måndag 30 juni 2014

"World War Z" by Max Brooks



Djäkligt bra bok!

En av förra årets största positiva filmöverraskningar för mig var World War Z. Jag hade inte läst boken så jag fann historien, konceptet, med en virusepedemi på jorden där de smittade blev zombies mycket spännande. Jag ville läsa boken och nu är det gjort.

Jag måste säga att jag älskar boken. Den är otroligt bra. Givet att man kan acceptera fantasy-inslaget med zombies pga ett virus är den otroligt engagerande och intressant.

Boken har ingen specifik huvudperson. Den består av ett antal intervjuer med överlevande efter det stora zombie-kriget då nästan hela mänskligheten gick under. Detta påminner om strukturen på en film som Soderberghs Contagion eller Tom Clancy's andra bok Röd storm.

Många av de som hade läst boken före filmen ansåg att filmen slaktade boken. De saknade specifika scener från boken som de velat se på film som Yonkers, New York, eller Hope, New Mexico. Det kan jag till fullo förstå nu när jag läst den.

Samtidigt är det på samma sätt fast åt andra hållet också. Det finns scener från filmen som jag gärna läst i boken, inte minst scenerna från Jerusalem.

Denna bok måste vara otroligt svårfilmad. Ingen röd tråd. Ingen huvudperson. Vittnesberättelser från hela jorden runt. Desto mer jag tänker på det desto mer rimligt känns det att man hittade på en egen historia för filmen som tas från den värld som Max Brooks beskriver i boken. Jag nöjer mig med det. Ändå håller jag med Halo om att vissa element eller scener från boken borde fått vara med, om inte annat som stand alone scener för att höja stämningen.

Hela boken är i princip lika bra, men givetvis har jag några favoriter:
- inledningen från Sydafrika och Sydamerika
- Yonkers-massakern
- historien om den kvinnliga piloten som crashade i Louisianas träskmarker
- historien om hundteamen och hur de använde dresserade hundar i det totala kriget
- intervjun med fransmannen som varit med och rensat katakomberna under Paris
- och framför allt Hope, New Mexico

Sa jag att det är en djäkligt bra bok?

söndag 29 juni 2014

Clash Of The Titans (1981)



Calibos: Release the Kracken!

Här kommer en revy på en film som jag såg redan i påskas. Det var den andra filmen som jag och Joel såg efter Veronica Mars. Joel hade med sig en blu-ray-utgåva av denna gamla film från tidigt 80-tal. Och om en middagsgäst har med sig film är det klart att man kollar på filmen!

Gammal och gammal? Jo det är den men den är yngre än både Star Wars och The Empire strikes back men det kan man inte tro när man ser denna film. Specialeffekterna är pinsamt dåliga. Så dåliga att det nästan, men bara nästan, blir bra.


Den kände gamle mästaren av specialeffekter Ray Harryhausen har hållit sig framme här igen och om något är The clash of the Titans det slutgiltiga beviset för att tiden sprungit ifrån Ray.

Hela filmen var sövande och bissar, "camp-y" om du frågar mig. Den mekaniska ugglan som till sin roll och karaktär så mycket påminde om R2-D2 var filmens höjdpunkt. Handlingen är ingen idé att bry sig om, och jag nickade nog till både en och två gånger i mitten av filmen.


Joel påpekade en lustig koppling till Veronica Mars tv-serien, då huvudrollsinnehavaren, "hjälten", Clash of the Titans var Harry Hamlin som spelade Aaron Echolls, Logans pappa, avdankad Hollywoodstjärna i serien. Enligt Joel ser man till och med planscher från Clash of the Titans i Aaron Echolls hem eller något sådant.


Nåväl Joel, jag vet inte jag om vårt filmval var så bra. Vi hade kunnat ta typ vilken annan film som helst i mitt bibliotek på måfå och fått en bättre film! Bättre tur nästa gång!

Jag ger Clash of the Titans en enda specialeffekt av fem möjliga.

Betyg: 1/5


lördag 28 juni 2014

Horton Hears A Who! (2008)



Horton: A person's a person, no matter how small.

