tisdag 29 september 2015

Terminator: Genisys (2015)


Uppföljare är en speciell genre inom filmvärlden. Ofta blir uppföljarna sämre än originalet. Men likväl kommer publiken till biograferna ändå. Vi vill så gärna återigen "umgås" med karaktärer eller i miljöer vi älskade i originalet. Ibland höjer sig en uppföljare över mängden och blir lika bra eller till och med bättre än sin föregångare. Då har ofta något nytt införts i filmen som i lyckade 2:or som Aliens och The Road Warrior. Ibland har filmmakarna bara gjort en lika gedigen film, om inte bättre, som med Gudfadern 2 och Terminator 2: Judgement Day.


Idag ska vi prata om en annan uppföljare i Terminator-serien, Terminator: Genisys. Ettan och tvåan är klassikers. De är enkla men bra. Tidsresorna får inte ta speciellt stor plats och båda filmerna är egentligen simpla förföljelsefilmer. Men bra sådana. Trean var grumlig och rörig. Man vecklade in sig i kvantfysik och jag kan knappt komma ihåg vad de försökte få fram. Terminator Salvation var visuellt häftig med kriget från framtiden, men de gjorde våld på en massa "grundelement" i serien. Usch den var inte en bra Terminator-film.

Och här har vi till slut den femte filmen. Jag älskade den! Som film på helt egna ben är den ganska svag. Jag ser att den är rörig med alla tidslinjer och osäkra framtider. Men framför allt är vissa av skådespelarna svaga. Jag tänker då i första hand på Jai Courtney. Han är usel. Michael Biehn var kanske inte en karaktärsskådespelare på sin tid men hade något ljuvligt "likeable" över sig. Jag hejjade på honom. Mycket. Courtney, not so much. Inte för en sekund trodde jag på kärlekshistorien mellan honom och filmens kvinnliga huvudperson. Inte heller Jason Clarke i rollen som filmens bad guy var speciellt lyckad. Jag har dock gillat honom i andra filmer så det var kanske inte hans fel.


Nej, för mig är Arnold, The Mother of Dragons samt de kärleksfulla filmmakarna denna films hjältar. Jag stortrivdes med alla roliga skämt och blinkningar till de två första filmerna. Arnold är i sitt esse och gör sin Terminator "Pops" till en nygammal favorit. Emilia Clark är likaledes lysande. Trots att hon inte når högre än 157 cm över golvet är hon en av de största i filmen. Dessutom lite kul att hon så mycket påminner om Linda Hamilton, både avseende utseendet och hennes aura.

Är det Bill Paxton vi ser där i bakgrunden?
Filmen kunde blivit ett magplask, och jag kan tänka mig att de finns fans där ute som hatar vad de fick se, men jag älskar att de infört en andra time line för det som händer i ettan och tvåan. Vilken stake de visar genom att våga beträda den heliga marken från ettan och tvåan och dessutom med nya skådisar i rollerna som de ikoniska Sarah Conner och Kyle Reese. Jag bugar och kvittrar av förtjusning. Detta var banne mig otroligt underhållande. Men också fasansfullt svårt att betygsätta. Som en ren nostalgitripp och homage till de gamla filmerna är detta en fyra eller till och med femma, men som film i helhet är det nog inte mer än en trea (damn you casting agent!). Vilken känsla ska gälla när betyg sätts? Jag kommer med stor sannolikhet att vilja se om filmen.

Men jag sansar mig och ger Terminator: Genisys tre inlärda leenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

söndag 27 september 2015

Everest (2015)


Tidigare i veckan hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den nya filmen Everest på lördagen. Jajamän, utropade jag. Efter att ha spenderat en vecka på hög höjd uppåt en 4000 meter hade jag provat på det där med att uppleva att kroppen får för lite syre i miniformat. Klättrarna på Everest utsätter sina kroppar för syrebrist på en helt annan nivå... Jag är allmänt fascinerad av äventyrare som tar sig an till synes omöjliga uppdrag och historier om bergklättring är alltid jättespännande tycker jag.

