tisdag 31 mars 2015

Decennier: Sammanfattning av 90-talet



Vi börjar närma oss slutet på detta långa projekt. Ljuset syns i tunneln. Med 90-talet i fokus tog jag chansen att se "ikapp" en del kända regissörers filmer, men också se filmer från genrer som jag tidigare inte besökt så mycket. Det blev hela 23 filmer denna gång vilket tillsammans med 70-talet är en högstanotering. Redan i maj månad kommer vi avsluta projektet med 00-talet. Vi får väl se om toppnoteringen om 23 filmer står sig då...


För 90-talet blev det en hel drös med kända regissörer. Vad sägs om; Scorsese, Lynch, Ang Lee, Linklater, Coen brothers, Wachowski brothers (på den tiden var de det), Jamrusch och den polske auteuren Kieslowski? Mycket gott. Mums.

Jag inleder med priser och avslutar med den sedvanliga topplistan...

Fripps Filmrevyer Awards

Bästa musik

De nominerade är:
Wild at heart
Natural born killers
Trois couleurs: bleu
Trois couleurs: rouge
Whisper of the heart


Två filmer använde sig av musiken i filmen på ett extraordinärt sätt. Musiken vävdes in i handlingen helt suveränt. De två filmerna är Kieslowski's Blåa filmen med ett nytt stycke av vapendragaren Zbigniew Preisner samt Studio Ghibli's Whisper of the heart där countrylåtern Take me home country road dubblerades.

Vinnare: Trois couleurs: bleu


Bästa manliga skådespelare

Nominerade:
John Goodman (Barton Fink)
John Turturro (Barton Fink)
Woody Harrelson (Natural Born Killers)
Kevin Kline (The ice storm)
Jean-Louis Trintignant (Trois couleurs: rouge)

Vinnare: Woody Harrelson


Största besvikelse Robert Downey Jr (Natural born killers)


Bästa kvinnliga skådespelare

Jennifer Tilly (Bound)
Sigourney Weaver (The ice storm)
Joan Allen (The ice storm)
Juliette Binoche (Trois couleurs: bleu)
Irène Jacob (Trois couleurs: rouge)

Vinnare: Juliette Binoche


Hedersomnämnande för decenniets "scene stealer": Allison Janney (The ice storm)


Bästa regi

Nominerade:
Richard Linklater (Slacker)
Ang Lee (The ice storm)
Kieslowski (Trois couleurs)
The Coen brothers (Barton Fink)
The Wachowski brothers (Bound)

Vinnare: Kieslowski




Och nu topplistan...

Men först en soluppgång från Whisper of the heart.







Decennier the 90's Topplistan




23. Goodfellas (Martin Scorsese)

Sa jag att den var tråkig? Tråkig.



22. The lion king (Disney)

Klart underpresterande Disney-rulle. Mäktig? Nej, tråkig faktiskt.



21. Wild at heart (David Lynch)

"Hit or miss"-Lynch slår till med en miss. När hans filmer är som bäst är de udda karaktärerna kryddan som gör anrättningen perfekt. Här verkar de vara huvudpoängen vilket inte funkar lika bra.



20. Night on Earth (Jim Jarmusch)

Episodfilm. En av fem var ok.



19. Proof (Jocelyn Moorehouse)

En blind och olycklig Hugo Weaving, en glad Russell Crowe och en mystisk kvinna däremellan.



18. Kikujiro (Takeshi Kitano)

Fin historia slaktad av frenetisk regissör.



17. Buffy the Vampire Slayer (Fran Rubel Kuzui)

Ett frö sås här som kom att skördas senare. Campy fun.



16. Hearts of darkness: a filmmaker's journey (George Hickenlooper)

Nej, dokumentären var inte bättre än filmen vars inspelning den handlar om.



15. Chungking express (Wong Kar-wai)

Vackert och mystiskt. Men oförståeligt.



14.Following (Christopher Nolan)

Christophers Nolans första film. Han var pretto redan då.



13. Hard eight (P. T. Anderson)

Paul Thomas Andersons första film. Han var pretto redan då.



12. I know what you did last summer (Jim Gillespie)

Kul film. Härligt ryslig och sköna miljöer.



11. Natural born killers (Oliver Stone)

Höga toppar och djupa dalar. Manus och skådespelare hade varit värda en bättre regissör.



