måndag 30 november 2015

Ultimata årsbästalistan 2001


Jaha, det var ett tag sedan sist. Vad är detta då? Jo, med de ultimata årsbästalistorna sammanställer jag en gemensam ackumulerad topplista över filmår baserade på ett antal personliga årsbästalistor från filmbloggare. För inte så länge sedan bloggades det om topplistor för år 2001 och nu när eftersläntraren Sofia också fått ut sin lista är det således dags för denna UÅBL 2001. Vilken film skulle gå segrande ur striden för detta superfilmår? Jag var väldigt spänd på resultatet när jag sammanställde listorna i mitt excelblad.

Denna UÅBL är baserad på följande sju bloggares årsbästalistor; Jojjenito, Fiffi, Filmitch, Movies-Noir, Sofia, Steffo och jag.

Vi fick en furiös kamp om topp tre, och "the big three" ryckte också ifrån de övriga med bred marginal. Hela fem filmer fick minst fem listplaceringar (av maximala sju). Ingen annan film var med på mer än tre listor.

Låt oss kolla in listan!

1. The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (Jackson) 43 poäng (fem listor, en förstaplacering)
2. Mulholland Dr. (Lynch) 42 poäng (sex listor, två förstaplaceringar)
3. Donnie Darko (Kelly) 41 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
4. Monsters Inc. (Docter) 31 poäng (fem listor, en andraplacering)
5. The others (Amenábar) 27 poäng (fem listor, en förstaplacering)
6. Moulin Rouge! (Luhrmann) 16 poäng (två listor, två tredjeplaceringar)
7. Shrek (Adamson, Jenson) 15 poäng (tre listor, en femteplacering)
8. Le fabuleux destin d'Amélie Poulin (Jeunet) 14 poäng (två listor, två fjärdeplaceringar)
9. Black Hawk down (Scott) 13 poäng (två listor, en fjärdeplacering)
10. Ocean's eleven (Soderbergh) 12 poäng (två listor, en fjärdeplacering)

Listan skapades den 29:e november 2015.

Totalt sett nämndes 37 filmer på listorna. Notabla filmer från de som missade topp-10 var Gosford Park med en listetta samt Bully och Iris med varsin andraplacering. Här är alla filmerna som nämndes i poängordning; A beautiful mind (två listor), Hedwig and the angry inch (två listor), Gosford Park, Training day (två listor), Spirited away (två listor), Bully, Iris, Spygame (två listor), Conspiracy, My sassy girl, Das experiment (två listor), Waking life, Monsoon wedding, The pledge, America's sweethearts, Legally blonde, Ingenmansland, Der tunnel, Harry Potter and the philosopher's stone, La pianiste, Ghost world, The Royal Tenenbaums, Lost and delirious, 3000 miles to Graceland, Shaolin soccer, Sur mes lèvres, Le pacte des loups.

Länk till övriga Ultimata Årsbästalistor finner du här.
Beskrivning av poängberäkningen och tie breakers finner du i den första UÅBL som skrevs, här.














söndag 29 november 2015

600 Miles (2015)



600 miles är en liten film. Den är dessutom långsam och man behöver ha ett visst tålamod som åskådare. Men filmen levererar och den kändes ganska stark till slut. Filmen handlar om Arnulfo, en ung mexikans "mule", dvs han smugglar vapen köpta i USA till Mexiko. Han är uppenbarligen långt från en luttrad brottsling och han gör jobbet mest för att imponera på sin morbror som är någon form av höjdare inom kartellen. På den amerikanska sidan har han en partner i den något instabile ungdomsligisten Carson. En dag blir de ertappade av ATF-polisen Hank, spelad av en som alltid förträfflig Tim Roth. Carson lyckas knocka Hank och de slutar inte bättre än att Arnulfo baxar in Hank i sin bil och tar med honom på den 600 miles långa färden hem.

