lördag 20 juli 2013

World War Z (2013)


[We meet in a dark room, a room without windows. One wall and the roof is dark gray, bordering to black, the other walls are dark red. Book shelves from floor to ceiling filled with movies. This is a movie room. Mr. Hank, a veteran in his prime, looks tired, the holidays are near, but he wants to tell his story.]


It was a real surprise. I had low expectations after all the talk in the media about messing around with the script and problems during the shoot. It's easy to think of Waterworld when such things come up. Also, I might not have been Brad Pitt's biggest fan, if I may say so.


What did you know about it before you saw it?


I was fairly uninitiated. Of course, I had seen the poster and snippets from the trailer, but I knew nothing about the book or the background to the film. And I certainly did not know as much about them as some others with our hobby did.


How was the experience?


It started with a very nice dinner with my good friend Jojjenito. Once inside the movie theater we found our seats and mine was gilded with a wonderful creature to the left. Nice company both to the right and to the left, I was happy to say.


How did it start?


Director Marc Foster had a disease. He liked cutting. Cut, cut, cut. Often it would result in a fragmented movie. A good example of that is the Bond movie Quantum of Solace. But in this case it worked out great. The long opening scene was impressively good. Much because of the fast cuts. We did not really see the monsters in the beginning. We did not really understand what we saw. We didn't get it. An effective technique. As we all know, a monster we can't see is more scary. As the virus is.


It started out good then, but after a while it turned bad. 


No, not really. But it seemed to go in that direction for a while in the beginning there. Gerry's daughter began to cough and have shortness of breath and I was immediately suspicious. I involuntarily thought of the illness another movie had. War of the Worlds had that disease. It was destroyed by the two children's constant screaming and obnoxious behavior. But even though everything was set for a repeat of the illness, the film took a different turn and soon we lost the wife and daughters and the film got going.


How so?


The scene in South Korea proved to be just the start of a number of succeeding magnificent scenes. Non stop action. Also, it was there in Korea that we lost the smart but clumsy guy from Harvard. At least he did manage to tell us a little snippet of wisdom about Mother Earth that helped Gerry to crack the nut in the end.


Did it all start in Korea?


No, I don't think so. Already the opening scenes from Philly were very good. I'm thinking especially of the first zombie transformation to the sound of the toy that counted to 12, the scene in the store and the claustrophobic scenes in the apartment building.


What happened after Korea?


It was then that the peak of the film came. The Jerusalem scene was one of the coolest I've seen in 2D in a long time.


2D?

    [Mr Hank jumps out of the armchair with a sparkle in his eyes.]


YES! We naturally chose 2D when we had a choice.


Why was Jerusalem cool?


The pace. The film flies forward. Gerry barely had time to land before it takes off again. After a short time with his Mossad contact all hell burst loose and then it was rock'n'roll. The scenes from the wall and the short but uneven battle for Jerusalem were superb. The scene with the helicopter crash got me even more worked up, and the last glimpses of the Israeli attack helicopters firing rockets towards Jerusalem gave me chills.


And then the movie died?


No! The airliner scene was also great. I especially liked when Gerry washed the wounds of his friend and also the hand grenade. Don't forget the hand  grenade. I was tense as a stick. The movie was exciting and engaging. She next to me huddled up in her seat purring like a cat.


But then the movie died? The classic pathetic end waited ...


Right, the pathetic ends that are so common in blockbusters. How many times have I cursed them? It seems to be more difficult to finish a movie than to get it going. But no, not this time, NOT this time! Instead, the movie went from the grand scale and bombastic action to an ending that was more like 28 days later. "Smaller scenes", characters that we actually got to know, more personality and dialogue. The last section was also played out in a closed location. The scenes were almost as claustrophobic as those in the film's beginning. It must have been one of the most brilliant things the filmmakers did, the change of focus and feeling for the scene in Cardiff.


Is there anything else on your mind?


A tiny little scene. When Gerry flew from Korea to Israel we saw a nuclear bomb being detonated down there, on the ground. They might have been flying over India. It gave me chills down my spine when I realized how people's last resort was to use the atomic bomb. A small but important detail.


Have you read the book?


No, up until a few days ago, I did not even know that the movie was based on a book. But I started reading it yesterday.


Conclusion?


4/5,  can't wait to see it again ...




[For other oral testimonies take a look in the archives: Jojjenito, Sofia, Filmitch, Jessica, Fiffi

Semester!


Inom en timme kommer dagens revy upp här på bloggen. Men sedan drar jag iväg på semester och då går min blogg ner i mörkt läge. Semester från bloggen? Japp, inga inlägg och antagligen inga eller mycket få kommentarer på min eller annans blogg. Nu ska det vilas. Men till hösten har vi en massa revyer från Sommarklubben 2013, nya projekt och filmspanarresan till Malmö att se fram emot. Ha de!

onsdag 17 juli 2013

The Way, Way Back (2013)



Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.
Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?
Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.


Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.


Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5

tisdag 16 juli 2013

Snabba Cash (2010)



Steffo över på Flmr kör sin Sommarklubben där han ser om gamla sköna favoritfilmer. Jag snodde redan förra sommaren de excellenta namnet, men jag har en annan definition av "klubben". Jag ser actionfilmer och komedier som jag missat och inte riktigt prioriterat tidigare. Sommaren är en bra tid för just dumma actionfilmer och banala komedier.

Första filmen i Sommarklubben 2013 är den svenska actionthrillern Snabba cash. Suck. Jag blir så trött på alla dessa dåliga svenska filmer. Det är trist att oftast inte gilla svenska filmer som alla och envar snackar om.

Nej! Vänd på tanken, Henke, se positivt på svensk film och lista några bra svenska filmer. Jag fick tänka efter en stund. Att de ska vara så få! Låt den rätte komma in är självskriven. Fucking Åmål och Änglagård har jag endast sett en gång vardera men de gillade jag skarpt. Masdjävlar hade lysande igenkänningshumor. Fanny och Alexander var svinäcklig men den är väl fantastisk. En till... Jag gillade En gång i Phuket. Det finns säker fler som jag glömmer just nu. Jag såg en intressant film från 60-talet med Grynet Molvig i huvudrollen som heter Bamse. Den var bra.