Men den största anledningen till att jag ville se filmen är för att jag läst Jon Krakauers bok "Into thin air" som filmen till stor del är baserad på. Det är en av de mest fascinerande och gripande böcker jag läst och helt klart på topp 10 bästa böckerna jag läst. Jag var mer eller mindre besatt av händelsen på Everest i maj 1996 efter jag läst boken.


Jag hade ganska höga förhoppningar om filmen och jag var mer eller mindre ospoilad. Det enda jag visste var att filmen hade en stjärnspäckad rollista med idel Hollywood-kändisar. Vad sägs om Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Kiera Knightly, Jason Clarke, John Hawkes, Emily Watson, Sam Worthington med flera?

Filmen var bra! Den var dock inte i närheten av så bra som boken var. Varken filmen eller boken pekar ut någon som "bad guy" eller överdriven hjälte. Det är bra, men det boken gör bättre är att med tydlighet beskriva vad som hände och vem som gjorde vad. I alla fall så gott som det gick att reda ut dessa saker. Krakauer tog lång tid på sig för att verkligen gå till botten med vad som hände. Det var en viss oenighet om vad som hände exakt på berget i stormen.


Filmen är dock lite mer grumlig. Jag hade ju händelserna ganska klara för mig i huvudet och kunde därmed lappa ihop vad som hände på duken, men jag vet inte hur enkelt det var för Fiffi och andra som inte läst boken. Jag önskar att filmen hade kunna vara tydligare med vissa av de mest avgörande misstagen som begicks.

Annars satt jag på helspänn mest hela tiden. Det var extra olycksbådande att se filmens första hälft då jag visste vilka som skulle överleva och vilka som skulle förgås. Jag tycker nästan att första halvan var mer spännande än den dramatiska sista delen, även om det var i slutet som alla dödsfallen skedde.


Filmen är spektakulär i sitt utseende. Jag fattar inte riktigt hur mycket som är filmat på plats och hur mycket är fejk. Man kan i alla fall konstatera att naturen där uppe på världens tak är vidunderligt vacker. Tänk att jag en gång när jag var ung nästan fick åka med på en expedition till Nepal. Annan story...

Skådespelarna skötte sig över lag bra. Jake Gyllenhaals uppspärrade ögon - check, Kiera Knightlys alienhaka - check och Emily Watsons genomskinliga hud - check.

Detta var en mycket bra film som berörde mig till tårar men som ändå inte skakade om mig som jag hoppats (och som boken gjorde). Den ska ses på stor duk och ta mig tusan om den ändå kanske inte skulle funka allra bäst i 3D? Fiffi och jag såg den dock i 2D.


Jag gillade verkligen filmen, men då bilderna jag hade i mitt huvud från boken inte alltid stämde överens med filmen blev känslan något mixad. Ikväll ger jag därmed Everest endast tre syrgastuber av fem. Kan mycket väl jacka upp den ett halvt snäpp när jag smält intrycken...

Betyg: 3/5

Vad tyckte då Fiffi? Fick hon svindel? Tappade hon andan? Läs här.

Läsa mera:
Bra wikisida om tragedin.


Sagarmatha - Mother of the Universe

fredag 25 september 2015

Glada Hälsningar Från Missångerträsk (2015)



Under Malmö Filmdagar visades flera svenska filmer som skulle ha premiär under hösten. Men då det blev så att jag valde amerikanska filmer allt som oftast blev det till slut bara två svenska filmer för mig. Dels var det dokumentären om Ingrid Bergman, Jag är Ingrid, dels var det Glada hälsningar från Missångerträsk som har premiär idag.

Jag hade hoppats på något liknande Maria Bloms underbara film Masjävlar från 2004. Det var en dramakomedi om en dalmas som återvände hem till bygden och stötte på en massa kulturkrockar mellan storstadsfolk och bonnfölket på landsbygden. Jag tyckte att handling, manus och skådespeleri funkade utmärkt i Masjävlar och den är en av de bättre svenska filmerna från de senaste 20 åren.

