söndag 30 augusti 2015

Inside Out (2015)



Malmö Filmdagar är ett välkommet litet avbrott från vardagen då vi åker på semester, kliver in i en filmbubbla och kommer ut på andra sidan omtumlade och med minus på sovkonto men med laddade batterier. Årets malmöresa har just avslutats. Invigningsfilmen var Pixars nya Inside out, som heter Insidan ut på svenska. Självaste Pete Docter var där och presenterade filmen i ett allt för kort Face 2 face. Jag har alltid gillat Pixar. Den första jag såg var Monter's Inc och länge trodde jag att alla deras filmer var superbra. Sen råkade jag se filmerna Cars och A bug's life och insåg då att även solen har sina fläckar.

Inside out är en smått genialisk film. Den handlar om den elvaåriga Riley som för första gången i sitt unga liv stöter på en större kris. Hennes föräldrar drar upp henne med rötterna och flyttar familjen från Minnesota, vännerna, hockeylaget och naturen till San Francisco och en ny värld. Vi får följa Rileys upplevelse genom de fem känslorna i huvudkontoret. Där får vi möta Joy, Sadness, Anger, Fear och Disgust.


Ahh, vilken berättarglädje! Vilket fantastiskt sätt att beskriva varför och hur vi människor känner om saker och ting. Pixar gör ofta filmer som också kan uppskattas av barn. Denna film är avancerad men koncepten är både intellektuella och självklara. Den passar precis lika bra för de unga som oss vuxna. Några av mina spanarvänner var inne på att yngre barn inte skulle kunna förstå denna film men det tror jag inte alls kommer vara ett problem. Menar ni att barn inte skulle förstå att Riley kan vara både glad och ledsen samtidigt? Nej, förutom språkbarriären är detta inte en film som är för svår, inte ens för barn under 11 år.


Det där med språkbarriären visade sig bli något av ett problem för mig där nere i Malmö. Filmen var som sagt inledningsfilm och som sådan visades den utan att andra filmer ur filmdagarnas tablå visades samtidigt. I vanliga fall visas fyra filmer parallellt per time slot under dagarna. Således fylldes den stora salen med folk. Inte ett enda barn var där. Det var en salong full av vuxna och ändå visade Disney filmen dubbad med svenska röster! Argh. Jag kunde inte tro mina ögon (öron). Detta var den första Pixar-film jag tvingats se med svenska röster någonsin. Jag hatar att inte få höra originalmanus. Dels saknar jag de oftast mycket bra skådespelarna som gör rösterna men ett mycket större problem är översättningen. Hur lätt är det att översätta ordvitsar? Inte enkelt alls. Hur blir det med alla metahumoristiska blinkningar till kända företeelser eller händelser? Ofta supersvårt att få ihop detta på svenska. Översättning till undertexter är svårt nog, att översätta för dubbning är ännu svårare. Jag kommer ihåg första gången jag såg den svenska översättningen "mammaknullare" i undertexterna till någon actionfilm. Det börjar klia under huden på mig.


Det är inte det att jag ser den svenska anpassningen med "alla pratar svenska" som en censur men det är inte långt därifrån. Det blir ju en annan person som får "äga" upplevelsen, och som sedan ska tolka vad som sägs/görs åt oss (den menlösa publiken). Jag hatar det. Jo.

När jag såg filmen med svenska röster satt jag bara stilla obekväm och väntade ut filmen. Anger och Disgust var aktiva i Henkes huvudkontor. Jag bestämde mig där och då att se om den odubbad innan jag skrev min revy på filmen. Gissa om min lycka när jag morgonen därpå fick höra att Disney hade trollat fram en odubbad kopia av filmen som adderats till tablån. Jag valde snabbt bort den film jag hade tänkt se och såg helt sonika om Inside out dagen efter den första titten. Äntligen kände jag...


