lördag 30 juni 2012

A Life In Music - 2002


Ojojojojoj. Ajajajajajaj. Nej men. Asch då. Nu vänder vi blad och går vidare.


Sophie Zelmanis fjärde album heter Sing and dance. Ibland kan jag tycka att det är hennes bästa skiva. Ganska ofta faktiskt. Just nu bland annat. Får jag bara en enda låt måste det bli inledningsspåret Oh dear, en suverän låt och en perfekt inledningslåt, både för denna skiva och blandband som man kan skapa själv. Andra låtar som jag skulle vilja lyfta upp från denna skiva äro; Going home, Once och Gone with the madness.



Dixie Chicks släppte detta år Home. Den är väldigt bra och en av många favoritlåtar är inledningsspåret Long time gone.



Kents bästa skiva? Antagligen! Vapen & Ammunition från 2002. Den håller en otroligt hög klass. Bästa låtarna är 1,2,3,6,7 och 8. Sundance Kid och Socker gör mig söt.



Audioslave var namnet på det band som Chris Cornell skapade när han lagt ner Soundgarden. Han slog sig samman med tre av killarna från det nedlagda Rage against the machine. Audioslave brann mellan 2001 och 2007. Den självbetitlade debutplattan kom ut 2002 och herr Cornell har lika bra sångröst som han alltid haft. En låt är Like a stone.



2002 kom den fjärde American Recordings-skivan med Johnny Cash ut. Namnet blev American IV: The man comes around. Skivans i särklass bästa låt är Hurt.
Lyssna också på Johnnys version av Personal Jesus, och jämför den med originalet.



Avslutar med Buffy the Vampire Slayer: Once more, with feeling. Ett av seriens mest omskrivna och älskade avsnitt har en hel skiva som sound track. Lyssna på Buffys spröda röst i Walk through the fire. And Where do we go from here?



Bonuslåt:

David Bowie. Från Heathen kommer Slip away.


Nästa gång kör vi genom år 2003 och då blir det en samling av gammalt och nytt. Ha de!

fredag 29 juni 2012

A Life In Music - 2001


Månagen den 10:e september spelade Denver Broncos hemma mot The New York football Giants. Det var Monday Night Football och hela USA tittade på. Denver vann matchen med 31-20 men förlorade en av lagets viktigaste spelare i Ed McCaffrey. Eddie blev tacklad under en catch så illa att hans ben gick av på två ställen, och han hamnade på Injured Reserve-listan resten av säsongen. Han har sagt i intervjuer att han åkte in till operationen på måndag kväll tänkandes på sin framtida fotbollskarriär. När han vaknade upp på morgonen tisdagen den 11:e september fick han annat att tänka på...


Jag upptäckte Gillian Welch via en bland-cd som jag fick skickad till mig av en person jag inte känner. Jag hängde ett tag på ett forum där de flesta gillar Buffy och Angel. Några av forumets veteraner roade sig med att skicka cd-skivor till varandra på olika teman, som en kedja. Ettan skickar till tvåan som skickar till trean som skickar till ettan osv. På denna cd dök så låten Revelator upp. Jag blev golvad av dess melankoliska ton och den talade direkt in i själen på mig. Hela skivan är görbra. Revelator.
Se också en underbar live-version med Gillian och hennes vapendragare David Rawlings. Vilken otrolig gitarrspelare!! Revelator (live).



Jewels tredje riktiga skiva är This way. På denna skiva börjar hon snegla än lite mer mot country-rocken. Det skulle bli än mer av country lite senare i Jewels karriär. Inledningslåten är så upplyftande, vilket vi lär behöva vid det här laget... Standing still.



En av årets bästa filmer var Hedwig and the angry inch. Det är en musikal och dess soundtrack är fantastiskt bra. Här följer ett klipp från den klimaktiska avslutningen... Midnight radio.




Bonuslåtar:

Vi stannar kvar i film och tv-världen. Tenacious D är Kyle Gass och Jack Blacks hobbyband, tv-serie och några år senare film. Bandet släppte sin debutplatta detta år. Från det självbetitlade albumet Tenacious D väljer jag tributen till världens bästa låt. Inte den bästa låten utan dess tribut!
Tribute.

Årets svenska bidrag i Eurovisionsfestivalen var Björn Rosenström med hans innerliga Brunnsparken.

Rammstein
Links 2-3-4 / Live


Nästa gång blir det 2002 och då blir det lite svenskt, lite country, lite tv-serie och en ny grupp. Ha de!

torsdag 28 juni 2012

Shortbus (2006)


I'm an albino!

Efter Hedwig and the angry inch, men före Rabbit hole gjorde John Cameron Mitchell en mycket annorlunda film - Shortbus. Mitchell har sagt att han ville använda sex på samma sätt som han använde musiken i Hedwig. Filmen handlar om ett antal individer, några ensamma, några i relationer som alla har ett eller annat problem i sina liv. De möts på på en sexklubb i Brooklyn där allt är tillåtet och alla är välkomna.