Ända sedan Fredagsfemma #48 har jag varit lite nyfiken på den lilla gula saken i Horton hears a Who! Nu när det nalkas 2008-lista var filmen det givna förstavalet bland filmer som jag vill kolla upp för att se om de kunde slå sig in på topplistan.

Horton hears a Who! är en helt galen animerad film. Den handlar om elefanten Horton som försöker rädda lilleputtlandet Whoville och alla dess invånare. Horton har hittat en blomma med ett litet sandkorn på och på det lilla sandkornet lever the Whos.

The Mayor of Whoville
Norton kämpar mot en elak känguru och en illasinnad gam som försöker få alla djuren i djungeln att misstro Horton. Någon form av samhällskritik kommer här fram. Typ att man ska stå på sig om man tror på något viktigt. När kängurun säger att hennes som är "pouch-schooled" (syftar på home schooled) får man genast vibben att hon står för inskränkthet, rädslor samt religiösa och odynamiska åsikter.


Med sig har Horton råttan Morton och ett gäng sköna individer med side kicken Katie som den mest gula representanten.

Katie: In my world everyone is a pony, and they all eat rainbows, and poop butterflies.



Filmen bygger på en barnbok från 50-talet av Dr. Seuss, som jag dock inte läste när jag var liten. Filmens känsla är galen och då och då hysteriskt lustig. Samtidigt sackar den ibland. Höjdpunkterna är alla fyra (?) korta scener med Katie. Vilken kul liten tjej. Horton är också rolig som animerad elefant med ett tydligt kroppsspråk och ett lustigt sätt att använda öronen som olika välanpassade mössor. Hortons lilla blå kompis (råtta?) Morton var också underhållande, mest för att Seth Rogen gjorde rösten bra.

Jag såg givetvis filmen med amerikanska röster och det är en uppsjö av kändisar som talskådespelat; Jim Carrey, Steve Carell, Seth Rogen, Carol Burnett, Isla Fisher, Jonah Hill, Amy Poehler, Selena Gomez och Joey King för att nämna några.

Ond Vlad
Snäll Vlad

Vilka scener var bäst, de med Horton eller de från Whoville? Svårt att säga, men jag tycker nog att de med Horton var bättre.

Det är en kul film som som ändå är tämligen lättviktig. Vissa partier är komiskt guld men den håller inte samma höga klass rakt igenom.

Jag ger Horton hears a Who! tre Katies av fem möjliga.

Betyg: 3/5


En hel värld på ett "speck"?

fredag 27 juni 2014

The Raid 2: Berandal (2014)



Baseball Bat Man: Bring back the ball.

Det går visst något sportevenemang på tv nu i sommar... Lite less på vuxna karlar som springer efter en boll slog jag mig ner med The raid 2 häromkvällen. Jag var sugen på lite action utan slut trots att jag blivit rejält besviken på första filmen jämfört med dess vid tiden jag såg den uppskruvade rykte. Men ettan var ändå frejdig och jag tänkte att de kanske skruvat åt bultarna än mer i tvåan.


Och ja, de hade skruvat och micklat en hel del visade det sig. Vaga spoilers kommer här nu. Sluta läs om du är super-duper-känslig.

Till att börja med finns ingen raid i The raid 2. Det som ändock var riktigt bra med ettan var just anfallet mot höghuset och fajterna i detsamma. Det fick mig att nostalgiskt tänka tillbaka på andra actionfilmer där folk fajtas i trånga utrymmen eller byggnader, tex Die Hard eller varför inte Alien/Aliens. Men här i The Raid 2 finns ingen liknande scen, inte ens en liten sådan.

Filmen startar direkt efter att ettan slutat. Jag känner endast igen huvudpersonen, men jag antar att en del av de övriga var med i ettan. För er som vill ha maximal njutning av tvåan kan jag rekommendera en titt på ettan först så att ni fräschar upp ert minne. Här i tvåan får vi en renodlad "police under cover" thriller. Den påminner mycket om Infernal affairs, (tack Sofia!), fast denna är rörigare, mindre smart, men mer blodig.