Det första jag upptäckte var att de otroligt nog hade bytt namn på flickan i den svenska versionen. Hon hette ju Riley! Inte Jenny som i svenska versionen. What the fuck? Varför? Vad är det för fel på Riley? Jaja, det är inte hela världen. Jag såg filmen och njöt av den glimrande dialogen. Den irriterande svenska översättningen sågs ju i textremsan på duken men jag försökte att inte läsa den allt för mycket. Det var inte förrän efter filmen som jag funderade på det största felet med den svenska översättningen/dubbningen...



De idioterna har ju missuppfattat filmen helt och hållet. De har översatt Sadness till Vemod. Inte till Ledsamhet, till Vemod...

Big deal tänker du nu kanske? Nja, hold your horses. Hela filmen bygger ju på att visa att Riley (RILEY, inte Jenny) lär sig att hon kan vara BÅDE glad och ledsen samtidigt... Båda känslorna Glädje och Ledsamhet kan finns där samtidigt. Minnena behöver inte vara antingen guld eller blå, de kan vara blandade. En elvaåring kan ha ett och samma minne som både innehåller sorgen över en förlorad ishockeymatch och glädjen över att bli tröstad av familjen och kompisarna. Och det finns ett ord för den sammansatta känslan av ledsamhet, glädje, nostalgi och längtan i det svenska språket. Ja, just det: vemod.

Sen skiter jag i om Vemod passade bättre än Ledsamhet i de krystade ordvitsar som den svenska översättaren lagt in. Det är just på grund av denna typ av förändring av det konstverk som en film faktiskt är, som gör att jag vill se engelskspråkiga filmer odubbade.




Ok, nu fick jag i alla fall se en bra film två gånger på två dagar. Den andra gången jag såg filmen kunde jag ge mig tid att upptäcka alla detaljerna mer ingående. Jag var ju inte lika fokuserad på handlingen denna gång. Jag vet inte hur många briljanta scener med en sanning, en liknelse eller rolig detalj som jag tänkte att "detta måste jag ta med i min revy", men ack, jag hade inget anteckningsblock med mig (som vissa andra) och jag kan nu inte erinra mig dem. Jag "måste" väl se om filmen fler gånger...

För det är den värd. Jag kan lova att detta manus har gåtts igenom av Docter och hans team gång efter gång, en massa gånger. Det är ett underverk och antagligen Pixars mest komplexa och kompletta manus hittills. Eventuellt i konkurrens med Toy Story 3...

Jag ger Inside Out fyra starka känslor av fem möjliga. Bullet på denna.

Betyg: 4+/5


Glöm inte näsdukarna för all del...

lördag 29 augusti 2015

Maggie (2015)


Filmen är så verklig att den känns som en BOATS, based on a true story. Scenerier i filmen känns så äkta att det gör ont. Stämningen är tät, hotfull och ödesdiger. Detta är en zombiefilm, men den är inte lik någon annan zombiefilm jag sett. Detta är ett tänkvärt drama, inte en actionfilm med glimten i ögat. Väldigt mycket i filmen påminner mig om och om igen om favoritfilmen Take shelter. En del påminner mig om den ruskigt äckliga filmen The road.


Arnold spelar en bonde mitt i Kansas. Han är en stabil och trygg man. Arnold är suverän i rollen. Vem kunde gissa att han var en sån hejare på skådespeleriet? Äldsta dottern Maggie spelas av tonårige Abigail Breslin. Vi kommer alla ihåg henne för hennes roller i de två zombiefilmerna Litte Miss Sunshine och Zombieland. Här är hon biten, smittad, döende. Hon är också otroligt bra. Filmen är en långsam psykologisk betraktelse över den sista tiden i Maggies liv. Tiden hon går från en vanlig tonåring till en levande död.


Jag kan känna förakt för de som klankar ner på denna film för att den inte innehåller mer action. Idioter. Istället bjuder filmen på en så tät stämning att det var länge sedan jag såg någpt liknande. Den hotfulla och dova musiken bygger på stämningen på ett magnifikt sätt. Historien är ganska enkel men jag satt ändå på nålar av spänningen. Det var inte helt solklart hur historien skulle få sluta.

