torsdag 31 mars 2016

Topp 100: The Player (1992)


Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.


Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.


Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.


Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.




onsdag 30 mars 2016

Con Man - Season 1 (2015)


Con Man är en crowd fundad humorserie som hittas på Vimeo. Alan Tudyk har skrivit och regisserat alla 13 episoderna som är mellan 12-20 minuter vardera. Med som producent är bland annat Nathan Fillion och 46.000 fans.

Serien handlar om Wray Nerely, en avdankad före detta stjärna i den kortlivade sci-fi serien Spectrum. Nereley spelade piloten i serien. Hans karriär efter Spectrum har varit allt annat än lyckosam och åker han omkring på diverse conventions (Con man) och autograf-signeringar. Nereley hatar Spectrum. Humorn i denna serie påminner mig om humorn i filmen Galaxy Quest med Sigourney weaver och Alan Rickman.


Först trodde jag att Spectrum helt enkelt representerade Firefly. Alan Tudyk spelade ju piloten Wash i den serien. Nathan Fillion spelade kapten Mal Reynolds i Firefly och här är han Jack Moore, kaptenen i Spectrum. Men så dök ännu en Firefly-alumni upp i ett av de första avsnitten - Sean Maher (Dr Simon Tam i Firefly). Maher spelar sig själv och han pratar om Firefly. Så i detta universum finns två älskade kort sci-fi serier som blev cancellerade i förtid.

Denna serie är hysteriskt rolig i vissa partier. Den kan nästan efterliknas korta webbisoder, men om man ser fler avsnitt i rad blir man helt insugen i Wrays eländiga liv. Hans före detta kollega Jack Moore (Nathan Fillion) har haft en lysande karriär efter Spectrum och han lever i sus och dus. Mycket av humorn kommer från skillnaden mellan vännerna. Nereley har också en ofantligt jobbig manager/convention booker som dyker upp i tid och otid. Hon spelas förträffligt av Mindy Sterling. Jag kände inte igen henne men hon har spelat en hel del biroller.


Däremot kände jag igen eller kände till en hel uppsjö av skådisar som gästspelar i serien, framför allt från Joss Whedons serier. Eller vad sägs om denna lista:
Alan Tudyk - Wash i Firefly
Nathan Fillion - Malcolm Reynolds i Firefly
Sean Maher - Dr. Simon Tam i Firefly
Jewel State - Kaylee i Firefly
Summer Glau - River Tam i Firefly
Gina Torres - Zoe i Firefly
Joss Whedon showrunner Buffy, Angel, Firefly, Dollhouse
Seth Green - Oz i Buffy the Vampire Slayer
Felicia Day från Buffy the Vampire Slayer, Dollhouse och Dr Horrible's sing-along blog
Amy Acker från Angel och Dollhouse
Liza Lapira från Dollhouse

Övriga notabla gästskådisar ur den långa listan:
Sean Astin från Sagan om ringen
Tricia Helfer från Battlestar Galactica
Will Wheaton - nerdgud
Milo Ventimiglia från Heroes
Henry Rollins
James Gunn regissör av Guardians of the Galaxy

Som helhet var detta mycket underhållande för alla nördar och vi som älskar popkulturella referenser.

Betyg: 4/5


Alan Tudyk och Sean Maher
Nathan Fillion
Nathan Fillion, Summer Glau och Joss Whedon
Gina Torres
Jewel Staite
Seth Green och Alan Tudyk 
Amy Acker
Joss
Henry Rollins







måndag 28 mars 2016

Buffypodden avsnitt 15: "The Slayer Club"-avsnittet



I veckans avsnitt av Buffypodden har vi en längre rapport från den helt underbara Buffy-festen The Slayer Club som hölls på Nalen Club tidigare i mars. Jag och Joel var på festen och spelade in för podden.

Dessutom avhandlar jag och Johan avsnitt 12 från säsong 3 Helpless.