Detta är alltså något av en kriminalfilm, en road movie, en långsam thriller och allt utspelas i samma del av världen som Sicario och dokumentären Cartel Land beskriver. Det är samma ökenlandskap, samma problematik med gränsen mellan Mexiko och USA. Samma driv att tjäna pengar över allt annat. Över ALLT annat.


Filmen är som sagt långsam. Men den håller mitt intresse uppe hela vägen. Filmen känns intim. Handburen kamera har använts flitigt och vi får nästan en överdos av närbilder på Arnulfos bekymrade ansikte i bilen om natten.

Jag såg filmen med min gode vän Johan S på Zita 1. Det är otroligt vad trångt det är mellan raderna i den biografen. Jag vet att minst en filmspanarkompis håller Zita som till och med värre än Park och jag är nästan benägen att hålla med. Trångt och varmt. 600 miles var dock behändigt nog kort, under 90 minuter.


Vad sägs om en trio filmer om problematiken med droger som smugglas in i USA? Inled med Cartel Land, följ upp den med den lite tystlåtna men ändå till slut starka 600 miles och avsluta med den stenhårda och fullfjättrade Sicario. En perfekt trio i kartellernas hårda värld.

Jag ger 600 miles tre oklara öden av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

lördag 28 november 2015

Cartel Land (2015)



Tidigare i höstas såg jag årets bästa film så här långt i thrillern Sicario. Den handlar om kampen mot drogkartellerna som dominerar i Mexiko och hur de hotar att ta över södra USA. På filmfestivalen såg jag så två filmer som skulle passa in som en trio tillsammans med Sicario. Dels var det dagens film, dokumentären Cartel Land, dels den lilla American Independent-filmen 600 Miles (revy imorgon).

Det första som slår mig om Cartel Land är att dokumentärfilmaren måste vara otroligt modig. Under större delen av filmen följer han en vigilant-rörelse där vanligt folk nere i en provins i Mexiko beväpnade sig och började jaga ut den dominerande kartellen från sitt område. Detta skedde 2013-14. Vi får följa motståndsrörelsen på flera av deras operationer och ibland känns det som att kulorna bokstavligen flyger över huvudet på filmaren. Dokumentären har en filmisk vajb och man blir inte allt för överraskad när man ser att Kathryn Bigelow, kvinnan bakom mästerverken Zero dark thirty och The hurt locker är producent till denna film.

Parallellt med händelserna i Mexiko får vi också följa ett spirande medborgargarde, Arizon Border Recon. Det är folk som tröttnat på kartellernas handel med droger och olagliga immigranter som tagit på sig ansvaret att patrullera den södra gränsen mot Mexiko.


Dokumentären är intensiv som en thriller. Jag satt och spände mig av spänning under hela filmen i princip. Vi får följa Dr Mireles, ledaren för Autodefensa som den mexikanska rörelsen kallade sig. Desto större de blev desto mer korrupta blev de. Före folket beväpnade sig verkade varken polisen eller militären alls bry sig. Kidnappningar, våldtäkter och bestialiska mord (som ofta slutade med styckning av offren) hörde till vardagen. Men när Autodefense började rensa ut i sina städer och jaga kartellen på flykten började myndigheterna bry sig... Och kräva att Autodefensa avväpnades! Korruptionen är uppenbarligen intill absurdum utbredd i Mexiko. När så rörelsen blivit stor började den falla sönder inifrån. Dels blev den infiltrerad av kartellen, dels blev det svårt att styra och små interna grupper började bete sig nästan lika illa som drogkartellerna.


Filmen inleds och avslutas med samma scen, men andra gången vi ser scenen får vi se lite, lite extra och det lilla klippet gör att cirkeln sluts och man förstår att det inte går att vinna friheter eller fred i detta land. Makten och pengarna som går att tjäna på drogerna korrumpera alla. Det känns som en omöjlig situation.



Exakt vad dokumentären ville med de lite färre klippen från medborgargardet på den amerikanska sidan vet jag inte riktigt. Det kändes som att det kunde räckt med en dokumentär som bara behandlade Autodefensas uppgång och fall. Men jag kan tänka mig att en parallel kanske kan dras mellan rörelserna. Och att lärdomen skulle vara att den amerikanska rörelsen också kommer bli korrumperad så snart den blir stor nog. Om rörelsen skulle kunna hindra kartellerna kommer kartellerna infiltrera den och korrumpera den till slut.

