fredag 29 januari 2016

The Revenant (2015)


The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.


Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.


Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?
Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo



tisdag 26 januari 2016

Jesse Stone: Lost in Paradise (2015)


Äntligen my ny tv-film med Jesse Stone. Tom Selleck har denna gång lyckats sälja sitt favoritprojekt till Hallmark av alla tv-kanaler. De åtta tidigare filmerna sändes av CBS.

Lost in Paradise tar vid ett bra tag efter Benefit of the doubt. Jesse är om inte deprimerad så förlorad i alla fall. Han tycker sig vara underutnyttjad som polischef i Paradise och han saknar sin hund Reggie något förfärligt. I en jakt efter något att bita i tar han tag i ett olöst seriemord i Boston, The Boston Ripper.


Filmen har ett långsamt tempo, precis som livet i Paradise. Känslan är kvar, vi återbesöker den härliga miljön i New England. Till det får vi den efterlängtade klassiska Robert Parker-dialogen och Tom Selleck sköna person. Som vanligt i Jesse Stone-filmerna bjuds vi på en liten bihistoria på sidan om filmens primära fall. Denna gång är det en försummad trettonåring på glid som Jesse hjälper. Han har ett hjärta av guld men är hård mot de hårda. En klyscha som gäller för en gång skull.


Jag gillar Jesse Stone-filmerna en hel del. Det är stämningen i filmerna som är dess stora fördel. Miljön i ett allt som oftast grådaskigt New England i nordöstra USA är otroligt påtaglig i denna serie. Jag såg de åtta första filmerna med min gode vän Frans under en nyårsledighet för några år sedan. De blev extra bra då de sågs i snabb följd. I år besökte jag Frans i England under nyår och vi sparade Lost in Paradise för detta tillfälle och det var en mycket trevlig återträff, både med Frans och med Jesse.

Detta är bra skit, men denna nionde film är en av de lite svagare i serien.

Betyg: 3/5

lördag 23 januari 2016

Star Wars: The Force Awakens (2015) (andra titten)



När jag gick in på Star wars: The force awakens på IMAX i Solna var jag helt ospoilad, jag hade alltså inte en aning om filmen var bra eller dålig. Trots detta hade jag redan då biljetter till samma film i London. Jag skulle besöka min gode vän Frans över nyåret och vi ville testa Storbritanniens största IMAX-salong och det var just Star Wars som visades då (såklart. Så jag hade redan bokat in mig att se den rackarns filmen två gånger. Vilken tur då att jag älskade filmen vid första titten.

Nu när jag har sett om den skulle jag vilja komplettera med några lösryckta tankar om olika figurer eller fenomen i filmen. Hoppa gärna tillbaka och läs min första revy på filmen som beskriver vad jag tycker i generella ordalag.

Låt tankarna och intrycken dansa...

Max von Sydow var underanvänd. Jag utgår från att hans historia kommer berättas i någon av de följande filmerna. Annars var hans deltagande här helt meningslöst.

Snoke. Synd att de valde en förvriden orchliknande cgi-gubbe. Jag tror att det hade varit bättre med en äldre distingerad skådespelare. Lik Max von Sydow.

C-3PO. Han var jättebra i Episode IV A new hope, men redan i femman och sexan blev han mer och mer reducerad till en comic releif. Jag tycker det är synd när folk klankar ner på C-3PO överlag då han faktiskt är olika bra i de tidigare filmerna. Men här i sjuan är han mest en comic releif (igen) och det blir tyvärr lite för mycket repetition över det hela. Nu blir det bara fan service, vilket är synd för han är värd mer. På tal om kritik så är C-3PO inte i närheten av så dålig som Jar Jar Binks. Det är horribelt att ens jämföra dem två. Då förstår man inte skillnaden i sortens humor de två representerar.

R2D2. Tycker de använder honom fel i denna film. Han känns överflödig och det måste betyda något. Det fräschaste hade kanske varit att helt enkelt tagit bort honom.

Han Solo. Harrison Ford! Han är bra men inte lysande. Däremot tycker jag inte alls att han är trött och disträ. Han är snarare tillbaka i gammal form, men ändå en äldre variant. Jag älskar att han fick en så stor roll i filmen. Det kunde ju lika gärna blivit en cameo, likt Carrie Fisher som Leia. Han Solos dödsscen var en än starkare scen andra gången. Scenen blev bättre av att jag visste vad komma skulle.





Leia. Kunglig, ståtlig och vacker. Fisher gör rollen mycket bra men hon är med lite för lite kan jag tycka.

Luke. Bra eftersom hans korta scen kändes äkta och jag fortfarande har tusen frågor om vad han tänker på i scenen. Outgrundlig min han ger oss där. Hans lilla scen gör att vi fans vill ha mer. Perfekt marknadsföring inför åttan.

BB-8. Älskar hans expressivitet. Den lilla rackaren är klart bättre än vad R2D2 någonsin var. Och han påminner mig fortfarande om WALL-E. BB-8 blev en omedelbar favorit. Men de får akta sig för att göra honom till en ren comic releif i de kommande filmerna.

Rey. Äskar hennes skådespeleri. Spelar inte över. Lyckas mycket bra i alla de scener där hon använder kraften. När hon tar i funkar det inte, när hon slappnar av är hon stark i kraften. Och jag gillar hennes mun. Jag skiter i vad belackarna säger. Och jag älskar hennes vackra linjer i ansiktet.