Missångerträsk är på pappret väldigt lik Masjävlar. Tyvärr kommer den dock inte upp i samma nivå. Handlingen är lite mer komplex, klart mer konstlad och mycket mer "tokroligt" osannolik (på ett negativt sätt). Filmen handlar om Nadja (Martina Haag) som åker till Norrland för att på låtsas gifta sig med en kompis kompis för att höja chanserna för att få adoptera ett barn från Kina. Men på grund av galna och tokiga förvecklingar träffar hon inte kompisens kompis utan istället den tystlåten samen Jocke som spelas av Ola Rapace.

Martina Haag har skrivit romanen som filmen bygger på och hon känner helt klart till karaktären hon spelar. Hon gör ett tappert jobb för att fylla sin Nadja med personlighet, humor och värme. Jag finner dock både hennes Nadja och Rapace's Jocke blir mer karikatyrer än riktiga individer i mina ögon. Humorn i filmen är inte för oss finsmakare. Istället är det den så vanliga svenska "dratta på ändan" humorn. Den humorn som jag brukar kalla "Göta Kanal"-humorn. Det blir slapstick och skämt som söks genom "bits" istället för karaktärsdriven humor som åskådaren själv får "upptäcka". Det är som att filmmakarna inte riktigt vågar lita på att publiken ska förstå en nedtonad humor som byggs upp av smart manus och istället öser på med en massa fysisk humor.

Vid sidan av humorn får vi lite kulturkrockar mellan Stockholms-bruttan och den tystlåtne men ack så vise samen samt en rejält jobbig gammal gubbe med ett hjärta av guld. Självklart blir det en del fiske efter publikens tårar om singelkvinnan som så gärna vill adoptera en bebis. Men till slut ger inte filmen mig så mycket. Helt ok för stunden om man tar filmen för vad den är (blink, blink Jojjenito).

Jag ger Glada hälsningar från Missångerträsk två "vidderna" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Läsa mer? Sugen på mellanmjölk?
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

onsdag 23 september 2015

Little Fockers (2010)


Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte sett den tredje filmen i Meet The parents serien. Samtidigt satt jag på ett flygplan på väg mot Sydamerika. Vad kul tänkte jag, en perfekt film för en tråkig flygning. En halvkass komedi kom till räddmingen!

I Little Fockers har Greg och Pam två små tvillingar, och det närmar sig syskonens femårsdag. Ett sådan jubileum innebär ett perfekt tillfälle för att samla hela släkten och att göra en ny film i serien.

Denna gång bjuds vi dock på uppvärmda rester från tidigare bjudningar. Det blir mer av Jack Byrnes misstänksamhet, mycket mer av Kevins schamanism och framför allt mer av Gaylords problem att hålla alla glada och få allt att verka normalt.

Filmen är småputtrigt rolig. Mamma och pappa Focker, spelade av Barbara Streisand och Dustin Hoffman levererar vad som förväntas. Filmens humor bygger på konflikten mellan Jack och Greg. Personligen blir jag galen på att Pam inte ingriper och styr upp galenskaperna. Hon borde för tusan ta lite ansvar för sin far. Igenkänningsångest!

Owen Wilson är störtskön i rollen som den stenrike altruisten Kevin. Här blir det dock nästan lite för mycket. Den karaktären passar bättre som en krydda än en av huvudingredienserna.

Som helhet var detta småputtrigt och hyfsat underhållande. Många av skämten var en variant av skämt ur de föregående filmerna. Detta duger egentligen inte, men jag halvsov nöjd framför skärmen med denna film.

Jag ger Little Fockers två olika tvillingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


fredag 18 september 2015

Sicario (2015)


Ibland dyker det upp filmer som direkt de startat känns helgjutna. "Film-film" så att säga, där allt stämmer perfekt. Story, skådisar, klippning, musik, bild, stämning, tempo ja allt är på rätt plats. En stor filmisk harmoni. Jag skulle vilja jämföra film med en symfoniorkesters framträdande. Även om det kan låta helt ok i en liten okänd symfoniorkester ("liten" film) känns det i hela kroppen när en av världens bästa orkester spelar samma stycke. Allt sitter perfekt och du får som åskådare det där extra som är svårt att sätta fingret på. Så är det med dagens film Sicario. Det är ett mästerverk och en riktig "film-film".

