lördag 31 maj 2014

Night Of The Living Dead (1968)

 

Ben: Now get the hell down in the cellar. You can be the boss down there, but I'm boss up here!

Fram till för inte så länge sedan hade jag inte sett en enda zombiefilm i hela mitt liv. Min ingång till genren blev via komedier som Shaun of the dead, Zombieland, Warm bodies och The World's End. När jag dessutom fullkomligt älskade förra årets World War Z började jag tänka att jag kanske skulle ta och se några av klassikerna ur genren.


Nu när jag betar av missade filmer från sextiotalet kändes George A. Romero Night of the living dead som ett bra val. Sagt och gjort, snart startade den stämningsfulla inledningsscenen i sprakande svartvitt med den stora jänkaren som kommer gungandes längst den lilla landsvägen.

Den första scenen var lite spännande men så snart zombien dök upp var all spänning som borta från filmen. Istället var det en lätt road nyfikenhet som dominerade mitt sinne. Efter ett kort tag började jag undra om detta var en film som klassas som en skräckfilm eller det kanske var en komedi? Det var för mig lite oklart. Jag undrade också om detta var den första zombiefilmen som gjorts och efter några snabba sms till två förväntade experter ur filmspanargänget hade jag två svar.


Jojjenito svarade att White Zombie är före men att Night of the living dead kanske är den första där zombiesarna kommer till liv. Jojjenito lyfte också upp att filmen inte bara är en dramaskräckis men också innehåller en hel del samhällskritik. Jag antar han menar i form av kontemporär samhällskommentar.


Sofia menade att Night of the living dead är först om man menar i den moderna zombiebemärkelsen men hon hävdade att den fått mycket inspiration från I am legend. Hon pekar också på en blandning av skräckis och samhällskritik och då speciellt gruppdynamiken som spelas upp.


Jag ser filmen mer som ett drama än skräckis och de lustiga inslagen var kanske inte menade. Gruppen vi får följa instängda i huset över natten är intressant där givetvis det faktum att det är den svarte mannen som tar befälet och är starkast som kanske var mest uppseendeväckande när filmen kom ut i slutet av sextiotalet. Jag antar också att det faktum att mannen slår den vita hysteriska tjejen var uppseendeväckande. Bra grejjer det, man ska gå mot normer och gällande pk-pinnar.


Skräck eller actioninnehållet är inte speciellt upphetsande. Förutom det faktum att folk dör lite till höger och vänster. Däremot var slutet mycket intressant.

Skådespelarna är helt ok men långt ifrån det man skriver hem om från denna film. En del av situationerna var mycket humoristiska och man hoppas att de var planerade som det, kanske i form av satir över det som var förhärskande inom spänningsfilm vid den tiden.


Det var kul att ha sett filmen, men jag hoppas på bättre spänning från uppföljarna... Vi ska ju i sinom tid jobba vidare till sjuttiotalet.

Jag ger Night of the living dead två långsamma zombies av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir avslutar sextiotalet med en riktigt rivig western signerad Sam Peckinpah...

fredag 30 maj 2014

Djungelboken (1967)



Baloo: Var nöjd med allt som livet ger...

Den sista gemensamma filmen från sextiotalet blev Djungelboken, eller The Jungle book som den heter på engelska. Då jag ser barnfilmer där "alla talar svenska" brukar jag oftast föredra versionen av filmen som har originalspråk, speciellt om det är en engelskspråkig film. Det är oftast bättre voice talents i originalfilmerna jämför med svensk varianten. Åtminstone tror jag att det är så nu för tiden.


Men när jag började se The Jungle book funkade det inte alls. Fy fasen vilka trista röster och var tusan håller Beppe Wolgers hus ropade en liten yngre version av mig själv inne i huvudet. Inpräntat via alla dessa Kalle Ankas julaftnar kan jag bara se denna film med svenskt tal. Så jag fick helt sonika byta version och se om filmen. Jag hade hunnit se nästan halva innan jag kom på mitt ödesdigra misstag.