Precis som i ettan fajtas sig huvudpersonen igenom de 2,5 timmarna. Tyvärr måste man älska martial arts för att uppskatta denna film. Den är som en porrfilm men med kickar och box istället för sexscener. Handling och karaktärsutveckling kan vi glömma. Jag fattade grundhandlingen ok, men detaljerna gick mig förbi. Karaktärer kommer och dör huller om buller. Stilistiskt påminner den en del om Only God forgives, mycket djupa röda färger på väggar och tomma gränder. Vissa scener är otroligt vackra. Ni kommer kanske ihåg filmen The Grandmaster, vackra scener men obegriplig handling. Ännu en film som kanske kan jämföras med denna, snygghet över innehåll, fajt över karaktärer.

Jag älskar actionfilm, men med betoning på "film" i "actionfilm". Renodlade fajtscener utan betydelse mellan karaktärer som jag inte bryr mig om är inte vad jag vill ha. Men det fick jag till stor del i denna film. Den lider alltså av samma problem som Godzilla. Där svag handling och ointressanta karaktärer inte räddas av stora monster (Godzilla) eller martial arts (The raid 2).


Men för sådan som gillar fajtscenerna kan denna film vara guld. Den är våldsam och rejält blodig. Vissa mycket innovativa sätt att ta död på en annan person visas upp. "Sexet" är bra. Tänker speciellt på de två lustigaste figurerna i hela filmen. Hammer Girl och The Baseball Bat Man. Båda döva, en tjej med två hammare och en kille med ett baseball bat. De var antingen syskon eller älskare eller något. Båda coola och mycket odödliga...


Två ologiska saker jag inte kan släppa. Hur mycket stryk tålde vår hjälte egentligen? I slutet var han skjuten med hagelbrakare, skuren i knävecket (hoppade och sparkade som en galning trots det), skuren över hela ryggen (inga problem) och allmänt blåslagen. Hård kille.

Och varför hade inte skurkarna pistoler? I vissa scener hade de pistol, automatvapen eller hagelbrakare, men inte i just de scenerna när det var ensam hjälte mot 10-20 skurkar. Då hade ingen skjutvapen och hjälten kunde med viss möda mosa en efter en... Only in the movies...



Jag tycker inte att detta var en superbra film, men jag tror ändå att många som gillar genren kommer älska den. Den skulle nog passa perfekt under en förfest för testosteronstinna nittonåringar om inte annat.

Jag är kluven. Betyg på fajtscenerna är 4+ men som film? Meh, men ändå bra.

Jag ger The Raid 2 tre extraliv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

torsdag 26 juni 2014

The Accidental Tourist (1988)


Macon: I'm beginning to think that maybe it's not just how much you love someone. Maybe what matters is who you are when you're with them.

The accidental tourist var en film som jag hyllade till skyarna när jag såg den på bio 1988. Den har många av de kännetecken som senare tiders American independent ofta håller sig med, en samling lustiga och väl grundade karaktärer, en bra dialog och en långsam och till synes fattig handling. Jag älskar genren.

Här har vi en otroligt deppig Macon (William Hurt) som sörjer en död son, en sprallig men fragil Geena Davis som den glada hundälskaren Muriel som försöker dra upp Macon ur hans mörker och en fortfarande smal Kathleen Turner som Sarah, den känslokalle exfrun som inte kan lindra hand smärtor längre. Så fort jag ser Turner och hör hennes hesa stämma ser jag bara henne från Californication i mitt huvud. Vilken metamorfos!


Denna gång gillade jag filmen helt ok, men jag älskade den inte. William Hurt är inte speciellt dynamisk i rollen och Geena Davis karaktär är också tämligen enkelspårig. Davis spelar dock skjortan av sin manlige kollega. Geena är ljuvlig i denna film, kanske hennes finaste insats i karriären tillsammans med rollen i Long kiss goodbye? Kanske, hon fick också en oscar för bästa kvinnliga biroll för denna film.