10. Trois couleurs: blanc (Krzysztof Kieslowski)

Hysterisk historia. Så roligt att jag ler flera gånger.



9. Barton Fink (The Coen brothers)

Bröderna Coen's lägstanivå är hög. En habil insats. John Goodman är hysterisk och därmed underhållande.



8. Slacker (Richard Linklater)

Richard Linklater leker med tiden i denna realtidsfilm om en dag i Austin, Texas.



7. Scream 2 (Wes Craven)

Skrik och popkulturella referenser galore.



6. Trois couleurs: rouge (Krzysztof Kieslowski)

Vackert om omöjlig och möjlig kärlek.



5. Bound (The Wachowski brothers)

Wachoowski's debutfilm och de visar upp talang. Jennifer Tilly en klar favorit.



4. Princess Mononoke (Hayao Miyazaki)

Miyazaki's magiska och episka berättelse om människan mot naturen.



3. The ice storm (Ang Lee)

Otroligt kall men bra drama från välbärgad förort. Tidigt sjuttiotal.



2. Whisper of the heart (Yoshifumi Kondô)

Fantastisk berättelse om en stark liten tjej. Humanismen. Om du lyssnar noga...



1. Trois couleurs: bleu (Krzysztof Kieslowski)

Vackert. Sorgligt. Frigörande. Blått. Musiken.


Min decennierbroder Christian har också kämpat väl under månaden. Kolla in hans sammanfattning här.

måndag 30 mars 2015

Trois couleurs: Rouge (1994)



Sista delen i trilogin är en sällsam kärlekshistoria om en kvinnlig modell som kört på en gravid hund, en pensionerad domare som tjuvlyssnar på sina grannar och en nyutexaminerad domare som sluter cirkeln.

I alla tre filmer återkommer färgen från titeln frekvent. Det var tydligt i den blå filmen och det är mycket tydligt i den röda filmen. Irène Jacobs är perfekt i rollen som modellen Valentine. Hon har ett intressant ansikte. Är hon kanske modell på riktigt? Hon är också en riktigt bra skådespelerska. Tillsammans med Jean-Louis Trintignant i rollen som "Le Juge" får vi några elektriska scener där båda underspelar karaktärernas känslor på ett sätt som man inte ser så ofta kan jag tycka.Trintignant i rollen som den gamle domaren är lysande. Det är en njutning att se dem tillsammans.


Filmen tar god tid på sig att komma igång. Inledningsvis matas vi med telefonsamtal mellan Valentine och hennes pojkvän som är på affärsresa i England. Han är ett praktsvin som verkar vara både svartsjuk och kontrollerande vilket ju ofta går hand in hand. Varför vi får följa deras dysfunktionella relation så länge vet jag inte. Europeisk film kanske? Till slut är hon i alla fall redo att uppfylla den gamle domarens dröm. Fast med den unge domaren då förstås. Blir lite komplext, men det var så jag tolkade historien.


Såja, nu var denna trilogi slut, och med den Decennier the 90's. Trikoloren var en njutbar upplevelse. Risken var stor att trilogin bara skulle vara pretto eller att den skulle vara gravt märkt av tidens gång, men jag tycker att den funkade jättebra nu också.


Kieslowski har knutit ihop några trådar i denna sista film. I varje film har vi sett gamla, alltså jättegamla, människor som försöker kasta tomglas i återvinningen men de har knappt nått upp till kanten på grund av sin åldriga krumpenhet. I den röda filmen är Valentine barmhärtig nog att hjälp den gamla damen. Kul liten detalj. Pretto, javisst.

I filmens sista scen får vi också återse de fyra huvudpersonerna från de tidigare två filmerna vilket var en trevlig liten touch. Sällsamt.


Den röda filmen var bättre än den vita men inte riktigt lika bra som den blå då.

Jag ger "Trois couleurs: Rouge" fyra öden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

söndag 29 mars 2015

Trois couleurs: Blanc (1994)



När vi snackade om Kieslowski's trikoloren nämnde min kompis Frans att alla tre filmerna var anti-filmer, dvs anti-drama (blå), anti-komedi (vita) och anti-kärleksfilm (röda). Jag vet inte riktigt vad detta uttalande betyder. Men för en anti-komedi var detta sannerligen en annorlunda komedi. Det är en absurd men ändå lågmäld komedi. Förvänta dig inga gapskratt men gärna ett leende och några minnesvärda scener.


