söndag 14 januari 2018

Road Trip (2000)



Are there any guys out there who are JUST NORMAL?

Man kan stilla undra varför jag valde att se om Road trip. Minnena var suddiga, jag hade för mig att den var ganska kul och jag ville se om den vuxit sedan sist. Well children, the answer is NO.

Detta är en hejdlöst sexistisk sex- och drogkomedi som inte alls passar in i dagens popkulturella klimat. Filmen driver med killars totala fokus på sex samtidigt som den gör åtlöje åt detsamma. Precis som i klassikern The princess bride ses hela historien genom ögonen på en berättare. I vår lilla saga är det Barry (Tom Green) som är ett högst osäkert sanningsvittne i sin berättelse om Josh, Beth, Tiffany, E.L., Rubin och Kyle öden.



Allt sexistiskt som kommer fram i filmen är egentligen Barrys sexistiska livssyn... kanske regissören Todd Phillips vill. Han spelar "foot guy" också för övrigt. Phillips bryter intressant nog den fjärde muren i en scen där två tjejer står i duschen och diskuterar hur äckliga alla killar är. Kameran fokuserar på det som den kåte kameramannen är intresserad av, tits and ass. När en mörk skönhet, förvillande lik Morena Baccrin, glider förbi helt naken följer kameran henne lustfyllt. Ganska kul men helt säkert totalt politiskt inkorrekt. För det helt nakna får man leta fram "the unr8d version".

Typ av humor?
Slaskigt, grovt och överdrivet. Underbältet-humor mest hela tiden. Filmen har en tunn story och består egentligen mest av en serie av roliga scener. Sketchartat och fragmentariskt alltså.



Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta svagt. Humorn är varierande med en del toppar, och fler dalar. Säga vad man vill om den låga humorn men det är ändock kul ibland. Jag skratta av lika delar förlägenhet över att jag skrattar och för att det är roligt. Filmen är dock så tunn att den på inget sätt berör mig egentligen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En senmoral? I högtsa grad otydlig. Men en liten en då... filmens till synes svaga och o-coola Kyle står upp mot sin far. Sensmoral: stå på dig.

Två stereotyper: adorkable Kyle som tillika är oskuld (och förlorar den med en välväxt tjej), och den smarte men lakoniske killen som röker på mest hela tiden (Rubin).

Tre tropes: Filmens "Gillian cut" kommer efter att "Foot guy" försökt kyssa Beths nakna fötter och erbjudit henne en fotmassage och Beth utbrister: "Are there any guys out there who are JUST NORMAL?" Klippt till Barry med en mus instoppad i sin egen mun.

Sen har vi "the long-distance relationship" som aldrig funkar! Den tredje tropen är sexuella experiment i college... Barry och två snygga college girls i sängen. Say no more.



Manus vs. skådespelare
Manus? Nej inte så att jag applåderar högt. En viss del av E.L.'s dialog kan anses som kul, men man har ju sett Seann William Scott i den rollen några gånger redan. Detta är en ren kopia, en sämre kopia, på hans Steve Stifler från American pie från året före.

Istället är det några andra skådespelare som är mer kul att se. Tom Green är filmens höjdpunkt och klockren scene stealer. Han är inte med så mycket. Jag gillar Amy Smart. Var tog hon vägen? Sa hon nej till Harvey? DJ Qualls i rollen som Kyle var också ganska kul bitvis.

Favoritkarakärer?
Nej, inga som jag speciellt lägger på minnet.

Omtittningspotential?
Nej, nu får det vara nog.

Slutomdöme
En ganska usel film som ändå är roliga i vissa partier. Minnet var kanske grumligt av en anledning! Detta är en av alla sexorienterade tonårskomedier i svallvågorna efter American pie. Originalet är bra mycket bättre. Får se till att de kommer upp i Komiska Söndagar framgent...

Betyg: 2/5

 

torsdag 11 januari 2018

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)


The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5





söndag 7 januari 2018

Almost Famous (2000)


It's happening.