Zombiefilmsgenren används ofta för att genom satir belysa förhållanden i våra samtid. Vad är det Maggie vill belysa? Din spekulation är lika bra som min. Allt känns hopplöst och hotfullt samtidigt och bönderna bränner sina fält för att viruset inte ska kunna sprida sig mer. Domedagen känns nära när jag ser en film som denna.


Trots att jag hört svaga rykten om att filmen skulle vara bra blev jag ändå positivt överraskad. Detta var helt klart en av årets bästa filmer hittills. Känslorna inne i kroppen släppte inte taget. Långt efter filmen slutat fann jag mig fundera på hur jag skullle... Men det var väl inte en BOATS detta va?

Jag ger Maggie fyra starka framtidsvisioner av fem möjliga.

Betyg: 4/5


torsdag 27 augusti 2015

Chris Ryan's Strike Back (2010)


"Strike back" pågår för fullt med femte säsongen just nu. Jag såg den nämnas som en av de bättre actionserierna som går och då jag var lite sugen på antiterrorist-action i Jack Bauers anda gav jag serien en chans. Låt oss starta med början då, med "Chris Ryan's Strike Back" eller "Strike Back: Origins" som den också kallas nu för tiden. Redan 2010 gick denna brittiska serie upp. Sex avsnitt blev det om ca 48 minuter vardera. Vi får följa vår hjälte John Porter under tre uppdrag. Varje uppdrag ligger över två avsnitt vardera.

I huvudrollen ser vi Richard Armitage, ni vet dvärgkungen från The Hobbit-filmerna. Här är han dock av ståtlig längd. De måste ha gjort honom längre med hjälp av CGI antar jag...


Serien är ganska schysste ändå. Serien är en originalserie för Sky, på samma sätt som Netflix, Amazon och andra mediabolag börjat producera egna serier. Produktionsvärdet är högt och allt är filmat i trovärdiga miljöer. Den pågående serien handlar om andra karaktärer så denna prequel får ses på helt egna meriter antar jag.


Problemen är att serien är lite för förutsägbar och repetitiv. I alla tre uppdragen blir Porter tillfångatagen, antingen för att han låter sig tas eller för att fienden tar honom mot hans vilja. Men det blir lite för mycket av samma när det hela tiden handlar om hur Porter tar sig ur den ena knipan efter den andra. Teamet som arbetar i Section 20 inom MI6 på den brittiska hemmaplanen är också något svagt castad. Det är tyvärr inte "24"-nivå på helheten. OCh vi får aldrig höra den efterlängtade dialogen som "open a socket" eller "CTU has been compromised".


Tydligen har den efterförljande serien "Strike back" två huvudpersoner, en brittisk och en amerikansk elitsoldat som samarbetar i jakten på terrorister. Jag tror nog att jag ska ge serien chansen.

Betyg: 2/5


Uppdatering september 2015: efter 2,5 avsnitt av Strike Back (uppföljaren) tyckte jag att den var så B att jag skippar den serien. Inget mer för mig nu i alla fall.

tisdag 25 augusti 2015

Inside Amy Schumer - Season 1 (2013)



Amy Schumer är en av de hetaste komikerna vi har just nu. Nyligen hade hennes film Trainwreck premiär. Jag upptäckte henne via ett Comedy Central Special där hon stå-uppar. Som komiker på scenen var hon en frisk fläkt och rolig som tusan. Hon skämtar en hel del om sex, ja nästan uteslutande om relationer och sex. Men det mesta var så roligt att jag med frenesi kastade mig över hennes komediserie Inside Amy Schumer.

Hela säsongen inleds med en hysterisk rolig sketch, men sedan är det långt mellan skratten. Serien är nämligen varken hackad eller malen, neither shaken nor stirred. Den är ett hopkok av korta sketcher, stå-upp snippets, intervjuer av vanligt fölk på gatan och intervjuer av inbjudna gäster på en restaurang. Materialet har en faslig ojämn kvalitet. Sketcherna i S1 var någon enstaka gång roliga men oftast var de ganska bleka.

Stand-up scenrna var bra men den konstformen funkar bättre när hon får mer tid på sig, nu blir det bara ett skämt åt gången. Även om det ofta är skämt som har med avsnittens sketcher att göra blick det för kort och ryckigt.

