onsdag 31 december 2014

2014 - Året på Fripps Filmrevyer



För andra året i rad ska jag nu ge dig en liten nyårskrönika över året som gått på Fripps filmrevyer. Precis som jag gjorde förra året! Hey, då är det ju en tradition! Det blir en resa nerför minnenas aveny. Vad var bra, vad var dålig och vad var allt däremellan?

Jag har kört två större projekt under året. Först och främst var det min gedigna genomgång av de åtta Harry Potter-filmerna. Precis som med James Bond-projektet fördjupades min kärlek till filmerna via projektet, inte alls tvärtom som man kanske kunde tro. Jag älskar Harry Potter, både i bok och i film. Favoritfilmen under projektet visade sig bli film nummer sju.


Jag och Christian fortsatte vårt stora Decennier-projekt. Det slutfördes inte under året som jag gissade i förra årets nyårskrönika men vi hann i alla fall med 50-, 60-, 70 och 80-talen. Bra jobbat oss! Under nästa år ska vi helt klart avsluta projektet. Eller? Hehe, bara två decennier återstår i och med 90- och 00-talen så det ska vi nog klara av.

Ibland blir jag inbjuden av grabbarna i podden Har du inte sett den? att delta i deras filmsnack. Det är alltid lika trevligt. Under året var jag med Markus, Erik och Johan och snackade om Spike Jones' Her och en annan gång var det jag och Markus som drack öl och snackade om den svenska filmen Tommy.

På tal om svenska filmer så har jag sett fem nya svenska filmer under året (jag såg några äldre svenska inom decennier också). Den bästa nya svenska filmen jag såg i år var Remake.

Under året har jag publicerat filmrevyer för 202 filmer. Wow, bra jobbat mig. Jag har givit tolv filmer betyget etta och åtta filmer har fått betyget femma. Min årsbästalista för filmåret 2014 kommer som brukligt ut någon gång under våren. Det brukar bli naturligt att se en hel del filmer från året som gått under inledningen av efterföljande år. Inte minst med tanke på att de flesta filmerna som kan vara av intresse då "finns i sjön". Så här såg listan ut för 2013. Vilka filmer kommer komma med för 2014...? Lämna gissningar eller tips i kommentarsfältet.


Under året har den löst sammanhållna filmbloggarklubben Filmspanarna hållit ångan uppe. Elva filmspanarträffar har genomförts med sedvanlig film med efterföljande armbågsgnugg, öldrickande och en bit mat. Till det har vi kört tolv bloggteman då bloggare i hela landet har kunnat delta. Årets bästa filmspanarträff-film var utan tvekan The wolf of Wall Street och den sämsta filmen vi såg var den svenska filmen Tommy. Några ut gänget var för andra året i rad med på Malmö Filmdagar ackrediterade som press. Jag hoppas på flera äventyr med spanarna under nästa år!

Under året har jag sett en hel del film på bio. Det blev tretton filmer på Malmö filmdagar, elva filmer sågs på Stockholms Filmfestival (sammanfattning) och tre filmer sågs på den lilla "Monsters of Film"-festivalen. Jag har varit med på åtta av filmspanarnas filmträffar och till sist har jag gått på bio som en vanlig man fjorton gånger. Utan trenchcoat dock..

Under året har ett nytt fenomen uppstått på min blogg, den Ultimata ÅrsBästaListan förkortat till UÅBL. Jag är ju själv omåttligt förtjust i listor generellt sett, och årsbästalistor i synnerhet. Under året har några filmbloggare gång efter annan samtidigt bloggat om årsbästalistor från svunna år. Så fort jag får ihop en fem sex stycken årsbästalistor sammanställer jag dem till UÅBL för året i fråga. En kul liten sidosyssla jag har som jag hoppas uppskattas. Hela nio stycken UÅBL har publicerats under året, för diverse år från åttiotalet och framåt, för länkar titta här.


En av årets mest vattendelande filmer var den amerikanska krigsfilmen Lone survivor men allra skönaste diskussionen kom nog ur Scorsese's The Wolf of Wall Street.

En film råkade jag se två gånger på bio! Jag var så trött under första titten att jag mest satt och nickade till. Det var ingen mindre än Wes Anderson's nya film Grand Budapest Hotel som jag först såg med Christian och senare en gång till, denna gång med Johan.

Årets tristaste filmäventyr blev då jag, Jojjenito och Vanessa skulle se American hustle på SF i Kista. Filmvisningen blev helt ruinerad av ett ungdomsgäng. Läs mer om den bedrövliga händelsen här.

