fredag 24 mars 2017

The Edge of Seventeen (2016)


The edge of seventeen är en typisk American independent-film. Vi får följa sjuttonåriga Nadines liv under slutet av high school. Hon känner sig utanför allt; familjen, skolan, kompisgäng. Den enda hon har i hela världen är kompisen Krista. De har varit bästisar sedan småskolan. När så en dag Krista går och kärar ner sig i Nadines dryge och vinnande storebror Darian rämnar Nadines liv.

Detta borde varit en film som passade mig som handen i handsken. Jag gillar genren och stilen. Pratiga filmer som fokuserar på karaktärer och relationer är mumma tycker jag. Tyvärr var detta dock inte en fullständig hit. Visst, den är bättre än ok men den har en del kvar till toppen. Det är manusförfattaren och regissören Kelly Fremon Craigs första film och som sådan är den överraskande bra och jag väntar med spänning på hennes andra film.


Filmens huvudperson Nadine spelas av Hailee Steinfeld. Hon är bra i denna roll. Om hon är en ny Meryl Streep vet jag dock inte. Det är en ganska svår roll då hon under stora delar av filmen är vrång och elak mot de flesta i sin omgivning. Nadine saknar sin döde far och hon tycker att mamman favoriserar storebror. Hon känner sig förrådd av sin bästis. Nadine är arg på allt och alla. Rimligt eller orimligt lämnas åt åskådaren att avgöra. Jag kan tycka att hennes ilska mot allt och alla är lite väl endimensionellt. Dessutom är det en oattraktiv egenskap hon visar upp. Eller är det ok att folk beter sig som ett svin hela tiden så fort han eller hon mår dåligt? Klart det kan vara förståeligt, men är det ok? Är det då förståeligt i denna film? Nja, vet inte jag. Det känns som att filmen saknar ett djup som hade gjort att jag kunnat tycka om Nadine bättre. Ska man ha en karaktär som under stora delar av filmen hatar allt och alla i sin omgivning, bör man också ge karaktären fler dimensioner som åskådaren kan fatta tycke för. Kan det vara så att jag finner denna film lite för endimensionell? Jag jämför med en film som Moonligt och då bleknar The edge of seventeen hastigt.

Filmen är bättre under första halvan än andra, eller specifikt slutet. Slutet är direkt dåligt. Den får ett tämligen hastigt avslut där Nadine över en natt (bokstavligen) ändrar personlighet helt och hållet. Det blev lite för välordnat för min smak. Filmen lämnade mig inte med en massa intressanta funderingar utan bara ett "jaha?". Var det inte mer än detta Fremon Craig ville med sin karaktär Nadine?


Filmens bästa relation var helt klart mellan Nadine och läraren Mr Bruner. Läraren spelas av veteranen Woody Harrelson och även om vi inte får en lika lysande insats av honom som när han spelade Marty Hart så är han ändå filmens stöttepelare. Jag gillar också kemin mellan Nadine och filmens oväntade "love interest" Erwin, spelad av Hong Kong-ättade kanadensaren Hayden Szeto. Kul med en asiatisk karaktär som får mer speltid än som en bifigur. David Chen borde bli glad också.

Mamman och brorsan då? Mamma Mona spelas av Kyra Sedgwick som är en stabil skådis. Broderna Darian spelas av Blake Jenner som nyligen spelade huvudrollen i Richard Linklaters Everybody wants some!! Han är riktigt bra i Linklaters film och det smittar av sig på mig när jag ser denna film. Jag har svårt att ogilla honom lika mycket som Nadine gör. Jag tror inte ens att det är Fremion Craigs ambition att publiken ska hata honom. Men vad vet jag? På något sätt känner jag det som att filmen har ett hjärta, just det som den hyllas för, men att den samtidigt saknar ett varmt hjärtat.

The edge of seventeen är lite som 20th century women som jag skrev om förra veckan. Den var mycket bra under titten, men så fort den var över kände jag att den falnade i mitt huvud oroväckande fort. När jag dessutom tyckte att slutet på dagens film inte riktigt höll måttet blir det som det blir. Jag reserverar mig inför eventuell omtitt då åsikten kan revideras!

