lördag 31 december 2016

2016 - Året på Fripps Filmrevyer



Idag är sista dagen på 2016 och då är det dags att sammanfatta året på bloggen. Förra året avgav jag ett nyårslöfte om att jag skulle se mindre på film! Hur gick det då? Jo, jämfört med 2015 har jag sett och skrivit om lite drygt hälften så många, cirka 100 sedda filmer detta år från 180 året innan. Jag har däremot sett ungefär lika många filmer på bio. Om man undantar filmfestivaler har det blivit 15 stycken biobesök, varav fyra var med kompisarna i filmspanarna,

En av anledningarna till att det blivit färre filmer är såklart att jag ser mer på tv-serier och då specifikt Buffy the Vampire Slayer och tillhörande Buffypodden som jag kör tillsammans med Johan B. Under året har vi hunnit avverka säsong 2-6 av serien och nu har vi bara en enda säsong kvar. Den startar den 16:e januari. Podden har varit otroligt kul och vi nu blivit varma i kläderna, samtidigt som vi hela tiden måste stå på tå då vi tar in gäster på löpande band. Dynamiken i samtalet ändras hela tiden. Glädjande nog har vi fått många lyssnare som deltar i dialogen på alla möjliga sätt, på webbsidan i kommentarsfälten, via Messenger, Facebook-sidan, mail och annat. Antalet nedladdningar av vår podd ökar konstant. Podden har blivit mycket större än vad vi någonsin kunde tänka oss och det gör oss mycket glada och vi känner oss ödmjuka inför förtroendet vi får av lyssnarna.

Jag har inte bara gjort egen podd, jag har lyssnat också. Kommer ni ihåg hur omtalad podden Serial var? Tänker då på säsong 1... Årets snackis inom poddvärlden var för mig De dödas röster, en superspännande mordgåta i mockumentär-format från Sara Bergmark Elfgren.


Redan i januari körde jag ett minimarathon på Hasse Ekmans filmer starkt inspirerad av filmspanaren Fredrik Gustavssons projekt på MoMa i NYC där han visade tio filmer av den gamle bortglömde svenska mästaren. De fem filmer jag såg gjorde att kvoten av svensk film jag sett under året gick upp avsevärt.

Lite senare under januari kunde jag till slut publicera min högst personliga lista över mina 100 favoritfilmer. Det var riktigt roligt att sammanställa listan. Det var något som jag tänkt göra länge men inte fått tummen ur förrän nu. Poängen med en lista som denna är inte slutresultatet utan arbetet att ta fram listan! Det är så det är. Nu när listan finns ger den mig också en putt i baken att se om filmer från listan. Nostalgiskt och kul.

Film ska vara bäst på bio, men det är långt från alltid fallet. Tyvärr händer det allt oftare att visningar blir förstörda av en eller annan orsak. När jag växte upp var det lite högtidligt och spännande att gå på bio, nästan som att gå på teatern, och alla uppförde sig respektfullt så att de andra betalande gästerna kunde få se filmen i lugn och ro. Det verkar inte som att alla ser på det på det sättet längre... Jag har funnit att film är om inte bäst så i alla fall säkrast i mitt egna biorum. Trots detta finns det lyckligtvis några riktigt minnesvärda filmvisningar på riktig bio från året...

En av årets bästa filmupplevelser var The Hateful eight på riktig 70 mm-film med overturen, intermezzo och allt. Jag såg filmen med Johan A och Christian. 2015 avslutades med den emotsedd premiären av Episode 7 som sågs på den lilla IMAX-salongen i Solna. Över nyår var jag på besök hos Frans i England och på en av 2016 års första dagar såg jag om The Force Awakens på Storbritanniens största  IMAX på Odeon BFI. En annan kul film och visning var Captain America Civil War som sågs med Johan A. Sent i höstas var jag och samma Johan på specialvisningen på Bio Rio av Alien och Aliens en helt klart häftig upplevelse. Det har blivit en hel del kul filmupplevelser med den gode Jojjenito. En mycket trevlig filmkväll blev det också av den födelsedagspresent som Johan S och Britta gav mig då vi såg svenska filmen I lagens namn på Cinemateket, och avslutade med suverän middag på lyxrestaurang. Till sist var den första spin off-filmen inom Star Wars-universat Rogue One en emotsedd premiär i december (Johan A igen).


Under året besökte jag tre filmfestivaler. De första två som ackrediterad massmediaperson (kulturman?). I januari deltog jag på den korta men intensiva Stockholm Filmdagar (sju sedda filmer). Den bästa filmerna därifrån var Spotlight. I augusti är det nästan tradition numera att jag och några av vännerna åker till Malmö Filmdagar (13 sedda). Så också i år och den solklara höjdaren därifrån blev den tyska filmen Toni Erdmann. Till sist har vi Stockholms Filmfetsival som jag nu besökt varje år sedan år 2001. De bästa filmerna från årets festival var Arrival, Nocturnal animals och Manchester by the Sea.

Under året har jag delat ut endast fyra ettor medan det blivit tio femmor. Av de tio var det sex nya filmer och fyra omtittar på favoritfilmer från min Topp 100. De nya filmerna var det verklighetsbaserade journalistdramat Spotlight, den klaustrofobiska thrillern Room, den ny-nostalgiska Star Wars The Force Awakens (andra titten), den tyska singulära Toni Erdmann, Tom Fords übersnygga thriller Nocturnal animals och Denis Villeneuves fantastiska sci-fi Arrival. De fyra gamla godingarna var The Player, L.A. Story, Desperado och Alien (även Aliens är en 5/5 men den skrev jag inte enskild revy på). Dessutom blev jag helt blown away av en kortfilm om 17 minuter. Jag brukar inte bry mig om kortfilmer men World of tomorrow var något extraordinärt och jag gav den en femma. Den filmen kan jag rekommendera alla att se!

Jag hann med hela nio svenska filmer varav fem var äldre Hasse Ekman-filmer. Den bästa var givetvis Ekmans Flicka och hyacinter.

Under våren fick jag ett ryck och tittade en massa på gamla westernfilmer vilket var mycket uppfriskande.

Jag och flera andra bloggare roade oss också med att diska av årsbästalistor, både nya och några uppsamlingsheat. Jag har publicerat eller uppdaterat drygt tio sådana listor under året.


En anledning till att det blivit färre filmer är ju tv-serietittandet. Att se en riktigt bra tv-serie är som att läsa en riktigt bra roman eller romanserie. Man lär känna karaktärerna på ett mer djuplodande sätt än i en film. Jag har sett och skrivit om cirka 25 tv-seriesäsonger under året. Årets snackisar var Stranger Things och Westworld. Den första gav oss 80-talsnostalgi och den senare tog fasta på en idé från en Michael Crichton-bok och film från förr.

Personligen startade jag min resa med Doctor Who och såg de två första säsongerna. Det blir mer av Doktorn och hans medföljare efter Buffypodden är över. Även Con Man och Mozart in the Jungle gjorde entré i mitt medvetande.

Vi fick inte en ny säsong med Sherlock (S4 kommer redan nu i januari 2017) men direkt efter nyåret släppte BBC en Christmas Special med Sherlock och dessutom dök det upp en ny film om Jesse Stone i Tom Sellecks skepnad. De var båda mycket njutbara. Under året har vi tagit farväl till Castle, vilket var trist, och Community, om vilket jag säger "good riddance".

En lista över de bästa tv-seriesäsongerna jag såg under året skulle kunna se ut så här:
1. Buffy S5
2. Buffy S3
3. Game of Thrones S6
4. Buffy S2
5. Mozart in the Jungle S1
6. Stranger Things S1


Under året har jag läst allt för lite böcker. De mest minnesvärda var Engelsforstrilogin samt Färjan.

Även om det blir allt färre livekonserter för mig nu för tiden så "hann" jag i alla fall med några. Den klart bästa showen var Neil Young på Dalhalla, en fantastisk arena och en av de bästa konserterna med Neil som jag sett (och jag har sett honom 10+ gånger). Konserten med The Cure i Globen var också en höjdare, medan Kents avskedsturné var mest ett "jaha".


Årets besvikelser på film var den bisarrt dåliga nya Harry Potter-filmen Fantastic Beasts and where to find them samt den nya Bourne-filmen nu åter med Matt Damon och det enkla namnet Jason Bourne. Årets bästa kommer jag inte avslöja här utan du får vänta tills jag publicerar min topplista över 2016 års filmer någon gång i vår, brukar bli i mars eller april.


Vad kan jag ha för nyårslöften och framtidsplaner för bloggen anno 2017 tro? Jo, jag vill avsluta Buffypodden med en sprakande sjunde säsong. Sen hoppas jag finna rätt balans mellan film, tv-serier och annat kul. På bloggen kommer jag kanske till skott med mitt stora nostalgiprojekt, vem vet? Framför allt önskar jag fred på jorden och att alla barnen ska vara lyckliga.

Gott Nytt År!

fredag 30 december 2016

The Shining (1980)


Jag får väl helt enkelt inse att skräckfilmsgenren inte är min favorit. Men låt oss backa ett steg först.

Jag har ju sett en hel del från genren genom åren och vissa gillar jag, vissa inte. Några blir jag inte alls rädd av, andra blir jag så skraj av att jag inte kan sova. Filmen The shining har mången gång kommit upp som en film jag bara måste se. Filmbloggarkompisen Filmitch har vid flera gånger påtalat detta och om jag minns rätt dessutom lovat att den inte är skrämmande efter filmens löptid. Nåväl jag får väl ta och se den då tänkte jag och sagt och gjort, nu är den sedd.

Tyvärr blev den inte den favorit som den hade chansen att bli. Antagligen såg jag den för sent. Så fort jag såg Jack Nicholsons extrema överspel blev jag dämpad. Däremot var filmen ganska läskig av och till. Det ska den ha cred för. Det är ju för tusan en spökfilm och en effektivt berättad historia!


I vanliga fall är filmmusiken en viktig stämningshöjare i skräckisar. Här funkade det inte alls. Jag hatade musiken i denna film. Inte för att den var för läskig utan för att den var så usel. Creepy och skrikande gnisslig. Nej, den gav mig inte kalla kårar utan mer ont i öronen.

Vad är det då som kan göra att jag gillar filmer som Scream, The cabin in the woods och Alien men inte en film som The Shining? Först och främst inser jag till min förvåning att filmen inte har någon protagonist som jag hejar på. Jack är ju helt sjuk i huvudet mest hela tiden, och Danny är inte mycket bättre han. En djävul i barnet från första början. Stackars Wendy då? Även om jag kan sympatisera med henne då hon blir avskuren från omvärlden med ett barn att skydda och en blodtörstig mordisk galning till man på halsen, så känner jag inte speciellt mycket för henne heller. Hon ser ju helt galen och osympatisk ut redan första gången vi får träffa henne i Boulder, Colorado, och under resten av filmen också för övrigt.


Filmen är desutom så sablans kall. Då kommer jag in på regissören Stanley Kubrick. Det är ganska ofta att jag känner samma sak inför hans filmer. Jag ser att det är skickligt hantverk och alla delar är tipp topp, men jag blir helt oberörd inför deras kalla yta. Kubrick jobbar inte med de verktyg som jag gillar. Han gjorde ofta kalla och totalt humorbefriade filmer. Det är tråkigt att se på dem.

Men nu har jag i alla fall sett denna film. Jag tar med mig inledningsscenen med första bilfärden upp till the Overlook Hotel. Den var maffig. Sedan fick jag se alla lösryckta scener man sett genom åren i sina rätta perspektiv; flickorna i korridoren (tvillingar?), REDRUM, "Here's Johnny!", "All work and no play makes Jack a dull boy.", trädgårdslabyrinten...


Förresten, en sak som var fantastisk med filmen var dess scenografi. Vilket fantastiskt, om än creepy, hotell de bodde i! Allt så otroligt stiliserat och för den delen stiligt på ett cheesy sätt. Heltäckningsmattorna! Haha.

Jag ger The shining två dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 2/5

onsdag 28 december 2016

Midnattssol - Season 1 (2016)


Midnattssol borde vinna priser för bästa "production coordination". Perfekt koordinerad produktion. En svenskfransk kriminalthriller som utspelas uppe i Kiruna med omnejd. Mord, konflikter mellan svenskar och samer, kulturkrockar, konspirationer och smutsiga företag som gör skumma saker.

Jag gillar serien och jag såg den under tre intensiva kvällar. Dess styrka var att den var spännande och engagerande ända in i mål. Den hade ett antal innovativa mord som var grövre än vad jag hade väntat mig, och även om man inte gottar ner sig i gore fick vi se en hel del otäckheter. Speciellt mordet med helikoptern var quelle spectaculaire.


Serien utspelas norröver och man kan knappast skriva en revy utan att notera de fina bilderna över fjällen och naturen där uppe. Men som alltid är det centrala i en serie som denna dess karaktärer och där får vi lite blandad kompott. Fler superintressanta karaktärer som vi får spendera för lite tid med och flera utfyllnadsfigurer som likt gökungar tog allt för mycket plats i "boet".

Seriens inledning är dess starkaste. De två första avsnitten var spännande, ruggiga, mystiska och obehagliga. Jag älskade mysticismen som spelades upp och hade hellre sett att serien fortsatt i den riktningen. Istället blev det en mer ordinär "polis utreder mord"-serie. Manus innehåller en uppsjö av bihandlingar och flera av dem skulle kanske funka bättre på egna ben men här i serien tenderade flera av dem dra ner både tempo och mitt intresse.


Fransyskan Laila Bekhti spelar Kahina och hon är mycket intressant. Tyvärr blir hennes historia hämmad när hennes son dyker upp i Kiruna. Då tar serien fel väg och viker av till vardagsbänken lite för mycket. Det var bättre så länge hennes son var som en demon i hennes huvud. Jag gillade scenerna med hennes flash backs från när hon var ung och hennes hallucinationer eller om det var av sömnbrist inducerade dagdrömmar. Sonen hade gärna fått stanna i hennes huvud som hennes livs stora sorg och svek.

Jag hade helt enkelt önskat att showen "dödat några av sina älsklingar" och bestämt sig vilken historia den ville fokusera på... Samerna och konflikten med storsvensken, mysticismen, franska bolagets illdåd, de 22, algerier i Frankrike, bögar i Norrland, kulturkrockar, mamma-son-relationen, fru från Thailand, pappa-dotter-relationen, samer mot kväner, bror galen av sorg... Jag har säkert glömt några trådar nu också.


Harnesk spelas utomordentligt av Gustav Hammarsten. Han balanserar sin starke och svage åklagare på ett bra sätt. Vid sidan av mordutredningarna spenderas en hel del tid med samer och deras kultur och utan att vara beläst på området får jag hoppas och anta att dessa saker är korrekt framställda. Jag gillade The Nåjd, Kristoffer Hanki och Evelina Geatki och hade gärna sett mer av dem och deras liv. Sen var Kimmo och Jenny-Ann också två favoriter i serien. Plus polisen Thorndahl såklart!

Midnattsssol innehöll material för minst två säsonger, om inte tre till och med. Om de skalat ner innehållet och fokuserat på de starkaste trådarna hade jag nog kunnat uppskatta serien än mer.

Betyg: 3/5


måndag 26 december 2016

Mozart In The Jungle - Season 3 (2016)


Säsong 3 tar vid med innehåll som liknar säsong 2, dvs en hel del handling vilket tar fokus från de bästa med serien som bara är att vara, inte jaga handling.

Första halvan om fem avsnitt utspelas i Venedig där Rodrigo ska hjälpa en gammal operadiva, La Fiamma, tillbaka till strålkastarljuset. Monica Bellucci spelar divan både lustfyllt och exakt. Hai-Lai dyker upp med Andrew Shaw Orchestra och får promt sparken precis när hon är inom räckhåll för Rodrigo. Hailey spelar en central roll i dramat som regisseras av La Fiamma. De första fem avsnitten är så täta att för att kunna absorbera det som skedde krävs minst en omtitt.


Andra halvan om fem avsnitt utspelas (äntligen) i New York. Förutom ett avsnitt som är skrivet och regisserat av Roman Coppola. Han frångår serien vanliga stil och hela avsnittet är en dokumentärfilm om hur symfoniorkestern uppträder på fängelset Rikers Island utanför NYC. Det är som om Roman tror sig vara en annan Joss och börjar laborera med formatet på sin serie. Det avsnittet är på sin höjd småintressant.

Tyvärr fann jag det svårt att riktigt komma in i säsongen. Det är fortfarande en mysig serie och jag såg hela säsongen i tre intensiva sittningar. Detta år började jag gilla den gamle maestron Thomas Pembridge (Malcolm McDowell) lite mer. Annars är fortfarande Rodrigo (Gael García Berna) och Hailey (Lola Kirke) självklart favoriterna. Plus att man aldrig får glömma Pavel (Sandro Isaack).


Sista avsnittet är dock otroligt bra. En hel säsongs innehåll intryckt i en enda episode som det känns. Avslutningen var majestätisk med mötet mellan Hai Lai och Maria Anna M.

Jag vill ha mer!

Betyg: 3/5

fredag 23 december 2016

X-Men: Apocalypse (2016)



Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.


Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.


Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.


Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5



onsdag 21 december 2016

Kent, Stockholm (2016)


Kent på Tele2 Arena, Stockholm, Avskedsturnén, fredagen den 16:e december 2016


Kent är ett bra band och jag gillar deras sound på skivorna. De är otroligt välproducerade. Tyvärr har jag aldrig tyckt att de fått ut hela sin potential på live-scenen. Jag har dock givit dem flera chanser. Ibland går man på konserter för att det är kul att hänga med kompisar. Nu när Kent skulle köra sin avskedsturné (?) var det givet att gå, trots tidigare besvikelser.

Wow, denna gång hade de adderat en helt spektakulär displayshow. Bakom den gigantiska scenen, som tog upp hela bredden av Tele2 Arena, fanns en ännu större display bestående av sju segment. Därpå visades mycket suggestiva filmer. Jag gillade de flesta... Snötigrarna, åskmolnet vid horisonten över ett hav, den "A forest"-liknande skogen, den hålögda flickan, hästarna. Detta med det visuella var höjdpunkten i konserten tycker jag.


Tyvärr var dock själva musikunderhållningen ungefär som vanligt, lika lika. Kent som band saknar i princip kontakt med publiken. Den där rusningen i kroppen, som gör att ögonen tåras och att håret ställer sig upp på armarna saknas helt här. Någon beskrev det som att bandet har en glasruta mellan sig och publiken.

Tyvärr är de inte mästare på att skapa energi under konsertens gång heller. Var gång publiken kommit upp i varv av en känd och ösig låt drar de ner tempot med en ballad med för Jocke viktig text (får man anta). Det gör att jag hela tiden bara nästan dras med i energin. Jag finner mig som en person som står utanför och betraktar, aldrig helt inne i floden av känslor.


Kvällens bästa låtar var La Belle epoque, Music non stop (som vanligt en höjdare live) samt givetvis Mannen i den vita hatten.

Nöjet med konserten blev som vanligt sällskapet jag var där med. Vi inledde med middag hos S och sedan bar det ner till stan och showen... Tack till S, L och A för en trevlig kväll!

Tidigare har jag sett Kent på Statdion 2003 (den vita konserten), Storängsbotten 2005, Lisebergshallen 2010, Cirkus 2012 samt Sjöhistoriska 2012.


Setlist:
Gigi
999
Thinner
Berg & Dalvana
Romeo återvänder ensam
Var är vi nu?
Hjärta
Andromeda
Egoist
Den döda vinkeln
Vi är för alltid
Innan allting tar slut
Den vänstra stranden
La belle époque
Ingenting
Kärleken väntar
Vinter17
Jag ser dig
Musik Non Stop
Utan dina andetag
Sverige
747

Encore:
Förlåtelsen
Dom andra
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Encore 2:
Den sista sången





Nerderier. Här satt vi, rad tre, sektion 105.

måndag 19 december 2016

Rogue One (2016)


Den nya Star Wars-filmen är ju inte episode 8 utan den första specialfilmen. Detta är mycket spännande. Skulle det betyda lite friare tyglar med avseende på form och innehåll? Jag hade hållit mig väldigt ospoilad inför dagens visning. Jag visste inte ens om filmen hyllats eller sågats av fansen. Det enda jag visste var att detta utspelas precis före A new hope inleds. Det var också spännande. Hur fick rebellerna tag på ritningen över Dödsstjärnan? Och var är alla dessa rebellhjältar under episode 4-6?


Filmen inleds mäktigt utan den ikoniska Star Wars-fanfaren. Vi kastas in i en mörk och regnig värld och den första vi ser är dansken Mads Mikkelsen. Han är äcklig. Nåja, vi får i alla fall oss till livs en liten origin-story om filmens hjältinna Jyn (Felicity Jones). Sedan drar filmen iväg i ett högt tempo om Imperiet, Alliansen, rebeller och extremister. Det är onödigt rörigt. Inte för att jag inte hänger med utan för att det tar från det viktiga i dessa filmer, karaktärerna. Det är ett av de problem som den usla Star Wars-filmen med nummer I som också lider av - onödigt röriga och komplexa politiska historier som är helt meningslösa.

Jyn är intressant men hon är inte super-duperbra. Man måste kanske inte jämför med förra årets suveräna The Force Awakens men det är lätt hänt och då är tyvärr Jyn en klart svagare karaktär än Rey. Det gör att hela Rogue One inte känns lika mycket i hjärtat.


Detta är inte den bästa Star Wars-filmen, långt därifrån. Men den är totalt sett riktigt bra. Den introducerar en lite mörkare och hårdare värld (givetvis helt utan blod dock vilket var förväntat).

Jag kommer med stort intresse se om filmen så snart den släppts på plastbitar men efter denna första titt känner jag tydligt att filmen saknar partier där den får ANDAS. Var var de lugna scenerna där vi lär känna och lär oss känna för huvudkaraktärerna? Det är ett fasligt tempo hela vägen och om man ska lyfta en sak som är så bra både med A new hope och The Force Awakens är att de filmerna får andas och inte känns stressade.


En film som denna behöver också en bra och tydlig villain och tyvärr är väl inte Director Krennic den mest karismatiske skurken vi sett. Han var slätstruken på ett sätt som gjorde att jag inte brydde mig om vi fick se mer av honom eller ej. Helt tvärt om jämfört med Kylo Ren alltså. Men det var givetvis otroligt bad ass närhelst Darth Vader var med. De hade med honom perfekt mycket. Jag var lite orolig över att de skulle ha med honom för mycket.

Under en majoritet av filmen kändes den bra men lite åt det "helt okey-iga" hållet. Det lutade åt en trea. Men sedan kom den sista tredjedelen. Filmen har en fantastisk avslutning med speciellt de allra sista scenerna som knyter an till A new hope. Jag blev helt tårögd då Princess Leia dök upp, datorgenererad eller ej. Hela sekvensen med Darth Vader som bordar det första skeppet och hur rebellerna kom undan var en snygg lösning. Jag stormysde och tårades upp samtidigt.


Jag hade spekulerat i hur det skulle gå för rebellerna. Då de upplevs som helt okända för rebellerna i Episode 4-6 kunde man ju räkna ut det enkelt. Men hur skulle de göra? Och skulle teamet bakom filmen våga? Detta är ändå en filmserier för alla åldrar och ville de verkligen ta sagan till en sådan mörk plats undrade jag. Till min belåtenhet prioriterades sagans integritet. George Lucas är ju lyckligtvis inte med och styr längre. Här har vi en film där en av "hjältarna", Cassian Andor, inte bara skjuter först, utan också i ryggen, dessutom en av sina rebellkompisar.

Denna film har förvånande lite humor men den som finns kommer mestadels från den omprogrammerade imperiedroiden K-2SO. Jag gillade honom skarpt och gladdes lite extra när det var favoritskådisen Alan Tyduk som voicade honom. Jag antar att en del surpellar kommer störa sig på K-2's torra humor dock, men för mig funkade det bra på det där cheesiga sättet som det gör i en bra Star Wars-film.


Som helhet var jag mycket nöjd. Det är en mörk film och det gillar vi ju som ni vet. Sedan var slutet accelerande bra med en fantastisk slutscen som gjorde mig rörd och nästan på gränsen till sammanbrott. Jag fick rysningar och det är det ultimata beviset att jag älskar det. Jag gillar ansatserna och tycker att detta var en mycket positiv spin off eller vad man än kallar dessa mellanfilmer i Star Wars universat.

Jag ger Rogue One fyra konstruktionsritningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg filmen tillsammans med Johan. Läs hans tankar om filmen här.

Andra filmspanares texter:
Magnus på Spel och Film


fredag 16 december 2016

Star Trek Beyond (2016)


Jag antar att om man väljer en regissör vars största "claim to fame" är Fast and the furious-filmerna så får man vad man beställer. Detta är en tröttsam actionfilm utklädd till science fiction. Jag tror dock att fans till tv-serierna kanske kan känna igen sig lite mer då filmen förutom urbota dum action också kändes som ett långt tv-avsnitt. Besättningen strandas på en okänd planet och måste besegra en fiende och ta sig hem.

Filmåret närmar sig sitt slut och jag hade några superhjältefilmer och en och annan storfilm kvar att se, och jag startade med den senaste i Star Trek-serien. Jag trodde ändå att den skulle vara ganska bra då den verkade ha fått bra kritik.

Den första timmen var olidlig. Jag hade svårt att hålla mig kvar i filmen. Tankarna vandrade hela tiden och jag var dödligt uttråkad. Det blev något bättre under andra halvan, jag orkade i alla fall se klart filmen. Det var dock först efteråt som jag började ifrågasätta den uppsjö av gigantiska logiska luckor som finns i manus. Jag älskar bra sci-fi men jag hatar sci-fi som tror att bara för att det är sci-fi så kan man helt skita i att följa den återspeglade världens interna logik.


Det är så många saker som var dåliga i denna film att jag inte ens kan lista dem alla, men några exempel kan jag få ur mig. Det blir tröttsamt att vem som helst kan laga vad som helst, inklusive hela rymdskepp, med vad som helst, när som helst och hur snabbt som helst. McGyver har inget att komma med jämfört med besättningen här. Det finns inga stakes kvar om man bara kan "re-route the power" så fungerar allt igen. Nummer två.... Hur gick det till när James T lämnade över artefakten hos den kvinnliga besättningsmedlemmen? En viktig händelse som skedde "off picture" och blev till en "reveal" senare i filmen. Det är så dåligt och framför allt slappt skrivet. Nummer tre... Hur kom vi från fyra ensamma överlevande på en öde planet (Krall plus tre överlevande) till ett antal tusen piloter i avancerade rymdskepp (Kralls armé)? Osv osv.

Nej, detta var inte min kopp av te. Jag gillar inte det slarviga manuset. All action under andra halvan blev repetitiv och meningslös. Det etableras aldrig några så viktiga "stakes", ingen spänning om att någon skulle råka illa ut på riktigt.

Jag knyter inte an till en enda ur gruppen av huvudpersoner och deras "banter" är närmast patetiskt. Simon Pegg var lyckligtvis nedtonad så han förstörde inte så mycket som han kan göra. Det var en av filmens bästa sidor. Jag försökte knyta an till James T då jag gillade Chris Pine i Hell or high water men jag kände intet.


Skådespeleriet var generellt sett undermåligt. Studera scenen när Bones kommer med fin whisky till James T i inledningen. Fruktansvärt dåligt levererade repliker av Karl Urban. Zachary Quinto i rollen som Spock Jr då? Nja, han ska ju spela den vise mannen, men det känns varken i mage, hjärta eller framför allt i huvudet.

Detta var kasst gott folk. Jag ger Star Trek Beyond en star av fem.

Betyg: 1/5

Nu plöjer jag vidare mot X-Men och Suicide squad. Framtiden ser mörk ut.

onsdag 14 december 2016

I lagens namn (1986)



Jag fick en mycket trevlig födelsedagspresent från vännerna Johan och Britta tidigare i höstas. Gåvan var att vi alla tre skulle ses och se en film på Cinemateket med efterföljande middag på restaurang. Johan kallade det ett cinemateketlotteri. Vi bokade dag och sedan fick det bli vilken film de än visade den kvällen. En kul och inte så lite spännande present. Vi bokade in lördagen den 29:e oktober. Det var lite pirrigt när jag kollade upp cinematekets schema. Aha, vi skulle se Kjell Sundvalls polisfilm I lagens namn från 1986. Kul!



Jag hade inte sett filmen tidigare. Den bygger på Leif G W's bok Samhällsbärarna och många hävdar att den är inspirerad av skandaler runt Norrmalmspolisen 1982 och den så kallade Basebolligan. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt förtjust i svensk polisfilm. Men det var ändå kul att få se denna trettio år gamla film som kom före alla långa serier av Beck och allt vad de heter nu för tiden.

Först det positiva. Filmen inleds helt underbart med otroligt tidstypisk åttiotalsmusik. Det är synthtrummor för hela slanten. Filmen har en bra och tät stämning i inledningen. Mullret från piketpolisens amerikanska van skallrade med mellangärdet på ett gött sätt. Efter visningen var det face-2-face med Kjell Sundvall och filmens fotograf Peter Mokrosinski. De pratade en del om influenser från amerikanska sjuttiotalsfilmer som Taxi driver och just i filmens inledning var dessa tydliga.


En annan sak som är festligt med så här gamla filmer är alla miljöer och gamla affärer och annat som passerar revy i fonden. Mycket av filmen är inspelad ute i det riktiga Stockholm, Hamngatan, Vasastan, Norrmalm, Södermalm... Det var överraskande kul att se miljöerna flimra förbi. Trots att de flesta scener är förbaskat mörka.

Som spänningsfilm är dock inte filmen speciellt bra. Det är en enkel historia som presenteras på ett komplicerat sätt. Men tyvärr inte på ett bra sätt. Jag ser gärna komplexa och svårtydda filmer, men här var det svårt att hänga med bland alla karaktärer trots att det inte borde varit så svårt. Filmmakarna borde i detta fall kunnat vägleda mig som åskådare bättre i handlingen så att jag kunde fokusera mer på det väsentliga i filmen.


Filmens budskap är en allmän samhällskritik och kritik mot polisen i synnerhet. Alla poliser är korrupta och onda, även de "goda" poliserna. Tröttsamt kan tyckas.

Jag och Johan roade oss med att prediktera filmen inför visningen. Jag gissade att vi skulle få se någon av de manliga karaktärerna mer eller mindre naken, tex någon komma in i köket iklädd endast t-shirt men naken nertill. Ungefär. Johan gissade att slutet skulle vara helt abrupt och att ingen av de onda skulle få sitt straff. Det där cyniska slutet där alla de skyldiga går fria och inget har förändrats... Båda fick mer eller mindre rätt. Tyvärr blev vi inte överraskade. Svensk polisfilm är ändå stöpt i samma mall till stor del.


En sista mycket rolig sak med filmen var alla ansikten som dök upp i rollistan. Så unga de såg ut! Haha, men vänta nu. Vad säger det om mig själv... Vi såg följande ung och snygga skådisar i filmen; Sven Wollter, Peter Haber, Ernst Günther, Anita Wall, Pia Green, Lennart Hjulström, Ann Petrén, Rolf Skoglund, Johan Ulveson.


Rolf Skoglund var roligast i hela filmen tätt följd av Ernst Günther och Johan Ulveson.

Efter filmen intog vi en otroligt god middag på den franska Brasserie Godot. Summa summarum så blev det en fantastiskt trevlig kväll av det hela. En "film med middag"- perfekta födelsedagspresenten! Jag ger I lagens namn två sönderslagna fyllebultar av fem möjliga.

Betyg: 2/5