Denver Broncos förlorade SupeBowl mot Seattle Seahawks på ett högst förnedrande sätt. Bläh.


TV-serier! Jag har sett femton tv-seriesäsonger under året. Jag har nu när jag skriver denna årskrönika insett att jag har glömt att skriva om Sherlock - säsong 3 på bloggen. Jämmer och elände. Något måste ha kommit emellan och sedan har det fallit i glömska. Det får bli en god anledning att se om säsongen! Här kommer i alla fall min topp-5 över tv-serier jag sett under 2014:

Femte plats: 24: Live another day - säsong 9
Fjärde plats: Community - säsong 2
"Bronsch": Sherlock - säsong 3
Silver: Game of Thrones - säsong 4
Guld: True detective - säsong 1



Under året har jag sett två scenshower, dels Filip och Fredriks jubileumspodcast i Globen (den med så dåligt ljud att det var helt kasst), dels Alex och Sigges Meningen med livet (den som inte gav några svar).

Som jag lovade i förra nyårskrönikan har jag publicerat ytterligare några "Henkes Best of"-listor; KentPink FloydSophie Zelmani och Lykke Li. Denna lilla tradition hoppas jag att jag kommer kunna fortsätta med under 2015.

Det har inte blivit så fasligt mycket skivinköp under året. Det största och mest nostalgiska är att jag åter har börjat lyssna på vinyler igen. Jag köpte en begagnad Dual skivspelare och en klassisk NAD 3020 stereoförstärkare. Nu snurrar gamla klassikers som Wish you were here, Misplaced childhood, Kisss me kiss me kiss me och Honky dory på gummit igen!

Nya album på cd har kommit från Pink Floyd, två stycken från Neilan, First Aid Kit, Lykke Li, Kent. David Bowie släppte nyligen ett samlingsalbum. Jo, det är helt klart att ens musiksmak stelnar med tiden. Min har fryst fast i 70- och 80-talen till stor del.


Jag har också sett några konserter. Här kommer topplistan över årets liveupplevelser

Femte plats: Sophie Zelmani
Fjärde plats: Goat
"Bronsch": Bodyfest
Silver: Lykke Li
Guld: Neil Young and Crazy Horse 

Film och tv-tittande tränger bort läsningen. Det är trist och under året har jag bara slutfört tre böcker (startat några fler som blivit liggandes också). Årets klart bästa läsupplevelse var World War Z av Max Brokks. Jag läste ut den på Greklandssemestern i juni. Svettigt värre.

Årets positiva överraskning, vid sidan av filmer på topplistor och inom Decennier, blev komedin Rapture-Palooza.

Den största besvikelsen var Kevin Smith's nya film Tusk.

Årets tre mest klickade inlägg var revyn av den svenska filmen Tommy, årsbästalistan 2013 samt Filmspanarna Tema Tåg.


Nu ser vi fram emot 2015. Det kommer en hel del filmer som jag ser fram emot. Den mest emotsedda filmen är nog den nya Bondfilmen Spectre. Det ska bli mycket spännande att se om de kan toppa Skyfall. Sen längtar jag givetvis också efter Joss Whedons nya Avengers-film, Age of Ulton. Det kommer också vara svårt att inte känna pulsen stiga lite inför nya filmer i gamla kära serier; Star Wars: The force awakens, Jurrasic World, Terminator: Genisys och Mad Max: Fury road... I närtid är det nog mest American sniper jag är sugen på.

Inom den alltid så spännande TV-serievärlden är det nytt från True detective och Game of Thrones som står högst upp på önskelistan.

Sen kommer det bli en hel del annat också; årsbästalistor, best of-listor, Filmfestivalen, Filmspanarträffar, bokrecensioner, texter om konserter, femårsfirande och en mycket mer.

Jag önskar alla läsare av Fripps filmrevyer ett gott nytt år! Vi ses på andra sidan. Ha de!

tisdag 30 december 2014

Decennier: Sammanfattning av 80-talet



Decennier the 80s skiljde sig mycket från de tidigare decennierna i detta projekt. Både jag och Christian hade ju redan sett det mesta av det bästa enligt våra preferenser. Det var bara några enstaka storfilmer som vi missat och resten av filmerna vi nu sett var mer eller mindre "kantbollar". Detta visade sig allra mest i våra fyra gemensamma filmer då det visade sig stört när omöjligt att hitta fyra filmer som vi båda inte sett och som vi ändå ville ha med i projektet. Till råga på allt hade vi fler gästskribenter med oss just för detta decennium. Jag antar att det var för att 80-talet är ett så starkt årtionde för de flesta av oss. Tyvärr blev det bisarro-världen istället. De filmer vi kom dragandes med hamnade på den under delen av betygsskalan överlag. Tyvärr.