Just den lilla scenen när Baloo introduceras är och har alltid varit en av mina favoriter på julafton. Hur är då resten av filmen? Jag har faktiskt sett filmen men det var för länge, länge sedan. Nu visar det sig att den är tämligen svag. Filmen har mycket övrigt att önska då det gäller sammanhållen handling. Istället är den fragmentarisk med ett antal shownummer som ligger som uppradade sida vid sida. Disney-filmer från förr var kanske mindre komplexa än dagens alster, inte minst om man jämför med Pixar-filmerna, eller hur?


Efter denna titt kan jag konstatera att introduktionen av björnen Baloo är och förblir filmens höjdpunkt. Scenen från filmens första del med de marscherande elefanterna var riktigt tråkig. Likaså var scenen med apkungen inte speciellt vederkvickande även om sången är medryckande. Jag undrar jag vad pk-polisen säger om den scenen i dag. På sextiotalet var man kanske inte så känsliga för att låta svarta skådespelare göra den scenen. Tänk om de som sjöng skulle ha en torr brittisk dialekt istället. Hela scenen skulle ändra karaktär. Detta tänkte jag inte så mycket på i den svenska versionen men i originalversionen gick det inte att inte lägga märke till det.


Filmens bättre partier är de med ormen Kaa samt de med de fyra snälla gamarna. Favoritscenerna med Baloo är inte bara bättre med Beppe Wolgers som röstartist, den svenska versionen av Baloo-sången, "Var nöjd med allt som livet ger", är också överlägsen den amerikanska originalsången där de mest brölar ut "bare necessities" om och om igen. Den tämligen svaga lustifikation i texten inte räddar sången. Den svenska versionen är både fyndigare och bättre.


Det var kul att se hela filmen och inte bara den välkända scenen, men som tecknad barnfilm är den i stort ganska trist. Jag ger Djungelboken två Beppe Wolgers av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu är frågan om Movies-Noir och Jojjenito är nöjda med vad livet ger? Imorgon kommer Fiffi också marschera in i djungeln, kompani höger om, tuut!

torsdag 29 maj 2014

Breakfast At Tiffany's (1961)



Holly Golightly: I'm like cat here, a no-name slob. We belong to nobody, and nobody belongs to us. We don't even belong to each other.

Ännu en omtittningsfilm från sextiotalet. Jag har återbesökt den ljuvliga Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany's. Jag har för mig att jag gillade denna film en hel del då jag såg den för länge sedan. Sedan dess har jag hört mer om filmen och själv tänkt att jag skulle vilja se om den för att se om den är som jag kom ihåg den. Sagt och gjort.

Ja, men den är ju vad den är. Lite så är det. Audrey Hepburn spelar Holly Golightly (hysteriskt namn), en tös som festar sig genom natten på Manhattan. Hon avverkar middagskavaljeer i samma takt som en annan byter underkläder. Hon dejtar rats eller super-rats men inget är på allvar, allt är flyktigt och till synes sorglöst. Men det intressanta med filmen är att detta är långt från en romantisk komedi, trots att det är en romantisk film och att det är en komedi. Holly bär på ett stort mörker och egentligen är detta en ganska sorglig historia. Det är en tragedi om en desperat och måhända trasig flicka som spelar den enda roll hon tror sig kunna spela.


Filmen bygger på en roman av Truman Capote och detta är ett fall där jag tror att boken antagligen är bättre än filmen. Mörkret under ytan behandlas antagligen mycket bättre i bokform.

Om man inte är observant kan denna film bara ses som en komedi. Jag såg den antagligen som sådan senast jag såg den. Partyscenen från Hollys lägenhet är den enda scenen jag kom ihåg sedan förra titten. Hennes lägenhet är fylld av partyglada människor och den har en skön sextiotalsvajb. Kvinnan med sin armbandsklocka runt ankeln är kul. Det är en härlig partyscen som kommer tidigt i filmen före man som åskådare börjat fånga vibbarna från Holly.


George Peppards Paul Varjak är perfekt castad. Paul är en trygg, stabil och framför allt tråkig man. Som perfekt för den oroligt sökande och instabile Holly. Först tyckte jag att han var tråkig och därmed inte så intressant men allt eftersom filmen flöt på började jag inse att han var mycket noggrant designad. Filmens inslag av klassisk romantisk komedi kommer i dagen då vi våndas över huruvida de tu ska få varandra.


Ett plus: Scenen när Holly och Paul spenderar en dag på Manhattan och gör saker de aldrig gjort förut är suverän, speciellt delen när de besöker Tiffany's.

Ett minus: Mickey Rooneys överdrivna japan är usel och helt meningslös för filmen. En slags slap stick-humor som inte alls passar in i filmens ton. Mycket konstig ingrediens.


Som summering kan jag konstatera att vi egentligen får all nödvändig info om vem Holly är från scenen i slutet av filmen då hon kastar ut katten i regnet. I ren panik över prospektet att stilla sig och "tvingas" sluta fly gör hon sig av med katten! Encroyable! Stackars katten Cat. Inte solid, Holly!


Jag tycker Audrey Hepburn gör denna komplexa karaktär bra. Det tog ett tag innan jag fångade svärtan under ytan men väl där blev jag fast. Hennes karaktär är söndrig och det skaver på ett intressant sätt. Det känns som att filmen ändå inte vågar gå hela vägen, den är lite avrundad och försiktig helt enkelt. Det är därför jag misstänker att boken är intressantare.

Breakfast at Tiffany's är mer än vad man först kan tro och jag ger den tre super-rats av fem möjliga.

Betyg: 3/5

onsdag 28 maj 2014

Marvel's Agents Of S.H.I.E.L.D. - Season 1 (2013-2014)


Epic fail. Med de orden avslutade jag säsong 1 av denna serie. Jag messade min gode vän och tillika Joss Whedon-fan Paddy i Göteborg. En måndagskväll då jag trodde att jag skulle få se Game of Thrones avsnitt 8 blev helt i uppror eftersom det var en veckas avbrott av GoT på grund av Memorial Day i USA. Istället valde jag att se de sista två avsnitten av Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.

Vi har ju för länge sedan insett att denna serie är kass, men att den var så här dålig var över min fattningsförmåga till och med. Serien fick en liten vitamininjektion när den runt omkring avsnitt 16-17 hade en tie-in med den nya Marvel-filmen Captain America: The Winter soldier. Men så snart nyhetens behag lagt sig föll tv-serien tillbaka i dålighetness.

Har Joss tappat det? Man kan ju undra för det fanns anledning till att ha förhoppningar över denna serie. Joss har gjort suveräna tv-serier förr, The Avengers där Joss och Marvel samarbetade var en av 2012 års bästa filmer och Marvel har gigantiska resurser och de har triumfkortet att kunna koppla ihop sin serie med biofilmerna. Det gick nästan inte att misslyckas...

Men det gjorde man. Seriens allra största svaghet är att ALLA karaktärer är svaga eller extremt dåliga. Castingen är också under all kritik. Hela serien är som en patetisk rip-off på Whedon's gamla serie Firefly. Ett större gäng med starka "karaktärer" åker omkring i världen i ett stort flygplan/skepp och utför jobb, lever genom den ena äventyrliga utmaningen efter den andra. Joss har till och med låtit bygga ett flygplan som ser ut som "Serenity", skeppet i Firefly. De har båda en stor ramp som fälls ner i aktre delen. Det finns scener i serien som är identiska som i Firefly. Är det en kärleksfull vinkning till Firefly eller bara slappt manusförfattande?

Man kan till och med mappa karaktärerna i serien mot de oändligt mycket mer djupa, intressanta och bra spelade karaktärerna i Firefly:
Coulson är en Mal, fadersfigur och ledaren men utan styrkan och humorn
May är en Zoe, krigisk och stark men utan Zoe's coolness
Ward är en Jayne, duktig på krig men utan Jaynes humor, glimten i ögat och djup
Skye är en River, farlig (?) och mystisk men utan svärtan och galenskapen
Simmonds är som en Kaylee, hjärtat i gänget men utan Kaylee's ärlighet och awesomeness
Fitz? Är han som en blandning av Simon och Wash kanske?

Nu ska vi kanske inte skylla allt på Joss eftersom han är i högsta grad upptagen med den andra Avengers-filmen. Jag misstänker att han inte har haft tid att delta så mycket i arbetet med tv-serien som man kunde önskat.

De sämsta karaktärerna i gänget är Skye (gillade aldrig henne), May (otroligt tråkig karaktär), Ward (fullständigt menlös) och Mike (J August Richards gästskådis från Angel). Inte ens Bill Paxton (Pvt Hudson i Aliens) kunde piffa upp anrättningen. Coulson och FitzSimmonds var jag mer neutral inför. De gjorde inga underverk men var i alla fall inte uppenbart "offensive". Det var lite mysigt när gästskådisar från the Whedon-verse (tex Amy Acker) eller Marvels värld (tex Cobie Smulders som Maria Hill) besökte serien för enstaka avsnitt.

Tyvärr, detta var inget att ha. Skippa denna serie om du kan.

Betyg: 2/5

måndag 26 maj 2014

Den ultimata årsbästalistan - 2009



Listmanian fortsätter och nu har jag samlat in sju topplistor över filmåret 2009. Det är rekord i antal listor än så länge! För regler och bakgrund kan du läsa den ultimata årsbästalistan för 2013.

2009 var ett starkt filmår vågar jag påstå. Hela 47 filmer har nämnts på någon av de sju topp 10-listorna. Vår ultimata lista är för en gång skull inte uteslutande engelsktalande, både franska och tyska hörs och inte bara i listettan. De övriga pratas det engelska i, eller åtminstone någon variant av det språket. Vi har sci-fi, bitterljuv romantisk komedi, ett deprimerande domedagsepos, tvenne brittiska genrefilmer; en diskbänks och en med torr politikerhumor. Där är en amerikansk independent (najs!) och en historieslakt av allas vår egen Quentin Tarantino. Och sist men inte minst har vi Sandy i gott och oscarsvinnande slag.

Listmakarna, The listmaniac basterds, äro; Fiffis Filmtajm, The nerd bird-Cecilia, Filmitch-Johan, Flmr-Steffo, Movies-Noir-Christian, Jojjenito och undertecknad.

Av de 47 filmerna var det hela 17 filmer som dök upp på minst två listor. I toppen var det två filmer som utmärkte sig lite över de övriga och vi har en solklar etta.

Plats 1 ger 10 poäng, plats 2 nio poäng osv. Högst antal poäng gäller. Om en film får lika många poäng gäller följande tie-breakers: a) antal listor filmen är med på (desto fler desto bättre), b) antal förstaplaceringar sen andraplaceringar osv (desto fler desto bättre).

Baserad på 7 listor.

Plats 1: Inglourious basterds (Tarantino) 39 poäng (5 listor, två förstaplaceringar)
Plats 2: (500) days of Summer (Webb) 30 poäng (3 listor, 3 förstaplaceringar)
Plats 3: Moon (Jones) 20 poäng (3 listor, en andraplacering)
Plats 4: In the loop (Iannucci) 17 poäng (2 listor, en förstaplacering)
Plats 5: The blind side (Hancock) 16 poäng (2 listor, 2 tredjeplaceringar)
Plats 6: Fish tank (Arnold) 15 poäng (3 listor, en tredjeplacering)
Plats 7: The road (Hillcoat) 15 poäng (2 listor, en andraplacering)
Plats 8: Un prophête (Audiard) 14 poäng (2 listor, en andraplacering)
Plats 9: Det vita bandet (Haneke) 14 poäng (2 listor, två fjärdeplaceringar)
Plats 10: City Island (De Felitta) 13 poäng (2 listor, en förstaplacering)

Klicka på länkarna för lite filmkärlek författade av olika skribenter! Det verkar inte gå att söka efter revyer på Cecilias blogg...

Listan skapad den 25:e maj 2014.

Övriga sju filmer som återfanns på två listor var; District 9, Where the wild things are, Antichrist, Avatar, Up in the air och Zombieland.
Följande filmer nämndes en gång var; Precious, Agora, Flickan, I love you man, Mary & Max,
Harry Potter and the half-blood prince, The orphan, Polytechnique, Drag me to hell,
The last house on the left, Whip it, Whatever works, The hangover, A single man, Mammut, Adventureland, An education, Sin nombre, A serious man, LAnd of the lost, The damned united, Dogtooth, Enter the void, Crazy heart, La nana, Hemligheten i deras ögon, Case 39,
The human centepide, Män som hatar kvinnor, Harry Brown, State of play

söndag 25 maj 2014

Jules et Jim (1962)



Bisarr film! Jag hade ganska låga förväntningar på Jules et Jim då man hör att den nya franska vågen kan vara nog så utmanande för våra kontemporära hjärnor, men det var en film jag ville se då jag hört om den i flera sammanhang. Jag trodde att det skulle vara ett romantiskt drama om två män och en kvinna och så långt var det väl rätt. Men ack, jag hade en helt felaktig bild av vad jag skulle få se. Filmen bygger på en semiautubiografisk roman av Henri-Pierre Roché och filmad av franska nya vågen-legendaren Francois Truffaut. Filmen andas dock tillräckligt mycket fiction för att inte helt falla i BOATS-fällan.


Filmen utspelas under ca 25 år från åren före första världskriget till året före det andra världskriget drar igång. Jules är en österrikare som bli kompis med Jim, fransmannen. De lever som bohemer i Paris i ett ungdomligt lättsamt liv där diskussioner om poesi och litteratur ter sig vara det viktigaste i livet. De båda söker efter kvinnan med stort K utan att finna henne tills Catherine dyker upp. Därefter utspelas ett långt triangeldrama. Jules gifter sig med Catherine men de glömmer inte gemenskapen de tre hade. Varken ett världskrig eller en kvinna kan komma emellan Jules och Jim. Deras vänskap överlever allt. Nästan.

Klassisk scen
Detta är en mycket fascinerande film. Den blandar och ger rent poetiskt och filmtekniskt. Handburen kamera, stillbilder, frame freeze, journalfilm och en massa annat. Jag såg att Jules et Jim jämfördes med Citizen Kane i detta avseende och jag ser de likheterna jag med.

Precis före Catherine hoppar i Seine
Men allra mest är historien pockande och fantasieggande. Karaktärernas triangeldrama spelas ut tvärt om vad man förväntar sig. De två männen hugger inte varandra i ryggen över kvinnan, det utvecklas snarare organiskt där Catherine först är med en av dem och sedan glider över till den andre och sen tillbaka till den förste och så vidare. Det är som en önskebild sprungen ur frihetstankarna och flummet från flower power-eran. Ingen verkar bli skadad av cirkusen heller. Catherine är öppen med att hon inte är så mycket för monogami och de båda männer vill hellre ha henne i sitt liv än inte, och står då ut med en hel del (så att säga). Catherine har flera andra älskare på sidan också för den delen. Catherines motto i filmen...
Catherine: At least one party in a couple should be faithful. The other party.