Snabba cash var det nu. Jag har inte läst boken, men jag har följt snacket om den så jag vet ungefär vad den går ut på. Filmen skulle vara stabil och jag kände för ett tag sedan att jag borde ge den en chans. Varför tänkte jag så? Jag tycker inte att man ska ge svenska filmer ett högre betyg bara för att de är svenska, utan man ska jämföra dem med alla andra filmer. Och om jag jämför Snabba cash med en liknande amerikansk eller varför inte övrig nordisk film så står den sig inte speciellt bra. Se tex den isländska filmen Black's game vars handling har många likheter med Snabba cash men den isländska filmen är ack så mycket bättre.

Dialogen i Snabba cash är som vanligt för svensk film krystad på sina ställen. Det känns inte som att karaktärerna är riktiga. Det känns istället som att skådespelarna spelar teater. Tyvärr behövs inte många sådana scener för att en film ska bli fördärvad, illusionen rämnar och jag som betraktare börjar fundera på filminspelningen istället för historien som berättas. Jag hoppas att Joel Kinnaman får framgång i sin internationella karriär men här var han inte bra. När han bara såg eländig ut och höll tyst, i de actioninriktade partierna var han väl ok. Men där det skavde på riktigt var i de dramatiska scenerna med hans flickvän. Jag köpte inte hans karaktär för fem öre.

Låt mig göra en liten utstickare. Under en lunch jag hade med en klarsynt kollega häromveckan kom samtalet in på ämnet svensk film. Han hade en mycket intressant teori om vår svenska filmindustri som kanske kan förklara varför dialogen ofta känns så teatralisk. Kan det vara så att teater anses "finare" än film i Sverige, och att filmmakarkollektivet här hemma medvetet eller omedvetet försöker efterlikna den "finare" teatern i sina filmer? Detta synsätt har med all säkerhet en stor grund i en man som hette Ingmar Bergman. Sverige är ett litet filmland och det behövs inte mycket för att den lilla klick människor som arbetar med film blir en grupp där vissa "regler" uppstår. Det händer ju nästan överallt då folk arbetar nära varandra. Gruppens medlemmar börjar påverka varandra och det skapas en kollegial identitet. Dessutom kan man nog räkna antalet filmkonsulenter på SFI på en hand så det är klart att risken för likriktning alltid är stor i en sådan situation.

Åter till Snabba cash. Filmmakaren misslyckas tyvärr också att måla karaktärer som kröp in under huden på mig. Jag kände inte sympati för någon i hela filmen. Jag satt hela filmen igenom och sket fullständigt i hur det skulle gå för dem. Det var ett antal idioter som gjorde mer eller mindre idiotiska beslut. Nu tänker jag på huvudfigurerna, de brottsliga typerna. Personer i deras omgivning, flickvän, syster och barn kände jag givetvis sympati för. Men att visa elände och trycka på emotionella knappar betyder inte att filmen, historien eller karaktärsmålningen är bra gjorda. Filmen var inte spännande, någonsin, och den blandade scener som jag behövde skämskudden för att ta mig igenom med typisk svensk socialrealism. Det är nästan som att svenska regissörer tror att man måste göra unkna och "skitiga" filmer för att det ska vara fint nog i kanten. Urk!

Detta var inget för mig, jag var rejält uttråkad och inte det minsta engagerad av filmen. Det får bli "binära Henke" idag, eller vad det nu är Jojjenito brukar säga...

Jag ger Snabba cash en gratislunch av fem möjliga.

Betyg: 1/5

lördag 13 juli 2013

Spring Breakers (2012)



They act like they have demon blood. They're evil.

Ibland stöter man på filmer som omkullkastar alla förväntningar och förutfattade meningar. Filmer som är underliga, svårförståeliga, lockande, pockande, oroväckande, besvärliga, ja till och med irriterande, men som framför allt är omåttligt intressanta. Filmer som ger en något att tänka på, som är lite svårtuggade men desto mer givande när man väl tagit sig an dem och penetrerat deras yttre skal.

Denna revy läses bäst med följande låt som musikalisk bakgrund, Scary Monsters and Nice Sprites.

Spring breakers är filmen som är allt annat än vad jag förväntade mig när jag satt mig ner för att se den. Jag har nu sett den två gånger och jag funderar fortfarande på vad den är för något. Den är i alla fall inte en komedi. Och den är inte en "partyfilm" som glorifierar knarket och festande. Men den är lustigt nog inte heller en "varningsfilm" om hur farligt det är med knarket och festande. Före jag såg filmen lyssnade jag på en podcast där de pratade om Spring breakers i samma mening som partykomedin Project X. Jag finner den kopplingen mycket besynnerlig. Det var dock inte den enda missledande informationen jag hade om filmen. Det känns som att marknadsföringen för den varit knasig. På sf.se står det till exempel att det är en "Drama, komedi". Drama, javisst, komedi, nej. Men om filmen nu inte är en komedi och partyfilm, vad är den då?

De filmer jag påmindes om när jag såg den var Winding Refn's Only god forgives, Kevin Smith's Red State,  Lucile Hadzihalilovic's Innocence, Pacino's Scarface och Richard Kelly's Donnie Darko.


Jag ser Spring breakers som ett nutidsdrama, mörk tragedi och fantasi. Inte en "fantasi" som i killars våta sexdrömmar, utan de fyra tjejernas livstörstande fantasi. Eller mer specifikt en av tjejernas fantasi, närmare bestämt Faith's. Det är som att vi får se två filmer lagda ovanpå varandra, dels den bistra verkligheten med supande, svineri och testosteronstinna killar som kladdar och glor på de halvnakna och oskyddade tjejerna, dels en drömlik fantasi om att finna sig själv, se världen, möta intressanta människor och växa som personer. Faith's önskedröm är den om friheten i spring break, och bilden av sig själv på spring break.

Repeated line: Spring break. Spring break forever, bitches.


Spoilers!