Shortbus gick på filmfestivalen 2006 och jag tänkte gå och se den redan då. Hedwig var en så häftig film så självklart ville jag se uppföljaren. Jag skulle dessutom se filmen med en väninna, frun till en av mina bästa kompisar. Nu blev det så att jag fick förhinder så jag kunde inte se den. Med tanke på filmen var det kanske lika bra, det kunde nog blivit lite obekvämt att se filmen med det sällskapet.

Filmen handlar om en sexterapeut som inte kan få orgasm, en dominatrix som är oändligt ensam och ett gaypar där den ena killen är förälskad och den andra är självmordsbenägen. Det låter kanske inte så muntert men filmen är fyllda av lustiga scener. Samt en massa sex. Och då pratar vi inte om fusksex. Detta är en film där skådespelarna har riktigt sex, typ hela tiden.

Inledningen av filmen är lite chockartad då vi åskådare kastas in i filmen och vi direkt konfronteras med sexet. Man får inte vara allt för känslig för män som har sex med varandra om man ska gilla denna film. Filmen kan konkurrera om titeln sämsta filmen i världshistorien för att ses med sina svärföräldrar, eller egna föräldrar för den delen.

Efter ett tag tar karaktärerna och filmens handling över och allt naket blir normalt. De flesta scenerna på sexklubben Shortbus är mycket underhållande, både roliga och ibland lite gripande. Min favorit i filmen är klubbens ägare Justin Bond som faktiskt påminde mig lite om Lorne i Angel.

Vad tyckte jag då? Det var kul att ha sett den, men vid sidan av chockeffekten på grund av alla de annorlunda sexuella akterna var det en ganska tunn historia bakom. John Cameron Mitchell har dock hjärtat på rätt plats som det heter. Hans film är varm och han är inte elak mot sina karaktärer. Om en film som denna gjorts på ett elakt sätt hade den kunnat bli outhärdlig. I slutändan (pun intended) var nog detta mer ett kul filmiskt experiment än en perfekt film.

Jag ger Shortbus tre alternativa framföranden av den amerikanska nationalsången av fem möjliga.

Betyg: 3/5

tisdag 26 juni 2012

There Will Be Blood (2007)


Get out of here, ghost!

Jag kan ha svårt för en viss typ av storfilmer från Hollywood. Sådana där filmer som "man ska" älska om man är en "filmälskare". En sådan film är Dansar med vargar. Jag hatar den. En annan var Titanic. Den stod jag emot länge, länge. Men när jag till sist såg den visade det sig att den var helt ok (men inte mer). Det kan vara en film som Gangs of New York, vilken jag fortfarande står emot. Eller Brokeback Mountain.

I min inventering av filmer från 2007 fann jag mig plötsligt med There will be blood i min hand. Det är ju faktiskt en av de två filmerna av Paul Thomas Anderson som jag inte sett (Sydney aka Hard eight är den andra). Jag hade instinktivt dragit mig från denna mastodontfilm. There will be blood. Men jag skulle inte längre låta mig skrämmas. Get out of here, ghost!

Inledningen av filmen är mäktig. Vi får se en hård arbetande guldgrävare som snart visar sig bytt fält till att bli oljeborrare. Lika snart ser man att det är den store Daniel Day-Lewis i egen hög person. Han spelar filmens huvudperson i ordets fulla betydelse - Daniel Plainview.

Filmen är en kronologisk berättelse om Daniel Plainviews uppgång från entreprenör till oljebaron och miljonär. Filmen bygger löst på en verklig person från oljeborrningsbranschen och den skulle mycket väl kunnat vara en biografi. Jag kan finna biografier väldigt tråkiga. Så var denna film också. Självklart ser jag att det är ett fantastisk arbete bakom filmen. Den är mustig och fyllig. Ett gott filmiskt hantverk. Men vad är kärnan i historien? Historien är vad den är. Långt från spännande, magisk, underhållande, fyndig, tankeväckande, humoristisk eller vad en historia nu kan vara för att jag ska gilla den. Historien är vad den är. Vilka är karaktärerna som visas upp då? Varför ska jag som åskådare vilja lära känna Daniel Plainview , Eli från kyrkan eller någon av de andra karaktärerna? Oklart.

Jag blev faktiskt lite överraskad av handlingen då jag inte hade väntat mig en kamp mellan Daniel och en kyrkans man, Eli and the Church from the third Revelation. Eli spelas av Paul Dano, en skådis som jag aldrig gillat. Han gör Eli till en läskigt lismande värsta typen av en ung och fanatisk predikant. Det enda jag hoppades på hände i slutet av filmen, men det var inte med jubel som jag stängde av tv'n ändå.

När jag läser om att Daniel Day-Lewis förställde sin röst för att låta som John Houston och att Paul Thomas Anderson endast åt stek med ren vodka till varje dag inför klippningen av filmen blir jag så oändligt trött. Jag tappar respekten för dem båda. Det blir som ett gyckelspel. "Titta vilken speciell film vi kan göra...". Olidligt pretentiöst. Till och med för mig.

