torsdag 21 september 2017

Neruda (2016)


Mozart in the Jungle, originalserien från Amazon Studios, är en otroligt skön dramakomedi som utspelas i New York och fokuserar på människorna i och runt en symfoniorkester. Gael Garcia Bernal är fantastisk i rollen som den excentriske dirigenten Rodrigo De Souza. Han bara är Rodrigo, det känns som att han var född att spela den rollen. Han vann en Emmy 2016 för sin tolkning.

När jag såg hans namn i rollistan för Neruda var valet enkelt att välja filmen bland många kandidater nere på Malmö filmdagar 2017. Bernal spelar polismannen Óscar Peluchonneau som får i uppdrag att fång poeten, kommunisten, dissidenten, Pablo Neruda.



Filmen är inte en biopic där man får följa Neruda från liten till gammal. Istället fokuserar man på en kort fas efter Chile har valt en högerpolitiker till president och tiden då kommunisterna började trakasseras och jagas. Vi får se Nerudas flykt genom hans egna ögon. Neruda älskar Neruda och hans pompösa självbild visas tydligt här. Det känns som att filmmakarna har en kluven inställning till Neruda. Samtidigt som filmen är något form av hyllning till honom som poet, politiker och framför allt legend hos folket så visar den också en massa negativa sidor av honom. Hans egoism, hans storhetsvansinne, hans otrohet. Han beter sig allmänt svinigt mot folk i sin närhet.

Neruda vill inte fly ut ur landet för då skulle folk inte se honom som en hjälte längre. Han blir upprörd när polisen inte hittar honom, för då blir det för lite fokus på honom själv - Neruda. Han vill inte hamna i fängelse, men han vill ännu mindre förlora sin upphöjda elitstatus som dissident. Rödvinskommunist.



Tyvärr får vi inte följa polisen Óscar så mycket, men hans resa är lik den Martins Sheens Captain Ben Willard gör i Apocalypse Now. Óscar blir mer och mer fascinerad av Neruda och den mytomspunna legend som bildats runt honom. Óscar blir helt enkelt mer och mer imponerad av mannen han jagar och mot slutet står det klart att han lojaliteter hamnat på sniskan. Ok, Bernal gör polissnubbe så bra man kana tänka sig men rollen är ensidig och platt och har bara en funktion. Han är ingen Rodrigo här inte.

Tyvärr är filmen frustrerande seg och ryckig. Filmmakarna har valt att klippa filmen på ett konstnärligt, läs pretentiöst, sätt. Enkla scener plockas isär och klipps ihop förvanskade. Som ett klipptekniskt grepp funkade detta kanske bättre i regissörens huvud än i slutresultatet. Vid sida av tveksamma konstnärliga ambitioner saknar filmen någon karaktär som är intressant nog att hänga upp upplevelsen på. Neruda är osmaklig och äcklig och tyvärr intresserar sig filmen inte för någon annan. Filmen bryr sig inte speciellt mycket om Óscar som endast har funktionen av en spegel som används för att förstärka bilden av objektet i fokus - Neruda.



Ibland får man bedöma en film inte för dess tekniska kvaliteter utan för hur effektiv den är att skapa intresse eller engagemang hos mig som åskådare. Denna film fallerar totalt att uppfylla det målet.

Jag ger Neruda ett stort sömnpiller av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Några andra recensioner från Malmögänget:
Har du inte sett den - Johan
Jojjenito

Filmen har svensk biopremiär imorgon fredag.

onsdag 20 september 2017

Victoria and Abdul (2017)


Victoria and Abdul är en brittisk dramakomedi om den gamla brittiska drottningen och en indisk muslimsk man som blir kompisar. Filmen bygger på verkliga händelser som det heter men hur många delar sanning, fiction och fantasy som anrättningen innehåller kan ingen svara på. Den är i alla fall patetiskt enkelspårig och pinsamt dålig.

Lika dåligt som det är med negativa stereotyper är positiva stereotyper och fyrkantiga förenklingar, även om det görs i gott syfte. I denna film är den indiske mannen så underbar att det växer blåsippor ur öronen på honom. Allt han gör, säger, tänker och förmedlar är helt perfekt. Alla andra runt drottningen, hela det förbaskade hovet, är eländiga makthungriga assholes. Vilket kanske inte var så långt från sanningen i och för sig, men filmen gör dem platta som om de vore klistermärken på en glasruta. Trist för oss i publiken.



