måndag 30 maj 2016

Den ultimata årsbästalistan - 1998 (2:a versionen)


För snart två år sedan var vi ett antal bloggare som la ut våra topplistor för 1998. därefter sammanställde jag en UÅBL för året. Det inlägget publicerades i augusti, länk här.

Nu har vi dock fått hela två nya topplistor för året då både Jojjenito och flmr har lagt ut sina listor och därmed tänkte jag att det var dags att uppdatera sammanställning med alla åtta underliggande listor istället för de ursprungliga sex.

För enkelhet listar jag de åtta här; Sofia, Fiffi, Magnus, Movies-Noir, filmitch, flmr, Jojjenito och undertecknad.

Blev det någon skillnad då??? Jamenvisst. Vi har en ny etta! Quelle spectaculaire! Nästan alla platser på listan har kastats om. De stora förändringarna är just förstaplatsen, där den tidigare femman tagit ett stort kliv uppåt ända till guldplatsen, samt att "Lola rennt" tagit sig in på listan på Matt Damon's "Rounders" bekostnad.

Så här se den nya listan ut:

1. The big Lebowski (The Coen brothers) 36 poäng (fem listor, en andraplacering) (förra plac. 5)
2. American history X (Kaye) 35 poäng (fem listor, två förstaplaceringar) (1)
3. Saving private Ryan (Spielberg) 33 poäng (fyra listor, tre andraplaceringar) (3)
4. The Truman show (Weir) 30 poäng (fem listor, en fjärdeplacering som bäst) (2)
5. Festen (Vinterberg) 30 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar) (4)
6. Happiness (Solondz) 21 poäng (tre listor, en andraplacering) (6)
7. There's something about Mary (The Farrelly brothers) 21 poäng (tre listor, tre fjärdeplaceringar) (10)
8. Fucking Åmål (Moodysson) 17 poäng (fyra listor, en förstaplacering) (7)
9. Lola rennt (Tykwer) 17 poäng (tre listor, två fjärdeplaceringar) (orankad)
10. Lock, stock & two smoking barrels (Ritchie) 15 poäng (två listor, en förstaplacering) (8)

Den uppdaterade listan publicerades måndagen den 30:e maj 2016.

Totalt sett listades 43 filmer i de åtta listorna. Övriga filmer i poängordning; Armageddon (en förstaplacering), Rounders, Elizabeth, Enemy of the state, Out of sight (en förstaplacering), Rushmore, The wedding singer, Apt pupil, A simple plan, De älskande vid polcirkeln, Playing by heart, Dark City, Pleasantville, Svart katt vit katt, H2O, Buffalo '66, Wild things, Phantoms, The interview, You've got mail, Gods and monsters, Meet Joe Black, 23, Liv till varje pris, Fallen, Shakespear in love, Little voice, Deep impact, The faculty, Six days and seven nights, Sour grapes, Sphere, A perfect murder.


















lördag 28 maj 2016

Dirty Grandpa (2016)


Jag var sugen på något simpel och roligt och valde mellan två filmer. Båda var komedier och båda hade en åldrande Robert De Niro i huvudrollen. Ibland är man sugen på skräp. Ni vet de där filmerna som är precis så bra och precis så dåliga som man kan tänka sig. Därför fick klassfilmen The Intern vänta på bättre dagar och jag valde den förväntat svagare men kanske också lite mer hejdlösa Dirty grandpa.

Komedi är ju en svår genre. När det är som bäst finns inget bättre men samtidigt kan det vara så lite som skiljer mellan toppen och botten. Dirty grandpa försöker nog så gott den kan. I princip alla skämt är från regionen under bältet och de är alla mer eller mindre politiskt inkorrekta. Det är kul tycker jag, men då måste man också komma ihåg att det är inget självändamål att vara politiskt inkorrekt. Ibland ser man folk som missuppfattat det där och tror att det är likhetstecken mellan ett politiskt inkorrekt skämt och ett roligt skämt. Det är fel. Däremot kan roliga och bra skämt bli ännu bättre om de testar gränserna och kliver över linjen för vad som anses som politiskt inkorrekt i en ängslig och smal åsiktskorridor. Att skriva usla skämt, med usel leverans och sedan tro att det räcker med att man inte är PK är bara lurendrejeri och sablans kasst.