Jag såg genom hela filmen, jag pausade nog bara två gånger. Under hela filmen trodde jag att det skulle bli fantastiskt bra lite senare i filmen, senare, i slutet, i sista scenen, under eftertexterna, efter eftertexterna... Men nej. Det bara malde på med prententiös och oljig smörja. Kan jag rekommendera denna film? Absolut! Det är en omtalad film som vunnit många priser. Det är också en film av en regissör som gjort flera bra filmer. Men tyckte jag att den var bra? Nej, verkligen inte.

Jag ger There will be blood två bowlingkäglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

måndag 25 juni 2012

In The Valley Of Elah (2007)


It's an international distress signal.

In the Valley of Elah kan mycket väl vara den bästa filmen om Irak-kriget som kommit ut hittills. Den starkaste utmanaren skulle vara Kathryn Bigelows The hurt locker som vann en oscar för 2009 års bästa film. Jag har svårt att välja vilken av de två filmerna som är bäst. De är både olika och lika. Sen finns det också flera starka dokumentärer om kriget, men jag tänker på "vanliga" spelfilmer nu.

Denna film bygger löst på verkliga händelser. Tommy Lee Jones spelar Hank, en pensionerad armépolis, som letar efter sin försvunne som Mike. Sonen har precis kommit hem från Irak-kriget men försvunnit före Hank hann prata med honom. Till sin hjälp får Hank den lokale polisen Detective Emily Sanderson som spelas av elitskådespelerskan Charlize Theron.

In the Valley of Elah påminner en hel del om John Travoltas film The general's daughter, vilket för övrigt är en mycket bra film, men den är inte lika Hollywoodsk eller glassigt producerad som The general's daughter. Detta är istället en långsamt berättad thriller med utsökta skådespelarprestationer. Filmen påminner också lite om No country for old men för att de är inspelade i samma miljö och både Tommy Lee Jones och Josh Brolin är med i båda filmerna. Tommy Lee Jones är en suverän skådespleare som förtjänar större uppmärksamhet än vad han ofta får. Han har inte riktigt slagit igenom till det yttersta toppskiktet av skådespelareliten i Hollywood. Charlize Theron har bevisat sig gång efter annan. Här får hon verkligen spela ut i en roll som kräver både finess och styrka. Jag kan inte annat än tycka att hon var bortkastad i Prometheus...

In the Valley of Elah är spännande, gripande och tänkvärd. Det är inte en skrikig actionfilm, den utspelas inte ens under kriget utan efter hemkomsten. Om man vill visa hur hemskt krig är kan man antingen visa det via hemska krigsscener, eller som här, visa det genom hur det påverkar de unga män som genomlevt det och kommit hem levande (?) ...

Jag har för mig att denna film blivit hårt kritiserad i hemlandet USA. Jag tror att det är naturligt att amerikanarna inte kan se på Irakkriget, som för dem fortfarande pågår, på ett objektivt sätt. Det är ganska givet att det är "med oss eller mot oss"-mentalitet som förhärskar. Vi svenskar skulle antagligen betett oss exakt likadant om vi låg i krig.

Denna film är inte "med" eller "emot", den är ett nödrop.

Jag ger In the Valley of Elah fyra fallna kamrater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

It means we're in a whole lot of trouble, so come save our asses because we ain't got a prayer in hell of saving us ourself.

En signal

söndag 24 juni 2012

Inception (2010) (Re-revy)


Professor: Come back to reality, Dom.

Wow, vilken rundgång! Detta blir första filmen som jag skriver en Revy Redux på, dvs första gången som jag sett om en film och skriver om filmen för andra gången på min blogg. Jag såg och skrev om Inception i augusti 2010. Den revyn finner du här.

Nu har det gått så lång tid sedan filmen hade premiär att jag hoppas att det är ok med en spoilerific revy av filmen. Jag kommer nedan skriva hur jag tolkar filmen. Följ med efter bilden...

Nästan allt är upp-och-ner
Ok, så här är det! LOL. Min tolkning i alla fall. The dream is real. Eller tvärtom! Hela filmen utspelas i en dröm, i Cobbs dröm. Mal hade rätt! De var kvar i drömmen, och när hon hoppade från hotellet gav hon sig den kick som behövdes för att komma upp till verkligheten, och sina barn. Hon gjorde till och med allt för att "tvinga" Cobb att följa henne i hoppet.

Cobb stannade kvar i sin dröm, som nu blivit hans mardröm pådriven av den skuld han känner för att han "tvingade" Mal att hoppa. Cobb tror ju att han via en "inception" planterade idén att hon var i drömstadiet.