Detta var helt klart en intressant dokumentär som också var mycket spännande. Den är svart som attans och lämnar inget hopp till oss åskådare. Tänkvärd.

Jag ger Cartel Land tre korrumperade poliser av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


fredag 27 november 2015

Tale of Tales (2015)



Det var Salma Hayeks namn i rollistan som fångade mitt intresse för denna film. Den är gjord av italienaren Matteo Garrone som tidigare gjorde sig känd med Gomorra, en film jag inte sett. Nu har han flyttat fokus från den italienska maffian till gamla italienska sagor i en värld fylld av kungar, prinsessor och monster. Det är en färgglad och smått burlesk värld.

På pappret verkade detta som en intressant film, men trots flertalet absurda och överraskande inslag i sagovärlden förblev jag oändligt uttråkad. Vi får följa tre separata sagor vagt nästlade i varandra. Filmen klipper kvickt mellan sagorna. En är om en drottning (Hayek) som inte kan få barn och vänder sig till trolldomen för att fixa det, en handlar om en prinsessa (Bebe Cave) som bli bortgift till en ogre och den sista handlar om en överkåt kung (en typecastad Vincent Cassel) som misstar en gammal kvinna för en vacker ungmö.


Ingen av historierna är speciellt bra. De saknar helt poäng vilket är en dödssynd då det gäller sagor. De är helt enkelt tråkiga. Dessutom är alla karaktärer mer eller mindre groteska. Finns de någon karaktär i hela filmen man kan tycka om? Nej, inte jag i alla fall. Sagorna är frånstötande och äckliga men detta kompenseras med att de också är totalt ocharmiga. De är inte en dugg spännande, men det kompenseras med att de också är helt humorbefriade.

Bästa scenen var Violets återkomst till slottet
Nej, detta var en saligt oaptitlig röra av lite Game of Thrones, en del Tim Burton, lite brittisk kostymdrama och The princess bride minus humorn. Trots starka färger fick jag av produktionen dessutom mer en känsla av tv-film än storfilm. Tyvärr höll jag på att bli förstenad av uttråkningen. Detta var inte bra, mina herrar.

Jag ger Tale of tales en loppa av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Två av mina filmspanarvänner, båda med namnet Johan, fann denna soppa både mustig och välsmakande. Jojjenito njöt av söndagseftermiddagen, kaffet, bullen och de sköna sätena på Park. Filmitch ogillar uppenbarligen när Hollywood gör remakes på gamla sagofilmer och han verkar tycka att detta italienska alternativ därmed är bättre per automatik. Det är kanske så det går till i sagornas värld??

torsdag 26 november 2015

Macadam Stories (2015)


Ibland kommer de bästa filmerna till en på festivalen via outgrundliga vägar. Njae, inte så värst outgrundliga kanske men oväntade i alla fall. Kommer ihåg första året då jag hängde med Johan S på Lost and delirious helt ovetande om vad det var för någon film och det blev ju superlyckat, en av de bättre det året. Årets stora överraskning kommer vara Macadam stories. Efter jag gjort mitt schema färdigt klappat och klart kom kompisen Vanessa med en massa nya förslag och jag fick börja ändra på planerna. Vanessa ville så gärna att vi skulle se Macadam stories, en film som jag hade avfärdat snabbt. Jag var dock inte svårövertalad då filmvalen på festivalen till stor del görs med tanke på sällskapet på filmen. Man kan ändå inte veta vilka filmer som kommer vara bra så det är än viktigare att välja trevligt sällskap. Därför slutade det med att jag satt där på Victoria 4 med Vanessa på min vänstra sida och Runis och Marie på min högra sida när den franska Macadam stories startade.