Bäst var intervjuerna med folk på gatan samt de lite längre sittningarna med gäster. Även i dessa delar handlar det mesta om sex och det varierar hur roliga segmenten är. From hilarious to not so much.

Bäst var de två intervjuerna med dansöser, dels en exotisk dansös tidigt i säsongen, dels en ballerina i ett av de senare avsnitten. Jag skrattade läppen av mig när strippan berättade om när hon fastande i en hiss. Amy hade frågat om något helt annat men hon var sugen på att berätta sin historia. Den sekvensen kändes helt oplanerad med tanke på Amys reaktion. Mycket rolig.

Njae, detta är inte en riktig serie, mer en sketch-show. Vissa ljusglimtar men inte så bra som Amys stand up. Jag hoppas mer på andra säsongen då de kanske hittar sin stil lite bättre.

Betyg: 2/5

söndag 23 augusti 2015

Blackhat (2015)



Nej men du, har Michael Mann helt tappat det? Blackhat är en ganska dålig mellanmjölksactionthriller från den forne mästaren. Jag misstänker att en Michael Mann-älskare som Movies-Noir inte håller med men vad har Mann gjort för oss den senaste tiden?

Han gjorde en av ungdomens bästa tv-serier i Miami Vice. Han gav oss den suveräna Heat och den mycket dugliga thrillern Collateral. Men sedan då? Public enemy var jag så osugen på att jag inte ens tog mig tid att se den. Filmen Miami Vice med Colin Farrell såg jag bara början av. Den var så rörig och oinspirerande att jag stängde av. Ali var jag helt osugen på. Historisk biografi, bläh. Insider var snustorr och trist.


Blackhat handlar om cyberterrorism och Thor själv, Chris Hemsworth, spelar en bad ass programmerare som hjälper FBI och den kinesiska militära polisen (?) att jaga efter skurken. Själva grundhandlingen verkade lovande. Som en blandning av Mission Impossible och James Bond, men med lite mer allvar. Tyvärr är inte Hemsworth en ny Ethan Hunt eller James Bond. Jag gillade honom i Thor och Cabin in the woods men här är han allt för blek och ger oss en svag karaktär.


Dessutom görs filmen en stor fet björntjänst när en kärlekshistoria fått nästla sig in i handlingen. Vid sidan av att vara helt ointressant lägger den nämligen grunden för Mann att köra sina collage-sekvenser till instrumental musik. Musiken är riktigt dålig, Den bryter av flera scener med helt fel ton och stämning. Mann försöker återskapa magiska filmiska ögonblick sådana han gjorde förr. De allvarsamma scenerna i denna film klingar dock tyvärr helt falskt.

Bättre hade varit att satsa mer på thriller och actioninnehållet. De få våldsamma scener vi får under filmens andra hälft var inte helt odugliga. Här verkar Mann ha någon kompetens kvar i alla fall.


Som helhet var detta lite sövande och aldrig engagerande eller spännande. Det enda filmen gjorde som var bra var att göra mig sugen på att se om Heat.

Jag ger Blackhat två ettor och nollor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

fredag 21 augusti 2015

Den Ultimata Årsbästalistan 2003



Vad har vi på filmåret 2003? Har du frågat dig den frågan den senaste tiden? Det är inte en helt oväsentlig frågeställning. Jag tycker filmåret var tämligen blekt. Är det kanske det svagaste året vi behandlat i spanarna än så länge? Åtta bloggare har listat sina favoriter och trots att vi ibland haft färre listor att räkna med har ettan i UÅBL för 2003 den klart lägsta summan för en etta hittills. Ingen film stack iväg i poängen som är så vanligt. Istället har vi två filmen på exakt samma totalsumma, antalet listor fick avgöra vinnaren, och vi har alla filmer på topp 5 inom fyra poäng.

Jag har använt topplistorna för filmåret 2003 från följande bloggare; Fiffis Filmtajm, Flmr, Filmitch, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Film och spel samt undertecknad.

Åtta listor.