Paris nutid
Filmen inleds med att polske frisören Karol Karol går till domstolen för förhandlingar då hans fru Dominique vill upphäva deras äktenskap eftersom han inte har kunnat få upp "den" sedan de gift sig. Absurt! Leende.

Senare bussar hon polisen på honom samt stänger alla hans bankonton. Slak, utlämnad och med stark hemlängtan strövar Karol omkring på Paris gator. Där träffar han på en landsman, "Le notaire", med en dödslängtan. Det två blir vänner.


Resan till Polen
Vännerna flyger hem. Karol har inga pengar så vännen checkar in honom i en gigantisk koffert. Väl framme blir dock kofferten stulen av skurkar som tror sig hitta värdesaker i väskan. Istället hittar de en yrvaken Karol. De blir irriterade och spöar på honom som kompensation. Absurt! Leenden.


Polen nutid
Resten av filmen utspelas i Polen. Östeuropa efter murens fall i mitten på nittiotalet var kanske fritt från kommunismens förtryck men det var inte speciellt muntert i alla dimensioner. Det är gråa och bruna färger mest hela tiden. Karol finner dock hem, återupptar sin bejublade karriär som frisör och börjar bygga ett imperium genom att investera i mark (som ska säljas till IKEA!). Frihet, jämlikhet, broderskap. Den vita filmen handlar om jämlikhet. Det du gör mot mig gör jag mot dig i jämlikhetens anda. Absurt! Leenden.


Ja men detta var ganska trivsamt. En rolig och underfundig film. Den kommer inte alls upp i den blå filmens majestätiska nivåer, men den är helt klart bra. Jag ger "Trois couleurs: Blanc" tre systerbarn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

lördag 28 mars 2015

Trois couleurs: Bleu (1993)



Decennier är ett projekt för att släcka dåliga samveten. Jag har haft boxen med Kiezlowskis Trikoloren ståendes i min dvd-hylla allt för länge. Jag tog inte chansen att se filmerna när de kom ut och nu har tiden gått och gått. Då, i början av 90-talet stod prettofilm högt i kurs. Det passade med min och mina vänners ålder och universitetsliv. Jag var inte lika säker att dessa filmer skulle falla mig på läppen nu. Den enda film av den polske auteuren jag sett var "Veronicas dubbelliv" som jag såg för ca 10 år sedan och den gillade jag i och för sig skarpt.


Jag inledde med den blå filmen. WOW. Vilken film. Jag såg den under utsökta omständigheter. Mitt i natten. Dödstyst i huset. De magiska timmarna när det verkar som att tiden står stilla. Endast ljudet av mitt eget hjärta hörs. Juliette Binoche är bra, det visste jag sedan tidigare, men här är hon brutalt bra. Hon spelar en kvinna som överlevt sin man och lilla dotter efter en bilkrasch. Det handlar om sorg, om viljan att fly från allt och dra sig tillbaka innanför murarna. Men också om frihet, filmens tema. Var kommer det in? På ett perverst sätt ges hon nyvunnen frihet som resultat av den hemska olyckan. Hon säljer familjens gård och allt hon äger. Nästan i alla fall. Den blå kristallampan som dottern hade i sitt rum kan hon inte skilja sig från.



Kvinnan är en konstnär, en musiker som har levt i skuggan av sin man. Hon har kanske storögt sett på när mannen gjort karriär med musik som de båda (eller bara hon) skapat? Frihet från detta förtryck ger henne möjligheter att fortsätt i eget namn. Det är en komplex historia. Jag vet inte ens om det är så väsentligt att förstå allt. Det räcker för mig att se Binoche göra sitt fantastiska porträtt och  låta mig omfamnas av den bitterljuva stämningen i filmen samt njuta av den fantastiska operamusiken. Huvudpersonen har en musik i sitt huvud som spelas om och om igen. Var gång kvinnan tänker tillbaka på det smärtsamma spelas operastycket upp med högre och högre angelägenhet. Musiken används på ett perfekt sätt för filmens handling och tema. Det gjordes på ett liknande sätt i "Amadeus", speciellt scenerna när Wolfgang skriver sitt Requiem.


Direkt efter jag sett den var den en klockren femma! Nu har det gått några veckor och känslorna har dämpats. Jag tror att den kanske fortfarande är en femma någonstans därinne, men jag ger den vid detta tillfälle fyra skrapade knogar av fem möjliga.

Betyg: 4/5