Jag ger The edge of seventeen tre saknade fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5



torsdag 23 mars 2017

Tower (2016)

 

Jag gillar bra dokumentärer och Tower var en dokumentär jag hört gott om. Självklart är ämnet en viktig del av en dokumentär, och ibland kan man bli överraskad över hur intressanta till synes ointressanta ämnen kan vara om det bara presenteras på ett bra sätt av en entusiastisk filmmakare. Den andra faktorn som kan göra en dokumentär bra eller great är dess format och innovation.

Tower har båda bitarna. Den handlar om en av de första masskjutningarna i USA's historia då en före detta prickskytt från marinkåren den första augusti 1966 förskansade sig högst upp i "The Main Building Tower" på The University of Texas at Austin. Under 96 minuter dödade han 14 personer och skadade 31 till. Intressant ämne som sagt.


Filmen är också innovativ i sitt berättande. Den blandar stilar med ett lyckat resultat. Under stora delar av filmen har de animerat händelserna och ofta lagt animationerna ovanpå historiska bilder från tv-nyheterna och stillbilder. Vissa partier är enkom de historiska bilderna. senare under filmen syns "talking heads", den vanligaste formen av intervjuer i dokumentärer.

Filmen är kort, endast 82 minuter, och den håller mitt intresse uppe under hela sin längd. Regissören Keith Maitland berättar medvetet om händelsen som taget ur perspektiven från ett antal av överlevarna. Under inledningen av filmen hålls vi åskådare okunniga om vad som händer, vår förvirring ska efterapa offrens dito. Allt eftersom blir bilden klarare och klarare om vad som händer och till slut får dramat sin upplösning.


Det stora valet som folket bakom dokumentären måste gjort är att de inte pratar om skytten alls. Hans namn nämns inte, inget om hans bakgrund eller eventuella motiv, psykiska problem eller annat. Det är som att Maitland inte vill ge honom den uppmärksamhet som massmördare alltid får i media. Han vill istället fokusera på offren. Det är ett modigt val och en bra tanke. Det brukar allt som oftast vara för lite fokus på offren i våldsdåd rent generellt sett (när det gäller massmedia, politikers och sådant folk). Men för denna dokumentär vet jag inte om det var idealiskt. Jag känner att jag gärna hade velat veta mer för att få kontext. Detta speciellt som det var ett så gammalt brott att jag inte hade egna minnen från händelsen (eller rapporteringen av händelsen mer specifikt).

Dokumentären är bra utan att glänsa. Om man gillar genren eller har special intresse av ämnet bör man absolut ge den en chans.

Jag ger Tower tre stekheta dagar av fem möjliga.

Betyg: 3/5




onsdag 22 mars 2017

The Neon Demon (2016)

  
Tillit?

Nicholas Winding Refn är en filmskapare man inte kan lita på. Det står klart för mig efter att jag sett hans senaste film The neon demon. Det är kanske inte en aspekt av filmtittande som diskuteras ofta, men när jag ser en film och en bit in i filmen känner att regissören gör bra val om och om ingen kan jag känna en stor glädje och lycka över den trygghet som infinner sig. Ibland kallar jag sådana filmer för "riktiga film-filmer". Men när det omvända sker blir smärtan stor, Jag brukade gilla Kevin Smiths alster mer eller mindre utan förbehåll. Men det var före hans film Tusk. I den bevisade han att jag inte kunde lita på honom som filmskapare längre. Tilliten hade försvunnit i och med de katastrofala val han gjorde under andra halvan av den filmen. På samma sätt är det nu med Winding Refn...


Var ska jag börja? Detta är den värsta sortens pretto-smörja man kan se på bio. Filmen är yta, yta,yta och innehållet är spekulativt och uselt. Jag brukar bli förtjust över filmer som man får brottas lite med och som det tar ett tag innan man helt får greppet på och förstår. Men detta är inte en sådan film. Under titten satt jag och jämförde den med en psykedelisk film från 1970 av någon LSD-trippande filmmakare. Döm om min förvåning när Winding Refn tackar Alejandro Jodorowsky i eftertexterna till filmen. Spot on.