Denna teori förklarar det mesta. Mal säger ju till och med till Cobb att han lever i en drömvärld där diffusa företag (Cobolt Industries) jagar honom. Flera scener i den verkliga världen är skeva och konstiga, just för att det är en dröm. Det är Cobbs mardröm att han inte kan se barnen. I en verklig värld hade han bara kunnat låta dem besöka honom osv. Vi ser Cobb hoppar omkring mellan olika platser i den "riktiga" världen, utan att veta hur han kom dit. I en scen i Mombasa jagas Cobb av agenter och han springer in i en gränd som helt plötsligt är smal som en sticka - en dröm!

Det finns sju drömlager i filmen:
1. The verkliga världen som vi aldrig får se i filmen. Det är antagligen där Mal och barnen håller hus.
2. Cobbs "verklighet".
3. Inception-heistens första drömlager - den vita skåpbilen på bron (Yusafs drömmer)
4. Inception-heistens andra drömlager - lyxhotellet (Arthur drömmer)
5. Inception-heistens tredje drömlager - borgen i snölandskapet (Fisher Jr drömmer)
6. Cobbs limbo-dröm - (vem drömmer detta i slutskeendet av filmen, Cobb eller Ariadne? Cobb och Ariadne kommer i alla fall dit ner, där ser vi staden som Cobb och Mal byggde när de var i limbo första gången)
7. Saitos limbo-dröm - Cobb tar sig dit och finner en gammal Saito i ett japanskt gammalt hus (Saitos dröm)

Angående "the spinning top": Den visar inte om Cobb drömmer eller ej, den visar om Cobb är i sin egen dröm eller i någon annans dröm. Han har dessutom valt Mals totem-pryl och därmed korruptat sin säkerhet, det är en totem som använts/tagits i av någon annan. Eftersom Cobb drömmer på översta nivån i filmen visar hans totem det som hans dröm-jag vill visa honom... Sista scenen i filmen består av Cobbs totem, "the spinning top" snurrar och vi får inte se om den faller ner eller ej. Automatiskt tror man som åskådare att denna scen är jätteviktig för förståelsen av filmen. Lustigt nog har denna lilla detalj, som "alla" vill diskutera, inte så mycket med lösningen på filmens mysterium att göra. Det är en av de mest briljanta sakerna med Nolans film!

Allt handlar om Mal. Och om Cobbs omförmåga att reda ut vilken nivå han är på. Just det som han varnar Ariadne för har han själv råkat ut för.

Nu har jag sett om filmen och banne mig, den inte bara tålde en omtitt, den växte till och med. Jag skulle faktiskt vilja jacka upp betyget ett snäpp. Detta är en mästerlig film. Den är allvarlig och allt det där, men det är på sin plats i denna film. Jag gillade Leonardo DiCaprio mycket bättre denna gång. Tom Hardy var suverän än en gång. Tyvärr är Ellen Page inte rätt för rollen som Ariadne...

Marion Cotillard är verkligen fantastisk. Hon ger liv åt både den ljuvliga Mal och den onda Mal helt sömlöst. Mäkta imponerande.

Jag ger Inception fem drömmar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

lördag 23 juni 2012

Margot At The Wedding (2007)


I left a piece of skin in a movie theater once so it could watch movies all its life.

The squid and the whale var en av 2005 års bästa filmer och den film som gjorde att jag upptäckte Noah Baumbach. Hans uppföljare blev Margot at the wedding. Men detta är mycket mer än bara det efterföljande filmprojektet av Baumbach, filmerna knyter an vid varandra och de kan mycket väl beskriva samma familj och historia.

Nicole Kidman spelar Margot som tillsammans med en av sina två söner åker till barndomshemmet för att hälsa på systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) som ska gifta sig med Malcolm (Jack Black). Margot och systern Pauline har ett komplext förhållande med många outredda oförätter och outtalade känslor. Pauline och Malcolm har sina issues. Margot är olyckligt gift och funderar på att skiljas med sin man Jim (John Turturro). Och till råga på allt skaver det i mor-sonrelationen mellan Margot och Claude (Zane Pais).

Margot
Om The squid and the whale var en varm dramakomedi om en familj med två separerade föräldrar som visar hur det påverkade de två sönerna, så är Margot at the wedding en kall drama med vissa lite småroliga scener om en än mer dysfunktionell familj. Jag blir nyfiken över hur mycket av denna film som är självbiografiskt. Portträttet av mamman, Margot, är allt annat än smickrande. Denna film är mer intressant än mysig. Jag tycker att den är för hård för att den ska kunna bli en favoritfilm, men den gör att du som åskådare lämnar filmen med en hel del tankar i huvudet. Slutscenen var mycket annorlunda och jag undrar hur Margot tänkte där...

Paulie och Malcolm
Skådespeleriet är överlag bra. Jack Black spelar här en dramatisk roll, men hans Malcolm är lite "Jack Black"-ig så det blir lite hysteriskt ändå. Nicole Kidman är stabil, men jag känner ingen sympati för henne alls trots att jag tror att det var meningen att man skulle göra det. Först kände jag av någon anledning inte igen Jennifer Jason Leigh i rollen som Paulie, men visste var det hon. Hon är minst lika bra som Nicöl, men hon har inte den flashiga rollen. 