Filmen är väl värd att begrunda och nedan kommer jag spekulera lite mer om saker som kan vara spoilers för er som inte sett filmen än. Om du inte vill veta något mer om filmen bör du sluta läsa nu, gå ut och se filmen själv, och komma tillbaka och läsa vidare senare.



Candy: You can't be scared. Just pretend like it's a fucking video game.

Vad är den då? Spring breakers... Jag kan bara ge er min än så länge vaga känsla om filmen. Men jag ser den som en fantasi i första hand för detta är nästan en mytisk berättelse. Filmen är otroligt vacker på gränsen till lyrisk i sitt bildspråk och klippning. Scener och dialog förekommer och återkommer filmen igenom. Handlingen tuffar på i kronologisk ordning, men vissa fraser från dialogen klipps in om och om igen. Vissa scener ges om igen ur nya perspektiv. Detta stilistiska grepp adderar till den mystiska känslan filmen har. Vad är det filmmakaren Harmony Korine vill säga oss? Och varför väljer han de sötaste och yngsta Disneyprinsessorna han kan för att spela dessa tjejer? Vad är budskapet?


Filmen är vacker och samtidigt är den konstant hotfull och olycksbådande på grund av en suggestiv ljudmatta av pistoler som "cockas" och avlossas mellan var och varannan scen. Ljud och musik ger oss en föraning om att mycket otrevliga saker kommer ske med tjejerna. Men inget av de saker vi förväntar oss sker i filmen. Detta är ytterligare en anledning till att jag tror att det vi får se är inifrån en fantasibubbla. Tjejerna är i fantasin eller önskedrömmen, men miljön och allt runt omkring tjejerna är som den verkliga världen är.


I en scen med Cotty (Rachel Korine) tror man att hon kommer bli våldtagen, men det händer inte som det verkar. Filmen överraskar med att inte utsätta våra fyra hjältinnor för någon av alla de uppenbara faror de utsätter sig för. Faith (Selena Gomez), som inte har en gnutta demon blood i sig, känner sig extremt pressad i en scen och hon vill åka hem. I en mycket intensiv och fantastisk bra scen med Alien (James Franco) är Faith uppenbarligen trängd. Även om Alien inte är renodlat hotfull är männen omkring henne i övrigt mycket nasty, de tittar på henne med rovdjursliknande blickar. Men Faith släpper sin dröm och hoppar ensam på bussen och åker hem. Trots att hon nog var den i gruppen som bar på den starkaste längtan att fly från sin vardag. Hon var den svaga i gruppen, men hon tvingades gå tillbaka till sin kristna bönegrupp. Amen på det.

Även Cotty beger sig hem till slut, när hon fått nog (skjuten i armen).


Kvar är Brit (Ashley Benson) och Candy (Vanessa Hudgens). Tjejerna med demon blood. I inledningen kunde jag knappt se skillnad på den. Båda är blondiner och har liknande utseende. Men de är framför allt samma person i mina ögon. De är nästan oskiljaktiga. De till och med pratar med Alien (James Franco) som om de vore en enhet.

Brit/Candy: We are in love with you...


Candy and Brit

Filmen är svår att förstå, och en anledning till det kan vara att i första halvan är Faith protagonisten, men i slutet flyttas fokus över på Brit/Candy. Det är som att hela filmen egentligen handlar om dessa två tjejer. De har båda en urkraft som fångats i allt för små liv. De lever sina tråkiga liv, instängda både i samhällets mall för dem som blonda bimbos och det fängelse som byggs av vardaglighetens tristess. Men deras inre demon vill ut och ut kommer den.

I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all!
Jag vet inte om filmens budskap är något om girl-power eller ej, det finns säkert de som kan se den så, men jag tror att den i alla fall beskriver en generations frustration över känslan av instängdhet och meningslösheten i allt. Faith, den oskuldsfulla, beskriver för sin mormor om resan till spring break men det hon beskriver är inte alls det vi ser. Men ljuger hon verkligen, eller var hennes längtan bort så stark att resan faktiskt betydde allt det?

Britney Spears möter Pussy Riot
Alla tjejerna uttrycker en önskan att bli bättre. Jag tror inte att de menar bättre jämfört med sina tidigare jag, och efter samhällets måttstock, utan att de vill bli sina riktiga jag, de de egentligen är. Brit och Candy vill inte gå tillbaka till sina gamla liv och spela de roller de blivit tilldelade. De väljer att inte bli de offer som de blivit om de åkt på spring break utan att vara tjejer med demon blood. Var det så att det var de som skyddade Faith så att hon inte blev det offer hon så lätt kunnat bli?


Men hur är det med de sexistiska inslagen i filmen? Svår fråga. Hela filmen igenom går de fyra tjejerna omkring i bikinis, vilket i de flesta scener känns naturligt (de är på stranden, vid poolen etc). Den scen deras klädsel känns mest konstig i är då de blir arresterade och ställs inför en domare. Det verkar orimligt att de inte skulle få andra kläder i den situationen. Är detta ett sexistiskt filmskapande där hela syftet med filmen är att få fota unga brudar toppless, som om den vore en Girls Gone Wild video? Eller är det bara slarvigt filmskapande, skulle scenen i rättssalen egentligen varit mer påklädd? Eller till sist, ville regissören Korine förstärka krocken mellan drömbilden om spring break med den bistra verkligheten?


Men om nakna bröst per definition betyder att en film är sexistisk måste filmen fällas. Det förekommer ju många halvnakna tjejer i filmen, och partykillarna i filmen behandlar tjejerna på ett sexistiskt sätt. Men å andra sidan behöver det ju inte betyda att filmen skulle vara sexistisk. Det vore som att anklaga Steven Spielberg's Schindler's List för att vara en fascistisk film. Jag finner istället att flera av de halvnakna tjejerna i filmen är framställda på ett ganska motbjudande sätt vilket talar emot att den bara är simpelt sexistisk. Till exempel tjejen i den första scenen som dansar toppless med öl eller slem i mungipan är inte det minsta sexig. Jag känner mig allt som oftast mer avtänd än motsatsen av partyscenerna i denna film. Scenen mellan Brit och Candy och Alien i poolen var något helt annat. Den kändes intim, om än drömlik, och då får vi heller inte se nakna bröst. För att inte tala om scenen mellan dem tre i Aliens säng där två halvautomatiska pistoler med ljuddämpare har en betydande roll. Den scenen var oroväckande het!

