna Schlosser: It's hard to believe that you haven't had sex for 200 years.
Miles Monroe: 204, if you count my marriage.

Miles Monroe: Where am I anyhow, I mean, what happened to everybody, where are all my friends?
Dr. Aragon: You must understand that everyone you knew in the past has been dead nearly two hundred years.
Miles Monroe: But they all ate organic rice!



Luna Schlosser: "Register commies, not guns." What's that mean?
Miles Monroe: What?
Luna Schlosser: "Register commies, not guns."
Miles Monroe: Oh, he was probably a member of the National Rifle Association. There was a group that helped criminals get guns so they could shoot citizens. It was a public service.

Miles Monroe: This stuff tastes awful. I could make a fortune selling it in my health food store.

Luna Schlosser: Sex is different now. There are no problems. Everyone is frigid now.
Miles Monroe: So all the men are impotent.
Luna Schlosser: Pretty much, except for those whose ancestors were Italian.
Miles Monroe: I knew there was something in that pasta.

Miles Monroe: I'm always joking, you should know that about me; it's a defense mechanism.

Jag ger Sleeper tre överraskningar av fem möjlig.

Betyg: 3/5






tisdag 15 augusti 2017

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)


Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.

"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."

Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...



Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.

Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.

Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.

Betyg: 4/5





söndag 13 augusti 2017

Serpico (1973)


Al Pacino stod på toppen av sin förmåga som skådespelare under sjuttiotalet skulle jag vilja hävda. Under senare år, åtminstone från och med Scent of a woman-whoa har han varit en parodi på sig själv. Tyvärr gillar jag inte honom som gammal skrikande och självrefererande gubbstrutt.

Men tidigt sjuttiotal då jäklans var han bra. Jag hade Serpico osedd men det är nu åtgärdar. Detta är en BOATS och biografi över civilsnuten Serpico som ville vara hederlig under en period av NYPD's lite mörkare fas då var och varannan polis var köpt. Alla verkar varit korrumperade vilket Serpico snart märkte när han vägrade ta mutor från små och stora brottslingar. Slippery slope det där med att börja kompromissa med sina principer, till slut låter man sig köpas av en polismördare till och med.



Filmens starkaste inslag är Pacinos frisyrer, den varierande hårbeväxningen i hans ansikte och hattarn! Allt från fedorahatten till mössor neddragna över kalufsen passerar revy. Mycket lustigt. På tal om lustigt fanns där en underbar scen när Serpico äter frukost i sin lilla trädgård och lyssnar på italiensk opera på hög volym. Grannkvinnan tittar ut och frågar om det är "Bjoerling". Jussi Björling! Men nej, det var tydligen någon italienare med smala fötter som sjöng på inspelningen.

Som kriminalfilm är detta en ganska tråkig historia, inte speciellt engagerande. Ok vi förstår, de andra poliserna var dåliga. Aja baja! Serpico - bra, alla andra - dåliga. Nej, inte så att jag far i taket av upphetsning direkt. Men tidskänslan, Pacinos briljanta skådespeleri och hans lustiga klädval gör att filmen får med beröm godkänt.

Jag ger Serpico tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 











fredag 11 augusti 2017

John Wick: Chapter 2 (2017)


John Wick kom som en frisk fläkt 2014 med en våldsnivå som kändes utökad jämfört med aktuella actionfilmer vid den tiden. Nu har vi fått en uppföljare. Damn, att det ska vara så svårt att göra bra uppföljare. I denna har de vridit upp reglagen ännu högre och filmen är fylld av actionscener med übervåld. Problemet är att denna film saknar själ, något som den första filmen hade. Denna gång bryr jag mig inte alls om hur det går för John. "The stakes" är i botten med tanke på hur förra filmen lärde oss att John Wick inte kan dö. Ingen risk för honom alltså och ingen annan karaktär i hela filmen är tillräckligt tydlig för att jag nu två veckor efter titten ens minns dem. Det är helt blankt. Jag har ett fragment om en italiensk kvinna i en bubbelpool. Det är allt.



Filmen inleds med en meningslös scen där Wick ska hämta sin bil. Han tar så mycket stryk att varenda ben i hans kropp borde varit krossade, men han borstar bara av sig på axeln och kliver vidare. Redan då förstår man att de missat målet med den nya filmen. Scenerna från Italien är trots allt filmens bästa. De påminner mig både om den senaste Bondfilmen och en av Mission Impossible. Referenser till mycket starkare filmer alltså.

Jag kan tänka mig att tonårsgrabbar som inte bryr sig om innehåll och bara vill se actionscener som klippta från något passande dataspel kan roas av denna film. Jag fann den dock undermålig. Inte usel-usel bara jämntråkig och lite trist. Actionscener staplade på actionscener utan att jag är engagerade i karaktärerna intresserar mig inte helt enkelt. Det var en blå film. Kan vi hoppas på att detta var den sista Wick-filmen? Eller blir det som med Taken att det blir en trea som överträffar tvåan?

Och, ja, jag såg Keanu återförenas med Laurence. Ingen hysterisk reaktion från mig att rapportera.

Jag ger John Wick 2 två fristäder av fem möjliga.

Betyg: 2/5



onsdag 9 augusti 2017

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)


Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fith Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl





Ola Rapace och Cara Delevingne



måndag 7 augusti 2017

Atomic Blonde (2017)


Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.


Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.


Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?


Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här: