onsdag 24 september 2014

20,000 Days On Earth (2014)



En av mina tweets från när jag var på Malmö Filmdagar 2014... "20.000 days on Earth. Bästa musikfilmen jag sett. Bästa dokumentär jag sett. Bästa filmen jag sett på mycket länge. 5/5". På fredag har denna förunderliga dokumentär om musikern Nick Cave premiär. Jag blev helt "blown away" av filmen. Ok, bästa filmen på mycket länge var kanske en mening skriven i affekt men denna film är väldigt, väldigt, väldigt bra.


Dokumentärer kan ofta vara mycket bra om man menar intressanta, lärorika eller upprörande, men de kan sällan konkurrerar med "vanlig" film med mer än sitt faktainnehåll. För att en dokumentär verkligen ska sticka ut för mig måste den göra lite mer med filmformatet. Annars kan man ju lika gärna ta del av innehållet i dokumentären via radio eller i textform, om ni förstår vad jag menar. En dokumentär som jag direkt kommer att tänka på när man pratar om dokumentärer som gör något extra är Exit through the gift shop. Precis som med 20.000 days on Earth är det en magisk realism som lockar och pockar mig som åskådare.


Vad handlar då 20.000 days on Earth om? Filmen dokumenterar Nick Cave's 20.000-onde dag på jorden. Det betyder när han är drygt 54 år gammal. Nu får vi egentligen följa honom under en idealdag från hans liv just nu. Det blir en komposition av de saker han fyller sitt liv med. Han åker till studion, han pratar med sin terapeut, han äter lunch hos sin gamle vän Warren Ellis, han pratar om gamla minnen, han besöker ett lustigt gäng entusiaster som basar över ett fotoarkiv över hans liv. Till sist sitter han och äter pizza och kollar på tv med tvillingsönerna. Och under och emellan scenerna får vi Nicks tankar om livet, karriären, relationen till sin far och så vidare.


Filmen är mer flödande och poetiskt än de flesta dokumentärer jag sett. I en scen när Nick åker omkring i Brighton i sin bil börjar han prata om en sångerska han spelade in en känd låt med för många år sedan. Helt plötsligt sitter hon i baksätet och de har en kort dialog. Lika plötsligt är hon inte där längre. I en annan scen har Nick plötsligt sällskap av en för dagen filosoferande skådespelare. Scener som dessa passade perfekt in i filmen och de var en stor anledning till att filmen höjer sig lite över en "torr" dokumentär. Magisk realism i en dokumentär, klart man gillar't.


Som musikfilm då? Jo, jag har aldrig lyssnat specifikt på Nick Cave. Länge hade jag bara hört någon enstaka sång på radio. Jag blev lite nyfiken på hans musik när den magiska Oh children användes på ett mycket bra sätt i sjunde Harry Potter-filmen. Trots att jag alltså lyssnat mycket lite på Nick Cave blev jag otroligt påverkad av de musikaliska inslagen i denna film. Man får se några scener från studion och ett fåtal klipp från liveframträdanden, båda gamla och nya. Och för varje scen med livemusik blev jag mer och mer peppad på hans musik för att nästa bryta ihop och börja böla i sista låten. Det är en fin scen från en spelning på operan i Sydney där han spelar tillsammans med en stråkorkester och en gigantisk barnkör. Den musikscenen var majestätisk. Gåshud!


Filmen är alltså en jättebra dokumentär och överraskande stark musikfilm, men det gör väl ingen 5/5? Nej, kanske inte. Men filmen hade en tredje del som höjer den över mängden. Det är såklart Nick Cave själv, hans personlighet och hans tankar. Med en lugn röst pratar han om sina drömmar och funderingar över livet. Även här blev jag otroligt förvånad. Jag vet inte om det var pretto eller högtravande på något sätt, men jag skiter helt i vad andra tycker. I många scener och speciellt i filmens allra sista scen på stranden nedanför strandpromenaden i Brighton var det som att han pratade direkt till mig. Det var inte mitt "intellektuella jag" som lyssnade, utan han pratade rakt in i min själ. Det kändes så starkt att jag knappt kunde sitta stilla.

En film som genererar sådana känslor kan inte få något annat än fem tankar av fem möjliga.

Betyg: 5/5




Jag tror nog att några av filmspanarna blev inspirerade av mina lyriska lovord över filmen och de tog chansen att se filmen under sista dagen där i Malmö. Tyvärr tror jag att de inte såg samma film som jag såg...
Jojjenito
Fiffi









6 kommentarer:

  1. Jag tycker det är väldigt härligt att filmen klickade så mycket hos dig. Det är verkligen en ynnest att få vara med om känslostormar som dessa i en biograf och det händer ju inte sådär jätteofta, desto maffigare när det väl gör det.

    Har du lyssnat in dig på hans musik nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo då, jag har lyssnat på en del. Spotify är en bra manick. Har lyssnat mestadels på hans senare alster, men får väl bredda mig vad det lider.

      Radera
  2. Exit Through the Gift Shop, där dök den upp igen.

    "Magisk realism i en dokumentär"... precis som i Under Gottsunda faktiskt. ;)

    Superkul att du gillade den och fick en 5/5-upplevelse. För mig var det som sagt mer åt mellanmjölkshållet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp där kom den upp igen, som gubben i lådan. Han är där hela tiden oavsett om man öppnar locket eller ej...

      Radera
  3. Ja jag satt ju bredvid dig och hade i princip samma upplevelse. Vi kanske såg en annan version än alla andra? :)
    Jag tyckte just att Nick Caves formuleringskonst var det som berörde mig starkast. Så mycket som gick rakt in i hjärtat som jag skulle vilja återvända till. Tyvärr misstänker jag att det kan vara svårt att lägga vantarna på manuset, även om filmen inte direkt är en dokumentär.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du och jag Jessica. De andra kan dra något gammalt och mögligt över sig! :)

      Man kan ju alltid köpa filmen när den släpps och då kan man memorera allt han säger. Personligen hoppas jag på en blu-ray med en massa gott extramaterial...

      Radera