Jag vet inte om "kampen" att promota det mångkulturella samhället vinner på att göra så enkelspåriga och ensidiga filmer som denna. Dessutom känns mycket av det som sker i filmen galet. Att Abdul så snabbt och så fullständigt skulle bli en knähund till drottningen, kyssa hennes fötter och sjunga halleluja för att han får vara en av hennes undersåtar känns långsökt. Urk, vilken dynga.

Det hade kanske varit mer intressant att få se en film om de muslimska upproret mot britterna där borta i Indien. Det är en historisk händelse jag aldrig hört om tidigare men den omnämns i filmen.

I denna film spelas Victoria upp som en härskare som inte har en aning om vad som försiggår ute i riket, som en annan Marie Antoinette. Eller? Hur vill de framställa drottningen egentligen? I en scen spelar Victoria överraskad över att de brittiska soldaterna plundrar helgedomar på dess juveler. Jaha, var skulle annars alla juveler som fyller de brittiska slotten komma från? Kolgruvorna i The Wales? I en annan scen ställer sig Victoria upp och rabblar en lång lista av avancerad statistik och fakta om vad hon gjort och ett litet "state of the Nation". Jasså, var det inte hon som inte fattade något om vad som hände ute i riket? Detta vara bara ett exempel på tillrättalagda scener som ska passa in i ett manus vars enda syfte är att romantisera och skönmåla en exotisk kultur. Så politiskt korrekt det kan bli...

Nej, detta var inte en film för mig. Tyckte den var helt värdelös. Det enda lite lustiga var att andra Dumbledore spelade Lord Salisbury och att komikern Eddie Izzard spelade Prins Bertie (smeknamnet på Edward VII).

Jag ger Victoria & Abdul en oväntad vänskap av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att mina medresenärer fann mer att gilla i denna film:
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har premiär på svensk bio på fredag.

tisdag 19 september 2017

Tillbaka Till Montauk (2017)


Filmen är ett relationsdrama signerat den tyske regissören Volker Schlöndorff. Stellan Skarsgård spelar en bohemisk författare från Sverige men bosatt i Berlin med det lockande namnet Max Zorn. Namnet kan vara taget av konstnären Anders eller varför inte Bondskurken med liknande namn?



Nina Hoss spelar Rebecca en framgångsrik advokat på Manhattan. Av en slump träffas de igen för första gången på många, många år. De var älskande under studietiden. Av skäl som inte ens Max kan beskriva gled de isär. Han var kanske ovillig eller oförmögen att hänge sig, ständigt på jakt efter nya famnar och trippar. Hon var kanske redo att slå rot, förvirrad av mixade signal? Max vill inte vara ett träd som slagit rot, han vill alltid flytta på sig. Men till vilket pris? Kan den kvinna han var menad för, och vice versa, gått förlorad redan på ett tidigt stadium i livet? Max är nu gift med fjärde hustrun, den yngre och totalt oskyldiga Clara. När han fått upp vittringen på Rebecca är Clara snabbt glömd.

Jag kände tidigt samhöre med filmen. Som om den beskrev saker som jag själv upplevt. Ibland kunde jag nästan förutse dialog eller beslut som karaktärerna gör. Ibland blev jag överraskad eller förfärad av deras val. Rebecca och Max åker på en kortare resa ut till spetsen av Long Island, till Montauk. Jag älskar miljöerna och jag slits sönder av Max och Rebeccas oförmåga att kommunicera. Ingen av dem lyckas kanske ta sig in innanför de hårda skal de skapat runt sig. Det är fascinerande att se en film full av scener som känns som mina egna minnen.



Skådespeleriet är lysande och manus är oerhörd naturligt och lätt att tro på. Detta är en ypperlig film som passar bäst för den tänkande filmtittaren. Väntar er inga bomber och granater, absolut inga robotar eller drakar. Bara två människor som hade en chans då, och kanske nu.

Jag ger return to Montauk fyra bleka tavlor av fem.

Betyg: 4/5

måndag 18 september 2017

Malmö filmdagar 2017

 

Förra veckan deltog jag och några filmbloggarkompisar på Malmö filmdagar 2017. Eventet är det årliga branschdagarna där filmbolag, distributörer, massmedia och andra som arbetar i filmbranschen träffas för nätverking, möten och en massa film. Bolagen tar med sig filmer som kommer ha premiär under kommande höst och vinter.

Jag kommer som vanligt att skriva revyer på filmerna i samband med att de har premiär, men här kommer en kortare sammanställning av filmerna som jag hann med att se. Det blev totalt tolv filmer för mig. Det hade blivit tretton om jag orkat stanna uppe på tisdagskvällen och sett den senare av två "invigningsfilmer". Men på grund av svårartad jet lag efter hemkonsten från Los Angeles några dagar tidigare var jag tvungen att passa på den svenska komedin All inclusive. Det var lite synd för jag var sugen på den då jag och hela storfamiljen på min mors sida var på Mallocra och avnjöt en "all inclusive" i somras. Nu verkade det som att kompisarna inte gillade filmen speciellt mycket så det var kanske inte hela världen att jag missade den.

Som sagt, tolv filmer blev det på de tre dagarna. Jag delar in dem i tre grupper; tråkiga och därmed dåliga, helt ok/hyfsat bra samt jättebra. Nedan ranking bygger på akuta och ibland förhastade intryck direkt efter filmerna. Alla "betyg" kan och kommer att omvärderas då riktiga revyer skrives vilket sker efter att filmerna fått rumla runt inne i huvudet ett tag och "satt sig".

Första gruppen

Jag såg tre filmer som i och för sig kanske inte var dåliga rent tekniskt men alla tre var förbaskat tråkiga (betyg ETTA):

Victoria and Abdul
Brittiskt historisk dramakomedi om brittiska drottningen Victoria och muslimsk undersåte Abdul. Bygger på verkliga händelser som det heter, oklart hur mycket dock. Tröttsamt enformigt med konstant romantiserande av exotisk kultur och lika konstant förnedring av brittiska hovet. Kanske en film för dem av er som älskade En oväntad vänskap, men jag fann den bara tom på substans. Filmen har premiär den 22:a september.

Neruda
Pretentiös biografi från Chile. Om poeten och kommunisten Nerudas flykt ut ur landet sedd ur hans eget pompösa perspektiv respektive det ur den av Neruda allt mer fascinerade polismannens. Polisen spelad av favoriten Gael Garcia Bernal. Seg och pretto, tyvärr inte speciellt bra. Kändes som om den var tre timmar lång. Filmen har premiär den 22:a september.

Villebråd
Polsk naturthriller om elaka jägare och underbar mirakelkvinna som tror på astrologi. Sense moral: Det är fel att döda djur, sluta med det så blir allt bra. Ostrukturerad och förvirrad berättelse och fula bilder. Allt är grådaskigt och sunkigt. Inte speciellt muntert eller intressant. Passar kanske bäst till alla veganvänner. Filmen har premiär den 29:e september.



Andra gruppen

Nu kommer vi till gruppen med tre helt ok eller ganska bra filmer (betygen tvåa eller trea):

The Nile Hilton incident
Svenske Tarik Salehs politiska thriller om en mordutredning under dagarna före revolutionen i Egypten 2011. Fares Fares är bra i huvudrollen. En intressant historia och bitvis lite spännande, men filmen når inte de förväntat höga höjderna på grund av ett segt tempo och en oskärpa, ovilja, att ta steget fullt ut. Den lämnade mig med en avsmak för korruptionen och kvinnosynen som förmedlas från landet i fråga. Filmen har premiär den 29:e september.

Home again
Amerikansk romantisk komedi med Reese Witherspoon i huvudrollen. Förbered er på en sötchock. Filmen har tagit den romantiska komedin och tillsatt en altmansk kryddning. Det är som en rom-com på speed. Allt är uppskruvat till 11 på vredet. Bitvis mycket underhållande, men lättglömt. Filmen har premiär den 13:e oktober.