Jag har tidigare skrivit att Noah Baumbach är Woody Allens kronprins och det står jag fast vid. Detta är en pratig film om en stor bunt nevrotiska människor. Även om det inte utspelas på Manhattan handlar filmen om typiska Manhattan-människor. Precis som Allen så får man nog räkna med att Baumbachs filmer kommer hålla lite ojämn kvalitet. Jag har nu sett fyra filmer av honom; Squid, Kicking and screaming, Margot och Greenberg. Squid och Greenberg har varit de två starkaste filmerna hittills.

Jag vet inte om Margot at the wedding skulle bli bättre, sämre eller lika bra om jag fick klarhet i om detta var självupplevt av Noah eller ej. Antagligen skulle filmen bli starkare om man visste att det var självbiografiskt. Någon som vet hur det står till med den saken?

Som det är nu ger jag Margot at the wedding tre nedsågade träd av fem möjliga.

Betyg: 3/5

fredag 22 juni 2012

Gone Baby Gone (2007)


Kids forgive, they don't judge, they turn the other cheek, and what do they get for it?

Gone baby gone är Ben Afflecks debutfilm som regissör. Han har också varit med och skrivit manus som bygger på en thriller av Dennis Lehane. Jag är mäkta imponerad av Afflecks hantverk. Detta är en tät thriller, rakt berättad utan krusiduller. Jämfört med Shutter Island, en annan thriller av Lehane som filmatiserats, så är Gone baby gone mer avskalad. Spänningen i Gone baby gone kommer från handlingen och skådespelarnas insatser. I Shutter Island förstärks spänning genom stormiga miljöer, skräckinjagande scenografier och tvistade karaktärer. Gone baby gone är enklare men mycket spännande.

Skådespelarna i Gone baby gone är överlag mycket bra. Bens bror Casey Affleck, en skådespelare som jag normalt sett har lite svårt för, är väldigt bra i denna film. Han spelar sin karaktär på ett mer naturligt sätt än brukligt. Hans Patrick är en total badass. Han är stenhård helt enkelt. Patricks flickän och kollega Angie spelas av Michelle Monaghan. Hon är bra i rollen, men den får mindre utrymme än Patrick.

Filmen handlar om sökandet efter en kidnappad 4-åring. Amy Ryan spelar flickans mor Helene. Hon är en narkoman som hänger med fyllos och knarkhandlare i Bostons undre värld. Patrick och Angie blir hyrda för natt söka efter flickan i kretsar där polisen inte når fram. Det börjar som ett svårt fall, men det uppdagas snart vara ännu mer komplext än vad det verkade i början.

Gone baby gone påminner lite om stämningen i filmen Frozen River. Man får se en baksida av USA som luktar unket, bistert och rått. Amy Ryan och Jill Quigg i rollen som Dottie är mycket trovärdiga som "white trash"-brudar med kraftiga problem med auktoriteter. Vilken idiot som helst kan göra barn, men alla är inte lämpliga att ta hand om dem. Helene är ett typexempel på detta. Parallellerna till verkliga fall, tex den försvunna Madeleine, blir påtagliga när det kommer fram att Helene var på krogen för att skaffa kokain när dottern blir bortrövad. Scary...

I övriga roller ser vi en som alltid stabil Morgan Freeman som polischefen, ett mycket starkt protträtt av Ed Harris som spelar en avtrubbad polis.

I slutet av filmen ställs karaktärerna, och vi åskådare, inför ett moraliskt dilemma. Ska man hålla på Patrick eller Angie? Det är svårare att besvara än vad man först tänker sig. Jag tycker nog att Patrick gjorde rätt, men jag tror likväl att Angie antagligen hade rätt. Gone baby gone var en positiv överraskning och en riktigt bra thriller. Jag ger den fyra goda viljor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

torsdag 21 juni 2012

Sherlock Holmes: A Game Of Shadows (2011)


Are you sure you want to play this game?

Efter jag sett Robert Downey Jr fara omkring som Tony Stark i The Avengers var jag sugen på mer av honom. Det fick bli den nya Sherlock Holmes-filmen. Återigen har Guy Ritchie, Madonnas fd make, regisserat. Den första Sherlock Homes-filmen var en underhållande action-äventyrsfilm med en hel del humor. En perfekt matinéfilm. Jag väntade mig något liknande från denna film.

I denna uppföljare får vi följa Sherlock och en motvillig Dr. Watson i en match mot skurkarnas skurk Dr. Moriarty. Sherlock har nu mött sin överman, eller har han?  I filmens inledning gifter sig Dr. Watson, men istället för en romantisk smekmånad i Brighton måste den gode Watson bistå Sherlock i kampen för att rädda världsfreden och motverka Dr. Moriartys planer på världsherravälde.

Robert Downey Jr är som vanligt underhållande som Sherlock Holmes. Hans rolltolkning här påminner mycket om hans Tony Stark i Iron man-filmerna. I filmens inledning återser vi Irene Adler en kort stund innan hon slås ut ur spelet som den bonde på schackbordet hon var. Rachel McAdams är bra i rollen som miss Adler och det klickar i personkemin med Downey Jr.

Under resten av filmen spelar den svenska Noomi Rapace den kvinnliga huvudrollen som spåkvinnan Simza. Jag får här ännu mer vatten på min kvarn. Jag har riktigt svårt för henne och hon underpresterar kraftigt i denna film. Fel på skådespelaren eller regissören? Detta är inte ett tungt seriöst drama, detta är inte en Norén-pjäs. Men likväl är Rapace stel och kall och hon gör inte sin karaktär alls så fyllig som den skulle kunnat vara. Trots den korta tid Rachel McAdams är med i filmen är hon mycket mer intressant att följa än Rapace. Trist att vi får fram en svensk "stjärna" och så är hon så intetsägande och tråkig. Detta är en film och roll som verkligen kunde lyst av glädje och lite glimten i ögat, men det klarar Rapace inte av att leverera.

Självklart går det inte att se denna film utan att jämföra med den ypperliga tv-serien Sherlock som  just avverkat säsong två. Tv-serien Sherlock är mer seriös känns det som. Den har generellt sett bättre manus, handling och i många fall skådespelare. Även om både filmerna och tv-serien har förvanskat de ursprungliga Arthur Conan Doyle-berättelserna så ligger tv-serien närmare böckerna än vad filmen gör. Tänk på att Sherlock i böckerna löser otroligt komplicerade men oansenliga brott, dvs det är inte världskrig eller världsherravälde som står på spel. Det är uppdrag för James Bond. Sherlock Holmes löser små brott och vardagsproblem, men på sitt eget unika sätt.

Sherlock Holmes: A game of shadows var ungefär så som jag trodde. Detta är en frejdig äventyrsfilm i högt tempo och med glimten i ögat (från majoriteten av skådespelarna i alla fall!). Till det får man lite spänning, lite trickfilmning, och en Robert Downey Jr i mellanform.

Jag ger Sherlock Holmes: A game of shadows tre svaga soffförklädnader av fem möjliga.

Betyg: 3/5

onsdag 20 juni 2012

Bottle Rocket (1996)


Let's get lucky.

Alla filmälskare har vi våra favoriter. Det kan vara regissörer, skådespelare eller genrer. Jag har några favoritregissörer och en av dem är Wes Anderson. Det känns som jag "alltid" har gillat Wes Anderson, men så är det ju inte. Jag har i och för sig sett alla hans filmer men jag kände för ett tag sedan att jag borde se om dem i rätt ordning och samla tankarna. Jag startar då friskt ett nytt projekt och därför ska jag nu försöka revya en film per vecka, med avbrott för semestern. Hur gick det då till när jag upptäckte den egensinnige Wes Anderson?

Jo, det var min filmälskande kompis Johan som introducerade mig för Wes Anderson för cirka tio år sedan. Några kompisar hade samlats i Uppsala för att se film och Johan tog med sig Wes Andersons debutfilm Bottle rocket. Anderson har skrivit manus tillsammans med Owen Wilson (en favorit) och Owen spelar en av två huvudroller. Den andra spelas av Owens bror Luke Wilson (en annan favorit). Bröderna Wilson och Anderson har skapat en härlig liten dramakomedi som också passar väl in i kategorin: American Independent.

Det första jag tänkte på när jag nu ser om filmen är hur unga Owen och Luke ser ut. Det är väl tyvärr ett tecken på hur tiden går, men lyckligtvis hade jag ingen spegel till hands när jag såg filmen...

Luke och Owen Wilson
Filmen handlar om bröderna Anthony (Luke) och Dignan (Owen). Efter en mindre livskris har Anthony lagt in sig på psyket. Väl ute från hispan finner han att den alltid drömmande Dignan har stora planer. Dignan vill att de ska starta en rånarliga! Han har tagit fram en plan, en detaljerad plan, för de närmaste tjugo åren. Anthony kan inte annat än sucka tungt och sedan hänga på sin förvirrade bror. Deras äventyr tar dem till ett ödsligt motell ute på landsbygden men där tar det stopp då Anthony blir hopplöst förälskad i av motellets städerskor Inez (Lumi Cavazos). Nu ställs allt på sin spets, Anthony måste välja kärleken till Inez eller kärleken till sin bror.

Som så vanligt med bra dramakomedier är handlingen av underordnad betydelse. Redan i första filmen kan man ana Wes Andersons stil. Denna film, som så många av Anderson's filmer, bygger på ett störtskönt persongalleri, en underbart vrickad dialog och en allmänt goofy stämning i filmen. Detta är en film som vinner på att man ser den flera gånger. Den har en guldgruva av citat som kan och bör användas i det vardagliga livet. Humorn i filmen passar kanske inte alla, men jag älskar den lite sofistikerade akademiska humorn som Anderson kör med. Detta är långt från buskis eller komedier som bara bygger på "slag under bältet"-skämt.