1. Oldboy (Park) 27 poäng (fem listor, en tredjeplacering)
2. Lost in translation (Coppola) 27 poäng (tre listor, två förstaplaceringar)
3. Elephant (Van Sant) 25 poäng (tre listor, en förstaplacering)
4. The station agent (McCarthy) 24 poäng (tre listor, en andraplacering)
5. Mystic River (Eastwood) 23 poäng (fyra listor, två fjärdeplaceringar)
6. Pirates of the Carribean: The curse of the Black Pearl (Verbinski) 19 poäng (tre listor, en andraplacering)
7. Love actually (Curtis) 19 poäng (två listor, en förstaplacering)
8. The lord of the ring: The return of the king (Jackson) 18 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
9. The house of sand and fog (Perelman) 18 poäng (tre listor, två tredjeplaceringar)
10. Återkomsten (Zvyagintsev) 17 poäng (tre listor, en förstaplacering)

Listan skapad den 20:e augusti 2015.

Totalt sett har 45 filmer nämnts på listorna. Här är placering 11-45; Kill Bill vol 1, X-men 2, A mighty wind, Memoirs of murder, Åter till Cold Mountain, Monster, Searching for the wrong-eyes Jesus, Tears of the sun, The life of David Gale, The shape of things, Universums sista dagar, Open range, Haute tension, Le triplettes de Belleville, Underworld, Elf, Wrong turn, Terminator 3, Old school, Bad santa, Something's gotta give, Tokyo godfathers, Dogville, Håll käft, Smala Sussie, Skenbart, Spring summer fall winter... and spring, Schultze gets the blues, The missing, Identity, Touching the void, Master and commander, Dead end, Bruce den allsmäktige, Finding Nemo















onsdag 19 augusti 2015

The Man From U.N.C.L.E. (2015)


Jag hade aldrig i mitt liv gått och sett denna film på bio om den inte blivit vald till månadens filmspanarträff. Jag har inte sett tv-serien och har därmed absolut ingen som helst nostalgisk känsla för den. Jag blev till och med förvånad när kompisarna berättade att den faktiskt gick på svensk tv när vi var små. För det andra är filmen regisserad av brittiske casanovan Guy Ritchie, Mr Madonna ni vet. Jag har alltid tyckt att hans filmer är medelmåttiga. Det bästa han gjort är Sherlock holmes-filmerna men de är bra mest pga Robert Downey Jr. Till sist trodde jag att detta skulle bli en film som påminde om en annan film från året som skojjar med agentgenren - Kingsman, en film som jag verkar gillat minst i hela gänget.


Med låga förväntningar kan man nästan bara bli positivt överraskad och det blev jag i detta fall. Filmen är inte jättebra men jag hade en ganska trevlig stund på biografen, utan tvekan. Till skillnad mot Kingsman: The secret service hade denna film fullvuxna karaktärer och skådespelare. Det var inte samma "young adult" vibb över denna film. Jag gillade alla tre huvudrollsinnehavarna med vårt svenska ess Alicia Vikander is spetsen. De två manliga rollerna spelades av Henry Cavill och Armie Hammer. Coola snubbar som passade in i agenthistorien.

Om skådespelarna var filmens styrka var den hoppiga känslan i filmen dess största svaghet. Ibland var det en ren spoof som gjorde sig lustig över spiongenren, ibland ville den vara cool, ibland lite spännande, ibland nästan slap stick och sen helt plötsligt i allt detta fick vi en tung scen om andra världskriget och fruktansvärda brott som begick då.


Om alla dessa scener per design har givits olika stämningar är det ett monumentalt misstag av den gode Guy. Men jag tror inte att det är per design. Min bild av Ritchies filmer är att han allt som oftast verkar kopiera andra regissörers filmstilar. Ibland försöker han göra "Quentin Tarantino". Här har han kanske försökt göra "Edgar Wright"? Om han är en härmapa kan det förklara varför filmen känns så ojämn och oharmonisk i feelingen.