Filmen är regisserad av den kanadensiske Denis Villeneuve som nyligen gjorde både Prisoners och Enemy, två mycket bra filmer. Med Sicario tar Villeneuve ytterligare ett kliv framåt... Detta är hans bästa film till dags dato.


Filmen handlar om kriget mot knarksyndikaten på andra sidan gränsen i södra USA. Vi får följa ett ihopsatt Tiger-team som ska slå till mot en extra aktiv liga som utgår från Mexico. Filmens huvudperson är den något naive och idealistiska FBI-agenten Kate som spelas av Emily Blunt. Hon kastas in i ett team av CIA och militärer (Delta Forces). Där får hon samarbeta med och lära sig hur kriget egentligen måste föras (?). Som ledare för teamet ser vi Josh Brolin och Benicio Del Toro.


Filmen är som en blandning mellan Soderbergh's Traffic, Bigelow's Zero Dark Thirty och Coen's No country for old men. Det är mörkt, dystopiskt, brutalt och det känns otroligt äkta. Filmen är två timmar lång, men den tog slut i ett nafs vilket är ett bra betyg i sig. Jag var så inne i filmens stämning att det kändes som att jag rycktes tillbaka till verkligheten med våld när filmen tog slut. Jag ville att den skulle fortsätta två timmar till! Detta var en historia och ett material som i högsta grad skulle passa som en tv-serie. Tänk något i samma nivå som True detective (säsong 1 då givetvis) med denna story och huvudpersoner. Ståfräs!

Sicario är bländande i alla aspekter. Helt klart årets bästa film än så länge och jag har lite svårt att tro att någon annan film skulle kunna slå den på fingrarna under 2015. Men man kan ju alltid hoppas! Just nu kan jag knappt bärga mig tills jag får chansen att se den igen. Scenen vid gränskontrollen tillbaka in i USA... Mumma!


Jag ger Sicario fem vanställda människokroppar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi




tisdag 15 september 2015

"The Martian" by Andy Weir



Ibland kommer det sådana där böcker som "alla" läser. Det har varit Da Vinci-koder, Lisbeths Salanders och Gone girls. Jag tänker att The Martian skulle kunna bli en sådan bok. Eller är den det redan. Den backas i alla fall upp av en storfilm redan. Hoppas detta kommer bli en film Ridley Scott anstränger sig lite med. Han är ju lite binär nu för tiden, varannan film bra, varannan lättglömd. Matt Damon, Jessica Chastain (den rödhåriga!), Kate Mara och många fler kända och grymma skådespelare låter också tilltalande.

Andy Weir som skrivit boken släppte den gratis på webben på någon blogg tror jag. Folk gick bananas och ville att han skulle släppa den så att de kunde ladda ner den till läsplattor och han la upp den på Amazon. Där kostade den 99 cent eller vad det var då det inte gick att lägga upp boken gratis. Efter ett kort tag regnade det film och riktigt bokkontrakt på honom.

Boken handlar om en marsexpedion i den omedelbara framtiden. Det är science fiction såklart men i samma stil som filmen Gravity, inte filmerna Star Wars, Aliens eller ens Interstellar. Allt som sker kan ske idag. Mark Watney är expeditionens mekaniker och biolog. Alla i teamet har minst två uppgifter och Mark har den perfekta kombinationen om man skulle bli strandad på den ogästvänliga Mars. Strandad? Javisst, detta är också Robinson Crusoe på Mars.

Exakt hur det går till att han blir lämnad läser du om i första kapitlet. Sedan kan du inte lägga ner boken förrän den är slut. Mer eller mindre. Kollegan Jonas läste enligt egen utsago hela boken utom de sista 50 sidorna på en natt.

Vi får följa vår käre huvudpersons öden på Mars. Han har en otroligt torr och svart humor som lyfter boken till ett rent nöje. När NASA hemma på Jorden börjar fatta vad som hänt får boken en ny dimension som jag älskade. Det blir ju lätt lite ensamt när man är helt ensam på Mars.