Som första film är detta ett gott hantverk. Men den är inte fulländad. Jag saknar lite mer djup i huvudkaraktärerna för att helt falla för filmen. Det finns flera bra biroller i filmen, bland annat dyker James Caan upp i en liten men viktig roll. Jag gillar Robert Musgrave som Bob likväl hans pennalistiska bröder. I slutändan är detta en film som lovar gott inför fortsättningen.

Jag ger Bottle rocket tre stabila planer av fem möjliga.

Betyg: 3/5



tisdag 19 juni 2012

Game Of Thrones - Season 2 (2012)


I am the Mother of Dragons!

Det är fascinerande hur snabbt man kan bli som beroende av en tv-serie. Jag har just sett klart säsong två av Game of thrones och nu känns det helt orimligt att vänta tio månader på säsong tre!

Säsong ett lyckades både introducerade världen (Westeros) och de flesta huvudkaraktärerna (familjerna Stark, Lannister och Targaryien) samt få till ett bokslut i säsongsfinalen. Säsong två tar vid där ettan slutade och nu är det krig i Westeros. Vi har åtminstone fyra kungar; Joffrey, Stannis, Rob och Renly. Under säsongen drar handlingen iväg i flera riktningar, likt det flerfrontskrig som pågår i landet. Jag tycker också att det öppnas fler frågor än vad som besvaras, vilket leder till en känsla av mellansäsong. Många spännande händelser i framtida avsnitt sätts upp här.

Arya Stark
Det är så många trådar igång att det är svårt att hänga med ibland. Men flera av trådarna är väldigt bra (intressanta). Den tråd jag fann mest spännande är den med Arya i huvudrollen. Det var också via denna tråd som serien blev rejält mycket mer brutal. Men det är bara bra att barnförbjudna händelser hanteras på ett barnförbjudet sätt. Arya med Tywin Lannister var säsongens bästa duo, fantastiskt skådespeleri på båda parter, ung som gammal. Det ska också bli mycket spännande att följa vad som kan komma ur hennes relation med Jaqen, en shape shifter?

Daenerys med ett av hennes "barn"
Den andra tråden som var mycket, mycket bra är den om Daenerys och hennes drakar. I början var det ganska tråkigt när de vandrade i öknen, men från och med att de kom till handelsmännens stad Qarth tar det fart. Hennes äventyr i The House of Undying påminner väldigt mycket om den ritual the Accepted måste genomgå före de blir Aes Sedai i The Wheel of time då de inträder i en magisk värld och där de kan bli fast för alltid om de gör fel val (tex stannar med en död make och deras barn...).

Handlingen i Kings Landing med Tyrion som King Joffreys Hand var bra, men inte lika bra som Tyrions första säsong. Peter Dinklage är dock fortfarande magisk i rollen som Tyrion. Jon Snow och tråden från norr om The Wall kan ge en hel del spänning i kommande säsonger, under denna säsongen var det lite segt och alldeles för mycket fokus på pojke-flicka relationer (två gånger om till och med). Theon Greyjoy hade en av säsongens minst intressanta trådar.

Tyrion Lannister
Den enda tråd som jag hade problem med var den om Rob Stark och hans krigståg. Jag tycker att de missat att etablera varför, och hur, han blivit så överlägsen på slagfältet. Inget av hans eventuella briljans har visats, den har endast hänvisats till i bisatser. Det enda man får se om honom är när han skäller på Catelyn eller svansar runt sin flickvän. Jag saknar lite mer fundament i det bygget.

Jag har fortfarande mina tre favoriter i Arya, Daenerys och Tyrion. Men det finns också många "sköna" karaktärer som man älskar att hata; den ohyggligt onde Kung Joffrey, Little Fingers Baelish, enucken Lord Varys, den cyniske Jamie Lannister eller The Silk Lord i Qarth.

King Joffrey
Nu är det alltså nästan ett helt år kvar tills säsong tre ska sändas i USA. Jag har ett kraftigt sug efter mer från Westeros. De fem första böckerna är härmed beställda och kommer snart hem med posten. Det får bli årets sommarläsning!

Betyg: 5/5

måndag 18 juni 2012

Rescue Dawn (2006)


I love America. America gave me wings.

Rescue dawn var en film jag varit sugen på ett längre tag och till slut blev det dags att ge den en chans. Vem vet den kanske kunde slå sig in på topplistan för 2006?

En av anledningarna jag ville se filmen var dess regissör Werner Herzog. Han är alltid underhållande och hans inställning till naturen som en obeveklig skrämmande och dödlig tingest kunde ju passa perfekt för denna film. Rescue dawn är baserad på en sann händelse, en sk BOATS film. Den berättar om den amerikanske flygaren Dieter Dengler som blir nedskjuten över Laos år 1965 och sedan tillfångatas av vietcong. I fånglägret möter Dieter fler olycksbröder och filmen visar deras monotona liv och senare deras flykt.