Hade jag och Christian istället valt de två mest kända filmerna vi skulle ha med oavsett om den andra sett filmen eller ej hade vi faktiskt kunnat få ihop en samling ur följande skara; bröderna Coens Raising Arizona, Stanley Kubricks Full metal jacket, Steven Spielbergs E. T, Martin Scorsese's The king of comedy, David Lynch's Elefantmannen, Woody Allen's Broadway Danny Rose och James L Brooks Ömhetsbevis.

Hur kommer det nu bli för mig i nästa fas, Decennier the 90s? Jodå, jag tror att jag har fler välkända filmer som jag av olika skäl aldrig såg när det begav sig. Tyvärr kan det nog vara svårt att hitta filmer för de gemensamma fredagarna igen (eller jag vet för vi har redan valt dem). Det kommer bli några obskyra titlar då också. Det ska bli spännande att se hur det faller ut, men jag hoppas och tror att de kommer visa sig vara starkare än våra filmer för the 80s.



Jag hann med 19 filmer från the 80s och det anser jag som ganska bra jobbat. Den största upptäckten för mig har varit de underbara japanska animerade filmerna från Studio Ghibli. Filmerna sågs GIVETVIS med janpanskt audio med undertexter. Jag har sett hela fem filmer från dem och de var bra allihop. Annars har det blivit en del "tunga" namn som bröderna Coen, David Lynch, Werner Herzog, Michael Mann och Stanley Kubrick.

Låt titta på topplistan över de nitton filmerna och sedan delar jag ut priser för bästa skådespelare och sånt... Det är många filmer som fått tvåa eller trea i betyg som nu slåss om platser i listan. Jag har inte gått så hårt på betygen jag delade ut under månaden. Nu ordnar jag filmerna i den ordning magkänslan säger mig är rätt. My dinner with Andre har tex dalat lite efter nyhetens behag över det annorlunda formatet lagt sig.

Min Topp 19 över Decennier för 1980-talet


19. Fandango (Kevin Reynolds)

En road trip som inte kan bestämma sig om den är en komedi eller ett drama. Nu blir det varken hackat eller malet. Jag fann ingen karaktär att ty mig till heller och filmen känns meningslös. Vissa kul scener och en tydligt nostalgisk stämning över filmen räddar den från skämsbetyget.


18. Day of the dead (George A. Romero)

Den tredje filmen i Romeros zombie-serie var tyvärr inte ett steg framåt. Begränsad både i location och handling. Tyvärr saknar den både skräck och humor, och minst en av de ingredienserna bör den ha för att få högt betyg. Som del av zombielegenden var den dock lite intressant och den behövs i pusslet för att lösa gåtan. Antar jag.


17. About last night... (Edward Zwick)

Rob Lowe är magnetisk och Demi Moore hade nåt speciellt också. Tyvärr funkar inte coming of age-temat denna gång. Filmen kändes mer pretto och onödigt tung. Filmer i detta tema har gjorts bättre både förr och efter. Rob Lowe är dock en stjärna.


16. Where the Buffalo Roam (Art Linson)

Jag hade ganska höga förväntningar på denna då Magnus, Dan B och killarna sett den och gillat den. Filmen är rolig i vissa scener men den episodiska strukturen är inte bra och filmen saknar handling. Gonzo-film om Mr Gonzo himself. Neils musik höjer tillställningen dock.


15. Fitzcarraldo (Werner Herzog)

Filmen är en gåta på ett sätt. Lika tråkig som den är, är den också fascinerande och ett maffigt projekt. Klaus Kinski är en fröjd att beskåda. Galenskapen! Delarna på floden och på fjället var filmens starkaste delar.


14. Thief (Michael Mann)

Minor Mann kallade jag denna och det är vad det är. Han har inte kunnat skaka av sig sjuttiotalet och har med en massa meningslösa diskbänksrealistiska domestiska scener. Men resten av filmen är snyggt filmad, har suverän musik och är riktig spännande. Man ser fröna till mästerverket Heat som skulle komma en 14 år senare.


13. My dinner with Andre (Louis Malle)

En annorlunda film (ett plus per automatik). Två män som sitter och pratar om livet över en bit mat mer eller mindre i realtid. Som en podcast fast på film. Tja, kanske inte väldens bästa film, men en uppfriskande filmupplevelse blev det.