Men de jag gillade allra mest från filmens persongalleri, och som jag kom ihåg mycket tydligt så fort filmen startats, var Macons familj med den organiserande Rose (Amy Wright), den sävlige brodern Charles (Ed Begley Jr), brodern med dåligt lokalsinne Porter (David Ogden Stiers från MASH) och Bill Pullman som Rose's kalkonätande pojkvän Julian. De är alla mysiga. Hela filmen är mysig förresten. Den speglar en mellanklassmiljö från USA som jag gillar.


Egentligen är historien om Macons sorg ganska trist och lite väl lättgenomskådad. Hans roll som motvillig resenär och hans guideboksförfattarskap står för filmens humor. De bitarna påminner mig en hel del om Steve Martins motgångar i Planes, trains and automobiles. Han hade behövt läsa Macons guideböcker med allehanda tips om hur man gör sin resa så smärtfri som möjligt. Macons böcker hjälper resenären att få allt som hemma fast man är borta. Som att hitta de bästa hamburgarna eller pannkakorna med lönnsirap i Paris. Lustigt.

The accidental tourist ramlade ut ur min topplista för 1988 efter återtitten vilket känns lite orättvist men så går det ibland. Nu ger jag The accidental tourist tre guideböcker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

onsdag 25 juni 2014

Betrayed (1988)


Betrayed eller Förrådd på svenska dök upp på Fiffis topplista från superåret 1988. Jag hade inte sett den och gav den en chans på flyget hem från Grekland.

Debra Winger brukar vara ljuvlig att se på film. Det är inte var dag man får se henne. Här spelar hon Cathy Weaver, en FBI-agent som går under cover för att spana på en grupp högerextrema red necks i amerikanska södern. Fiffis ögonsten Tom Berenger spelar den karismatiske ledaren av gänget, Gary. Eller är han det? Karismatisk? Jag fann honom ganska enerverande om jag ska vara helt ärlig. Jag hade hellre sett att han var lite mindre osympatisk för att filmens slut skulle bli riktigt spännande eller brännande.

Tom B är väl egentligen helt ok i rollen, istället finner jag manus vara den stora skurken som gjorde att jag inte blev engagerad i filmen. Red neck-tjommarnas aktiviteter föreföll mig tämligen absurda, på gränsen till orealistiska. Skulle en ledarfigur likt Gary ta med sig en tjej han dejtar på den "nattliga jakten"? Knappast. Filmen har en intressant grundidé, men ologiska saker som detta drar ner filmen. Den blir inte speciellt spännande tyvärr.

Jag har svårt att finna filmens bra saker. Men de som finns kommer från Debra Winger. I vissa scener är hon vinglig i sitt skådespeleri, men oftast är hon mycket bra och genuin. Jag känner hennes rädsla och nervighet. Det är bra. Nu kom jag att tänka på hela filmens bästa del och det är inledningssekvensen med radioprataren Sam Kraus (Richard Libertini). Det är en underbar sekvens som gav mig höga förhoppningar om filmen, förhoppningar som glömdes bort när vi lämnade Chicago och anlände den amerikanska södern.

För det finns tyvärr desto fler svagheter än styrkor i denna film. Barnskådespelarna är för risiga, speciellt den för handlingen så viktiga lilla dottern är under all kritik. Det blev också den enda filmen den skådespelerskan har gjort.

Filmens största strukturproblem är att FBI framställs som idioter. Det förtar spänningen och reducerar filmens trovärdighet. Allt blir mer fånigt än spännande. Det är mycket intressantare att se en thriller där båda sidor är kompetenta inom sina områden. Jag kräver inte något utöver rimliga nivåer. I filmer som Seven, När lammen tystnar eller Heat får man en känsla av att poliserna har en liten aning om vad de gör i alla fall. Kan man gissa att teamet bakom filmen med regissören Costa-Gavras i spetsen hatade FBI?

Slutet på filmen är pretto och onödigt högtravande. Orealistiskt och falskt. Trist.

Eftersom jag vet hur mycket Fiffi älskar denna film hoppas jag nu innerligt att hon inte känner sig allt för förrådd av min slakt av filmen. Vi lär bli varse i kommentarsfältet nedan inom kort...