Man kan  föreställa sig hur man själv skulle reagera i en situation som vännerna befinner sig i. Det skulle vara mycket besynnerligt och inte acceptabelt alls. Jag har svårt att se denna relation som bra. Jag tror att det är en idealiserad bild av en ouppnåelig nivå av vänskap. På en kulturresa upptäcker Jules och Jim tillsamms en fantastisk vacker staty av ett kvinnoansikte. När de senare träffar Catherine för första gånger ser de att hon är otroligt lik den gamla statyn. Jag får en känsla av att Catherine vid sidan av en person också står för något, en bild av ett gudomligt väsen nästan. De två männen beter sig inte riktigt normalt i hennes närhet i alla fall. Är hon en gudinna? En lättjefull och ond gudinna?


Filmen har en berättarröst som med en torr röst och ofta med en underfundig humor leder oss åskådare vidare i handlingen. När det står klart att Catherine ska gifta sig med Jim och Jules drogs sig undan säger rösten:
The rest of the hive sensed confusedly that Jim had lost favor with its queen. It was natural he should leave.


Catherine är egensinnig, ganska vacker, charmig, stark, spirituell och en massa andra bra saker. Hon är på pappret en kvinna som jag tror många män skulle vilja ha, men som lika många män skulle bli galna av att leva med. Hennes karaktär är så komplex då hon också är nyckfull, otålig, otrogen och egoistisk. Hon liknas mellan raderna som en Drottning som lever sitt liv till det fullaste, ointresserad av alla offer hon skördar längs vägen.

Jules och Jim försöker enträget återuppliva ungdomens frihet och öppenhet efter att de blivit separerade av ett världskrig, ett giftermål och tillhörande barn. Jag önskar att de hade kunnat få lyckas bättre.


Avslutar med ett citat från filmens regissör!
Truffaut: "I begin a film believing it will be amusing -- and along the way I notice that only sadness can save it."

Denna film är nära den upphöjda femman. Jag ger Jules et Jim fyra "female viles" av fem möjliga.

Betyg: 4/5
 
Roger Ebert har skrivit om filmen, se här.

Idag tar sig Movies-Noir in under huden på Paul Newman.

Första mötet

lördag 24 maj 2014

Le Samouraï (1967)



Vad har filmerna Leon, The killer och Ghost dog: the way of the samurai gemensamt? De är alla filmer som handlar om ensamvargar inom yrket "lönnmördare". De har alla också mycket att tacka den franska filmen Le samouraï. Alain Delon spelar lönnmördaren Jef Costello i Jean-Pierre Melville's klassiska film.

Filmens handling är kanske inte det viktigaste. Mord, polisutredningar, vittnen som har sett Jef eller inte, alibin och uppdragsgivare som försöker tysta Jef för att sopa igen spåren.

Filmens behållning är stämningen och Alain Delons coole och tystlåtne huvudperson. Han har sin burfågel och sin sunkiga lägenhet. Men också sin överrock, sin perfekt vinklade hatt och sina cigaretter.


Det var nu snart två veckor sedan jag såg filmen och jag kommer nästan inte ihåg något från den. Det mest klara minnet jag har från filmen är att den var otroligt snygg. Fotot miljöerna, interiörerna. Och att den var långsam. Hur slutade det egentligen? Costello jagade efter sin uppdragsgivare men när han ska utföra sitt nästa uppdrag stöter han på problem... Av oklar anledning tar han de beslut han tar i slutet och "varför" är en fråga som dröjer sig kvar i huvudet när sluttexterna börjar rulla.


Jag kommer ihåg att jag blev rejält indragen i stämningen i filmen. Den var inte tråkig men det är mycket ovanligt för mig att glömma en film så fort. Jag skulle helt klart skrivit denna text redan samma kväll jag såg filmen istället för att låta filmen sjunka in. Nu är jag tom på idéer och inget kommer till mig. Det sipprar inte ens.

Tja, cool film, men var det allt? Filosofisk kanske? Det känns som att denna film kanske är bättre, men ikväll kan jag inte ge Le samouraï annat än tre tystlåtna mördare av fem.

Betyg: 3/5 

Movies-Noir är i den varma natten tillsammans med Sidney Poitier.