Varför älskar jag musik?

Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...

Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!



Typ av humor?

Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).

En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...

William: He's on acid, though.  I can't really tell.  How do you know when it's "kicked in?"

Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.

Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!

Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.

Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.



Filmkvalité vs. humorkvalité?

Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.

TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.

Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.

TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character".  William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!

Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They  get the girls, but we're smarter."

Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."



Manus vs. skådespelare

I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.

Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.

Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.



Favoritkaraktärer?

Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.

Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).

Omtittningspotential?

Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.



Slutomdöme

En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?

Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?

Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!

Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar...
William: What do you love about music?
Russell: To begin with...
Russell: Everything.

Betyg: 5/5




"You may wanna hit that delay button there, Quincy"

Pytteliten dansare

Cortez the killer ...and I know she's living there, she loves me to this day...



fredag 5 januari 2018

Komiska söndagar


Va fasen jag har ju inga "projekt" på gång på bloggen. Vad kan man hitta på? Jag är inte riktigt redo för det "stora nostalgiprojektet" än. Men så fick jag en "feeling", en annan idé. Är lite sugen på att se om komedier. Inte de äldre fragila från åttio- och nittiotalen. De som lika gärna kan ha hållit formen som att genom åren som gått blivit totalt miserabla som gör att det krävs skämskudde.

Jag blev helt enkelt sugen på komedier från 2000-talet. Eftersom jag startade bloggen på våren 2010 har jag redan skrivit revyer på de komedier jag sett sedan dess. Men jag saknar texter för en massa favoritfilmer från åren mellan 2000 till 2009. Perfekt för ett nytt projekt! Om 2017 var "the year of the seventies" här på bloggen så kan kanske 2018 bli "the year of the fairly recent comedies"?

Jag tänker alltså skriva om en komedi från 2000-2009 varje söndag så länge som det känns kul. Det blir mestadels omtittar. Det är ju så härligt att se om favoritkomedier! Men det kommer också bli läge att se de där komedierna som man av någon anledning missade. Kanske en av fem filmer kommer vara nya bekantskaper för mig, eller något sådant.


För att göra något extra av detta tänkte jag applicera en liknande teknik på detta projekt som jag gjorde under mitt Bond-projekt, ni vet att skriva om filmerna i olika kategorier. Titta gärna på mina Bond-revyer så ser ni vad jag menar.

Jag kommer inte vara lika stringent som jag var med Bond, det kan hända att det blir lite on/off, men några perspektiv runt komedierna ska jag få till i alla fall.

En kategori är "sekundär genre". Det finns ju renodlade komedier såklart, men många är blandningar likt "romantiska komedier", "dramakomedier", "skräckkomedier" eller helt enkelt jönserier med Adam Sandler...


En annan kategori är vilken typ av humor som erbjuds. Om det är sitta leende och skratta inombords, eller skratta läppen av sig medelst knäslag, eller så är det komedi där skämskudden måste fram. Vi kan säkert komma på fler humortyper vad tiden lider.

Jag kommer också analysera filmens kvalité kontra den humoristiska kvalitén. Det finns ju komedier som är roliga trots att filmen i sig aldrig kan kallas för bra. Och det finns kanske det omvända också?

Sen har vi ju den enigmatiska SST-kategorin: Sensmoral, Stereotyper och Tropes. Självförklarande?


Övriga kategorier kan kanske vara; "manus vs skådespelarensamble", "favoritkaraktärer/skådisar", "omtittningspotential" och "slutomdöme och betyg". Plus alla random kategorier som kan passa in på enskilda filmer. Den enda regeln jag kommer efterleva i detta projekt är att det finns inga regler.

Jag ska försöka ha en bred spridning på typerna av komedier, inte bara fisförnäma dramakomedier. Även om det oftast är de som är bäst! Hehe...

Jag får se hur det blir när jag skriver första revyn. Och den ska ju komma ut redan nu på söndag så jag får allt ta och starta nu! Vi ses på söndag.