söndag 7 januari 2018

Almost Famous (2000)


It's happening.

Varför älskar jag musik?

Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...

Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!



Typ av humor?

Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).

En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...

William: He's on acid, though.  I can't really tell.  How do you know when it's "kicked in?"

Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.

Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!

Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.

Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.



Filmkvalité vs. humorkvalité?

Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.

TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.

Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.

TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character".  William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!

Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They  get the girls, but we're smarter."

Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."



Manus vs. skådespelare

I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.

Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.

Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.



Favoritkaraktärer?

Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.

Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).

Omtittningspotential?

Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.



Slutomdöme

En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?

Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?

Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!

Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar...
William: What do you love about music?
Russell: To begin with...
Russell: Everything.

Betyg: 5/5




"You may wanna hit that delay button there, Quincy"

Pytteliten dansare

Cortez the killer ...and I know she's living there, she loves me to this day...



6 kommentarer:

  1. Du börjar på topp. Det kan bara gå nedåt efter detta? Bra film, absolut, men jag har långtifrån samma relation till den som du har. Kanske beroende på att jag aldrig varit en musiktokig 15-årig kille? ;) Favoriten är helt klart Patrick Fugit och hans rollfigur, tyckte det var befriande att han aldrig gör alla de klassiska misstagen. Befriande, fast kanske inte så sannolikt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Börjar på topp javisst, men det finns många roliga filmer, varav några är bra filmer också, i "pipen". :-)

      Kan hända att filmen passar en livslång rockmusikälskare som jag extra väl... Yup.

      William är ju Cameron Crowe, men vi kan kanske anta att han förskönat bilden lite. Han vill väl framstå som cool även om Lester säger att de inte är det...

      Radera
  2. Det märks verkligen i den härliga texten att detta är en av dina älsklingar! Smutt!
    Och själv kan jag bara instämma i lovorden rent generellt; en förbaskat bra rulle!
    Och så klart att vi föredrar den långa versionen! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att entusiasmen kommer fram i texten. Skönt att favoriten höll nivån. Risken med att se om favoriter som fått ibland orimlig status i ens huvud är att de inte håller måttet.

      Radera
  3. Kapow!! Redan här gick vi på en mina. Filmen är inte dålig men jag har aldrig fattat hyllningarna? I mina ögon småtråkig med en irriterande huvudrollsperson och inte så mycket mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men aj då. Jo man kan inte gilla lika hela tiden. Vi får hoppas på bättre filmval senare under projektet då... :)

      Radera