The party
Brittiska Sally Potters korta svartvita superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut. Filmen har premiär någon gång i höst/vinter.


Tredje gruppen

Trots att filmschemat inte såg så där otroligt inbjudande ut såg jag ändå hela sex filmer som jag tyckte var riktigt, riktigt bra (med de glamorösa betygen fyra eller till och med någon med potential för en femma):


Thelma
En ljuvlig norsk liten film om häxan Thelma som flyttar hemifrån för att studera på universitetet i Oslo. Ta en del Cirkeln, en del Låt den rätta komma in och till det en nypa Buffy så täcks mycket av Thelma in. Samt en hel del religion. Mumma. Mycket lyckad film av Joachim Trier. Filmen har premiär den 17:e november.

En obekväm uppföljare
Al Gores andra dokumentär om obekväma saker. En i sanning viktig film. Fokuserar mer på stormaktspolitiken och gräsrostsrörelsen än föregångaren som fokuserade på forskning och data i frågan. Filmen har premiär den 17:e november.

The glass castle
Amerikansk indie-drama om uppväxten för flicka och tre syskon med kraftigt dysfunktionella föräldrar. Baserad på ett verkligt liv. Otroligt stark film, upprörande, engagerande och smått fantastisk trots att den fallerar på en viktig punkt. Filmen har premiär den tredje november.

Tillbaka till Montauk
Tyskland levererar för andra året i rad på filmdagarna. Detta år med Volker Schlöndorffs underbara film om valen vi gör i våra liv. Längtan, skuld, ånger och hopp. Personligt och innerligt. Nina Hoss och Stellan Skarsgård är bra i huvudrollerna. Filmen hade premiär i helgen som gick.

Om själ och kropp
Årets vinnare av guldbjörnen i Berlin är från Ungern. En annorlunda och sällsam film om kärlek. Filmen kan jämföras med ett långsamt brinnande ljus med större och större intensitet. Faktiskt fantastik. Filmen har premiär den 22:a september.

Three billboards outside Ebbing, Missouri
Wow, årets film på filmdagarna. Närmast en total fullträff. Utsökt drama från Martin McDonagh (In Bruges, Seven psycopaths). Filmen handlar om hantering av sorg plus en massa annat. Den är som en Coen-film fast snäppet allvarligare. Den är som Manchester By The Sea fast snäppet mer lättsam. Den har det tunga och allvarliga blandat med en galghumor som alla ovan nämnda verk. Jag kände mig totalt trygg i McDonaghs händer i denna "film-film". En toppenfilm helt enkelt. Filmen har premiär i Sverige tidigt 2018. Håll utkik efter denna när oscars-racet startar...


Detta inlägg är tillägnat Sofia. Hon missade årets filmdagar på grund av "scheduling conflicts" som det heter på utrikiska.

En "bunch" filmnördar

lördag 16 september 2017

Cabaret (1972)


Wilkommen, bienvenue, welcome!

Ibland utsätts du för en av de där filmerna som känns så overkligt bra. Under stora delar av filmen är jag avmätt men milt road. Det är aldrig tråkigt, men jag brinner inte. Det händer inte förrän vi närmar oss slutet och övertagandet. Då börjar filmen krypa in under huden på mig. Cabaret är något så ovanligt som en otroligt personlig film som samtidigt är en politisk historisk film. En 'gammal' film som är mer aktuell idag än på länge, länge. Varför bry sig om historia när vi ändå upprepar den om och om igen?



Liza Minelli är helt divine som Sally Bowles, en av filmhistoriens mest personliga porträtt. Hon vann mycket välförtjänt oscarn för rollen. Michael York, Helmut Griem och Fritz Wepper tävlar filmen igenom vem som kunde ha mest blont hår och blåaste ögonen. Marisa Berenson, Lady Honoria Lyndon från filmen Barry Lyndon, spelar judinnan Natalia. Vid sidan av Liza är det dock Joel Grey som Master of Ceremonies som stjäl showen. Vann såklart oscarn för bästa manlige biroll. Bob Fosse vann oscarn för bästa regi. Mycket välförtjänt. Filmen vann ytterligare fem oscars.