Oh my vilket galet skön film detta var. Jag visste att det skulle vara någon form av "cinema absurde" och det var den bitvis. Vi får följa tre parallella historier om de boende i ett hyreshus i en sliten förort till Marseille (?). En historia om en äldre skådespelerska som lär känna den tonåriga grannpojken, en om en ensam man som springer sönder sina ben och lär känna en nattsjuksköterska samt den om den amerikanska astronauten som kommer ur kurs i landningen, hamnar på taket av hyreshuset och får stanna över hos en gammal arabisk dam medan han väntar på att bli hämtad av NASA.


Den absurda och bitvis melankoliska humorn i filmen är superb, men det bästa med filmen är de varma porträtten av alla sex inblandade. Detta är en film som gjorde mig varm och hoppfull, förtvivlad och upprymd, sorgsen och glad och gråtmild. Alla tre historierna är underbara och efter en något trevande inledning där vi i publiken sökte efter vilken väg filmen skulle ta är den filmiskt guld. Jag nickade kanske till en kortis i början. Filmfesten tar som vanligt ut sin rätt. Det är ju både full fart på jobbet och till det ett springande på både en och två filmer per kväll.


Nu kommer denna film med som en av alla dessa okända filmer som jag hittat på festivalen genom åren. Får se om jag lyckas hitta och bärga den på dvd till mitt bibliotek där hemma. Den skulle passa bra bredvid filmer som den franskspanska Carnages, bronshästvinnaren Schulze get the blues, Hedwig and the angry inch och redan omnämnda Lost and delirious.

Jag ger Macadam stories fyra couscous av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Not: Asphalte var filmens originaltitel. Nu går den under namnet Macadam stories.


onsdag 25 november 2015

The Diary of a Teenage Girl (2015)


The diary of a teenage girl är en förtjusande liten American Independent-film. En stark inledning följs av en svagare mittenparti och avrundas med ett starkt slut. Vi får följa den femtonåriga Minne som upptäcker sex, tänker på sex, pratar om sex och fantiserar om kärlek. Till skillnad från alla andra filmer på temat är Minnie inte ett offer eller en ond person. Hon är en stark liten personlighet som bara tar för sig lite mer som tjej än vad man är van att se på film. Det är fräscht och otroligt kul att se filmen just för att det är en så frejdig tjej i huvudrollen. Detta är en roll som man nästan uteslutande ser killar i. Bra med omvända könsroller på detta viset!

Filmen utspelas i San Francisco under mitten av sjuttiotalet. Minnie spelas av nykomlingen Bel Powley. Hennes mamma Charlotte spelas av stjärnan Kristen Wiig och hennes mammas pojkvän Monroe spelas av Alexander Skarsgård, men jag ser bara Stellan i Alexander så att det nästan blir otäckt. Filmen tar fart när Monroe och Minnie har sex. Hur de hamnar där beskrivs ganska realistiskt. Det är varken han eller hon som förför den andre, det bara sker. Självklart fanns det ett frö, någon spänning dem emellan och man kan ju tycka att Monroe borde veta bättre då hon är så ung. Men detta är till syvende och sist en film om en ung flickas resa in i de vuxnas värld, åtminstone då det gäller sex. Och droger. Och hjärtsmärta.


Sjuttiotalet målas upp otroligt bra och tidsandan och miljöerna är en av filmens styrkor. Musiken är också fantastiskt härlig. Damn, jag gillar mycket av musiken från sjuttiotalet. Konstigt nog kände jag inte igen så mycket. Satte och väntade lite på mer kända låtar men de var kanske för dyra att ta in? Nu var det kanske Iggy Pops låt som var bäst. Sen måste jag säga att jag gillade Monroes mustasch.