Som vanligt startar filmen frejdigt. Den är lite rolig i början, men sedan avtar det långsamt under hela löptiden. Man kan sitta och småle och glo på filmen eller surfa på mobilen. Ungefär lika underhållande. Mot slutet är inte filmen det minsta utmanande och när de slänger in en smetig moralpredikan, oavsett hur rätt den egentligen är, så blir det bara för tråkigt.

De Niro är inte jättekul i dessa komedier som han verkar göra i massor nu för tiden. Zac Efron är helt menlös. Av tjejerna var väl Aubrey Plaza roligast antar jag. Ingen stack ut speciellt mycket.

Jag fick vad jag förväntade mig. En film som är precis så dålig och precis så bra som jag gissade. Med tanke på hur mycket ännu sämre en film kan vara så måste jag ändå ge den något mer än en etta. Får bli etta med plus.

Jag ger Dirty grandpa en snuskgubbe av fem möjliga, fast med ett plus!

Betyg: 1+/5


torsdag 26 maj 2016

Django (1966)


Var fick Quentin Tarantino namnet filmnamnet "Django unchained" från? Jo, det är en hyllning till den kultiga italienska spagettivästern "Django" från 1966. Klart man ville se den. Corbucci's original och Tarantino's modernare film har dock inte så mycket gemensamt mer än att båda filmerna har samma titelsång.

Inledningen av filmen är värd sin entréavgift bara den. Django är en ensam man som går omkring och släpar på en likkista ute i ödemarken i södra USA. Han räddar på vägen en prostituerad kvinna som är jagad av båda de gäng som strider om herraväldet i den lilla gränsstaden mellan Texas och Mexiko. Dels har vi de extremt rasistiska vita sydstatarna, dels ett brokigt gäng sluskar under en misslyckad mexikansk revolutionär.


Filmen inleds som sagt mycket bra. Detta är en stencool film hinner jag tänka. Jag ser den på originalspråket italienska som det ska vara. Huvudpersonen är mycket lik Liev Schreiber, speciellt i profil, och det fungerar också bra. Scenerna när Django räddar Maria och möter Major Jackson's gäng för första gången är riktigt najs. Det känns som en riktigt sunkig och skitig actionfilm, ren pulp fiction.

Tyvärr sjunker filmen allt mer under resten av löptiden. Den blir segare och mindre mystisk. Problemet är kanske att filmen försöker förklara Djangos motiv och själsliv. Den borde lämnat honom som en tyst hämnare. Dessutom blir filmen mindre intressant när General Rodríguez och hans mannar träder in i handlingen. En detalj som fortfarande piggar upp är att den är rejält våldsam. Blodet ser i och för sig inte realistiskt ut, men den är tämligen rå i handling och ton. Det var en positiv överraskning.


Filmen påminner mig lite om favoritfilmen "Desperado". Man kan se frön till det som senare blev Robert Rodriguez mästerverk från 1995. För att vara från mitten av 60-talet blev "Django" en kultfilm och den har enligt internet "hundratals" uppföljare. Filmens regissör Sergio Corbucci verkar vara en av de mest lyckade regissörerna inom genren, efter mästaren Leone.

Jag tycker filmen är helt ok. En stark inledning som avslutades lite halvtråkigt. Det var kul att se den, och lägga märke till alla detaljer som regissörer som Tarantino och Rodriguez återanvänder eller blinkar till i sina 90-talsfilmer.

Jag ger "Django" två tunga kistor av fem möjliga.

Betyg: 2/5


tisdag 24 maj 2016

Doctor Who - Season 2 (2005-2006)


Damn, vad ska jag säga om Doctor Who säsong 2? Jag har ju nästan bestämt mig i förhand att jag skulle gilla serien med tanke på alla de rekommendationer och tillförlitliga sanningsvittnen som stått upp för den. Nu har jag nästlat in mig i något som kanske blir svårt att ta mig ur. Om jag nu skulle behöva ta mig ur det...


Jag hade ett visst överseende med första säsongen som en länk mellan seriens gamla stil och något nytt och fräscht. Första säsongen var charmig och ganska underhållande men också lite töntig om man ska vara helt ärlig och på tok för snäll. Mer gullig än bra alltså. Nu inför den så viktiga andra säsongen hade jag väntat mig en positiv utveckling till något annat, kanske lite mörkare men helt klart mer modernt i alla fall.