Filmen var upp och ner men visningen var bra. Hade i och för sig en crazy lady vid sidan av mig till vänster. Mina filmspanarvänner satt till höger men jag ångrade lite att jag inte valt en Carl-plats där ett tag. När en gigantisk biograf är fylld till max tio procent måste de få besökarna inte nödvändigtvis knö ihop sig som packade sillar. Crazy.


Men allt som allt. Lättsam underhållning. Har redan glömt det mesta från filmen. Var det kanske Vikanders dans i pyjamas som var filmens hela behållning? Jag ger The man from U.N.C.L.E. två tortyrmetoder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen var månadens filmspanarfilm. Denna gång valdes filmen av Fiffi. Vad tyckte de andra spanarna? U.N.K.E.T eller U.N.D.E.R.B.A.R.T.?
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Fredrik on Film
Har du inte sett den?

måndag 17 augusti 2015

While We're Young (2014)



Nu har jag sett While we're young två gånger så jag känner att jag måste få ur mig några tankar om filmen. Jag är lite kluven inför denna film. Noah Baumbach är en personlig favorit. Jag gillar hans dialogdrivna indy-filmer med fokus på relationer och karaktärsutveckling. Hans filmer har ofta ingen synbar handling utan vi får då bara umgås med hans karaktärer en stund och följa dem i deras hemmavatten. While we're young skiljer sig lite från denna tendens. Filmen har i allra högsta grad en handling.

Jag vill här slänga in en kraftig spoiler-varning då jag känner att jag har svårt att prata om filmen utan att röja känslor och filmens idé. Jag kommer dock inte gå in på detaljer som händer i filmen men om du brukar gilla Noahs filmer ska du kanske se den först och komma åter och läsa mina tankar?




Filmen består av två delar. Den första delen är för mig den klart starkare. Det lustiga är att den delen är ett falsarium. Efter 49 minuter förstår vi i publiken tillika filmens huvudperson Josh (Ben Stiller) att han har blivit förd bakom ljuset av Jamies (Adam Driver). Resten av filmen handlar om hur Josh försöker avslöja Jamie och problematiken runt om det Jamie gjort är problematiskt eller ej.


Den starkare inledningen tar fasta på generationsklyftan mellan Josh och hans fru Cornelia (Naomi Watts) och Jamies och hans unga fru Darby (Amanda Seyfried). Det äldre paret blir som återupplivade ur medelålderns tristess och apati av det yngre paret. Flera mycket underhållande aspekter av det moderna livet vi lever belyses som barn kontra icke barn, hur de sociala medierna styr oss och har förslavat oss, hur befriande det kan vara att öppna sina sinnen för nya impulser och andra tänkvärda sanningar.

Jamie: Let's not look it up. Let's not know it.

Samtidigt behandlas Josh och Jamies två dokumentärfilmer. Josh har gnetat med sin i 10 år och Jamies håller just på att starta upp sin. Lite obemärkt glider filmen in i en annan feeling under andra halvan då handlingen förs framåt via en fråga vad som är objektivt och om hur mycket en dokumentärfilmare får arrangera sin film.

Jag hade gärna sett en film som bara behandlade den första halvan. Den andra halvan blev för mycket fokuserad på mysteriet och handlingen. Jag vet inte om det är Noah Baumbachs styrka helt enkelt.


Samtidigt ser jag vad han gör och blir helt klart imponerad över svängningen i filmen. Under första halvan ser vi Jamie och Darby genom Joshs ögon och likt honom blir vi blåsta och känner oss lurade efteråt. I alla fall jag. Det är en ganska kul idé, inte unik kanske, men eftersom jag såg filmen helt ospoilad första gången blev jag ett enkelt byte och gick på charaden. Men trots denna insikt tycker jag att det fanns mycket spännande småkonflikter, speciellt mellan Cordelia och hennes bästis som just blivit mamma, under första halvan för att kunna fylla en hela dramakomedi i Baumbachs vanliga stil.


Jag ger nu While we're young tre principer av fem möjliga. Filmen kommer kanske växa. Vem vet vad jag tycker om den om 12 dagar...

Betyg: 3+/5

PS, Noah Baumbachs bästa filmer? Frances Ha och The squid and the whale. Svagaste? Margot at the wedding.