Jag ger Betrayed två förstörda liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5


måndag 23 juni 2014

Den Ultimata Årsbästalistan - 1988


Är 1988 världens bästa filmår som Fiffi säger? För att besvara den frågan och många andra livsviktiga frågor gick en drös filmspanare ihop och publicerade sina topplistor från året i fråga under två intensiva dagar i förra veckan. Ta-dam, här kommer nu sammanställningen, den Ultimata ÅrsBästaListan för filmåret anno 1988.

En del typer, vi ska inte nämna några namn här för jag känner mig lite snäll idag, tror att många filmer på ett års UÅBL betyder ett bra filmår. Njae, hur är det med det egentligen? Det kan betyda en bra lista ur filmtipssynpunkt, javisst, men det behöver inte betyda en hög nivå. Det betyder bara att många filmer hade liknande kvalité (bra eller dålig nivå förtäljer inte listan). Faktum är att 1988-listan innehåller få filmer om man jämför med tex 2009 eller 2013 som också bygger på sex eller sju bloggares favoritlistor vardera.

För 1988 hittar vi en av dessa UÅBL:s mest överlägsna vinnare. Till den har vi några andra filmer som också är med på fem eller sex av de sju listorna och vi har en ganska tydlig toppgrupp om fem filmer.

För poängberäkning och sånt kan du kolla in beskrivningen i inlägget för UÅBL - 2013.

Denna gång har följande sju ystra bloggare deltagit i munterheterna; Fiffi, Sofia, Steffo, Movies-Noir, Johan, den eftersläntrande Fredrik (gav sin lista till känna i kommentarerna hos några andra bloggare) och jag.

Totalt sett har 33 filmer nämnts och topp tio ser ut som följer...

1. Die hard (McTiernan) 54 poäng (sex listor, 3 förstaplaceringar)
2. Mississippi burning (Parker) 35 poäng (fem listor, två andraplaceringar)
3. Midnight run (Brest) 35 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
4. Rain man (Levinson) 31 poäng (sex listor, en andraplacering)
5. Le grand bleu (Besson) 30 poäng (fem listor, en förstaplacering)
6. Dirty rotten scoundrels (Oz) 19 poäng (tre listor, en andraplacering)
7. A fish called Wanda (Crichton) 16 poäng (fyra listor, en fjärdeplacering)
8. Shoot to kill (Spottiswoode) 16 poäng (tre listor, en femteplacering)
9. Dangerous liaisons (Frears) 15 poäng (fyra listor, tre sjundeplaceringar)
10. Frantic (Polanski) 12 poäng (tre listor, en femteplacering)

Klicka på länkarna för lyriska kärleksbeskrivningarna av filmerna i fråga. Jag hittade inga revyer på filmer ur listan hos Sofia eller Johan.

Listan skapad den 23:e juni 2014.

Övriga filmer som nämndes minst en gång var; Who framed Roger Rabbit? Min granne Totoro, Working girl, Dead ringers, Beetlejuice (två listor vardera), The thin blue line (en förstaplacering), Betrayed, Solförmörkelsens dagar, The accidental tourist, Willow, Another woman, Chocolat, Rambo 3, Colors, Tucker, Bloodsport, Big, Heathers, Young guns, The naked gun, Kvinnor på grnsen till nervsammanbrott, Punchline samt The beast of war.

Övriga Ultimata ÅrsBästaListor:
2013
2009
1999








söndag 22 juni 2014

Rain Man (1988)


Rain man: 'Cause I'm an excellent driver.

Rain man är ju en gammal kär klassiker som de flesta sannolikt har med bland sina favoriter från året. Vad skulle jag tycka om den nu, anno 2014? Tom Cruise och Dustin Hoffman. Då gillade jag Hoffman mest, nu för tiden lutar jag åt att Cruise är den vassare av dem.


Det är en lång film, nästan två timmar. Trots att filmen är en road movie, som jag nästan alltid älskar, är jag inte imponerad under första halvan. Tom Cruise's karaktär Charlie Babbitt är arg mest hela tiden. Jag förstår karaktären och hans reaktioner, men det dras några varv för många. Han kommer ju bli mjuk och kärleksfull mot slutet av filmen, men det är ändå lite tradigt under första timmen.