12. The goonies (Richard Donner)

Spielberg-känslan i filmen tar den långt. En riktig skön 80-talsstämning, och ett frejdigt äventyr borde kunnat ge denna film ett högre betyg. Vad var felet? En tjock ätande och skrikande unge. Plus Short round.


11. Road House (Rowdy Herrington)

Kan du säga cheesy? Men en 100% allvarlig Dalton går inte att förneka. Den har något...


10. Raising Arizona (The Coen brothers)

Hahaha. Bröderna Coens andra film är ett enda stort finger åt mig. Fars från de ädla bröderna. Vem hade kunnat vänta sig det? De skulle kunna turnera med denna film i folkparkerna! Men ändock, Nic Cage är störtskön och Holly Hunter spelar sin Ed lika allvarligt som Dalton. En komplex blandning av sött och surt.


9. Nausicaä of the Valley of the Wind (Hayao Miyazaki)

Studio Ghibli's första film är ett rop på hjälp för en döende värld. Den starka lilla flickan i huvudrollen är fascinerande. Jag gillar henne skarpt. Det är inte heller den sista film med en stark flicka i huvudrollen från den japanska animationsstudion.


8. Fast times at Ridgemont High (Amy Heckerling)

Detta känns som om den mycket väl skulle kunna vara startskottet på 80-talets alla ungdomskomedier. Cameron Crowes manus borgar för hjärtat på rätt ställe och vi får inte nedvärdera komedierna här i världen.


7. The lost boys (Joel Schumacher)

Vampyrer, det är najs. Underhållande film.


6. Full metal jacket (Stanley Kubrick)

Stanley Kubrick's take on the Vietnam War. Han behandlar kriget lika kliniskt och kallt som alltid. Första halvan är överspelad och skruvad. Andra halvan är inspelad i en studio i England och det känns. Men han är ändock en sjuhelsikes regissör och filmen känns som en riktigt maffig film. Ett stort plus till Jayne.


5. Castle in the sky (Hayao Miyazaki)

Ett mysterium och ett sci-fi-äventyr i steam punk-miljö. Miyazakis saga är exeptionell. En film som man inte vill lämna. Jag vill veta mer om trädgårdsmästaren!


4. Blue velvet (David Lynch)

Skum film och det är ju inte så konstigt då det handlar om David Lynch. Filmen uppfyllde inte en enda tanke jag hade om den före jag såg den. Men den har legat och vuxit till sig i mig sedan jag såg den och en nyvunnen respekt har skapats.


3. Kiki's delivery service (Hayao Miyazaki)

Vilken underbar liten film. Jag gillar verkligen Kiki och Jiji. En film som man kan finna sig tänka mycket på efteråt.


2. My neighbour Totoro (Hayao Miyazaki)

Och här har vi en ännu härligare film. Den smått fantastiska Totoro. Filmen påminner mig lite om Spike Jones' Where the wild things are. Detta är en film man kan sätta på om man bara vill få lite balsam på själen. Det är underbart att Totoro finns i världen.


1. Grave of the fireflies (Isao Takahata)

Oj. Vilken film! En mäktig filmupplevelse. Brutalt sorglig. Jag höjer ett varningens finger. Detta är kanske en film man endast vill se en gång i livet. Det är en film jag bara behöver se en enda gång i livet för jag kommer aldrig glömma den. Detta var helt enkelt den bästa filmen jag såg under Decennier the 80s.




Priser!




Bästa manlige skådespelare:
Klaus Kinski, Fitzcarraldo
Dennis Hopper, Blue velvet
Rob Lowe, About last night...
Vincent D'Onofrio, Full metal jacket
Nic Cage, Raising Arizon

Vinnare: Dennis Hopper



Bästa kvinnliga skådespelare:
Jami Gertz, The lost boys
Phoebe Cates, Fast times at Ridgemont High
Jennifer Jason Leigh, Fast times at Ridgemont High
Demi Moore, About last night...
Holly Hunter, Raising Arizona

Vinnare: Holly Hunter



Bästa regi: Stanley Kubrick



Bästa humor: My neighbour Totoro



Bästa manus: Grave of the fireflies



Kolla nu också in Christians sammanfattning av Decennier the 80s, länk här.

Decennier återkommer med the 90s i mars månad.

måndag 29 december 2014

Tenkû no shiro Rapyuta (1986)



Ok, så blev det en film till. Nu när jag sett tre av Miyazakis fyra filmer från 80-talet vore väl det attans att inte knäppa den fjärde också! Castle in the sky heter den på engelska och Laputa - slottet i himlen på svenska.