Boken är mycket teknisk, men inte för mycket. Den är spännande på ett rent sätt. The stakes är superhöga och allt handlar om att övervinna nästa hinder, ta sig genom nästa motgång, allt för överlevnaden. Mark tar framgångarna och missöden med en glimt i ögat. Det enda han inte riktigt kan förlika sig med är väl Kapten Lewis discomusik och alla dessa tv-serier från sjuttiotalet.

Boken var jättebra. Nu längtar jag till filmen!

Sofia laddade också upp inför filmen med att läsa boken. Hon har mycket att säga om boken. Läs hennes tankar här.

fredag 11 september 2015

Vacation (2015)


Vad är ett skratt värt? Vad har en film som gör så att du skrattar så att du tappar luften för värde? Det är svårt att jämföra komedier med andra filmer då de första kan vara fåniga men bra och de senare kan vara seriösa och bra. Det kanske är svårt att jämföra fler genrer med varandra men komedier är extra svårt.

Vacation eller Ett päron till farsa: Nästa generation är en otroligt rolig film. det var både en av de de filmer jag såg mest fram emot att se i Malmö, men också en av dem som jag hade lägst förväntningar på. Därmed blev jag mycket överraskad av att den var så bra. Jag ville ju egentligen se den mest på grund av nostalgiska skäl efter ha vuxit upp med och gillat Vacation-serien sedan 80-talet. Att den nu stod på egna ben och var bra ser jag bara som en bonus.


Detta kunde nämligen gått fel på så många sätt. Den kunde varit en blek kopia som bara försökte efterapa originalet. Den kunde ha gått överstyr med referenser och homage till de äldre filmerna. Den kunde tagit sig på för stort allvar, eller för litet. Den kunde ha fel sorts humor, eller ingen humor alls. Den kunde ha dåliga skådespelare och den kunde ha ruttet manus.

Lyckligtvis var alla dessa farhågor helt ogrundade skulle jag vilja säga. Humorn är balanserad mellan blinkningar till de gamla filmer och en fräck uppdatering av serien. Den driver med sig själv och är samtidigt skönt ärlig mot sina karaktärer. Den har hjärtat på rätt ställe, vilket är så viktigt, inte minst i komedier.


I filmen får vi följa Rusty Gringwald då han ta med sig sin familj på en ny road trip till Walley World i Kalifornien. Han vill återuppleva resan trettio år efter han åkte på resan med Clark och familjen. Rusty vill också ge sin egen familj liknande minnen. Om att han lyckas. Som Rusty ser vi Ed Helms. Han är solid, inte för crazy utan håller filmen på rätt köl. Som hans fru ser vi Christina Applegate som inte gör bort sig men jag kan kanske tycka att hon är lite tråkig som skådespelare. Sönerna var lustiga och dynamiken dem emellan var lite oväntad.

På vägen händer en uppsjö av dråpliga situationer. En av de roligaste är när Rust med familj besöker syrran hans och hennes läckre man (spelade av Leslie Mann och en generös Chris Hemsworth). Undvik för all del att titta på trailern då den spoilar några av de roligaste scenerna ur filmen...



... och av dem finns det en massa. Jag älskade också när filmmakarna driver med sig själva och det faktum att de gör en re-boot på Vacation. Metahumor när den är som bäst.

Självklart får vi träffa Clark och Ellen också, spoiler alert, men de är inte med så mycket vilket bara är bra då Chevy Chase inte är så rolig längre.

Jag är fantastiskt glad över att denna film var så rolig och jag längtar efter att se om den när den släpps på skiva. Jag tvekar heller inte en sekund att ge den fyra godnattpussar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mera?
Fiffi



torsdag 10 september 2015

Straight Outta Compton (2015)


Den enda anledningen jag gick på Straight outta Compton är att Jojjenito hade lobbat för filmen under vintern och våren. Jag tyckte att det skulle bli skoj att se denna film om begynnelsen av hip-hopvågen från Los Angeles. Visst, det är en BOATS som inte brukar vara min favorit men inom vissa genrer funkar BOATS bättre. Det är bland annat inom genren sportfilmer och musikfilmer som denna är inte så långt från en uppgångsstory från sportvärlden.