Men ack, serien tuffar på i samma stil som den första säsongen. Serien består fortfarande av idédriven science fiction. Ofta har historierna en intressant grundläggande premiss. Tyvärr är specialeffekterna vedervärdigt enkla. Alldagligheten och det naivistiska förtar en hel del av den känsla som avsnitten skulle kunna ha. Jag jämförde den produktionstekniska nivån med ungdoms-tv från Växjö. Och det var inte menat som en positiv jämförelse.


Av andra säsongens 14 avsnitt verkade bara ett avsnitt vara riktigt bra (till en början). Det var det fjärde avsnittet "The girl in the fireplace". Det är ett melankoliskt och vackert kärleksdrama som använde tidsresor på bästa tänkbara sätt.. Doktorns och Madame de Pompadours (Sophia Myles) relation och spirande kärlek var jättefin. Avsnittets specialeffekter var lyckligtvis inte speciellt avgörande och hela avsnittet hade en mer mogen känsla. Intressant nog var det skrivet av Steven Moffat. Hans inblandning i serien är de facto min livlina och snart enda förhoppning om av att serien ska bli bättre i framtiden.


Dubbelavsnittet "The impossible planet" och "The Satan pit" var helt ok. Konceptet med Satan och hans fängelse var en cool idé. Tyvärr föll avsnittet lite på grund av den töntiga rymdstationen de besökte.

---

Normalt sett är jag väldigt fokuserad på karaktärsutveckling och relationer mellan karaktärer i de serier jag följer. I dessa tidiga säsonger av Doctor Who är det endast två karaktärer som jag gillar hårt. Jag ger trots allt inte jättemycket för Roses mamma eller hennes jobbiga pojkvän. Nej, det är doktorn och Rose allt handlar om för mig. Vi har inför säsong 2 fått en ny inkarnation av doktorn. Den nionde lämnade oss och vi lärde känna den tionde doktorn i den för övrigt svaga julspecialen som visades mellan säsongerna. Och även om jag gillar den nye doktorn i David Tennants skepnad så måste jag ändå säga att jag gillade Christopher Ecclestone lite mer. Han hade något speciellt med sitt stora skratt och konstanta utrop om att allt är "fantastic".

Andra säsongens starkaste karaktär blev därmed Rose Tyler spelad av Billie Piper. När jag introducerades till Rose tyckte jag hon var kul och en bra karaktär. Hon passade perfekt som medresenär till doktorn då hon var positiv, optimistisk och sannerligen hade öppna sinnen. Tänk vad många nya situationer hon ställdes inför! Fantastic! Doktorn hade ju ett gigantiskt försprång eftersom han visste vad de gav sig in på. Rose måste ha känt det som att hon tog ett kliv rakt ut över kanten till en avgrund flera gånger om.

Sen råkade jag bli lite kär i Rose. Döma av mina känslor i slutet av säsongen kan jag inte definiera det på annat sätt. Var det för att hon är vacker? Nja, inledningsvis tyckte jag nog allt att hon såg ok ut, om än ganska alldaglig. Hon var varken ful eller snygg. Så anklaga mig inte för att jag föll för henne på grund av hennes utseende enkom! Allt eftersom serien gått har jag blivit mer och mer tagen av hennes charm. Det är värmen och alla de små egenheterna, blicken, hennes rörelser, ögonen, hennes positiva inställning och det lilla glittret i ögonvrån som gjorde det. Hon är så charmig att hon till och med blivit sexig i mina ögon. Rose är bra och hon är en suverän companion till doktorn.


Jag var nära att ge upp serien tills jag såg säsongens avslutande dubbelavsnitt "Army of ghosts" och "Doomsday". Det bästa och det sämsta från Doctor Who samsas i dessa avsnitt. Jag är inget stort fan av vare sig Daleks eller The Cybermen. De är skrattretande till sitt utseende och utförande. Men sen har vi då "Doomsday" och den känslomässiga atombomb som där briserar. Jag blev helt tillintetgjord.

Jag antar att jag måste inse att serien har något speciellt när den kan få mig att känna som att något gått sönder i mig. Ni skulle hört mitt förvirrade samtal med Patrik när jag försökte reda ut om det verkligen är omöjligt för Rose att passera mellan dimensioner och om detta är det definitiva slutet... Det är först nu när det är över som känslorna översvämmar mitt inre. Jag vill inte acceptera att Rose är förlorad.

