fredag 26 augusti 2016

Hondo (1953)


Hondo är en av de där westernfilmerna som omnämns som en av de riktiga klassikerna. I huvudroller ser vi ingen mindre än the Duke himself, John Wayne. Men om man vill ha en western med pang-pang är Hondo fel val. Detta är mer ett relationsdrama än en actionfilm skulle jag vilja påstå.


Wayne spelar Hondo Lane, ett slags sändebud för armén. På väg mot civilisationen med brådskande nyheter om att apacheindiarnena har gjort uppror kommer han förbi en avskild farm med den ensamma kvinnan Angie Lowe och hennes lilla son. Hondo oroas över deras säkerhet och tar dem under sina vingar.

Jag men detta var väl trevligt. Filmen puttrar på i lagom långsam takt och påminner mig mer om tv-serier som "Lilla huset på prärien" eller "Macahans" än till exempel Clintans hårdare westerns. Den är en sådan där western som jag kommer ihåg från min barndom. Har jag kanske sett filmen när jag var yngre? Jag tror inte det men man vet aldrig.


Varför filmen klassas som en klassiker förstår jag dock inte riktigt. Den har varken spektakulärt sceneri, exalterande handling eller uppseendeväckande twistar. Den är bara stabil rakt igenom John Wayne är lika bredbent som vanligt. Han ålar sig fram med höften när han går. Stilen går inte att missta sig på. Angie spelas av nykomlingen Geraldine Page och hon är helt klart kapabel. Men det sprakar inte dem emellan om jag dömer efter dagens mått mätt. Det var kanske hetare på 50-talet, vad vet jag.

Nej, denna film fångade inte mitt intresse fullt ut. Samtidigt var den aldrig tråkig. Den är helt ok som en viss podcastare skulle säga. Det roligaste var kanske att en viss Zeb Macahan var med, och då menar jag skådespelaren James Arness.

Jag ger Hondo två indiankrigare av fem möjliga.

Betyg: 2/5


8 kommentarer:

  1. Aha! En "barndoms-tv-western!" Dessa är ju icke att underskatta! Bra tips!Har JAG sett den? Det vete fåglarna. Tycker mig känna igen namnet..och handlingen.
    Måste kollas upp! Känns som att det räcker gott med....helt okej! :-)

    Ha en skön helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma!

      Det känns som att denna typ av lite snällare westerns är lite förlegade. Clintan ändrade kanske på mina förväntningar med flera av sina filmer och Unforgiven specifikt. Utan den vassa skärpan pga mörker eller hårdhet och eftersom den inte behandlar någon speciellt avancerad moralisk fråga faller den lite platt. Men helt ok ändå!

      Radera
    2. Tror att producenterna på 50-och 60-talet insåg att man kunde casha in rejält på att sätta ikoner, som the Duke, i mer "enklare" situationer och därmed få ett engagemang från den "vanlige svennetittaren"...typ. Att det blev lättare att identifiera sig med...känslorna (?) då...

      Radera
    3. Kan vara så. Därför är det bra med indyfilmer likt The shooting (1966).

      Radera
  2. Hondo är en av de första filmer jag såg med Duke och är även en av mina Duke-favoriter, tycker atmosfären i den är så härlig på något sätt. Väldigt omtittarvänlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra. Jag har ju inga nostalgikänslor för den och fann den som du ser lite intetsägande. Om du skalar bort nostalgin, ser du hur jag tänker? :)

      Radera
  3. Svar
    1. Ahh, gött. Bra att kalibrera ibland...

      Radera