lördag 22 november 2014

Dear White People (2014)



Dear white people är Justin Simien's debutfilm. Simien är en ung amerikansk svart filmskapare. På ett F2F efter visningen berättade han lite om bakgrunden till filmen. Han ville göra en film om svarta karaktärer där de inte är ute på ena extremen, antingen överdrivet snälla eller offer alternativt slavar, utan bara helt normala folk. Han ville också göra film med en blandning av vita och svarta, då många filmer från Hollywood som har svarat huvudkaraktärer har svarta i alla roller ner till sista lilla statist. Det är inte riktigt realistiskt det heller nämligen..

Dear white people är en utmanande titel och samtidigt namnet på en radioshow på universitetsradion som en av filmens huvudkaraktärer har. Filmen utspelas på ett prestigefyllt universitet och drivet i filmen roterar runt problematiken med hur studenterna lottas ut till de olika studenthemmen. Filmens dramatiska crescendo nås när ett studenthem med mestadels vita studenter har ett Halloweenparty där alla ska komma utklädda som svarta... Simien har tryckt in precis allt han vill säga om livet på campus, om rasism (åt alla möjliga håll), om positiv och negativ särbehandling, om relationen mellan föräldrar och deras barn (förväntningarna!), om gay-frågan, om kärlek, besvikelser och skuld. Puh, det var till och med utmattande att skriva den meningen!


Filmen är rolig som attans i vissa delar, men tyvärr föll en del av skämten bort då jag inte förstod alla detaljer i vad som sas på grund av mycket slang och dialog i stökiga miljöer. Lustigt det där med att det ska vara så svårt att förstå vissa filmer som visas otextade. Både Whiplash och The dissapearance of Eleanor Rigby sågs också otextade med med dem hade jag ingen som helst problem. Efter visningen snackade jag och Jojje lite med regissören ute i Parks foajé och jag nämnde då att jag nog skulle se om den och då med subtitles och han skrattade och sa att det var samma kommentar han fått hemma i USA också. Det är tydligen inte bara jag som inte hängde med i all dialog.


Alla de dramatiska delarna förstod vi dock helt ok. Och det finns som sagt en hel del av den varan. Detta var en film som hade hög densitet av innehåll. Jag tycker att han skulle sparat på några av trådarna för senare filmer. Filmen hade vunnit på att varit lite enklare i sin handling så att han istället gett sig tid att utveckla karaktärerna och deras relationer mer. Vi fick till exmpel en skärva av problemet med en nedtryckande far som kräver akademiska framgångar i en två-tre scener. Det gjordes ju nästan en hel film på bara det enda ämnet i Döda poeters sällskap. Vi hade problemet med en gay svart journaliststuderande som försökte passa in. Han försökte hitta sin röst och var han var relevant. Också det kunde vara innehåll nog för en hel film.

Men som debutfilm var detta en mycket intressant film. Det fanns många bra partier, även om helheten blev lite rörig. Jag gillade speciellt två skådespelare som var nya för mig, de två huvudpersonerna; Tyler James Williams som Lionel och Tessa Thompson som Sam. Dessutom älskade jag att återse Kyle Gallner, ni vet Cassidy Casablancas från Veronica Mars.



Efter filmen hölls ett ganska långt F2F. Regissörens svar och berättelser om sin film var jätteintressanta. Den mycket nervösa tjejen som gjorde intervjun var dock helt misslyckad. Dels babblade hon på i jättelånga haranger om sig själv och hennes åsikter om filmen. Det är lite trist att Filmfestivalen inte sätter in mer erfarna intervjuare då ämnet och Simien var värd en bra intervju. En förvirrad intervjuare kan vara charmigt, men problemet denna gång var att Simien var bubbligt glad, humoristisk och allmänt uppåt (hans film hade ju mottagits bra) men tjejen fångade inte den vibben och pratade bara om rasism (samt sa the n-word i en bisats vilket till och med chockade mig) och lät allmänt allt för allvarlig i hela sin ton. Hon kom från en förening med svenska färgade skådespelare och hon ville så gärna berätta för sitt intervjuobjekt att det var lika illa i Sverige som i USA. Eller något sånt.