Sheeta är en ung mystisk tjej med en magisk kristall. Pazu är precis som Sheeta föräldralös och han kommer till hennes undsättning. Band knyts och samarbete uppstår. Två barn med viljor av stål.


"Mama" leder ett gäng pirater som åker omkring bland molnen i sina lustiga flygskepp som ser ut som metalliska insekter. Armén bestående av burdusa och mustiga män med stora mustascher (de ser ut som vikingar) och blonda hemliga agenter i solglasögon är lömska i bakgrunden. Och allt handlar om legenden om staden Luputa som svävar bland molnen och dess försvunna civilisation.


Detta var mycket mer spejsigare än Kikis expressbud. Filmen har en rejäl handling med tydliga protagonister och antagonister, allianser och konflikt. Historien är "quelle spectaculaire" och förunderlig. Delar av slutet påminner mig om Prometheus. Andra delar av filmen kan mycket väl ha varit grunden för Brad Bird's The iron giant.


Ytterligare en film från Studio Ghibli som jag omfamnar till fullo. Vilken grej! Alla dessa Miyazaki-filmer jag nu sett har en sak gemensamt. De är sagor och de kräver en hel del av åskådaren. De är barnfilmer men de kan lika gärna ses av vuxna. De tilltalar barnet i oss, och den där känslan av förundran man hade som barn. Då sagor och verklighet inte gick att skilja på. Den där känslan som nu är så svår att nå tillbaka till. Som vuxen har vi alla blivit hämmade och avtrubbade, det är inte lätt att se det fantastiska i en saga längre. Miyazaki hjälper oss att öppna ögonen igen. Det är hans stora gåva till oss.


Jag ger Tenkû no shiro Rapyuta fyra trädgårdsmästare av fem.

Betyg: 4/5


Majo no takkyûbin (1989)



Kikis expressbud är en bedårande liten film från Hayao Miyazaki. Den handlar om den trettonåriga häxan Kiki som flyger hemifrån för att söka reda på sin stad och vinna självständighet. Med sig på resan har hon bara sitt goda humör, sin optimism inför framtiden och sin talande svarta katt Jiji. Bedårande? Javisst, tvärtom alla förväntningar man kan ha om en animerad film som denna finns det ingen ond fiende i filmen, ingen elak kung eller stygg styvmor.

Jag fann det faktiskt lite svårt att komma på vad jag skulle skriva om denna film. Jag har säkert startat och startat om denna text fem gånger vid detta laget. Filmen bjuder inte på det jag är van vid att se. De klassiska dramaturgiska knepen finns inte med.


Det är kanske bättre därmed att endast gå på känslan. Jag gillar filmen jättemycket. Den är inte lika magisk och underbar som Totoro, men den har en så skön och stark huvudperson i Kiki att det är svårt att inte kapitulera inför filmen. Hon kämpar på med allt hon vill göra. Istället för att, som en vanlig flicka, stanna hemma hos hennes snälla och trygga föräldrar dikterar traditionen att hon måste bege sig ut i den vida och för henne helt okända världen. Jag vet inte om det är en typisk japansk pliktkänsla vi får se prov på här?


Hon ställs på stora prov och när hon till slut tappar modet och börjar tvivla på sig själv, det är då hon verkligen börjar få problem. Hon förlorar förmågan att pratat med sin katt. Filmen slut är för mig mycket klurigt, öppet på ett sätt. Jag läste någonstans att i en av de amerikanska dubbade versionerna var slutet inte öppet. Damn you, yanks!


En liten lustig detalj är att Kikis expressbud utspelas i Visby!! Well, well, den utspelas i hamnstaden Koriko med en hamn mot Medelhavet och en hamn mot Östersjön. Koriko är inspirerad av framför allt Visby och Stockholm men också några andra västerländska städer. Jag blir i alla fall flabbergasted när jag ser gatunamn och butiksskyltar på svenska blandat med andra språk.


Detta var den fjärde, och kanske sista, Sudio Ghibli-filmen jag såg för inom Decennier the 80s. Det har varit uppfriskande, mysigt, sorgligt, härligt och framför allt fantastiskt att få tumla in i de världar som spelas upp i filmerna...

Jag ger Majo no takkyûbin fyra röda hårband av fem möjliga.

Betyg: 4/5

På engelska heter filmen Kiki's delivery service.