Jag tycker det är spännande rent generellt sett att följa med kompisar och testa deras hobbies eller specialintressen. Jag har gått upp före solens uppgång och åkt ut till en fågelsjö med svågern Calle för fågelskådning, jag har hyrt stuga i alperna med en cykeltokig kompis och sett Tour de France live uppe i bergen och jag har till och med följt med den redan omnämnde Jojjenito och letat efter nya konstverk på väggar i Malmö. Nu ville jag se denna film som en subkultur jag inte känner tillsammans med Johan som kan den så mycket bättre.


Och vilken fullträff. Jag älskade denna film. Trots dess nästan 150 minuters spellängd blev jag överraskad när den tog slut. Redan? För mig fungerade alla skådespelarna väl i sina roller. Jag har förstått att flera av dem var mycket lika de personer de spelade, både till utseende och manér. Jag känner ju dessutom inte till Ice Cube, Dr. Dre, Eazy-E, MC Ren, DJ Yella och de övriga mer än till namnen. Jag kan tänka mig att folk som är mer insatta i dessa figurers liv kanske såg vad som var rätt eller ej.

Filmen visades otextad där nere i Malmö. Självklart hängde jag med i handlingen, men det var vissa sekvenser då jag inte riktigt hängde med i dialogen eller låtarnas texter helt och hållet. Denna film var dock mycket lättare att hänga med i otextad än en films om Dear white people som vi såg på Stockholms Filmfestival förra året.


Styrkan med Straight outta Compton är en genuint intressant "origins-story" för N.W.A, den har ett grymt bra soundtrack (som bra musikfilmer såklart måste ha) samt den har ett berättardriv som aldrig tappar greppet om oss åskådare. Det blev till och med lite dammig i salongen framåt slutet. Jag hade fått en superkort intro av Jojje innan filmen så jag visste ungefär vad som skulle hända. Men detta är inte en sådan film som lever på vad som händer i handlingen. Den lever mer på en känsla och ett flow. Det kändes helt enkelt skönt att spendera tid med Dr Dre, Ice Cube och de andra. De levde ett inte alltid helt lagligt och ibland bekymmersamt liv men det finns något i stämningen i filmen som lockar. Ja ta mig tusan, är det inte lite liknande stämningen i The Wolf of Wall Street?


Tack Jojjenito för att du fått SF att visa denna film. Tack för att du valde att se den samtidigt som mig i Malmö. Och tack för den grymma spellistan med musik från filmen som du snabbt satte ihop på vägen hem från därifrån.

Jag ger Straight outta Compton fyra kontrakt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi



tisdag 8 september 2015

Så Ock På Jorden (2015)


Så ock på Jorden är Kay Pollaks uppföljare till Så som i himmelen från 2004. Filmen tar vid cirka nio månader efter den första filmen. Alla skådespelare är såklart elva år äldre, men Pollak har uppenbarligen tänkt "skit samm". Om de inte nämner åldershoppet så kanske inte folk kommer märka av det? Jag gillar inställningen. Såklart märks det kanske lite men det är inget som drar ner känslan i filmen. Här i uppföljaren är lyckligtvis Daniel inte med i bilden längre och filmen vinner på det. Detta är en bättre film än den första, men den är inte utan vissa konstigheter. Mer om det lite senare.

Vi återser några av favoriterna från första filmen. Frida Hallgrens Lena är inte lika sprallig denna runda. Hon har ansvar till höger och vänster och pressen tär på henne. Hon är go ändå. Prällen ser vi åter och det är kanske han som filmen egentligen handlar om? Han gör i alla fall en resa från nedbruten övergiven och hejdlöst drickande spillra av en man till en "redig karl med lite stake". Självklart återser vi med glädje Lennart Jähkel i rollen som byns mysfarbror Arne. Till dessa centralfigurer har vi en ny ung norrman som är sugen, spelad av Jakob Oftebro och André Sjöberg som återkommer som den annorlunda Tore.