Vid det korta snacket efter filmen frågade jag Justin om han sett tv-serien Friday Night Lights då jag tycker att den serien på ett så bra sätt behandlar unga svarta i dagens samhälle. Han hade sett den och höll med. Det var lite kul. Han tyckte också att svarta presenterades bättre i tv-serier än i långfilm av idag rent generellt sett.

Jag gillade filmen men den kunde ha varit mycket bättre om han skalat ner ambitionerna och fokuserat på kärnan i handlingen. Som det blev nu ger jag Dear white people tre protester av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Om visningen: Både jag och Johan S var lite sena till bion så när vi kom in hade Jojje och hans bror tagit platser till oss. Tack Jojje. När jag slog mig ner bredvid Jojje såg jag dock något stort. Tjejen framför mig hade på sig en toppluva! Jag anade genast oråd. Hon kunde väl inte ha tänkt sig...? Det är väl självklart att hon kommer ta av...? Nej, det är inte en bra idé att chansa här... Jag lutade mig fram och knackade henne på axeln och frågade om hon skulle ta av sig mössan och fick svaret: Nej. Jämmer och elände. Snabba beslut krävdes. Jag hoppade helt sonika upp och bytte plats, satte mig bortanför Johan S helt enkelt. Nu blev det en ledig stol mellan mig och Johan och Jojje och hans bror men det fick bli så. Senare kom en eftersläntrande tjej in och tog denna plats, trots att jag varnade henne om dålig sikt. Hon blev också förtvivlad och hon knackade också på tjejens axel och frågade henne om hon kunde ta av sig mössan och fick svaret: Nej. LOL. Vilka jävla maniacs som går på bio ibland!


Hoppa nu gärna över och läs Jojjenitos upplevelser av filmen och visningen. Hans revy finner du här. To "hårknuta" or not to "hårknuta", that is the question...

8 kommentarer:

  1. I ett sådant fall som mösskvinnan skulle lite lätt vardagsvansinne komma väl till hands.
    1 Lita sig fram riktigt nära (kom ihåg luften är fri) snörvla dregla och ha märkliga ljud för sig.
    2 Ta luvan och vränga i väg den i biomörkret.
    Två välmenta tips till nästa gång ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då väljer jag alternativ 2! Ska pröva den nästa gång. Och bara se helt oskyldig ut när hon vänder sig om och har synpunkter... :-D

      Radera
    2. Det där med F2F-intervjuare som vill maximera sin tid i rampljuset och tar upp hela intervjutiden med att presentera sin egen tolkning av filmen är ett ständig gissel. Kanske kul för regissören att få feedback men värdelöst för publiken som är där för att lyssna på regissören.

      Radera
    3. @Carl: jag har sett flera bra intervjuer på filmfesten men också några riktiga stolpskott. tyvärr låter de ofta oerfarna intervjuare stå för intervjuandet. Som hitrest gäst skulle jag tycka det var konstigt och ibland på gränsen till oförskämt att inte ha bättre koll inom detta område. Festivalen har ambitioner men de missar på de mest konstiga ställen. Om och om igen.

      Radera
    4. Hoppsan, det var inte meningen att min kommentar skulle ligga som svar.

      I vissa lägen är det kanske gästen själv som inte riktigt bjuder till. De kan ju pladdra på rätt fritt om de tar för sig.

      Radera
  2. @Carl, helt klart att dynamiken mellan gäst och intervjuare är viktig del i detta. Ibland slår det dock slint. Såg en F2F en gång där gästen inte fick en syl i vädret eftersom tjejen bara pratade på inklusive besvarade sina egna frågor! Tror det var på Biblioteque Pascal.

    SvaraRadera
  3. Håller med om dina invändningar kring F2F:et. Istället för att väga upp problempratet med allmänt roligt prat om filmen och annat (hans inspirationskällor, kommande projekt osv.) så var det bara problemprat (från hennes sida). Simien själv, när han väl fick prata, var ju underhållande och vältalig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Simiens svar var helt klart intressanta vilket gjorde det lite trist att hon inte var mer lyhörd och spann vidare på vad han sa utan istället bara pratade på om andra saker...

      Radera