Detta var sannerligen en emotionell bergochdalbana. Dels vill jag inte se vidare alls, men jag är samtidigt nyfiken. Känslan som dominerar är saknad, och den är redan outhärdlig. Behöver nog en paus innan jag tar mig an säsong 3 i alla fall...

Betyg: 3/5 (episode 4 var 4+/5 och 13 var 5/5)


Notes: Alla Doctor Who-avsnitt avslutas med en preview från nästkommande avsnitt. Detta är ett otyg som jag inte alls gillar och jag stänger alltid av avsnitten så snart vinjettmusiken startar. I slutet av "Doomsday", före vinjetten, får vi dock se en kort scen som inleder den efterföljande julspecialen, "The runaway bride", dvs bryggan mellan andra och tredje säsongerna. I den scenen får vi se "the shouting bride" spelad av Catherine Tate. Det var denna korta scen som fick mig att misstänka och senare att förstå att Rose var borta för alltid. Jag kan kanske förstå showen att de ville teasa om framtiden, men jag tycker att scenen är helt malplacerad. Den inkräktar på Roses sista scen. Inte bra. Ivrigt påhejjad av Patrik har jag redan sett julspecialen nu. När serien visades på tv gick det nästan ett halvår mellan "Doomsday" och "The runaway bride". Mer om det avsnittet när jag skriver om säsong 3 i framtiden...





måndag 23 maj 2016

Buffypodden nr 22: Five by five


Ny vecka, nytt avsnitt av Buffypodden och en ny gäst. Vi välkomnar sångerskan, DJ'n och festarrangören Jenny som veckan gäst.

Det blev ett långt samtal om allt från Mello till Lorelai, från Melkweg till tjejer som slåss och saker som exploderar.

Fokus ligger på följande fyra avsnitt:


  • Episode 69 (S04E13): The I in team
  • Episode 70 (S04E14): Goodbye Iowa
  • Episode 71 (S04E15): This year's girl (part one of two)
  • Episode 72 (S04E16): Who are you? (part two of two)


  • Lyssna eller prenumerera på podden och läs show notes på Buffypoddens hemsida.





    fredag 20 maj 2016

    Pale Rider (1985)


    Det är lätt att tänka sig att allt Clintan gjort är superbra, men så är det inte. Uppenbarligen. Jag vet inte ens om jag sett Pale rider tidigare men jag hade för mig att den skulle vara riktigt bra. Clintan spelar huvudroll och regisserar. Mitten av åttiotalet. Men nej, tyvärr var detta inte den träff mitt i prick som jag förväntade mig.


    Ganska tidigt i filmen upplevde jag att både regin och skådespeleriet i filmen var otajt. Flera scener är utstuderade för att åskådaren ska lägga märke till något och blir därmed övertydliga. Clintan som The Preacher och alla skurkar är väl så bra som de kan vara i en film som denna, men i princip alla i guldgrävargänget är riktigt dåliga. Usla. Både som karaktärer och framför allt skådespeleriet.

    De filmälskare som kan ha svårt för barnskådespelare ska hålla sig borta från denna film då den 14-åriga Megan är bland de jobbigaste ungen jag sett på film på länge. Den unga Sydney Penny spelar över så mycket att jag snart ber om nåd.


    Clintan är dock sig lik. Han har något speciellt som gör honom magnetisk. Filmens slutfajt mellan The Preacher och den onda sheriffen med hans sex "deputies" var klart bad ass. Unge herr Penn var bra som sliskig son till traktens rike och därmed onde man. Extra kul var att återse Jaws i egen stor person. Enligt imdb's trivia kollapsade en häst som Jaws skulle rida och de tvingades hitta en större och starkare häst...

    Men filmens största svaghet var inte svaga hästar. Det är att den var ganska seg. Allt för lång tid läggs på en massa religiöst mumbo-jumbo samt långa längtande blickar mellan Carrie Snodgress Carrie och Clintans The Preacher. Långtråkigt helt enkelt. Jag antar att en hel del symbolik går att vaska fram ur denna historia för den som vill leta...


    Jag blev inte speciellt mycket rikare av denna filmupplevelse i vilket fall. Den får nästan godkänt, en typisk medel-tvåa som också kan kallas "helt ok". Jag ger Pale rider två unga flickor som leker där de inte ska leka av fem möjliga.

    Betyg: 2/5 

    PS, några klädesombyten såg jag dock inte till...