Kolla in avsnittet här. Där finns bilder och video.






lördag 26 mars 2016

Fargo - Season 1 (2014)


Det var kompisen Daniel som tipsade om Fargo och den har legat och skvalpat runt i kön av serier som ska ses. Och när jag så blev sugen på en kriminalserie och trodde att den kunde ha rätt typ av stämning gav jag serien chansen. Det tog mig lite längre tid att se den än förväntat.

Låt oss börja med det positiva! Serien har en skön stämning som påminner en hel del om stämningen i filmen Fargo. Bröderna Coen har varit med på ett hörn som producenter. Precis som filmen bygger tv-serien på "sanna" händelser men de som utspelas här skedde 2006, tio år senare än de i filmen. Den andra stora positiva saken är Billy Bob Thornton i rollen som säsongens "big bad" Lorne Malvo. Han är riktigt skön i denna roll och en solkar höjdpunkt för mig.


Lorne Malvo var under några avsnitt i mitten av serien enda anledningen till att jag tittade vidare. För tyvärr väger det negativa över det positiva. Det börjar bra med en massa goofiga figurer. Både "skurkar" som Martin Freemans Lester Nygaard och "de goda" som en drös poliser i samhället Bemiji är minst sagt quirky. Tyvärr tar detta överhanden vilket skiljer serien från filmen avsevärt. Det är som att serieskaparna kryddat sin anrättning så desperat mycket att det till slut bara smakar av kryddan så att råvaran i botten försvinner.

Jag gillade de flesta karaktärerna inledningsvis men efter ett tag blir det så förbenat tråkigt att alla ska vara så maximalt korkade som en karaktär kan bli. När det mot slutet dyker upp två FBI agenter som är mer korkade än Dupontarna eller Kling och Klang börjar jag bli less.


Ett annat problem, vid sidan av att alla ska vara quirky och dessutom korkade, är att i princip ingen karaktär utvecklas under serien. Dynamiken med en utveckling av karaktärerna saknas med tristess som resultat. Freemans Lester är den karaktär som falnade mest under seriens gång. Visst, han får en ryggrad i slutet av säsongen men ändras han så mycket? Nej, han ger mig samma vibb i slutet som under tidigare under säsongen. I slutändan blev han en tråkig karaktär trots alla dråpliga och ondsinta saker han råkar ut för. Det är nästan fascinerande att jag kunde vara så oberörd över vad som hände honom och vad han gjorde mot sin omgivning. För mig är det kanske säsongens största fail.


Här måste jag påpeka att det var kul att showen inledningsvis följde mördaren som om han var en huvudperson att hejja på. Och serien lyckades faktiskt med att få mig att hålla på både Lester och Malvo ett bra tag i alla fall.

Detta är en kriminalkomedi som inte var speciellt rolig då karaktärerna är för statiska och extrema. Hur var det med spänning då? Tyvärr var serien aldrig spännande det minsta lilla och det tycker jag är ett stort underkännande för en serie i crime-mord-drama-komedi-genren.


Till sist får jag avsluta med att hylla Billy Bob Thornton än en gång. Hans mördare var sannerligen djävulsk och hans kommentar om att han inte smaka en godare äppelpaj "since the Garden of Eden" var lysande. Säsongens roligaste scen var när Lester stämplade sönerna Hess i ansiktet med en häftapparat i inledningen av sjunde avsnittet.

Daniel har redan förkunnat att säsong 2 är bättre än säsong 1 och han ligger på och tjatar om att jag ska se den också... Hmmm, jag vet inte jag. Tror nog att det är något helt annat på tur nu.

Betyg: 2/5


torsdag 24 mars 2016

Community - Season 5 (2014)


Seriens skapare Dan Harmon blev kickad från serien inför säsong 4 vilket slutade i katastrof. Den säsongen var så svag att jag tappade lusten för serien. Ivrigt påhejad av Johan tog jag mig dock an den femte säsongen till slut. Det var något bättre men långt från lika bra som de första säsongerna var. Under S5 försvinner både Pierce (Chevy Chase) och Troy som spelas av Donald Glover. Hoppade han av för att spela in The Martian kanske?