Klockan tickar, en symbol inför det oundvikliga. I inledningen kastas en nazist ut från The Kit Kat Klub. I slutet ser vi hur publiken är fylld av nazister. Tiden rinner ut för kabarén, livsstilarna, Natalia och Fritz. Vi får aldrig se hur det gick för dem... Fosse väljer att inte visa det vi alla förstår.



Sally sjunger att livet är en kabaré i den glättiga sången med en desperation som går rakt genom rutan. Hon jagar förgäves drömmen till det bittra slutet. Filmens sista tio minuter är helt enkelt lika magiska som skrämmande. Pianotonerna i orkesterns sista framförande! Det går inte att se sista bildrutan utan att falla. Aldrig har tysta eftertexter varit så öronbedövande.

Auf wiedersehen. À bientôt.

Betyg: 5/5














fredag 15 september 2017

Solaris (1972)


Solaris är en majestätisk film. Det är en filosofisk betraktelse över sorgen och saknaden efter förlorade nära och kära. Den är lång som vintern i Sibirein och tickar in på nästan 3 timmar. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte nickade till en gång eller två under filmens gång. Men det är en filmupplevelse likväl. Det är möjligt att den bättre hade avnjutits på Cinemateket än hemma. Trots dess imponerande längd överträffar antalet timmar jag spenderat med denna film efter titten dess speltid vida. Det är en film som satt sig fast inne i medvetandet på mig.

Filmen bygger på polske Stanislaw Lems klassiska roman. Boken är ruggigt bra, både filosofiskt glimrande och rejält ruskig. Nattsömnen, ack nattsömnen fick ge vika!



Den ryske regissören regissören Andrej Tarkovskij ville göra science-fictionfilmen mer filosofisk och seriös. Han har med Solaris sannerligen lyckats. Det är en långsam, innerlig och allvarlig film. Filmen förklarar aldrig hur havsplaneten under rymdstationen Solaris kommunicerar med människorna. Minnen, sorger och ångest materialiseras som "besökare", alla olika och intimt personliga. Som ett tankeexperiment om hur kommunikation med intelligent liv i universum skulle kunna vara är boken och filmen fantastiska.

Psykologen Kelvin ska utreda vad besättningen utsatts för och hamnar snabbt i exakt samma prekära situation. Hans bästa vän Dr. Gibarian tog livet av sig, kanske för att han inte klarade av att stanna kvar hos sin besökare, och samtidigt absolut inte kunde lämna honom eller henne. Samma beslut ställs Kelvin inför.



Besökarna är skapta av minnen astronauterna har av dem. De är inte riktiga människor men beter sig som människor och blir mer och mer mänskliga ju längre filmen lider. De kan minnas men allt startar när de skapas, de har inga minnen bakåt i tiden. Det enda de, besökarna, består av är ju minnen astronauterna tog med sig. Besökarna definieras av vad astronauterna hade med sig i minnet. Det kan förefalla vara en platt relation, men detta är en djupt filosofisk poäng. För detta gäller på jorden också på ett sätt. Vår upplevelse av verkliga relationer är en subjektiv skapelse och projektion i våra huvuden. Så vad är egentligen skillnaden mellan en vanlig verklig relation och Kelvins?



Filmen slutar ambivalent. Är det en dröm? Är det bokstavlig? Och hur ska man då tyda den lika ambivalenta inledningsscenen? Är hela filmen en tillbakablick från ön? När i tiden händer det vi får se i början av filmen?

Fascinerande och utmanande film. En film som ger mer tillbaka desto mer man tänker på den. Inte lämplig för en fredagskväll efter en hård arbetsvecka direkt. Tillsammans med boken är detta en klassiker inom hård science fiction.

Jag ger Solaris fyra älskade som försvann av fem.

Betyg: 4/5















torsdag 14 september 2017

Avanti! (1972)


När jag upptäckte att jag hade en osedd Billy Wilder-film från 1972 blev den given på listan över de filmer jag skulle se inför min topplista. Även om jag inte älskar allt han har gjort är filmerna alltid mycket välgjorda och hans bästa filmer är riktigt, riktigt bra. detta är en romantik dramakomedi med Jack Lemmon och en okänd brittisk skådespelerska vid namn Juliet Mills i huvudrollerna. Lemmon spelar Wendell Armbruster Jr som på väg till den italienska ön Ischia för att hämta sin fars döda kropp. På vägen tid möter han Pamela Pigott spelad av Mills.