Filmen existerar till stora delar i huvudet på Minnie och vi får en hel del voice over och kassettbandsinspelningar (det är där titelns diary kommer in - intalad på kassettband, den tidens podcasts). Filmen leker också med tecknade illustrationer, tänk Scott Pilgrim men ändå inte, vilket passade in i handlingen då huvudpersonen är en aspirerande tecknare. En av filmens bästa scener är när Minnie och Monroe tar acid (LSD) i hans hem. Minnies reaktion när drogen börjar verka var härlig, hur hennes ögon spärras upp. Sedan illustreras deras respektive trippar bra, en glad och uppåt, den andre mörker och ångest. Kristen Wiig är som alltid bra men jag tyckte aldrig att henne karaktär blev speciellt vältecknad i denna film. Wasted talent säger jag.


Detta var en av de filmer som jag såg mest fram emot på hela festivalen. Den levererade delvis. Tyvärr var den för ojämn med sitt svaga mittenparti, men efter filmen var jag varm och go inombords, jag gillade Minnie och önskade henne väl. Filmen kommer dock inte upp i nivå med de starkaste ur årets AI-sektion.

Jag ger Minnie tre sexuella erfarenheter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har svensk premiär den 4:e december.

tisdag 24 november 2015

Taxi Teheran (2015)


Jafar Panahi är en iransk regissör som har belagts med yrkesförbud och slängts i husarrest. Jag hörde om honom för första gången 2011 då han släppte en dokumentär som heter This is not a film. Nu har han en ny film som inte är en film, Taxi Teheran. Inför festivalen när jag tittade igenom listan av filmer och gluttade lite på trailers fastnade jag för denna film med en gång. Den har en mycket lockande trailer som egentligen bara visar några klipp från filmen. Jag förväntade mig en humoristisk film med en del politik under ytan och mellan raderna.

Regissören har helt enkelt tagit jobb som taxichaufför och han spelar in sina kunder och sina samtal med dem. På ytan kan man lätt tro att detta är dokumentärt men om man tittar lite mer noggrant ser man snart att det är klippt, filmat med olika vinklar och att dialogen uppenbarligen är skriven, inte slumpmässig.


Detta är en snackis på festivalen och med rätta. Det är en film som är mer "viktig" än riktigt bra som film betraktad. Om jag ska vara sanningsenlig så slumrade jag till lite i mitten, under filmens svagare parti. Jag har hört om fler fall av sovande publik. Det blir kanske så med en film där han sitter och kör taxi hela tiden. Det är något sövande över att åka bil.

Filmen är rolig på sina ställen, men då är det mer "ett litet leende"-rolig. När vissa i publiken på ett fullsatt Skandia skrattar högt låter det krystat. Vissa åskådare är uppenbarligen angelägna att filmen ska vara roligare än den är. Jag tycker dock att filmen osar vrede mer än humor.


Filmen startar bra med en liten tjock dvärg som åker med en bit. Dvärgen säljer piratkopierade filmer och vi får lite filmorienterad dialog med Jafar. Tydligen gillar han Woody Allens Midnight in Paris. Senare kommer ett parti med lite trampande vatten. Panahi's systerdotter är en frisk fläkt och dialogen mellan henne och den store regissören om vad som är tillåtet att filma i Iran och inte är upplysande och mycket ironisk. Småleenden igen.

Filmens bästa parti är ändå det med den vackra kvinnan med rosorna. Hon har en monolog om hur det är i Iran och de ofriheter som där råder. Vissa i publiken applåderade mitt i filmen efter hennes brandtal förklätt till monolog. Äkta känslor.


I sista scenen kommer två busar från säkerhetstjänsten och stjäl Panahi's kamera, men kommer inte åt minneskortet så filmen "räddas". Ett bittert men passande slut med tanke på filmens politiska budskap. Panahi ser så otroligt sympatisk ut, varför ska de behöva jävlas med honom? I det fria ordets anda vann filmen guldbjörnen på Berlins Filmfestival. Filmen är värd pris mer för dess budskap och dialog, mindre för filmen som sådan. Man kan också ge Panahi ett pris för hans mod. Det lär inte undgå den iranska regimen att han gjort ännu en film som turnerar i världen nu...

Jag ger Taxi Teheran tre guldfiskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Taxi Teheran har svensk premiär den 27:e november.

Aspirerande filmare
Berlin