Filmen handlar om Jesse (Elle Fanning), en ung flicka på rymmen som försöker slå sig in som modell i drömmarnas stad Los Angeles. Hon möter där sliskiga modefotografer, gudalika designers, kyliga modellagenturfolk och andra flickor som hotas att ramla ner från toppen av de yngre och smalare sötnosarna som hela tiden utmanar nedifrån. Filmen ska väl visa vilket hårt liv modellerna har framför sig och vilka risker det för med sig. Vi får också veta av Winding Refn att det inte är bra att vara 13 år och rymma och ta in på sliskiga motell.


Filmens struktur och fokus på snygga bilder stämmer väl in med filmens tematik och budskap, men jag hade hoppats att filmen hade haft något mer intressant att säga. Det känns som att Winding Refn skrapar på ytan av någon intressant och spännande, men det är som att han inte vet hur han ska få ur sig det han vill säga. Den enda figuren i filmen som lockar till lite nyfikenhet är Ruby (Jenna Malone), men den karaktären krossas under Winding Refns absurda konstnärliga ambitioner i en scen i slutet som kan vara en av de mest groteska jag sett på år och dag. Och det, kära vänner, var inte en "bra" grotesk scen, den var bara grotesk för chockeffektens skull. Som om han vet att hans förmåga att skriva bra manus saknas och han känner att han måste göra något annat "over 9000" för att nå fram i mediebruset. Det är den scenen som slutgiltigen informerar mig om att filmen är "anus", och att jag inte kan lita på Winding Refn. Jag behöll tålamodet uppe efter hans tveksamma Only God forgives. Men efter detta är det slut mellan oss. Jag måste ha en gnutta självrespekt kvar! Damn it!

Spegel, spegel på väggen där - säg, vem som skönast i landet är? 

Jag ger The neon demon två speglar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


måndag 20 mars 2017

Buffy The Vampire Slayer - Season 7 (2002-2003)



Denna revy innehåller spoilers från Buffy the Vampire Slayer, säsong 7

Givetvis skulle man önska att sista säsongen av Buffy skulle vara den starkaste av de sju, men antagligen var det ett långskott, för vilka tv-serier avslutades med sin starkaste säsong egentligen? Förutom Firefly då! Det är kanske naturligt att slutet blir svagare då det är betungande för alla inblandade att lyckas knyta ihop säcken på ett bra sätt och samtidigt addera ny energi i serien hela vägen in mot mål.

Jag tycker i alla fall att säsong 7 är svagare än femman och sexan. Och svagare än tvåan och trean också. Den är i nivå med fyran och ettan för mig. Säsongen story arc är svag och ogenomtänkt känns det som. Som vi diskuterade i podden svänger det fram och tillbaka om flera saker, inte minst Buffys roll i gruppen, från hyllad, till utkastad ur sitt eget hus tillbaka till ledare i gruppen inom en miniarc om 3-4 avsnitt.

Att de valde att lägga till en massa nya ansikten i form av the wannabies (the potentials) känns också olyckligt. Förvisso synkar det in i det övergripande temat att serien ofrånkomligen handlar om mångfacetterade och starka tjejer så tar det onödigt mycket fokus på de karaktärer vi lärt oss älska, scoobisarna, som jag ville spendera varje sekund med desto närmare slutet vi kom.


Tyvärr var kärleksrelationen mellan Kennedy och Willow också under all kritik. Kennedy känns inte som en person som Willow skulle falla för. Det är snarare en tjej som skulle passat i Cordelias bitchiga gäng från säsong 1, det vill säga det gäng som gjorde livet surt för Willow under hela hennes uppväxt som den nörd hon var.