DTF
De viktigaste scenerna i filmen tror jag är scenen där de rånar restaurangen, Faith, Brit och Candy i poolen när Faith vill trycka på pausknappen och frysa livet, scenen mellan Brit/Candy och Alien i hans säng, alla scenerna när tjejerna ringde hem till sina mödrar/mormor samt den drömlika avslutningsscenen. Filmens bästa scen är kanske den när tjejerna sjunger Baby, one more time utanför kiosken.

Jag är fortfarande eggad av mystiken runt denna film. Jag fann mig själv sitta och fundera på en uppföljare till Spring breakers där vi får följa Brit och Candy och se vad de hittar på i livet efter Alien. De har nu Alien's bil, pengar och vapen. Och de har sitt demon blood.


James Franco, javisst, lysande insats. Aldrig sett honom bättre. Men detta är ändå tjejernas film, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Selena Gomez och Rachel Korine. Modiga alla fyra. Alien kallade dem för mermaids. Mycket passande, de lockade ner Alien i havet och han dog.

Brit/Candy: You're scared aren't you? Scaredy pants!


Spring breakers är poetisk och melankolisk. Den är brustna drömmarna som drunknar i spyor och sperma från gårdagsnattens party. Filmen kommer bli en av årets filmer och den kommer leva vidare långt efter sin samtid.

Jag ger Spring breakers fem sirener av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Jojjenito, Fiffis FilmtajmExcept Fear och Filmitch har också sett filmen. Killarna i Har du inte sett den? har poddat om filmen.






fredag 12 juli 2013

Depeche Mode - Globen, Stockholm (2013)



 Depeche Mode, Globen, Stockholm, torsdagen den 27:e juni 2013


Karma finns! Jag har sett Depeche Mode live för första gången för att karma finns. Hur hänger detta ihop utropar du nu kanske? Jo, tidigare i våras när jag skulle gå och se Alex Schulmans föreställning Älska mig lyckades jag köpa en biljett till en föreställning som jag inte kunde gå på. Jag fick köpa en ny biljett till ett annat datum, och sedan visade det sig att man inte kunde lämna tillbaka köpta biljetter och återfå pengarna. Så det blev så att jag gav bort den ena biljetten till Fiffi då jag visste att hon velat se Schulman men inte fått tag på någon biljett.

Senare samma vår överraskades jag av Fiffi som vänligt nog erbjöd mig en DM-biljett. Mycket älskvärt! Hon hade fått köpa biljetter till Depeche som innehavare av ett antal plåtar till den nedlagda Peace and Love-festivalen och på grund av kalenderkrockar i det musikaliska utbudet i Stockholm hade hon fått en biljett över. Och den fick jag. Tack Fiffi för biljetten!

Detta var den första konsert jag sett med de engelska syntharna och jag hade tämligen höga förväntningar. De skulle ju vara ösiga som live-band. Som förberedelse lyssnade jag igenom deras gamla skivor ordentligt och skapade på samma gång min egen Best of Depeche Mode. Den spellistan har jag förövrigt publicerat i ett tidigare inlägg här på bloggen, se här.


Vi hade schyssta platser på understa delen av ena långsidan. Inledningen var mycket bra, se set list nedan. Efter de inledande sex låtarna kunde jag konstatera att alla sex fanns med på min Best of. Vilken lycka! Konserten hade nu börjat komma upp i intensitet. Men sedan hände något mycket konstigt. Istället för att elda på publiken med flera ösiga låtar började de dra de ner tempot och snart kom där två extremt sega ballader framförda av andresångaren Martin Gore. De prioriterade uppenbarligen låtar som de själva kände speciellt för, över en bra show för publiken. Detta är ett känt fenomen från band som spelat live länge, och även om det är förståeligt är det givetvis lite trist för oss i publiken. Hela tre gånger under konserten drog de ner tempot med långsamma låtar eller "okända" lite nyare låtar. Det var ett långt parti i mitten av konserten där knappt en enda av låtarna finns med på min best of, inklusive de två första låtarna i extranumret. På gränsen till obegripligt.


Scenshowen som sådan var dock mycket bra. Dave Gahan har energi som en annan Mick Jagger och han äger scenen och därmed publiken totalt när han väl vänder den sidan till. Höjdpunkterna var annars den schyssta ljus- och bildshowen. Färgexplosioner blandades med bilder och filmer som visades på den gigantiska skärmen bakom bandet. Vid ett tillfälle inkorporerade de till och med Globens alla skärma, jumbotronen samt det band av skärmar som sträcker sig runt Globen mellan sektion 2 och 3, i ljusshowen.


Ljudet var helt ok för att vara i Globen. Trummorna lät dock lite konstiga. Det var ett tunt men högt trumljud. Det verkade som att trummisen tog i för allt han förmådde, men ljudet var stumt och livlöst. Trist att det nästan aldrig är riktigt bra ljud i The Glode Arena.

De bästa låtarna på konserten var de följande, klicka på länkarna så får du en aning om hur det såg ut och lät i Globen:
Welcome to my world, Black celebration, Enjoy the silence, Personal Jesus, I feel you och Never let me down again

Största jubel: när Andrew Fletcher presenterades av Gahan.

Set list:
1. Welcome to My World
2. Angel
3. Walking in My Shoes
4. Precious
5. Black Celebration
6. Policy of Truth
7. Should Be Higher
8. Barrel of a Gun
9. The Child Inside
10. Judas
11. Heaven
12. Soothe My Soul
13. A Pain That I'm Used To
14. A Question of Time
15. Secret to the End
16. Enjoy the Silence
17. Personal Jesus
18. Goodbye
---
19. Home
20. Halo
21. Just Can't Get Enough
22. I Feel You
23. Never Let Me Down Again

Allt som allt var det en mycket trevlig kväll i goda vänners lag.

torsdag 11 juli 2013

Red Dawn (2012)



Can I borrow your SAW?