Mycket av det som fungerade (?) i första filmen återfinns här... Skriken och utbrotten, saliven som flyger, diskbänkarna, kniven i ryggen på de makthungriga stofilerna i kyrkans organisation samt den humanistiska idén om att människor ska få leva sitt liv som de själva vill. "Det finns ingen synd!" Jag kan stå bakom dessa idéer.

Denna gång har dock Pollak spänt bågen ännu mer. Jag antar att det är lätt att bli berusad av alla lovord efter första filmen. Från brev från beundrare som säger att hans film har förändrat deras liv. Pollak har magnifika ambitioner med denna film och frukterna från dessa syns under filmens sista halvtimme då den åker av spåret så att det ryker om det. jag jämförde filmens avslutning med att se ett tåg krascha i slow motion.

Dels öser Pollak på med helt nya stories som kastas in i sista sekund, som att Lenas mormor var elak mot henne och anklagade den unga Lena för sina föräldrars död. Dels låter han, Pollak, nedmonteringen av kyrkan (både bokstavligt och bildligt) gå för långt för att filmen ska kännas seriös. det blir lite väl mycket fantasy över filmen där i slutet. Ni som sett filmen vet vad jag talar om.


Min första reaktion om filmen var att jag applåderade ambitionsnivån även om filmen inte håller ihop. Med några dagars perspektiv kan jag nöja mig med att tycka att den är "helt ok". Men jag står fast vid att filmen är bättre än den första filmen, mest för att den är så mycket mer konstig (plus avsaknaden av den ack så tråkiga Daniel).

Jag ger Så ock på Jorden två spända bågar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mina filmspanarkompisar hade förvildade ansiktsuttryck när de kom ut från biografen. Kom de till himlen eller var de kvar på Jorden?
Fiffi
Sofia
Jojjenito


söndag 6 september 2015

Så Som I Himmelen (2004)



Eftersom vi skulle se Kay Pollaks nya film Så ock på Jorden nere på Malmö Filmdagar tog jag mig tiden att se den första filmen Så som i Himmelen. Jag hade inte sett den så hyllade filmen från 2004 så det var väl dags kan man tycka. Ni känner alla handlingen... Michael Nyqvist som den världsberömda dirigenten Daniel som flyttar hem till sin barndomsby efter en hjärtinfarkt. Och hur han tar över den lokala kören, betuttar sig i den spralliga Lena och kämpar mot prästfanskapet i byn.

Ja men det detta var väl helt ok må jag säga. Det finns en hel del sköna skådespelarinsatser i denna film. Självklart blir man betuttad i Frida Hallgrens Lena, annars vore man ju av sten. Sen måste jag säga att Lennart Jähkel var en jäkel på att spela charmig och lite bufflig allt-i-allo och säljare deluxe. Moberg som det hustrumisshandlande svinet var bra. Prästjäkeln spelades av Niklas Falk och han var också en fröjd att se trots kraftigt överspel.

Mitt problem med filmen är att jag inte kan/kunde med Michael Nyqvist. Fy attans vilken trist och ocharmig älskare nummer 1 han är. Både karaktären och skådespelaren bakom gick mig på nerverna. Speciellt rollfiguren i filmen. Sällan har jag skådat en sådan osympatisk och idiotisk huvudperson i en romantisk komedi/drama eller vad nu detta ska föreställa.


Jaja, resten av filmen var helt ok, men den tråkige Daniel var ju med i nästan varenda scen. Allt från hans absurda klädval med italienska lågskor och kostymbyxor i den norrländska vintern till de patetiska scenerna när han skulle lära sig cykla var ruskiga. Hans kärlekshistoria med Lena trodde jag inte på en endaste sekund. Den kändes helt malplacerad och jag misstänker att det inte var meningen så.

Kan inte kritisera Pollak för att han pushar för människors rätt att leva sin liv som de vill och jag gillade att han stack kniven i ryggen på alla översittartendenser från kyrkan. Prästens fru Inger var en frisk fläkt. Däremot kan jag tycka att hans förkärlek för psykbryt, vrål och snorande gråt gick lite överstyr. Det var som att det skulle vara ett skrik var 25 minut eller så. Det kändes i slutet av filmen som att de lagts in på jämna mellanrum i filmen. Mycket konstig känsla.