Under andra halvan får man dock maximal pay-off för filmens set-up och när Charlie och Raymond finner varandra blir det dammig i rummet! Filmens sista halvtimme är filmiskt guld, även om jag någonstans i bakhuvudet känner att det är renodlad manipulation av mina känslor.


Filmens starkaste scen är från ett badrum på ett motell då Charlie kommer på vem Raymond, Ray Man, är. Jag sitter med tårfyllda ögon. Den typen av bitterljuva scener får mig alltid på fall. Jag har inget försvar kvar.

Raymond: Never hurt the baby. Never hurt baby Charlie Babbitt.

En av filmens stora styrkor är en mycket bra filmmusik. Jag känner igen den mycket väl men jag vet inte om det är från då jag såg filmen för 25 år sedan eller om filmen har återanvänt någon känd musikslinga. Hans Zimmer står för de perfekt smäktande och lite sorgsna slingorna.


Filmens tredje största roll är Charlies filickvän Susanna spelad av Valeria Golino. Hon är sparkly och adderar en bra motvikt mot Tom Cruise's intensiva Charlie. Det är tjejen som var med i Charlie Sheens Hot shots filmer. Var tog hon vägen sen?


Susanna: How was that?
Raymond: Wet. 
(kyssscenen!)

Dustin Hoffman har den "showiga" rollen och han vann också en orscsr för sin insats. Den är bra men jag finner ofta dessa over the top roller lite tråkiga. Jag tycker Tom Cruise lyfter denna film. Han är som vanligt stabil. Här är han fortfarande ung och lovande.


Vad kan man säga om filmens beskrivning av autism då? Utan att vara en expert i ämnet kan jag ändå tänka mig att detta är något av en romantiserad bild vi får oss till lags. Lyckligtvis har filmen i alla fall ett realistisk slut. Rain man håller upp! Jag var lite tveksam efter jag sett halva filmen men den är fortfarande rejält bra. Mycket bra till och med, men inte en personlig toppenfavorit.


Jag ger Rain man fyra insikter om vad som är viktigt här i livet av fem möjliga.

Betyg: 4/5



fredag 20 juni 2014

Game Of Thrones - Season 4 (2014)


Game of thrones säsong 4 är i böckerna. Sociala medier har redan fyllts med folks reaktioner, åsikter och bedömningar. Det är mindre än en vecka sedan sista avsnittet gick men det känns redan som att jag är "sist på bollen". Men det kanske finns en och annan där ute i rymden som orkar läsa ett inlägg till om denna fantastiska serie? Här kommer i alla fall mina tankar...

Jag håller säsong 4 som bästa säsongen hittills (före S3, S1 och S2). Under våren lyckades jag ju lura in Fiffi i GoT-familjen och med henne såg jag om hela S1, delar av S2, hela S3 och S4E1-7 samtidigt som jag såg varje nytt avsnitt en gång i veckan. Man kan säga att jag varit helt inne i GoT-världen under senvåren.


Här måste jag varna för SPOILERS. Jag kommer spoila skiten ur serien så om du inte sett serien upp till och med S4 rekommenderar jag dig att genast sluta läsa och komma åter när du är en bättre människa.

SPOILERS BEWARE SPOILERS


Först några generella tankar. Vem är seriens huvudperson? Jag vet fan inte vem det är. Är det inte ett av de bästa tecknen på hur otroligt fräscht och spännande denna serie är? Vem som helst kan i princip dö. Samtidigt känns det som att vissa karaktärer inte är "färdiga" än. Det är flera karaktärer som kan vara huvudpersonen... Dany (har känts mest troligt fram till hon blev crazy), Tyrion, Jon, Brandon... Men jag börjar mer och mer tro, och hoppas, att det är Arya som egentligen är hela seriens huvudfigur. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Mina känslor för karaktärerna förändras långsamt under seriens gång. Favoriterna Arya, Tyrion och Dany är fortfarande där men Tyrion har ännu inte åter kommit upp i samma glimrande form som under S1 och Dany verkar bli mer och mer galen (inte orimligt med tanke på vilken familj hon kommer från). Arya växer både bokstavligen och bildligen för varje år som går. Lite nyare favoriter är Lord Varys, The Hound, Podrick!, Hodor Hodor, Jamie, Rienne och Littlefinger Lord Baelish. I den gruppen måste snart Sansa också adderas (otroligt nog). Oberyn? Japp, väldigt cool figur tills han blev krossad av ett berg till en rödfärgad slushie.