Vem är Rey? Känns än tydligare att hon är Lukes dotter. Luke Skywalker theme spelas flera gånger när hon kommer i bild. Och inte alla gånger har hon väl Lukes ljussvärd i handen? En annan ledtråd är scenen när Lukes ljussvärd "pratar" till henne. Ytterligare en är när hon och Leia instinktivt omfamnar varandra. Leia vet säkert vad som hände med Lukes dotter och varför. Leia är Reys faster och familjen är viktig i Star Wars. Men kanske den starkaste indikatorn är vad Luke säger i teaser trailer 2. Han adresserar någon som rimligen måste vara Rey.

Finn. Han står inte ut lika mycket som Rey men han gör absolut inte bort sig. Tycker han handskas bra med konflikten mellan sina instinkter; att fly vs att hjälpa Rey.

Kylo Ren. Funkar bäst med mask på. Han är ju så mycket mer hotfull då. Det är uppenbart att han inte är varken färdiglärd eller har uppnått full styrka med The Force för att handlingen ska funka (att han inte besegrat Finn snabbare tex). Kylo Rens svaghet och emotionella osäkerhet kan inte visas med mask på. Hans scener utan mask blir på det sättet de mest intressanta. Adam Driver är en jäkligt bra skådis. Ska bli intressant att se vad han kommer göra med Kylo Ren i de kommande filmerna.


Actionscenerna. Fajten i snön spektakulärt snygg. Dessutom spännande då vi ser maktbalansen mellan Kylo Ren och Rey svänga. Hur hon lär sig intuitivt mer och mer och hur han kämpar mot sin ljusa sida.


Jag kan konstatera efter den andra titten att filmen inte har ett enda svagt parti. Jag gillade scenerna på Årtusende Falken. De gamla karaktärerna Han och Chewie funkar perfekt med Rey, BB8 och Finn. Egentligen är de synd att vi inte fick se Han och Rey i fler scener ihop. Jag ville inte att filmen skulle hoppa över stora delar av scenerna i Årtusende Falken för att på så sätt komma snabbare fram i handlingen. Nej, jag älskade att hänga med Han i Falken. Jag hade gärna haft längre scener från det gamla älskade skeppet. Kvalitetstid för mig det där.

Jag tycker filmen är närmast perfekt. Historien är dock långt från färdigberättad. Jag hoppas innerligt att åttan och nian håller måttet och att hela den tredje trilogin blir lika bra som denna film är. Det är dock långt från säkert. Men hoppet är det sista som lämnar mig här i en galax jättenära mig.

Betyg: 5/5


Odeon BFI IMAX
Byggnaden är superhäftig. En stor rund byggnad som ser ut som en blandning av biograf och rymdskepp.  Man går in i nedersta planet. Salen är några våningar upp. Entrén in i biosalen sker nere vid duken under första bänkraden. Duken var enorm och täckte bokstavligen vägg till vägg och golv till tak. Ljudet var jättebra och högt men inte för högt. Det stora problemet på denna biograf är att benutrymmet var alldeles för dåligt. Otroligt mycket sämre än på IMAX i Solna. Knappt bättre än gamla biografer som Skandia eller Park. Den dåliga sittställningen förtog lite av upplevelsen men filmen var bra ändå. Jag tyckte att allt inräknat så var IMAX på BFI Odeon något sämre än IMAX i Solna. Där. Jag sa det.

torsdag 21 januari 2016

Mina favoritfilmer: plats 1-10

10. Mad max 2: The road warrior
1981
George Miller
Postapokalyptiskt actiondrama







9. Star Wars
1977
George Lucas
Science fiction







8. Desperado
1995
Robert Rodriguez
Action







7. Blade runner
1982
Ridley Scott
Science fiction







6. Aliens
1986
James Cameron
Science fiction







5. Rio Bravo
1959
Howard Hawks
Western







4. The player
1992
Robert Altman
Hollywoodsatir







3. Serenity
2005
Joss Whedon
Science fiction







2. True romance
1993
Tony Scott
Romantisk actiondrama







1. Alien
1979
Ridley Scott
Science fiction






onsdag 20 januari 2016

Mina favoritfilmer: plats 11-20

20. Almost famous
2000
Cameron Crowe
Biografiskt musikdrama







19. Mulholland Dr.
2001
David Lynch
Mysteriefilm







18. L. A. story
1991
Mick Jackson
Satirisk komedi







17. The lord of the rings: The fellowship of the ring
2001
Peter Jackson
Fantasy







16. Heat
1995
Michael Mann
Actionthriller







15. The Thomas Crown affair
1999
John McTiernan
Romantiskt kriminalthriller







14. The fifth element
1997
Luc Besson
Science fiction







13. Fletch
1985
Michael Ritchie
Komedi







12. The breakfast club
1985
John Hughes
Dramakomedi







11. Eternal sunshine of the spotless mind
2004
Michel Gondry
Science fiction

tisdag 19 januari 2016

Mina favoritfilmer: plats 21-30

30. Die hard
1988
John McTiernan
Action







29. The wolf of Wall Street
2013
Martin Scorsese
Satirisk biografi







28. City lights
1931
Charlie Chaplin
Stumfilm







27. Runaway train
1985
Andrey Konchalovsky
Actionthriller







26. Lost in translation
2003
Sofia Coppola
Dramakomedi







25. The princess bride
1987
Rob Reiner
Äventyrskomedi







24. High fidelity
2000
Stephen Frears
Romantisk dramakomedi







23. Office space
1999
Mike Judge
Satirisk komedi







22. Before sunset
2004
Richard Linklater
Romantisk drama







21. Black hawk down
2001
Ridley Scott
Krigsfilm