Istället får vi mer av Chang (dåligt), Ian Duncan (bra) och den nya karaktären Buzz Hickey spelad av Jonathan Banks känd från Beverly Hills Cop. Tyvärr tyckte jag inte att Buzz var speciellt kul. Säsongen har en lång story arc om hur den före detta studiegruppen nu startat en kommitté för att rädda Greendale Community College från att säljas. Jeff Winger (Joel McHale) är numera en lärare på skolan. Nej, utvecklingen har inte direkt gått spikrakt uppåt. Eller uppåt alls för den delen.


Men några sköna skämt har de ändå fått in och tre avsnitt stack ut från mängden. I avsnitt 2 "Introduction to teaching" skojas det friskt om Nicholas Cage då gruppen diskuterar om han är bra eller dålig. I sjätte avsnittet "Analysis of cork-based networking" försöker Annie och Buzz få underhållsavdelningen på skolan att sättas upp en anslagstavla på väggen. Allas vår egen Captain Tighpants Nathan Fillion gör en bejublad cameo och Brie Larson dyker upp igen som Abeds kärleksintresse. Det tredje avsnittet som fastnade i mitt minne var nummer 10 "Advanced Advanced Dungeon & Dragons" där vi får följa gänget på ett äventyr mästrat av Abed.


Som helhet var säsongen mindre lyckad än vad jag hoppats med tanke på surret runt Harmons återkomst. Dialogen och skådespelarnas små ansiktsuttryck som var så framgångsrikt i de tidiga säsongerna funkar inte lika bra längre. Men visst, som den "completist" jag är kommer jag klippa säsong 6 också, seriens sista säsong.

Betyg: 2/5

måndag 21 mars 2016

Topp 100: L.A. Story (1991)



Topp 100
Placering: 18
Genre: comedy, romance, satire, magic realism

Harris: Ordinarily, I don't like to be around interesting people because it means I have to be interesting too.
Sara: Are you saying I'm interesting?
Harris: All I'm saying is that, when I'm around you, I find myself showing off, which is the idiot's version of being interesting.

Jag har varit omåttligt förtjust i L.A. Story ända sedan första gången jag såg den. Jag kommer inte ihåg vad som gjorde att jag valde att se den på hyrd-dvd den gången men jag misstänker att det helt enkelt berodde på att Steve Martin spelade huvudrollen. Det stod dock snart klart för mig att detta inte var en fånig Steve Martin-komedi. Detta är något så ovanligt som en romantisk komedi med satiriska inslag och en liten krydda av magisk realism. Steve Martin har skrivit det magnifika manuset.


Filmens två första akter är otroligt roliga på det bästa tänkbara sättet. Det är inte farsartad humor lyckligtvis, ja ni vet hur jag ogillar den sorten. Men det är inte heller endast karaktärsdriven humor. Istället får vi en fantastisk kärlekshyllning till Los Angeles och samtidigt en mycket träffande satir över staden, människorna och kulturen. Filmen blottlägger snobberiet, livsstilarna, mat- och restaurangkulturen, historielösheten och mycket annat från änglarnas stad under tidigt nittiotal. Som ledsagare får vi två alldeles underbart charmerande britter som referenser och observatörer.

Under filmens tredje akt smyger de in en fin liten kärlekshistoria som är helt bedårande. Vem skulle inte falla för Sara? Jag blir alltid förtjust i henne i alla fall.

Vid sidan av den briljanta och smarta humorn och den varma kärlekshistorien är filmen fylld av fantastiska skådespelarinsatser. Steve Martin och Victoria Tennant drar ett stort lass som huvudrollsinnehavare men vi ser också Richard E Grant, Marilu Henner och en ung Sarah Jessica Parker i centrala biroller. Både Grant och Henner stjäler alla scener de är med i. Parker gör sin SanDeE* livfull och sprallig på helt rätt sätt.