Törsten efter bra actionfilmer att vila sitt sinne i tog mig till Red dawn, 2012 års re-make av den gamla åttiotalsklassikern. Originalfilmen var inte helt lyckad men ändå en av favoritfilmerna från den eran. Och dess rollista är fortfarande en av de mest imponerande sakerna med filmen. Vad sägs om Patrick Swayze, Charlie Sheen, C Thomas Howell, Lea Thompson, Jennifer Grey, Harry Dean Stanton och Powers Boothe? Vilken kick ass-lista!

Jag har nu inte sett om originalfilmen sedan det begav sig och minnena från filmen är diffusa. Den scen jag bäst kommer ihåg från den gamla filmen var när ungdomarna träffar på den nedskjutne amerikanske piloten och han berättar om hur det står i världskriget. Jag längtade efter att få se motsvarande scen i denna re-make, men den infinner sig inte. Gänget träffar i och för sig på amerikanska soldater men scenen spelas inte ut som i originalet. Det var svårt att inte jämföra filmerna rent generellt sett oavsett om jag hade fragmenterade minnen av den gamla eller ej.

Den nya filmen har klart bättre actioninnehåll i alla fall. Speciellt scenerna i mitten av filmen när The Wolverines gör sina terroristattentat är faktiskt mycket underhållande. I den nya filmen är också storebror en marinsoldat på permission vilket gör det lite, lite, lite mindre osannolikt att ett gäng ungdomar skulle kunna göra det de gör. Såvitt jag kommer ihåg hade ingen av dem militär träning i den äldre filmen.

Istället för en massa nostalgiskt ikoniska skådisar får vi en ny rollista som inte direkt imponerar. Vad sägs om Chris Hemsworth, Josh Peck, Josh Hutcherson, Adrianne Palicki, Isabel Lucas och Brett Cullen? Inte lika awesome, eller hur?

Chris Hemsworth (Thor) och Adrianne Palicki (Friday Night Lights) är filmens klart bästa skådisar och därmed karaktärer. Snubben som spelar Peeta i The hunger games är eländigt dålig. Han seglar snabbt upp som en ny favorit att ogilla tror jag bestämt. Filmens huvudperson är lillebror Eckert spelad av Josh Peck. Han som ser ut som en yngre bror till Peter Petrelli från tv-serien Heroes. Josh Peck är också eländigt dålig. Filmens obligatoriska blondin som måste räddas ur fångenskap spelas av Isabel Lucas och hon var tydligen med i Transformers 2, men jag kommer inte ihåg henne från den filmen och jag lär inte komma ihåg henne från denna heller.

Nej, denna films värde ligger inte inom skådespeleri eller dialog eller karaktärsutveckling. Det är en renodlad action-flick med en viss likhet med klassikern First Blood. Speciellt en scen då nordkoreanerna bombar in i ett gruvschakt där ungdomarna gömmer sig är mycket lik en scen i First Blood. En liten homage måhända.

Varför valde man att göra en nyinspelning av denna film? Oklart, men det kanske är för att det är kul att vända på rollerna ock låta amerikanare vara terroristerna i sitt hemland, istället för irakier eller afganer i sina hemländer? Vi får vår beskärda del av amerikansk patriotism men den är mildare i denna film jämför med den nyligen revyade Olympus has fallen i alla fall.

Ok, jag fick precis vad jag förväntade mig och filmen får ett godkänt betyg. Jag ger Red dawn två överraskande dödsfall av fem.

Wolverines!

Betyg: 2/5

onsdag 10 juli 2013

Dag - Season 3 (2013)


Det är livet.

Den norska tv-serien Dag fortsätter att förbrylla och underhålla. Den är som alla bra serier inte helt lätt att kategorisera som den blandning av drama, humor och svart tragedi den är. Jag fann årets säsong mycket bra, precis som säsong två var det lite ojämnt men annars i samma nivå om inte ännu lite bättre kanske. Det kommer nog vara svårt för serien att någonsin komma upp i samma briljanta nivå som första säsongen, men det är det få humorserier förunnat.

Dag förhållande och familjeliv med Eva (Tuva Novotny) gör att han inte befinner sig i betraktarens roll längre, och hela serien har därmed ändrat karaktär (från hur det var i första säsongen). Livet gör sig påmint. I denna tredje säsong riktas fokus mer mot Dags bästa vän Benedict, detta yrväder  till förvuxet och översexualiserade barn. Benedict är också numera favoriten i serien. Det går inte med ord beskriva den karaktären, eller hans gärning. Måste ses!

Benedicts pompöse styvfar Ernst tar också stor plats under säsongen och konstigt vore annat då han spelas av den gigantiske Rolf Lassgård. Ernst är lite för mycket "over the top" ibland, men man vänjer sig vid hans stil. Ett annat udda inslag under säsongen är förstås Juanita spelad av danskan Iben Hjejle (ni kommer ihåg henne från High fidelity). Årets säsong var fylld med fler bisarra händelser då Dags sekreterare Malin till exempel hinner med att bli författare, schizofren och botad. Allt under en säsong.

Dag går inte att beskrivas, måste ses med egna ögon. Serien är ett litet guldkorn, kanske inte den mest betydelsefulla serien i världen, men för oss fans är den ett måste. Efter att jag spridit tipset om serien på jobbet har dess fanbas mångdubblats i min bekantskapskrets, och nu är det sådana som Jonas som bär fanan högst. Det är både kul och oroande.

Jag antar att serien fortsätter minst en säsong till och jag applåderar.

Ha de!

Betyg: 3/5

tisdag 9 juli 2013

Olympus Has Fallen (2013)


Det är lite lustigt när Hollywood släpper två filmer om samma tema nästan samtidigt. 1998 var det Armageddon och Deep impact, medan 1993/4 var det Tombstone och Wyatt Earp. Och i år är det Olympus has fallen och White House down. Om du har några andra exempel skriv in dem i kommentarerna!