Trots att den övergripande story arcen inte är speciellt bra finns det ändå favoritavsnitt från säsong 7. Jag älskar avsnittet med Gnarlen som äter köttslamsor från Willows mage när hon ligger osynlig och paralyserad i en grotta. Det är en av de äckligaste scenerna i hela serien. Självklart älskar jag säsongens master class i tv-seriekreativitet i Jane Espensens Conversations with dead people där vi både får finurlig komedi med Buffy och dramatisk spänning med Dawn och en tyvärr något avtrubbad romantiskt nostalgi med Willow. Ett humoravsnitt som gick hem hos mig var Storyteller där säsongens uppstickare Andrew spelar in en videodagbok från huset.


Vad mer? Jag gillar konceptet med The First även om det hade varit lite kul att få lära sig mer om han/hon/det. Jag älskar såklart Caleb, spelad av en av mina favoriter Nathan Fillion. Och det var kul och lite känslosamt att återse Angel, Faith och The Mayor.

Sista avsnittet är svagare än vad jag skulle önskat men det känns ändå alltid konstigt att se det just för att det är det allra sista avsnittet av de 144. Det går inte att inte bli ledsen, vemodig och ångestfylld när signaturmelodin tonar ut för sista gången. Det är som att förlora en nära vän som man umgåtts med mycket under en längre tid. Som om allt det roliga tagit slut. Som att inse att nu måste man tillbaka till sin egen vardagsbänk...

Min topplista för säsongen:

5. Dirty girls (S07E18)
4. Chosen (S07E22)
3. Same time, same place (S07E03)
2. Storyteller (S07E16)
1. Conversations with dead people (S07E07)

Bubblare: Lies my parents told me (S07E17), First date (S07E14), Showtime (S07E11), The killer in me (S07E13)

Jag ger säsongen en svag fyra.


PS, om du är intresserad av Buffy kan jag tipsa om Buffypodden som jag och Johan körde 2015-2017. Där poddar vi om hela serien, alla sju säsonger, alla 144 avsnitt under 47 glimrande poddavsnitt. Du hittar podden här.







fredag 17 mars 2017

Morgan (2016)


Morgan är en idébaserad science fiction och det är en genre som mycket väl kan vara en av mina absoluta favoritgenrer. I en nära framtid skickas riskanalytikern Lee Eeathers (Kate Mara) till en forskningsstation där de forskar på genmanipulation av människor. Det har hänt en incident med objektet Morgan (Anya Taylor-Joy). Lee träffar forskare och personal på plats och det står snart klart att alla har både hemligheter de försöker skydda och ett starkt band till Morgan.


Filmen verkar ha gått under radarn. Jag vet inte om den ens gick upp på bio i Sverige. Detta trots att den har en lång rad kända namn i rollistan; Kate Mara, Anya Taylor-Joy (från Split), Rose Leslie (från Game of Thrones), Toby Jones, Michelle Yeoh, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti.

Filmen påminner lite i stil och ton om Ex machina eller tv-serien Black mirror. Åskådaren kan också förnimmas en vajb från den gamla sci-fi-klassikern Solaris. I Ex machina är det forskning på AI som ligger i fokus, här i Morgan är det genmanipulation som behandlas. Egentligen bör man veta så lite som möjligt om handlingen i Morgan för att få ut maximalt av filmen. Så jag slutar här.


Jag gillar den i alla fall jättemycket. Detta är en fin film som borde få mer uppmärksamhet. Tack Frans för ett solid tips! Den har en distinkt feeling hela vägen. Den är spännande och lite otäck på ett bra sätt. Och utan att gå till sentimental överdrift har den några riktigt känslomässiga scener. Jag var både lite skakad och sorgsen efter jag sett filmen. Men på ett bra sätt! Min hjärna blev kittlad och stimulerad. Jag kan varmt rekommendera den för er som gillar sci-fi.

Jag ger Morgan fyra överlevnadsinstinkter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: Regissören Luke Scott är Ridley Scotts son. Morgan är dock inte riktigt lika bra som en annan kändis sons första film Moon.



onsdag 15 mars 2017

Logan (2017)


Tonalitet.

