onsdag 27 september 2017

Le souffle au coeur (1971)


Jag undrar jag om inte Wes Anderson låtit sig inspireras av denna film när han skrev Rushmore. Max är som tagen från Louis Malles film. Här heter han Laurent och är en ambitiös och pretentiös student som läser Proust, föredrar det intellektuella över det fysiska och har en komplex relation till vuxna. I detta fall är det av det oidipustiska slaget.

Det är femtiotal. Frankrike håller på att kriga i Indochina, rör upp damm och skapar konflikter som kompisarna borta i USA senare skulle få ta hand om... Pappan är läkare, mamman är en uttråkad yngre troféhustru. Paret har tre söner och de kunde lika gärna bo i Bromma eller på Lidingö. De äldre sönerna stjäl sprit av pappa och tjuvlånar bilen när de åker på fest. Laurent är yngst, oskuld och mammans favorit.



Trots att jag glömt det lilla franska jag lärde mig i skolan hör jag att skådespelerskan som spelar mamman Clara pratar franska med en tydlig brytning, det låter som om hon kommer från landet. Det visade sig att hon är från Italien. Det är välkända Lea Massari från L'Avventura som spelar mamman. Hon försöker mer vara en kompis till sin son än en mor och gränsen mellan moderlig kärlek och något annat är tunn.

Den unge Laurent utsätts för en mängd inviter, allt från den katolske prästen (vem är förvånad?) till den glada horan som bröderna betalat, från nyfikna men skygga tjejer i samma ålder till hans egen mor. Men låt oss aldrig mer prata om det.



Prällen, det aset, spelas av ett välkänt ansikte för oss Bondfans. Det är ingen mindre än Michael Lonsdale som också spelade Hugo Drax, han med sina "cucumber sandwiches".

Hela filmen är förgylld med femtiotalsjazz som Gillespie, Miles och Satchmo. Musiken är ljuvlig och filmen är förunderlig. Den är som en nyöppnad flaska vin. Till en börja med är vinet för kallt och för dåligt syresatt. Då smakar det inte så mycket och saknar karaktär. Men efter ett tag börjar det pirra på tungspetsen och strama på sidan av tungan och till slut blommar hela eftersmaken ut som en solfjäder. Bouquet.

Le souffle au coeur (Murmur of the heart) är inte lika bra eller gripande som Au revoir les enfants, å nej långt därifrån, men det är en väldigt intressant film med många lager. Han är en mästerregissör, herr Malle.

Jag ger Le souffle au coeur tre Matisse-tavlor av fem.

Betyg: 3/5









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar