onsdag 30 november 2016

I Am Not a Serial Killer (2016)



I am not a serial killer är en sådan där film som man aldrig skulle hittat om det inte vore för filmfestivalen. Den ligger under sektionen Twilight zone och det med rätta då det är en thriller som både är lite gore-ig och bitvis lite creepy. Det är inte en renodlad skräckis men den är ändå tillräckligt stämningsfull och ryslig att jag blev lite skraj i alla fall.

I huvudrollen som John ser vi lille Max Records från Where the wild things are. Han har nu hunnit bli nitton år och han har samma ögon som min systerdotter. Max spelar John Wayne Cleaver. Bad ass namn. John är en "troubled teen" som av sin terapeut blivit diagnostiserad som en sociopat. Men en snäll sådan. Typ. John bor i en liten stad i mellanvästern, en sådan där stad där inget speciellt händer allt som oftast. Tills helt plötsligt en seriemördare börjar härja. En bestialisk sådan också, en sådan som river och sliter upp stora hål i sina offer. John ser offren på nära håll då han hjälper sin mamma och moster på den lilla lokala begravningsbyrån. John börjar skapa sig en gärningsmannaprofil och snart inleder han en privat mordutredning. Frågan är bara om John kommer hitta monstret före det hittar honom...


Wow, damn, bra skit detta. Filmen är lågbudget men den har feeling. Miljön är kall, vi kastas in i ett vintrigt landskap som påminner mig något otroligt om Fargo (allra mest tv-serien faktiskt). Max Records är skön i huvudrollen. Alla andra är helgjutna i sina respektive roller. Och nästan alla är okända skådisar för mig. Den enda kända skådespelaren förutom Max är Christopher Lloyd! Regissören Bill O'Brien har också skrivit manus (baserat på en roman av Dan wells). Han verkar endast ha gjort några skräckisar som jag aldrig hört namnet på tidigare; Scintilla och Isolation. Filmen är bra regisserad, den är tajt och utan svaga partier på en normal längd av en timme och 45 minuter.

Så, om du är en som gillar lite annorlunda film, thriller med skräckelement och en hel del konstigheter så kan detta vara något för dig. Jag kan tänka mig att den kommer omnämnas som en kultklassiker om en sådär fem år...

Jag ger I am not a serial killer fyra kärleksyttringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5






måndag 28 november 2016

Paterson (2016)



Paterson är Jim Jarmusch senaste film och detta är en typisk Jim Jarmusch-film helt utan handling förutom livet självt. Vi får helt enkelt följa huvudpersonen Paterson (Adam Driver) i hans liv under exakt en vecka, a slize of life. Från kl 06:15 en måndag morgon till kl 06:15 nästa måndag morgon. Paterson kör busslinje nummer 23 i staden Paterson, New Jersey. Han bor i ett litet hus med sin sambo Laura (Golshifteh Farahani) och hennes morrande engelske bulldog Marvin.

Paterson är busschaufför om dagen och poet resten av tiden. Han skriver i sin hemliga anteckningsbok även när han får tid under dagen. Laura gillar svart och vitt, är en rackare på att baka muffins och drömmer om att bli countrysångerska. Marvi oc Paterson gillar inte varandra.


Detta är creme de la creme av Jim Jarmusch. Filmen har egentligen ingen handling men jag sitter ändå fascinerat och betraktar Patersons liv. Det är intressant även om det är svårt att sätta fingret på vad som lockar. Patersons poesi är säregen. Hans liv tillsammans med Laura och hans nemesis Marvin är mysigt att följa. Varje gång Paterson och Laura ger varandra en kyss börjar killen i paret bredvid mig kyssa sin flickvän. Det är annars en lågmäld stämning i hela filmen och den är allt som oftast mycket lustig på det där torra sättet som Jarmusch ofta är.

Adam Driver är mycket bra i denna film, men är han inte alltid väldigt bra? Den spirituella Laura spelas av den iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Henne far är en känd regissör. Hon påminner mig om Emmanuelle Chriqui.

Bilden av Paterson i uniform och fullkomligt överöst av tapperhetsmedaljer lämnas helt okommenterad. Han påvisar en kvickhet till handling när så behövs men filmen igenom för övrigt är han oerhört behärskad. Hans älskade Laura är däremot en manisk kreativ virrhjärna. Det är svårt att förstå deras relation och vad hon egentligen gör, men det är en del av mysteriet. Varför den japanske poeten?


Flera biroller passerar förbi; den olycklige indiske arbetsledaren, barägaren Doc, den kärlekskranke Everett, hans ex-flickvän Marie, den lilla flickan som skrev poesi. Alla är intressanta och Paterson ger dem rum att blomstra. Några av de roligaste scenerna är när Paterson överhör sina bussresenärers konversationer. Varför alla tvillingar?

Jag gillade filmen skarpt. Den är en typisk filmfestivalfilm och för mig kommer den att hamna bland toppen av Jarmusch filmer. Jag ger Paterson fyra blåa tändstickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5



söndag 27 november 2016

Morris from America (2016)



Morris from America är en ganska bra film, eller i alla fall ett bra försök. Den är skriven och regisserad av Chad Hartigan som gjorde den klart mer lyckade filmfestivalsfilmen This is Martin Bonner från 2013. Morris är en trettonårig pojke som bor tillsammans med sin pappa i Heidelberg, Tyskland. De har flyttat dit för att pappan har fått jobb som coach för något fotbollslag. Morris sticker ut i skolan och han har svårt att få kompisar. Som en hip hopälskande afroamerikan sticker han ut i skolmiljön som domineras av extremt blonda tyska jugend. Ingen förutom den femtonåriga rebelliska flickan Katrin bryr sig om Morris. Morris och Katrin inleder en mer eller mindre skakig vänskap.

Ok, så detta är en "comin of age"-historia. Jag fann beskrivningen av filmen mer intressant än slutresultatet. Filmen skrapar på ytan till något klart intressant men den får mig aldrig engagerad. Tyvärr var detta ett klart steg bakåt från Hartigans förra film. Markees Christmas spelar Morris och han är helt ok. Det kan man inte säga om Lina Keller som spelar Katrin. Hon är inte speciellt bra och det gör att mycket av nerven i filmen kommer av sig. Jag vet inte om hon ska spela förförisk eller vad det kan vara, men den är inte övertygande. I och för sig så blir ju Morris sugen på henne. Under andra halvan drar Katrin med sig Morris på äventyr då de båda hakar på en musikartist på turné i Tyskland. Jag känner igen detta. En ung kille med tjej som kanske eller kanske inte diggar honom på omtumlande turné. Men denna film kommer inte ens nästan bli berömd. Och Katrin är ingen Penny Lane, långt därifrån!


Filmens två bästa karaktärer är istället Morris ensamstående far som spelas av komikern Craig Robinson. Han är riktigt bra i en dramatisk roll och några av hans soloscener var fina. Sen har vi universitetsstudenten Inka som lär Morris tyska. Hon spelas av Carla Juri men hon är förvillande lik Brie Larson i denna film. Hon var bra i alla fall. Tyvärr fick hon för lite att göra.

Nej, tyvärr blev detta inte den hit jag hade hoppats på. Filmen var långt från dålig, men den lyfte sig heller aldrig över "helt ok"-träsket. Jag ger Morris from America två pittoreska tyska småstäder av fem.

Betyg: 2/5





fredag 25 november 2016

Indignation (2016)



Jag gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö: Antagligen beror det på nostalgiska tankar om min egen tid i Uppsala eller så har det att göra med den starka läsupplevelsen jag fick med Donna Tartts The secret history. Dagens film Indignation utspelas till stor del på ett litet college i Ohio. Detta är en historisk film som utspelas under 50-talet samtidigt som Koreakriget. Logan Lerman spelar Marcus och Sarah Gadon spelar Olivia. Och båda är fantastiskt bra. Filmen bygger på Philip Roths bok från 2008 med samma namn. Jag undrar nu om boken är lika bra, eller ännu bättre än filmen. Böcker tenderar ju att vara det...

Filmen behandlar två teman. Dels utmanas Marcus av skolans rektor då han trots sin judiska bakgrund kommer ut som ateist. I ett land som hyllar sig själv för att acceptera var och ens rätt att tro på den religion han eller hon så väljer går det tydligen inte för sig att inte tro på någon religion alls. Vansinne om du frågar mig. Paret inleder en trevande relation men Olivias minst sagt fria syn på sex före äktenskapet är inte heller rekommendabelt under denna tidsera. Samma gäller i stora delar av världen än idag. I landet som hyllar sig själv för att människor är fria att uttrycka sig som de vill fördöms de som har sex utanför de traditionellt accepterade normerna.


Intensiv trots ett långsamt tempo. Upprörande trots att inget visas på duken. Sorglig. Känslorna flög omkring inne i mig när jag såg filmen. Den är samtidigt intellektuell och känslosam. Filmen inleds med en scen från nutiden och sedan är resten en tanke, en dröm, en slags återblick. Även en scen från kriget i Korea som ruvar över filmen som en våt filt får betydelse i slutet. Trots att detta är ett helt straight drama måste jag hylla de för sättet de låter historien vecklas ut inför oss i publiken.

Filmens starkaste scen är den första "duellen" mellan Marcus och The Dean, sliskigt spelad av Tracy Letts. Jag satt som på nålar när Marcus blev mer och mer pressad, upprörd och svettig! Scenen från Marcus och Olivias första dejt fick mig att vakna till i biofåtöljen och höja på ögonbrynet. De sista scenerna med en gammal Olivia på ålderdomshemmet framför tapeten fick mig att helt tappa andan när insikten öste ner över mig som en störtskur. Vemodigt och allt annat än upplyftande slut. Men jag måste säga att jag älskade filmen för det.


Jag rekommenderar filmen till er som är humanister, gillar dramafilm och vill leva med era sinnen öppna.

Jag ger Indignation fyra blommiga tapeter av fem möjliga.

Betyg: 4/5




onsdag 23 november 2016

Manchester by the Sea (2016)



Manchester by the Sea är ett tungt och renodlat drama av allra bästa sorten. Det är en lågmält och fint berättad historia om en man från den lilla staden Manchester-by-the-sea på nordöstra kusten i New England. Filmen utspelas i rak linjen med en hel del flash backs från tidigare händelser. Det är som ett mysterium som långsamt avslöjas då lager efter lager av historien blottläggs. Vi får tidigt i filmen kännedom om en tragedi och denna tragedi förstärks mångfalt, som ljudet i en kyrka, när vi lär känna historiens stora tragedi.

Historien och manus är riktigt bra i denna film. Men den skulle falla platt till marken utan vassa skådespelare och det finns i överflöd. Casey Affleck spelar huvudrollen, en roll han fick ta över från Matt Damon som var involverad i projektet på ett tidigt stadium. Unge herr Affleck gör kanske sin livs rolltolkning här. Att Michelle Williams är bra överraskar ingen, och Kyle Chandler är precis lika stabil som han alltid är. Några yngre skådespelare visar också framfötterna med Lucas Hedges i första ledet.


Jag hade inte läst på om filmen mer än det lilla jag såg i filmfestivalens tidning, jag kände igen några skådespelarnamn och såg att filmen var hyllad. Det räckte för mig att välja filmen. Redan i de första scenerna märkte jag att detta var en speciell film. Casey Affleck spelar en uppenbarligen mycket kompetent man som trots det "bara" arbetar som fastighetsskötare i ett halvsunkigt område i Boston. Han har en mörk aura. Något är off, där finns ett mörker och en ilska som vi inte förstår. Än. Filmen kommer långsamt berätta hans historia.


Jag brukar inte berätta om händelser runt visningen, som mina bloggarkollegor Movies-Noir och Jojjenito gärna gör, men här måste jag berätta min anekdot. Filmen var filmfestivalens avslutningsfilm och jag gick och såg den ensam. Den visning som funkade i mitt schema var Red Carpet-visningen på fredagskvällen. Trots att filmen visades på Skandia som är en relativt stor biograf var visningen slutsåld. Det var som förväntat kaos inför insläppet, men väl inne i förkammaren tog jag en svalkande drink innehållandes whisky från storsponsorn. Logistiken funkade över förväntat och de släppte snart in oss i salongen. Jag fick plats på en av de två favoritraderna. Nu kommer det... Till höger om mig satt två trevliga killar som var tysta och lugna hela filmen igenom. Men till vänster satt ett gäng på fyra personer varav den sist anländande var en kvinna som satt på platsen direkt till vänster om mig. Innan filmen började pratade hon väldigt mycket och snabbt med sina kompisar. Hon sa bland annat att hon inte hade en aning om vad det var för sorts film vi skulle se. Jag tänkte inte mer på det förrän efter filmen. Problemet var att kvinnan uppenbarligen trodde eller uppfattade det som att filmen var en dramakomedi. Hon satt och skrattade högt många, många gånger, och oftast som enda person i hela salongen. Dessutom hade hon ett gällt åsnelikande skratt. Till och med i högdramatiska scener fick hon in en skrattsalva eller två. Nu störde det inte mig så mycket att jag togs ut ur filmen men jag blev allt lite förundrad över att hon inte fångade filmens stämning över huvud taget. Till slut började hon fatta och när en av de sista supertunga scenerna spelade satt hon tyst. Jag satt med handen framför näsan med tårarna rinnande. Under filmens eftertexter då jag själv kände en stor börda på axlarna eftersom jag fortfarande var inne i filmens stämning började hon genast att prata med sina kompisar. "Jaha, det var ju en dyster film!" kvittrade hon glatt. Ja, vad kan man säga? Om det ändå varit en komedi, skräckis, actionfilm eller något mer fartfyllt... Men årets finaste och djupaste och sorgligaste dramafilm... Typiskt att jag fick åsneskrattet bredvid mig!


Jaja, oscarn till Casey Affleck? Nominering till Michelle Williams?

Som du kanske förstår föll jag som en fura för filmen. Den var en av de bästa på årets festival. Jag ger Manchester by the sea fyra starka anledningar till att ta livet av sig av fem.

Betyg: 4/5


måndag 21 november 2016

Nocturnal Animals (2016)



Nocturnal animals är den andra filmen från Tom Ford. Amy Adams och Jake Gyllenhaal spelar huvudrollerna. En massa bra skådisar i biroller. Så snygg att man kan skära sig på den. Briljant skådespeleri. En högtid för filmälskare.

Susan (Amy Adams) är en extremt framgångsrik kvinna inom konstvärlden i Los Angeles. En dag får hon ett paket skickat till sig från hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Han har skrivit en roman som han dedikerat till henne och han vill att hon ska läsa den. Susan läser boken med stigande bestörtning då den på ett otäckt sätt påminner henne om sin tid med Edward och deras break up.


Man ska gå in och se denna film utan att veta allt för mycket om handlingen och därför väljer jag att inte skriva mer om den här. Man kan varken diskutera filmens struktur eller dess slut utan att spoila skiten ur filmen så jag håller på mig. Men det är lugnt att nämna att filmen utspelas i tre dimensioner; dels nutid, dels för länge sedan när Susan och Edward var ett par och till sist har vi romanens handling som vi ser utspelas allt eftersom Susan läser boken.

Wow, vilken rysligt häftig film! Den är supersnygg såklart men framför allt imponerar Tom Ford med ett otroligt tajt regisserande. Filmen håller mig i ett järngrepp i princip hela filmen igenom. Och en scen på en ödslig landsväg om natten var en av de mest nervpirrande och tajta scener jag sett på bio på länge. Helt klart en kandidat till bästa scen under festivalen för mig...


Filmen är en blandning av relationsdrama och hämdthriller. Finns det till och med en aningens lite psykologisk horror däri tro? Jo, jag tror bestämt det. Amy Adams briljerar i huvudrollen. Jag känner hennes ångest som om den vore min egen. Det är en roll som inte har fasligt mycket repliker men allt sägs i ansiktet på ett sätt som bara kan göras av skådespelare som har full koll på läget. Rollen är mer besläktad med hennes Peggy Dodd från The Master än Giselle från Enchanted. Jag la märke till en lite detalj som jag är säker på att Tom Ford noggrant planerat och skapat. I en scen från förr säger Edward att Susan har ledsna ögon. Då när hon var yngre syns det inte speciellt tydligt, men i alla nutidsscener ser det verkligen ut som att hon har ledsna ögon. På något sätt har de lyckats få hennes ögon att ständigt se nygråtna och tåriga ut.


Jake Gyllenhaal är mycket bra i en roll som kräver en hel del range. Han grundar sin Edward bra. Biroller som jag la märke till spelades av Michael Shannon, Isla Fisher (hon är så lik Amy Adams!), Ellie Bamber, Aaron Taylor-Johnson (fast jag kände inte igen honom!), Jena Malone, Michael Sheen (underbar i liten roll), Laura Linney (rätt ålder)... Alla givetvis top notch. Vilken cast!

Nocturnal animals följer trenden under årets festival att handla om brutna familjerelationer. Den är snygg som attans (har jag sagt det redan?) och spännande i sina thrillermoment och obehaglig i sitt ångestmoment. Det är en film som kommer stanna i mitt huvud en längre tid och jag misstänker att den kommer låta höra av sig när det närmar sig oscarstider. Tom Ford är en rackare på det här med film alltså! Festivalens bästa film (vid tiden för denna visning...)

Jag ger Nocturnal animals fem metaforer av fem möjliga.

Betyg: 5/5



söndag 20 november 2016

Train to Busan (2016)



Train to Busan startar alltså samma dag som Seoul Station utspelas. Filmerna går lite omlott i inledningen. Men efter tåget avgått från station så utspelas det mesta dagen efter. Samtidigt som zombiefarsoten började sprida sig runt Seoul Station bordar en massa människor tåget mot Busan på en annan tågstation. Precis innan tåget ska avgå kastar sig en skadad, och blodig, person på tåget. Muahahaha, smittan är nu innanför den slutna värld som ett tåg i hög fart söderut utgör.

På tåget finns några olika grupper personer vi kommer lära känna. en frånskild pappa med sin lilla dotter. De ska resan till mamman som numera bor i Busan. Där finns det gravida paret, ett gäng ungdomar i ett baseball-lag, en hemlös som gömt sig på toaletten, ett par gamla damer som är systrar, en hög chef från något känt företag och alla i tågpersonalen. Sen blir den förste sjuke "turnad" och därefter börjar skrikandet och slafsandet.

Zombiesar på ett tåg. What's not to like?


Detta är en bra film. Den har oväntat högt produktionsvärde dvs att den är snyggt gjord och de har inte snålat med specialeffekter eller annat. Som zombiefilm betraktat är det en av de bättre jag sett. Har ju inte sett lika många som Sofia men några har det blivit i alla fall.

Men istället för en amerikansk zombiefilm är detta en koreansk sådan och istället för satir och betraktelser på kulturella eller politiska företeelser som i Romeros filmer får vi lite mer personliga metaforer. Lyckligtvis slipper vi den så vanliga farsartade komiken från koreansk film. Här är det lite mer allvarligt och med familjen i fokus till en stor del. Pappan med dotter, mannen med den gravida frun. De två gamla systrarna. De två älskande ungdomarna.Filmen är dessutom mer mörk än vad jag hade väntat mig. Det finns scener i slutet av filmen som gav mig en ryggsäck med ledsamhet att bära efter filmen var slut. Jag vet inte om det är just det jag är ute efter när jag ser zombiefilmer...


Som actionfilm påminner den mig en del om Snowpiercer. Som spänningsfilm är den dock inte perfekt. Jag fann den inte spännande alls faktiskt. Vet inte exakt vad som saknades mig. Jag knöt trots allt an till flera av karaktärerna men i slutändan brydde jag mig inte jättemycket om dem. Den nådde därmed inte upp i nivån med en annan film på samma tema som sågs nyligen, The girl with all the gifts.

Mina favoriter i Train to Busan blev bad ass-snubben, han med den gravida frun, och så den lilla dottern. Hon stod för hjärtat i filmen. I övrigt var de flesta andra bara lämpliga måltider till hungriga zombiesar. Jag hade också föredragit att filmen slutat en scen tidigare. Hade varit lite coolare. Scenen med en hel hög zombiesar som släpades efter tåget var bad ass. Påminde om liknande scener i World War Z.

Jag ger Train to Busan tre gedigna bett av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Länkar här till andra som skrivit om filmen (adderas när de blir tillgängliga):
Jojjenito
Carl
Movies-Noir
Fiffi
Filmitch



lördag 19 november 2016

Seoul Station (2016)



Seoul Station är en animerad koreansk zombiefilm. Only at the filmfestivalen! Filmen är gjord av Sang-ho Yeon och är en prequel till hans mer omtalade spelfilm Train to Busan (revy imorgon). Båda filmerna är med på årets filmfestival och det var givet att se dem i ordning. Det blir ibland animerad film för mig på festivalen. Jag såg bland annat den andra Ghost in the shell-filmen för flera år sedan.

Seoul Station utspelas dagen före Train to Busan, eller rättare sagt natten före. En blodig och förvirrad yrande man stapplar in på den stora tågstationen. Vi ser att han är biten av något som kommer göra honom till en zombie. Det första man undrar över är om det kommer vara långsamma eller snabba zombies. Svaret är det senare. Sen kan man undra hur snabbt smittan kommer sprida sig och svaret på det är fort. Tåget till Busan avgår om natten från en annan station och det blir i sista sekunden innan Seoul har fallit till zombiesarna.


Under filmens första akt får vi följa den för koreansk film obligatoriska byfåne som försöker påkalla uppmärksamhet och hjälpa den gamle mannen. Han är ganska jobbig denna uteliggare som hellre bölar och råmar än att prata. Samtidigt får vi lära känna filmens huvudperson, Hye-Sun, en ung tjej som rymt hemifrån och hamnat i en dålig situation utan pengar och utan någon att lita på. Hon har lämnat sin eländige pojkvän och hamnar på tågstationen. Pojkvännen i sin tur blir uppsökt av flickvännens pappa och de två ger sig ut i Seoulnatten för att söka efter henne.

Ja men detta var väl trevligt? Filmen är ungefär vad man kunde förvänta sig enligt säkra källor. animationen är inte speciellt imponerande men det känns inte som att de har fokuserat på den heller. Istället är det filmens handling och karaktärer som är i fikus. Jag känner inte att jag blev speciellt involverad med någon av dem vi får följa. Istället är det spridningen av epidemin som står i fokus. Tyvärr blir inte filmen speciellt spännande heller, antagligen på grund av avsaknaden av att verkligen hejja på någon eller några av karaktärerna. det som däremot överraskar mig är hur mörk historien om Hye-Sun och hennes familjesituation blev mot slutet. Sista delen av filmen var en riktig downer om man säger så.


Till sist måste jag tillägga att jag blev förvånad och lite besviken att vi inte fick någon koppling mellan denna film och den efterföljande storfilmen mer än själva epidemin. Jag hade trott att det skulle finnas någon brygga mellan filmerna, en skadad person som vi fått följa som hopar på tåget till exempel. Under några scener gick Hye-Sun och byfånen på tågrälsen i en lång tunnel och jag trodden nog att de skulle hamna vid ett tåg mot Busan men icke.

Som helhet var filmen långt från usel men tyvärr ganska oengagerande så jag ger den två splittrade familjer av fem.

Betyg: 2/5

Länkar till andra texter om filmen (adderas när de blir tillgängliga):
Jojjenito
Carl