Dessutom har vi en hel del kul cameos i filmen från skådisar som Woody Harrelson, Rick Moranis, Patrick Stewart, Iman, Terry Jones och Chevy Chase.

Filmens styrkor
Otroligt humoristiska smarta och träffande betraktelser över livet
Mysig kärlekshistoria som tar hjälp av vädret
Delikata skådespelarinsatser

Jag var inte säker på att denna film skulle hålla men den överträffade mina förväntningar. Igen. Det var fascinerande att se att varenda scen långt in i filmen hade en kul betraktelse, en liten detalj som fick mig att sitta och le, skrocka eller till och med skratta högt. With a twist of lemon!

Filmen stärkte snarare sina chanser att till och med krypa upp några pinnhål i listan vid nästa uppdatering, kanske inte ända upp till topp 10, men runt topp 15 skulle jag tro.

Betyg: 5/5





fredag 18 mars 2016

Topp 100: Desperado (1995)



Topp 100
Placering: 8
Genre: Action, våldsfilm, romantisk, nostalgica

El Mariachi: Carolina, did I thank you?


Damn, vilken nostalgirush det var att se om Desperado! Visst är detta en simpel actionrökare och som film betraktat är det kanske inte en av de tyngsta eller mest djuplodanden filmer man kan se, men gudars vad underhållande den är. Filmen håller nästan lika bra idag som den gjorde 1995. Detta är bästa typen av modern skitig, och snygg, western.


Robert Rodriguez är polare med Quentin Tarantino, som för övrigt är med som skådespelare i denna film. Desperado är nästan mer "Tarantino-isk" än Tarantinos egna filmer. Den inleds med en sanslöst bra scen där Steve Buscemi kliver in på en mexikansk bar fylld med busar och berättar en överdriven skröna om en stor mexikanare som söker hämnd mot en man som heter Bucho. Scenen sätter tonen i hela filmen. Bartendern är underbar med sina ansiktsuttryck och eviga joxande med tandpetaren i mungipan.

I huvudrollerna ser vi de två snyggaste och sexigaste skådespelarna som fanns i mitten av 90-talet, Antonio Banderas och Salma Hayek. Wow, vilket par. Utseendet är inte allt, men det skadar sannerligen inte att ha två sådana snyggingar i en film som denna. Banderas spelar El Mariachi, gitarrspelaren som söker hämnd för mordet på sin älskade. Hayek spelar Carolina, ägarinnan av ett bokkafé som kommer emellan El Mariachi och Bucho.


Musiken är en av filmens starkaste delar. Det är en otroligt cool musik som understöder både känsliga och spännande scener på ett suggestivt sätt. Karaktärerna i filmen, speciellt de många bifigurerna, är sanslöst bra. Vid sidan av huvudpersonerna gillar jag Steve Buscemis "Buscemi", bartendern, Bucho's buse som allt som oftast rycker på axlarna, de amerikanska brudarna som är missbelåtna med servicen, den dödligt farlige kassören, colombianen (Danny Treijo) och så Quentin Tarantino i egen hög person. Den enda något svaga karaktären i hela filmen är faktiskt Bucho spelad av Joaquim de Almeida. Han fungerar som den galne ledaren av den lokala knarkkartellen, men jag hade hellre sett en bättre skådespelare i den rollen.

Jag gillar också våldet i filmen. Det är rejält blodigt i sina stunder men det är ändå en ganska lättsam film. Det är på låtsas som om det vore en serietidning. På det viset påminner Rodriguez ännu en gång om Tarantino. De gör inte världens mest realistiska filmer, även om våldet i sig är realistiskt. Blandat med en portion kärlek, bensinexplosioner i slow motion och kompet av Campa och Quino blir denna film en njutning för alla sinnen.


Filmens styrkor
Sexigheten
Eskapismen
Musiken

Ny placering? Om inte topp 10 så topp 20 i alla fall.

Betyg: 5/5