Jag och Johan återkommer ofta till ordet "tonalitet" när vi i Buffypodden pratar om tonen och känslan i olika avsnitt ur den klassiska serien. I en show där de leker med former och stilar i en kreativ malström kommer frågan om tonalitet upp allt som oftast. Med rätt tonalitet kan showen komma undan med nästan vad som helst, men om den träffar fel och det skär sig blir det istället mycket dåligt.

Det där med tonaliteten är superviktigt för superhjältefilmer också. Jag delar gärna in dem i två kategorier: dels de som bygger på en glimt i ögat och där humorn har en central betydelse, dels de gravallvarliga och episka. 

Marvel Cinematic Universe-filmerna har nästan alla en glimt i ögat. Filmer som Iron Man, Thor, Avengers och The Guardians of the Galaxy har alla en humoristiskt orienterad ton. Flera av dem har också jättefina dramatiska scener men grundtonen är skämtsam. Därför är det svårt att klaga på dem allt för mycket, de gör alla sina filmer, bra som dåliga, med ett litet leende i mungipan som säger oss att de också vet att det är lite fånigt ibland, men det är förbaskat underhållande. 


X-Men-filmerna är däremot gravallvarliga i grundtonen. Det är dramat och det storslagna skaparna vill åt här. I vissa av X-Men-filmerna kör de med one liners men den humorn känns ibland malplacerad eller i alla fall ditsatt i efterhand. Christopher Nolans Batman-trilogi är en annan filmserie som är gravallvarlig i grundtonen. Javisst, Jokern är rolig och underhållande, men det ligger i karaktären mer än i filmens grundton skulle jag vilja framhäva.

När man väl valt att ha en allvarlig ton ställer man höga krav på sig själv tycker jag. Mitt tålamod med fånerier, dåliga manus eller konstiga lösningar minskar ju mer filmerna tar sig själv på allvar. Detta är ett problem med de flesta X-Men-filmerna generellt sett, och de två första Wolverine-filmerna i synnerhet.

Filmen Logan höjer sig över alla andra X-Men i detta avseende. Här är tonaliteten perfekt. Detta är en brutal och mycket sorglig film som helt skippat humoristisk avlastning. Jag kommer återkomma till detta i spoiler-sektionen nedan. Logan påminner mig i tonaliteten om filmer som Children of men eller Unforgiven.

Låt oss gå in på mer detaljer. Därför varnar jag för svåra spoilers nedan. Läses på egen risk.


Jag älskar filmen! Jag älskar att den är så brutal och att inget våld görs för att det är "coolt" eller "ballt". Lauras mest våldsamma scener är några av filmens höjdpunkter. Hennes attacker på sina förföljare används aldrig för komisk effekt. Hon skriker och fräser och dödar med frenesi. Laura påminner mig om Eli i Låt den rätte komma in. Det blir aldrig pajjigt och fajtscenerna i denna film är utan tvekan de bästa jag sett i en superhjältefilm. Vilken annan film ur genren skulle kunna konkurrera?

Filmens höjdpunkt kommer ganska tidigt. Det är scenen vid Logans och Charles hem i Mexiko när Laura dödar de tre soldaterna inne i huset. Det händer off screen, vi får endast se Logans och de övriga soldaternas reaktioner på ljuden. Flickans fräsande och skrik, automatvapen som skjuts och dödsskrik från männen. Den scenen lovade så mycket; förväntan över vad den lilla tjejen skulle göra mer, känslan av att denna film var annorlunda och tryggheten för regissören som började byggas upp då han vågade sig på detta grepp. Jag började inse att denna film kunde vara något riktigt bra.

Jag älskar att handlingen är så enkel. De allra flesta klassikers har enkla handlingar! När jag tidigt i filmen uppfattade att detta skulle bli en road movie och en chase film började jag mysa. Perfekt val. Filmen kan också ses som en neo-western i superhjältetappning.