Filmen är lång, hela 140 minuter och under större delen av filmen är Lemmons Armbruster Jr en otrevlig och stressad typ. Man kan ha en viss respekt för att han är i chock då beskedet om faderns död kom plötsligt. Men under filmens gång mjuknar karaktären och Lemmon med honom. Dialog och scener börjar lugna ner sig och det är som att Wendell kommer in i den italienska värmen, inte bara klimatet.

Personkemin mellan Lemmon och Mills är mysig om än trevande och jag tycker att Mills klarar sig bra mot den mångt mycket mer kände Lemmon. Filmen stjärna går dock till Clive Revill som spelar hotell direktören Carlo Carlucci. Han är helt underbar, en mycket älskvärd och underhållande figur. Jag kan mycket väl tänka mig att J.F. Lawton tänkte på Carlo när han skrev manus för Pretty woman och skapade hotelldirektör Barney Thompson.



Vid sidan av en bitterljuv kärlekshistoria är Avanti! också mycket fyndig. Jag gillar framför allt de kärleksfulla pikarna åt den italienska byråkratin. Scen från det lilla bårhuset med den lokale obducenten var en av filmens höjdpunkter. Vi får också oss till livs lite italiensk svartsjuka, långa lunchpauser då all verksamhet ligger nere, en antydan till maffiafasoner fast ändå inte och några mustiga och brunstiga fiskare.

Detta var en mycket bra liten film. Om den fråga Permesso? Kommer jag hojta Avanti!

Jag ger Avanti! fyra simturer om natten av fem möjliga.

Betyg: 4/5





onsdag 13 september 2017

Frenzy (1972)


Frenzy blev mästaren Alfred Hitchcocks näst sista film och klart att jag gav den chansen nu när 1972 års bästa filmer skulle koras. Hitchcock återvänder här till ett kärt tema. Det är en kriminalhistoria med en oskyldigt anklagad man. Filmen utspelas i nutid i London vilket kändes som en besvikelse först. Vare sig Cary Grant eller Jim Stewart så långt ögat kan nå. Det är extremt torrt och uttrycket "stiff upper lip" känns relevant flera gånger om.



Handlingen är ganska bistert tuff då en sadistisk mördare våldtar och stryper kvinnor i London. Trots ämnet och tonen i filmen har man av oförklarlig anledning en festligt orkestermusik som filmens score. Den känns hel malplacerad och jag undrar om Hitchcock helt enkelt hade en gammal skuld han var tvungen att lösa och lät någon göra musiken som inte hade där att göra. Däremot var fotot i filmen bra. Flera intressanta kameraåkningar och vinklar som kändes igen från hans tidigare verk. Nästan hela filmen var tajt, lite av den där film-film-känslan man får när riktigt bra filmmakare är i farten. Den enda scenen jag inte kom överens med var den utdragna scenen med det första mordet vi fick se under filmens gång. Den var spekulativ och gjord inte utan, utan med för mycket artistisk finess. Det blev galet fel. Även solen har sina fläckar antar jag.



Efter att filmen inletts snustorr började den ändra karaktär när filmens tredje manlige huvudperson fick ta mer plats, den lustige polisen. Vi får den första riktiga introduktionen till honom när han äter ett stort skrovmål till lunch. Hans uttråkade fru håller på att lära sig att laga fransk mat och han får liva alla helvetens kval med hennes kulinariska "konst" på kvällarna. Dynamiken mellan man och hustru är underbar och scenerna dem emellan visar att Hitch visst det hade en humoristisk ådra. Något jag har tvekat om tidigare.

Frenzy är långt, långt, från Hitchcocks bästa film men den är klart sevärd ändå, inte minst om man vill vara en "completist"... Eller hur Frans?

Frenzy, en film där det mördas och bjuds på mat med stor frenesi.

Jag ger Frenzy tre fula slipsar av fem möjliga.

Betyg: 3/5