Filmen har en lovande inledning. Aaron Eckhart, han med fitthakan, spelar USA's president. Den ljuvliga Ashley Judd spelar The first lady. Tuffingen Gerard Butler spelar ledare av presidentens Secret Service detalj och tillika presidentens förtrogne. Olycksbådande musik och ett snabbt tempo ger en lovande inledning, men snart märker jag att dialogen är lite off och musiken förstärker inte stämningen på ett bra sätt utan på ett billigt sätt som är så vanligt i b-filmer.

Detta mina vänner är en risig b-actionfilm. Och det kan man komma långt med. Om man är sugen på lite pang-pang. Men om man väntar sig något med kvalité blir man besviken. Jag såg nyligen en actionfilm med Jason Statham och Jennider Lopez. Oj vad mycket bättre den var. Actionscenerna är minst lika bra i Olympus men Statham har Butlers nummer varje dag i veckan.

I denna film intar listiga nordkoreaner The White House och tar självaste presidenten som gisslan. Den sekvensen, en lång actionfylld del då nordkoreanerna tar över är filmens bästa del. De onda har bland annat ett Herkulesplan med en fet stor kanon som pepprar stora delar av Washington D.C. Efter det första dammet lagt sig finns inte många kvar från Secret Service och resten av filmen är en Die Hard rip off, med Butler som ensam cowboy och Vita Huset istället för skyskrapan. Tyvärr bär inte Butler en film på sina axlar som en Bruce Willis, eller vågar jag säga, en Jason Statham.

Slutet av filmen blir sötsliskigt så att man skriker rakt ut. Den amerikansk flaggan vajar i motljus och stråkar sätter in. Morgan Freeman hoppar in som tillfällig president och det är enligt formulär A. Melissa Leo är badass som vanligt och Robert Forster spelar den obligatoriska idiotiska generalen. Inget överraskar i denna film. Förutom att Aaron Eckhart var så dålig.

Denna film är en 13 på dussinet, men om man vet vad man vill ha och det är hjärndöd action så passar denna. Jag ger Olympus has fallen två fallna obelisker av fem möjliga.

Betyg: 2/5


måndag 8 juli 2013

Henkes Best of Depeche Mode



Henkes best of *artisnamn*. Vilket sällsamt och pretentiöst namn. Pratar han om sig själv i tredje person? Nåväl, ni är alla välkomna till ett nytt musikaliskt projekt som kommer få ta sin tid, det kommer ligga och puttra i bakgrunden på bloggen tror jag.

Ända sedan blandbandstiden har jag funnit njutning i alla sätta ihop de bästa låtarna från en artist eller band. Först var det audiokassetter, sedan brändes det på cd-r:er och nu är det spotify-spellistor som gäller. Nyligen bloggade jag om favoritlåtarna från ett antal Depeche Mode-skivor som en förberedelse inför konserten i Globen (revy kommer inom kort). Därför tyckte jag att det passade bra att starta med dem i detta nya projekt.

Idén är att jag lite då och då, kanske en gång i månaden, kommer skriva inlägg där jag ger er mina favoritlåtar från mina favoritartister. Jag ska försöka göra en blandning av de mest kända låtarna och mina personliga favoriter. På så sätt hoppas jag att spellistorna på spotify kan passa som introduktion för de som inte känner till artisten, eller som en skön mix för de av er som redan är invigda.

Jag har lyssnat på musik så länge jag kan minnas. Under uppväxten var jag än mer inne i musik än vad jag är idag. Jag delar in mitt musikintresse i två faser. Första fasen startade då jag började bli intresserad av musik. Det måste varit någon gång i slutet av 70-talet. Den första intensiva brinnande fasen sträckte sig fram till slutet av 80-talet. Under denna period samlade jag på musik och skaffade mig de favoriter som än idag är mina "riktiga" musikaliska hjältar. Den andra fasen sträcker sig fram till idag. Jag har nu till viss del stagnerat i musikalisk smak, men ibland kan nya influenser bryta igenom. Disco! Disco!

I helgen roade jag mig med att skriva ner alla artister jag kan göra "Best of"-samlingar med och fick ihop drygt 30 artister jämnt fördelat på de "gamla" favoriterna och "nya" favoriter. Jag börjar nu med Depeche Mode alltså. Det är ett band som jag givetvis hört låtar från när jag var ung, men som jag upptäckt mer ordentligt på senare år. Detta är ett av mina "nya" band (nya för mig det vill säga).

Denna samling är ordnad i strikt kronologisk ordning, från första skivan och framåt. Ibland kommer jag göra listor där jag väljer låtordningen men det blir nog mest med de band jag lyssnat så mycket på att jag känner att det funkar.

Henkes Best of Depeche Mode (1981-2013)

Jag har valt att bara ta med låtar från albumen i originalutförande, inga liveversioner.

Spotifylistan.

Speak and spell (1981)
1. Puppets
2. Photographic
3. Just can't get enough

A broken frame (1982)
4. Leave in silence
5. My secret garden
6. See you

Construction time again (1983)
7. Love in itself
8. Everything counts*

Some great reward (1984)
9. People are people
10. Master and servant
11. Blasphemous rumors

Black celebration (1986)
12. Black celebration
13. Stripped

Music for the masses (1987)
14. Never let me down
15. Strangelove
16. Behind the wheel*

Violator (1990)
17. Personal Jesus
18. Enjoy the silence
19. Policy of truth

Songs of faith and devotion (1993)
20. I feel you
21. Walking in my shoes
22. In your room

Ultra (1997)
23. It's no good*
24. Useless
25. Sister of night

Exciter (2001)
26. Dream on
27. I feel loved

Playing the angel (2005)
28. A pain that I'm used to
29. Precious

Delta machine (2013)
30. Welcome to my world
31. Angel
32. My little universe

söndag 7 juli 2013

Game Of Thrones - Season 3 (2013)




Och så var det ett helt års väntan på nästa säsong av game of Thrones igen! Suck. Serien avslutades nyligen med buller, twitterexplosion och bång. Jag följde serien slaviskt varje vecka och spänningen inför säsongsavslutningen var olidlig. Detta var ett brott mot hur jag normalt sett ser serier nu för tiden. Mitt tv-serietittande har antagit en annan form än hur serier sågs förr i tiden. Ett fenomen som jag inte är ensam om att uppleva. Det diskuterades bland annat på Spanarna i radion i våras. Nu för tiden kollar jag på tv-serier i "klump" via dvd-boxar eller liknande. Hela säsonger ses i raskare takt än när man ser ett avsnitt per vecka och på en privatlivsförstörande av tv-kanalens förutbestämda stående tid. Det är så jag föredra att se Dexter, Californication eller vilken serie det nu kan vara. Ibland ses ett avsnitt per kväll och ibland kan det bli flera avsnitt. Nice.