Ok, Steffo, punkter? Jag har faktiskt noterat favoritscenerna från varje avsnitt under säsongen. Låt oss göra en revy på dem... Häng med!


Episode 1: Avsnittets höjdpunkt var givetvis, som så ofta, Arya och The Hound och fajten på tavernan. The Hounds fajt mot fem uschliga typer var bad ass, men det är framför allt Aryas ofantligt kalla avrättning av snubben som snott hennes svärd som jag kommer ihåg. Hon återupprepar dialogen från när han dödade Aryas vän. Arya visar sig här ha potential att bli än mer bad ass än The Hound till och med.


Episode 2: The purple wedding! Hela slutet på avsnittet så klart. Ni kommer alla ihåg. Under säsong började showen köra med fler långa maffiga scener (kulminerat med Ep 9) och det gillar jag skarpt. Bra gjort Show. Risken med så många karaktärer och parallella trådar är att det blir fragmenterat men jag tycker showen har börjat hitta till en bra balans mellan längre underbara scener och att besöka alla trådar lika mycket.


Episode 3: Kommer att tänka på en annan lång scen, den när Dany med här anländer till Meereens portar. Ganska coolt även om man längtade efter lite "dragon action". I efterhand är denna scen när Dany kastar in tunnor med brutna bojor en najs set up till sista avsnittet... Mother of dragons, Breaker of chains...


Episode 4: Oathkeeper. Jamies och Briennes avsked var ju lite hjärtknipande. Kul ändå att Podrick och Brienne blev till en ny omaka duo. Vilken härligt combo!

Episode 5: Nähä, ingen notering. Var det ett så mjäkigt avsnitt att man inte kommer ihåg en enda scen?

Episode 6: Showen drog ut på efterspelet till Joffreys mord. Rättegången mot Tyrion hölls i sjätte avsnittet och sen har vi såklart avsnitt åtta. Ibland känns det som att showen retas med oss. Rättegången var ännu en fantastisk och lång scen. Första gången jag såg scenen var det olidligt spännande. Man har ju inte en aning om i vilken riktning showen ska gå. Höjdpunkten är Shae´s förräderi, den horan, Tyrions utbrott på publiken, de fega svinen, och kronan på verket Tyrions lilla leende mot Tywin efter han krävt justice by combat.


Episode 7: Mockingbird. Wow, fucking awesome. Säsongens bästa avsnitt??? Det är prat-avsnittet och jag älskade det. Så otroligt mycket bättre än låt säga ett helt avsnitt med bara ett enda slag (blink, blink). Tyrion höll hov nere i fängelsegrottan och träffade först Bronn (ingen hjälp där) och sedan en otroligt scen med nye favvisen Prince Oberyn. Bara den scenen hade gjort avsnittet till en av seriens bästa men det var inte det enda vi fick från detta mästerliga avsnitt. No sir! Vi fick scenerna när Dany dominatrixar Daario "take of your clothes", Melisandre dominatrixar den spritt språngandes Selyze och Podrick och Brienne fortsätter sin komiska dialog på resande fot. Avsnittet avslutas otroligt bra med den fett maffiga scenen från The Eyrie med Sansa, Littlefinger, crazy boy Robin och total nut Aunt Lysa. Helt plötsligt gick Sansa från en liten skit till bad ass i en enda scen. Otroligt nog fick vi inte träffa henne mer på hela säsongen. Den scenen skulle väl ändå vara de flesta avsnitts bästa? Men inte så för "Mockingbird". Avsnittets bästa var de två med Arya och The Hound och utan att man visste det då satte de upp avsnitt 10's bästa scen. Först möter duon en döende bonde som av obegriplig anledning fick sina 15 minutes of fame (det visade sig senare vara en set up inför avsnitt 10). Den slutar med att The Hound sticker kniven i hans hjärta av ren barmhärtighet, en ynnest som han själv inte erhåller senare i serien. Därefter attackeras The Hound, och Arya får tillfälle till att träna med The Needle var hjärtat på en man sitter (otrolig bra scen) och till sist har vi den underbara scenen då Arya vill bränna ihop såret i halsen på The Hound. Hur sjutton ska vi läsa sista scenen mellan Arya och The Hound från avsnitt 10? Om hon hatade honom hela tiden, hur funkar då dessa scener från sjunde avsnittet? Nej det går inte ihop,... Mer om sista scenen nedan under avsnitt 10.