Jag älskar att filmen är så sorglig. De sista mutanterna är gamla och sjuka. Jag älskar att Charles och Logan är eländigt oinspirerande och eländigt svaga! Charles är en spillra av sitt gamla jag som till och med drabbats av en degenererande hjärnsjukdom likt Alzheimers. Hans sista tid i livet är inte vacker. Hans död är inte vacker, episk eller hjältemodig. Det är en sorglig och rejält realistisk beskrivning av slutet. 

Samma sak med Logan. Han medicinerar sig med alkohol i stora mängder. Filmen hade många chanser att förstöra sin tonalitet med att försöka göra skämt av Logans fylla, men lyckligtvis höll sig Mangold från det. Det är ett väldigt sorglig slut Logan får också. Det enda han lever för under stora delar av filmen är ju att skydda och vårda Charles. Hans egen kropp sviker honom. Jag läste någonstans att hans mutantgen börjar falla samman vilket leder till att kroppen inte längre kan värja sig mot den giftiga metallen han har i sig. När Logan till slut finner något att leva för är det för sent. Han dör med "sitt hjärta" i sin hand. 


Jag älskar relationen som byggs upp mellan Logan och Laura. Jag älskar att filmen tar tid på sig och inte har en overload av meningslösa fajtscener. När trion stannar hos familjen Munson ute på vischan stannar också filmen upp. Vi får några av filmens bästa scener. Jag tänker på middagsscenen men framför allt scenen mellan Charles och Logan då Charles säger att det var den bästa kvällen på mycket länge.

Jag älskar för första gången Logan och Charles. Båda skådespelarna är glimrande i denna mörka film. Det som jag tidigare värjt mig mot, speciellt med Hugh Jackmans spel, är nu passande. Ja, till och med mycket passande. Det blev ta mig tusan mycket dammigt i salongen i slutscenerna. Logan påminner mig så mycket om Bill Munny ur Unforgiven. En före detta bad ass som nu är nedbruten. Jag älskar slutscenerna! Jag älskar Lauras lilla gest, hennes tal från Shane och hennes X på graven.


Den lilla tjejen som spelar Laura är perfekt. Jag köper hennes tysta karaktär utan problem. Det är alltid kul när filmkaraktärer utan dialog ändå blir så tydliga med hjälp av blickar, miner och kroppsspråk. Ni la väl märke till att hon drar tillbaka sina axlar när hon förbereder sig på fajt, precis som hennes (genetiska) pappa gör. Så snyggt, Mangold! 

Jag älskar att filmen har stakes! Det kändes på riktigt som att en eller flera av hjältarna på duken kunde komma till skada eller till och med gå under. Den känslan var otroligt viktig för filmen känner jag. En sorglig och allvarlig grundton, avsaknaden av comic relief och uppenbarligen svaga huvudpersoner... Mycket bra!

Jag älskar att denna superhjältefilm har ett stort hjärta. Relationen mellan Logan och Charles samt mellan Logan och Laura är i fokus. Relationsdrivna actionfilmer är bäst! Scenerna från labbet där barnen producerats var skrämmande och dystopiska. Kommentaren att sköterskorna inte fick fira barnens födelsedagar skar djup in i mitt hjärta. 


Vad är inte så bra då? Jag är (denna gång) inte känslig för små nitty gritty saker som hur sjuksköterskans videomeddelande blev sammanställt eller scenen när barnen dräpte en av filmens skurkar, den där blonde SS-mannen med mekanisk hand. Den sak i filmen som jag tyckte bröt mot tonaliteten var X-24. Det var en trist lösning på ett behov som storyn hade. Det blev för mycket "over 9000" för min smak. Jag inser att filmen behövde ett farligare vapen än barnen eftersom det onda företaget skulle kunna bestämma sig för att ta död på dem... Men att kasta in en genproducerad Wolverine-robot (typ) blev allt för mycket RoboCop för mig. Robocop passar inte i en Unforgiven-liknande värld. Jag hade hellre sett en annan motståndare, likt en Dolph Lundgren i Universal soldier. Med det sagt måste jag tillstå att jag älskade den första fajten mellan Logan och X-24, den på gården hos familjen Munson. Den andra fajten var överdriven och på gränsen till att bryta förtrollningen jag var i. Till och med solen har fläckar!