Men för årets säsong av GoT kunde jag inte hålla mig och kollade alltså ett avsnitt per vecka. Förutom den vecka då de irriterande nog hade uppehåll en vecka. En annan skillnad mot vissa lite lättare serier är dock att varje avsnitt av GoT är så matigt att det är svårt att ta in mer än ett avsnitt per kväll. Man behöver ibland en god tid på sig att låta avsnittet sjunka in. Men samtidigt som serien har välutvecklade och komplexa karaktärer, många parallella handlingar, långa och ibland otydliga händelsekedjor och en massa detaljer så kan man konstatera efter säsong 3 att handlingen i vissa avseenden går väldigt långsamt fram. Fan, Dany ta dina arméer och åk över till Västerås någon gång!

Säsong 3 var mycket bra med en höjdpunkt i slutet av första halvan och en höjdpunkt mot slutet av säsongen. Jag var mest sugen att se mer av Daenerys under säsongen. Hennes scener var de allra bästa. Det skadar inte att ha tre drakar som växer och växer om man lever i en fantasyvärld. De övriga favoriterna tappade lite under denna säsong. Tyrion är ju fortfarande cool men han var inte med lika mycket och story arc:en för honom var inte superintressant. Lilla Arya är också fortfarande en favvis och det första kul jag såg var hur mycket ett år extra syns i den åldern. Hon är fortfarande liten men ser klart äldre ut än i säsong 1 och 2. Lite som när vi kunde följa skådespelarna i HP växa upp framför ögonen på oss. Men tyvärr hände det inte så mycket med henne heller. En av händelsetrådarna runt henne fick sin upplösning, men jag önskar få se mer om den där lönnmördaren hon träffade i säsong två. Hon är som gjord för lite kick ass men det får vi vänta på. Även om det var lite coolt när hon dödade för första gången...

De övriga trådarna var ojämna, bra ibland men också lite mindre spännande ibland.

Allt som allt var säsong 3 väldigt tydligt en mellansäsong. Serien startar fortfarande upp fler trådar än vad den stänger känns det som. Serien är dock otroligt bra som helhet. Jag har väl mest tilltalat redan invigda med denna text, men för er som inte sett Game of Thrones än kan jag bara tipsa om den. Den ÄR bra. Jag ser fram emot mer när fortsättningen väl kommer.

Betyg: 4/5

lördag 6 juli 2013

To Rome With Love (2012)


När jag skrev revyn till The bling ring och skulle länka till den förra filmen som jag och Lars-Ola såg tillsammans upptäckte jag att den revyn inte fanns på bloggen. Jämmer och elände. Vi såg ju Woody Allen's To Rome with love förra hösten. Jag måste ha glömt att skriva revyn. Otroligt.

Ok, nu ska jag fixa till det med en text på filmen. Jag kommer ihåg filmen ganska bra tror jag, men jag såg den för cirka nio månaders sedan. Woody följde upp sin hyllade Midnight in Paris med en film om och i Rom. Förväntningarna var så höga att de sänktes av sig själv. Det låg i luften att han inte skulle kunna överträffa eller ens matcha den tidigare filmens briljans. Och tyvärr blev de farhågorna besannade.

Filmen inleds av en lång scen från ett hektiskt Rom där vi till slut blev tilltalade av en trafikpolis. det var en mycket skön inledning om jag minns rätt. Men To Rome with love är en ren episod-film, vi får se fyra separata historier som inte sitter ihop. Såvitt jag minns försöker han inte ens ensa ihop dem. Det enda gemensamma är väl att alla historierna utspelas i Rom. Woody har ju de senaste åren spelat in film i Europa och varje film har fått mer eller mindre prägel av miljön de är inspelade i, exempel London i Scoop, Match point och You will meet a tall dark stranger, Barcelona i Vicky Christina Barcelona och Paris i Midnight in Paris. Och nu hade han kommit till Italien och rom. eftersom rom är en fantastisk stad kunde man ju hoppas på en pangfilm men denna film är den svagaste av alla de jag nämner ovan. Självklart är filmen fylld med scenerier från Rom, men staden framträder inte så centralt i filmen som städerna gjorde i flera av de andra filmerna. Denna film hade väl lika väl kunnat utspelats i vilken annan stor stad som helst.

Filmen är också svag på grund av sin struktur. Det är otroligt svårt att göra episodiska filmer. Magnolia och Short Cuts är lyckade filmer inom genren, men till och med de kärleksförklaringarna Paris, je t'aime och New York, I love you är ganska svaga som helhet då deras inbördes delar är så ojämna.

I To Rome with love får vi två riktigt svaga delar och två delar som är ok. De något bättre är den om när Woodys karaktär vill bli manager åt dotterns blivande svärfar, begravningsentreprenören Giancarlo som visar sig vara en hejajre på opera. Episoden är rolig och man får sig en dos av Woodys neurotiska alter ego, men till slut blir det fars och pannkaka av allt.


Filmens starkaste kort är den med Alec Baldwin som berömd arkitekt som återbesöker en del av Rom där han bodde som ung. Där stöter han på en ung student, spelad av Jesse Eisenberg, och Alec börjar ge relationsråd. Episoden är den som närmast kan jämföras med magin i Midnight in Paris.

De övriga två var svaga. En är en ren gimmick där den jobbige Roberto Bengini spelar Leopoldo, en vanlig man som en dag vaknar upp och är en kändis, med efterhängsna paparazzis och allt. Kul en minut, inte kul resten.