Episode 8: Avsnittet då man sitter i 40 minuter och väntar på fajten mellan Oberyn och The Mountain. Vad hände mer i avsnittet? I don't know, I don't care! Fajten var awesome, men ändå lite underväldigande jämfört med de upptrissade förväntningarna. Ett tag trodde jag att Oberyn skulle vinna! Det kändes rätt på något sätt, men så gav showen oss ännu ett what the fuck-ögonblick. The Mountain exploderade Oberyns huvud med bara händerna. WTF?

Episode 9: The watchers on the wall. Vid det här laget har vi vant oss att förvänta oss ett avsnitt med "extra allt" i näst sista avsnittet. Säsong 1 var det Ned Stark och Ilyn Payne, säsong 2 var det The Blackwater Bay battle och i säsong 3 var det det inte helt okända Red Wedding. Här i säsong 4 återkom Neil Marshall till serien och regisserade ännu ett stort slag. Visst var det spännande och häftigt men långt ifrån ett favoritavsnitt. De roligaste inslagen var the scythe, när en jätte sköt en gigantisk pil genom en man som åkte på en flygtur, att en irriterande Ygritte äntligen dog och att Sam visade lite stake. Jon Snow? Jag är neutral.


Episode 10: Vilken majestätisk avslutning. Klart bästa sistaavsnittet hittills. Ett av säsongens bästa avsnitt tycker jag. Långt och innehållsrikt, till och mer mer fylligt än normalt. Danys utveckling har gått i stå kan jag tycka. När tusan ska hon få för sig att hoppa på en båt och åka över havet? Det var dock en grym scen när hon kedjade fast sina bebisar nere i katakomberna. Mother of Dragons... Breaker of chains... Haha, det är inte alltid så lätt att vara diktator. Självklart är sedan Tyrions flykt och scenen med Tywin bra, men klart bäst, tyngst och mest svårförståelig är scenen mellan Arya och The Hound. Säsongen avslutas snyggt med en avslutning (?) för denna dynamiska duo. Vad tänkte Arya när hon satt där på stenen? Hatade hon The Hound hela tiden? Varför dödade hon honom inte? Hon rånar honom istället och lämnar honom att dö en plågsam död. Jag tror att hon hade fått en fin kontakt med honom men att hon straffade honom för att han lämnar henne. Lämna mig! Hon blir hårdare och hårdare och att förlora sitt skydd och sällskap var kanske droppen som fick hennes glas att rinna över.


Shae? Hon fick vad hon förtjänade. Visst var det en bra scen, men den hade kunnat bli ännu bättre. När de brottades över kniven kunde Tyrion fått övertaget och sedan tryckt in kniven i hennes hjärta långsamt. Tänk den scenen och att de har ögonkontakt hela tiden. Tyrions tårar faller ner i hennes uppspärrade död. Rysningar. Kanske bara är jag som är morbid?


Nu återstår bara väntan på säsong 5. Arya är på ett skepp. Lord Varys och Tyrion är på ett annat. Jag hoppas lite på att de tre ska klumpa ihop sig och skapa ett nytt dream team. Jag ser otroligt mycket fram emot säsong fem. Om de spelar in femman och sexan samtidigt skulle man kanske kunna hoppas på en ivrigare release av säsongerna? Nähä, inte det? Ok, let the wait begin.

Betyg: 5/5