Det finns säkert en massa mer saker att skriva om denna film men jag nöjer mig här. Betyget då...?

Efter filmen funderade jag och vännerna på hur bra filmen var. Någon prövade förslaget att detta kunde vara den bästa superhjältefilmen alla kategorier. Personligen tycker jag det är svårt att ranka de med humoristisk grundton mot de gravallvarliga. Men ur den senare gruppen är detta den bästa jag sett. Den enda som skulle kunna utmana är den andra Batman-filmen vilken är jättebra, men den hade svalnat lite vid en omtitt nyligen och därmed tar Logan förstaplatsen. Om Logan är bättre än Avengers, The winter soldier eller Civil war? Svårt... men den är där och nosar någonstans mitt i smeten.

Först var jag svag och oinspirerat feg, men sedan fick magkänslan mer utrymme och känslan i hjärtat var entydig. Två röster övertrumfar den tredje. Låga förväntningar på en film är bara bra! Dessutom har filmen vuxit sedan jag såg den.

Jag ger Logan fem positiva överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 5/5 


Läs mer om filmen:
Har du inte sett den? (Carl)











tisdag 14 mars 2017

The Wolverine (2013)


Den andra spin-offen om Logan fick helt enkelt heta The Wolverine och den kom ut 2013. Detta är filmen som kom ut mellan First Class och Days of future past men det känns som att den tar vid efter The last stand. Mycket handlar om Logans ångest över att han dräpte Jean.


Filmen är ett fall framåt jämfört med den förra Wolverine-filmen men detta är ändå ingen fullträff. Filmen är nämligen fasligt ojämn. Den är ganska bra under första halvan för att sedan balla ur helt och hållet i slutet. Resultatet blir som du förstår otillräckligt.

Tonen i filmen är allvarlig men då manus är svagt och ingen av skådespelarna sticker ut nämnvärt blir hela soppan ganska tunn. När sedan actionscenerna blir "over 9000" funkar det inte med en så allvarlig och "seriös" film. Om man vill ha galna twistar i manus och galen action måste det göras med en blinkning och ett lättsammare handlag. Man behöver helt enkelt ta sig själv på lite mindre allvar.

Jag gillar dock inledningsscenerna från norra USA någonstans bland jägare och skogshuggare. Filmen hade gärna fått uppehålla sig mer där. Men snart hamnar vi i Japan där resten av filmen utspelar sig. Första delen och den delen då Logan är svag är den bättre. Jag gillar båda de kvinnliga karaktärerna, speciellt den frejdiga med rött hår.


Desto längre filmen går blir den mer och mer orimlig. Detta kulminerar med de helt obegripliga scenerna där Logans gen "skördas" av en bad guy. Allt blir uselt tyvärr. Någon sa att tidningarna är snabba på att strunta i gamla historier och starta om på nytt som att det som skedde i en tidigare historia inte ens hade skett. Detta verkar de tycka sig kunna göra med filmerna också, men jag tycker det är dåligt berättande helt enkelt.

Jag gillade som sagt första halvan. Miljön och stämningen i den japanska miljön var bra. Sen gillade jag anfallet mot begravningen och den efterföljande jakten. Men redan under tågresan började jag snegla på klockan. De efterföljande något lugnare partier i södra Japan var ok, men sedan var det slut på det roliga. Tyvärr var ingen av filmens bad guys speciellt intressanta att se på. Och vad gjorde gänget av svarta ninjor? Dåligt skrivet manus då jag som åskådare inte ens fattade på vems sida de stred på. Till sist tyckte jag att det blev långtradigt med alla scener med Jean. Kul grepp de första gången men femtioelfte gången vi fick se henne var jag innerligt trött på hennes nuna.

Filmen hade på plussidan några partier med en tung och bra score. Vissa värden i filmen gör ändå att den kommer upp på helt ok.

Jag ger The Wolverine två bad ass tjejer av fem möjliga.

Betyg: 2/5