Sista episoden pratade Sigge Eklund om på podcasten. Den handlar om ett ungt nygift par på bröllopsresa till Rom. de kommer ifrån varandra och förvecklingar sker. Sigge påpekade att filmskapare har fått ett problem med dagens teknik, tex mobiltelefoner, för karaktärerna kan inte tappa bort varandra längre. I denna film löst Woody det med att kvinnan tappade sin mobil ner i en gatubrunn. Av oklar anledning kunde hon inte ringa sin man från någon annans mobil. Jag kommer inte ihåg varför. Men Sigge har en poäng. Hur många gånger kan filmmakarna använda sig av "tappat mobilen i en brunn" innan det blir gammalt? De får uppfinna nya sätt att sätta karaktärerna i kniviga situationer. Episoden var inte speciellt bra och den jag kommer ihåg minst av nu efteråt.

Nej, totalt sett var detta en "minor Allen", och jag får hoppas att han i nästa film kommer tillbaka till nivån han hade i Paris.

Jag ger To Rome with love två neurotiska farbröder av fem.

Betyg: 2/5

fredag 5 juli 2013

Bråvallafestivalen 2013



Bråvallafestivalen 2013, Norrköping 29:e juni, 2013

Jag har varit på musikfestival och här kommer en liten rapport därifrån. Efter att ha prata en hel del om planerade festivaler, inställda diton och ersättningskonserter hörde Fiffi av sig för ett tag sedan och frågade om jag ville hänga med ner på sista dagen på Bråvallafestivalen. Jag hängde på och såg det mest som en trevlig utflykt i väntan på kommande semester. Dessutom skulle jag få chansen att träffa två av mina systrar där som hängde på festivalen i dagarna tre.

Det blev en lång och överraskande festivaldag som startade på morgonen i Solna och slutade långt in på småtimmarna då jag kom hem till syrran för övernattning.

Jag har sett en hel del konserter i mina dagar, för mig är det old school som gäller. Gubbar med gitarr, bas, trummor. Kanske någon orgel eller synt, men allt som oftast väldigt "analogt". Artistlistan för lördagen såg i förhand tämligen ointressant för mig, eller spännande beroende på hur man väljer att se det. Jag kände ju inte igen speciellt många artistnamn och ingen av de jag kände igen fick mitt musikaliska hjärta att dunka snabbare. Men jag trodde väl mig att jag skulle kolla på Bo Kaspers Orkester och Thåström i alla fall.

Nu blev det ju inte så... Disco! Disco!

Kalla mig mossig, men jag har inte riktigt hängt med i de senaste årens utveckling där musikproducenter och DJ's numera har disco-konserter. Jag var inte på Swedish House Mafia på Fiends i vintras. Missade den. Men nu skulle jag i alla fall få se Avicii som avslutade hela festivalen med en lång konsert mitt i natten mellan lördag och söndag. Är det här disco?

Det första bandet vi såg var Bo Kaspers Orkester på Röda scenen. De har ju en lugn och mellow stil. Schysste som lunchmusik och uppvärmning på vårt festivaläventyr. Dessutom valde vädergudarna att kasta ner ett skyfall över Bråvalla under Bo Kaspers så det blev väldigt trångt under tältet en stund där.

Efter första konserten var det dags för lunch. Vi fick också ofrivilligt avnjuta de arga pojkarna i Parkway Drive. Growling? Vad tusan är det? Inte älskvärt. Ålderstecken när man gnäller på de ungas musik?? LOL

Men sen på eftermiddagen visade det sig att det var ju den Vita scenen man skulle vara på. Där såg vi Nause och jag blev helt blown away över draget och hur galen publiken var. Sen att hela konserten antagligen är förberedd på en tape och att killarna uppe på podiet bara låtsas trycka och skruva på knappar gör inte så mycket. Nause var mycket bra.

Men inte lika bra som de gula bananernas hjältar i Dada Life. Ojojoj, vilket ös. Och humor. Och bra låtar. Och två killar med näven i luften som står och låtsasskruvar på knappar. The white stage rules! Natten var här.

Efter att sett några låtar var av Lindsey Stirling och Slagsmålsklubben gick vi bort till den stora Blåa scenen och inväntade kvällens stora event, Avicii. Han spelade cirka 100 minuter, startade halv ett på natten och första halvan av konserten var otroligt bra. Ljudet var orimligt högt för att vara en open space konsert men det var nog det bästa ljud jag någonsin hört på en konsert, absolut utomhus i alla fall. Han gör inte så mycket på scen men musiken kombinerat med bildshowen som visades på den gigantiska skärmen var väldigt bra. Tyvärr tappade konserten tempo under andra halvan och då började jag intressera mig lite mer åt två korta tjugoåriga tjejer som fått för sig att åka kana på magen i gyttjan. Och på ryggen. Sliding! Sliding! De var klädda i shorts och bikini och jag som stod och frös i min tröja under regnjackan... Tjejerna var hysteriskt roliga i alla fall och även om det inte var Woodstock så fanns en liten vibb därom någonstans i luften.

Min take away blev de bra discokonserterna i det vita tältet plus att det är något väldigt kul med festival. Där fanns en skön stämning och trevligt sällskap. Inte ens några skyfall under dagen förstörde stämningen, det skapade istället möjlighet till sliding!

Disco! Disco!

Band vi såg hela eller delar av konserterna med:
Bo Kaspers Orkester (mellow music)
Parkway Drive (urk!)
James McCartney (såg bara denna låt, trist snubbe med gitarr)
Ron Pope (ungdomarna gillade dem)
The Sounds (såg bara lite, regnade, men är de så himla bra egentligen?)
Nause (Disco! Disco!) clip 1
Dada Life (kvällens bästa konsert) clip 1 clip 2  clip 3
Lindsey Stirling (fascinerande älva med elfiol möter elektronisk musik) clip 1  clip 2
Slagsmålsklubben (elektronisk blipp bloppande och kul i liveformatet)
Avicii (mäktig konsert) clip 1  clip 2  hela konserten

En liten film någon gjort om festivalen...