Ok, nu har jag sett den. Den ruckade kanske inte min värld och det var kul att kunna förbereda sig inför uppföljaren som lyckligtvis inte kommer innehålla lika mycket av Nyqvists nuna.

Jag ger Så som i himmelen två sånger av fem möjliga.

Betyg: 2/5


fredag 4 september 2015

No Escape (2015)


No escape är den mest spännande filmen jag sett på ett bra tag. 100 minuters pur adrenalin. Set-uppen är tämligen simpel. Owen Wilson spelar Jack Dwyer, en chef på mellannivå som tagit med sig familjen på ett utandskontrakt. De är på väg till något land i Sydostasien och där ska företaget bygga ett vattenreningsverk. Väl framme i landet som aldrig nämns vid namn gror dock missnöjet hos rebellerna. Det verkar vara en diktatur. Jag tänker att det kanske kan vara Laos.

En kort stund in i filmen bryter helvetet lös. Jack måste fly med med familjen, Annie (Lake Bell) och de två döttrarna Lucy och Beeze på sju respektive fem år ungefär. Kommer ni ihåg de första 15 minuterna i filmen World War Z? Scenerna när Brad Pitts karaktär flyr med familjen hals över huvud. Allergimedicinen. Tänk er att den filmen fortsatt på det spåret i 100 minuter. Det är denna film. Minus allergimedicinen.


Jag vet att flera av er nu vrider på er där i stolen. Jag hade kanske inte heller triggats så hårt på en set-up med "rädda familjen" i fokus, men jag lovar det blev bra i detta fall. Personligen var jag innerligt glad när Pitt dumpade familjen och flög iväg på sina äventyr i WWZ, men här funkar det.

En film som denna som i första hand handlar om en liten grupp individer lever mycket på sina skådespelarinsatser. Owen Wilson och Lake Bell är riktigt bra i sina roller. Javisst, Owen Wilson bra i en dramatisk roll. Jag var inte förvånad men jag misstänker att några kan vara det. Ni vet väl att det sägs att komedi är det svåraste att spela och att de flesta duktiga komiker också är ena rackare på dramatiska roller. Pierce Brosnan är också mycket bra i en nerviga roll som en alkad och pensionerad Bond.


Jag såg filmen totalt ospoilad och det var som ofta helt rätt. Filmen är klaustrofobisk och helt fokuserad på familjen Dwyer. Jag älskar det valet. Filmen blir tajtare och mer spännande än om en massa tid ska lägga på att gå igenom geopolitiska förhållanden och politisk korrekt bakgrund. Den gamle silverräven Pierce Brosnan har en ganska stor biroll och han ger en perfekt men kortfattad bakgrundsinfo till Jack. Företag i Väst säljer dyra projekt (vattenreningsverk) till fattiga länder och tar sedan över ägarskapet (landets vatten) när det fattiga landet inte har råd att betala av skulden. Rebellerna jagar amerikaner i allmänhet och folk från Jacks företag i synnerhet. Med machete och skjutvapen. Och knivar. Och lastbilar.

Filmen är överraskande brutal men det gör den bara mer spännande. Jag satt på helspänn under hela filmen. Hade nästan lite träningsvärk i magen efter filmen. Det fanns många riktigt spännande scener. Den bästa scenen var den på hotelltaket tycker jag nog.


Men blev det inte smetigt då? Nja, jag tycker inte det. När filmer försöker pracka på oss en sense moral om kärnfamiljen då sparkar jag bakut. I denna film ser jag inga sådan tendenser. Att pappan Jack försöker skydda sin familj till alla pris är inte smetigt i sig. Att pappan Jack ber om hjälp eller nåd för sin familj är bara naturligt. Filmen gör till och med några intressanta varianter på det temat.

No escape var en av de stora positiva överraskningarna under Malmö filmdagar 2015. Jag gillade den andfått och ger den fyra flyktvägar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Sofia såg också filmen, men föll kanske inte lika hårt för den.