måndag 8 september 2014

American Graffiti (1973)



Första scenen i filmen ackompanjeras av en "skön" rockabillylåt. Andra scenen likaså. Och tredje. Och fjärde. Och femte. Och sjätte. Och sjunde... Va fan? Låt på låt på låt. Det slutar ju aldrig! Jag dör, stäng av de vidriga låtarna, jag står inte ut! En orimlig tanke studsar in i huvudet på mig. Kommer denna värdelösa  musikskatt spelas oavbrutet filmen igenom? Jämmer och elände! Attans att man inte "får" stänga av en film innan den tagit slut (självpåtagen regel).


Efter drygt femtio minuter (!) kommer en scen som inte totalförstörs av "skön" musik. Finally! Men fan vad trött jag är på filmen vid det här laget. Vad handlar filmen om? Richard Dreyfuss karaktär Curt velar om han ska åka till college eller ej. Koka soppa på en spik! Ligger filmens värde i den så svårfångade "känslan"? Känslan som dog i en kakafoni av femtiotalslåtar?

Filmen har fler riktigt svaga skådespelarinsatser där Ronny Howard och Charles Martin Smith tar priset som filmens mesigaste skådespelarinsatser. De enda som klarar sig skapligt är stjärnan Richard Dreyfuss och Lucas kompis Harrison Ford i en biroll som filmens antagonist.


Ska detta vara en klassiker? Bah. Skit åsså.

Vad är det folk gillar med denna film? Den har en tydlig melankolisk stämning och en klassisk switscharoo mellan Curt och Steve. Är det en BOATS? Vore typiskt då jag  normalt sett brukar bli uttråkad av dem.

Jag ger American graffiti en extremt svaga "coming of age"-film av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Idag har jag postat två inlägg med filmer från Decennier 1970-talet. I morse kom mina tankar om Sidney Lumet's Network upp.

8 kommentarer:

  1. Haha, och jag som trodde det var en annan Lucas-film du skulle såga (Star Wars). Skönt att det var denna. Länge sen jag såg den och särskilt bra tyckte jag inte den var då. Fast bottenbetyg gav jag den inte.

    Lite kul att Ron Howard är med som ung (håller med om att han är en usel skådis). Glömmer alltid bort att han INTE regisserat filmen också.

    Tror den funkar bäst för 50-tals fantaster som vill ha lite nostalgi av det hela. Kan förvisso gilla 50-tals skildringar om de görs på rätt sätt. Imorgon kommer en sådan inne hos mig (och Sofia) och den är klart mycket bättre än denna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh nej, Star Wars får du hålla utkik efter i topplistan för 70-talet för filmer sedda före "Decennier" istället. Trodde du att jag inte sett Star Wars? Encroyable!

      Det är möjligt att 50-talsfantasterna kanske kan gilla filmen mer. Men det är en svag film helt enkelt, inte bara för den enerverande musiken. Jag finner det obegripligt att den fått klassiker-stämpeln.

      Radera
  2. Undrar om du tyckt bättre om filmen med annan musik? Eller vad du tyckt om filmen om du gillat 50-talsmusik? Och var slutar universum?

    Tre frågor som aldrig kan få något svar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1+2: dålig film är alltid dålig film.

      3. Universum är en sfär utan utsida.

      :-)

      Radera
  3. Jag har fattat för att filmens popularitet kommer sig av att den lyckas skapa någon slags 50-talskänsla. Och där spelar ju musiken oftast en rätt stor roll. Samtidigt tenderar ju musik till att kunna vara en ganska slapp väg till "känsla".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt klart, det måste vara den amerikanska publikens nostalgiska känslor för 50-talet som gjorde den så populär. Risig i mina ögon oavsett.

      Radera
  4. Hrm helt ok i min bok men då när jag också en dröm om att få åka raggarbil :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, då hade du liknande skäl att gilla den som när jag älskade Convoy. Lastbilschaffis i det fallet! Men så såg jag filmen när jag var liten pöjk också...

      Radera