Herzog verkar som besatt av naturen. Han brukar inte beskriva den som vacker och älskvärd utan dödlig och hotfull. Naturen, i detta fall djungeln, är också fängelset i detta fall. Dieter blir förvånad över hur enkelt fånglägret är. Han vill rymma så snart han anlänt, men de övriga fångarna informerar honom om att det är inte lägret som håller dem kvar, det är djungeln. Enda möjliga tiden för en flykt är under regnperioden då man kan få tag på vatten ute bland de gigantiska gröna bladen.

Filmen borde varit intressant men den är faktiskt ganska tråkig. Man kunde i alla fall förväntat sig en spännande "flykt-film", men den gode Werner har gjort en film likt en sengångare. Långsamt långsamt segar den sig framåt. Dieter Dengler spelas av torrbollen Christian Bale. Jag är innerligt trött på Bale. Ok, han är riktigt passande som Batman, men för övrigt är han booooring. Han är en skitstövel också vilket inte hjälper.

Filmens stjärna är istället Steve Zhan som den olycklige bajsnödige medfången Duane. Han är faktiskt otroligt bra i denna film. Hans förtvivlade blick och öde dröjde sig kvar långt efter filmen var slut. Hurra för Steve Zahn!

Nej, detta blev inte en kandidat för någon topplista inte. Den var mycket sämre än vad jag hoppats och trott.

Jag ger Rescue dawn två saknade par boots av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Duane (Steve Zahn) och Dieter filosoferar.

söndag 17 juni 2012

A Life In Music - 2000


Den långa resan genom USA. År 2000 åkte jag och Lars-Ola på en 1300 mil lång road trip genom stora delar av USA. Vi såg New York, New Jersey, Pennsylvania, Ohio, Indiana, Illinois, Wisconsin, Minnesota, South Dakota, Montana, Wyoming, Colorado, New Mexico, Texas, Arkansas, Tennessee, Kentucky och West Virginia.


Catherine Wheel gav upp efter Wishville. Detta år gav de sig ut på en avskedsturné. Samtidigt var jag i USA och jag lyckades då passa in två konserter med dem. Dels på ett hak ute på vischan i New Jersey och dels på en liten, liten klubb i Denver, Colorado. De spelade Fripp! Wishville är bra. Favoritlåten är All of that.




Midnight choir's fjärde skiva heter Unsung heroine. Va fan? Vilken låt ska jag välja? Nä, du får välja åt mig: Electric rain, Snow in Berlin, Violence of the world, eller Spiritual.




Johnny Cash, American III: Solitary man. Ännu en fantastisk samling av mestadels covers. Johnny gör här en överlägsen version av U2's One.
U2's version: One.




Eminem, The Marshall Mathers LP. Det skulle till en vit kille för att jag skulle börja lyssna på hip hop. Crazy. Bästa låten: The way I am. Men jag tar också med hans lilla sorgliga historia Stan inklusive samplandet av Dido's hit: Stan.




Bonuslåtar:

Från filmen Almost famous, Stillwater med Fever dog.

Madonna kom ut med skivan Music. Den är ok, inget mer. Titellåten är bra: Music. Ali G presenterade sig via videon.

Ska jag ta med något från Coldplays debutplatta? Nä. Tråkig musik.

Limp Bizkit gjorde en låt till Mission Impossible II: Take a look around.


Nästa gång ska vi prata om 2001. Spacigt va? Ha de! 

lördag 16 juni 2012

A Life In Music - 1999


Vi trodde vi visste, men vi visste ingenting. Samma år som jordens befolkning passerade sex miljarder lärde vi oss att det är vi som är viruset...


Dixie Chicks är en countrytrio från Texas. Det är systrarna Emily Robinson och Martie Maguire samt rock-tjejen Natalie Maines. Jag upptäckte dem via skivan Fly och dess kändaste låt Goodbye Earl. 2003 skapade gruppen en skandal hemma i USA då Natalie på en konsert i London förkunnade att de skämdes över Texas på grund av President Bush var därifrån. Kaos, bojkott av deras skivor på radio, skivbål...
Goodbye Earl.



Sophie Zelmani följde upp Precious burden med den suveräna Time to kill. Hela skivan är suvvvvveräään! Vilken låt ska jag välja idag?? Losing you, Happier man, Dreamer, Gone so long? Nä, idag föll valet på avslutningslåten, den som är så magisk i live-utföranden... Fire.




Kent's Hagnesta Hill var min ingång till bandet. Jocke Berg kan konkurrera om titeln Sveriges mest pretentiösa människa (man, för det är oftast män...). I 99 fall av 100 hade det varit nog för att inte gilla hans musik, men det är något speciellt med pôjkarna från Eskilstuna. Även om Musik Non Stop var kungligt bra under deras show för några veckor sedan väljer jag den majestätiska inledningslåten, Kungen är död.



Bonuslåtar:

Britney Spears är ändå... något. Hennes debutskiva var något speciellt. Bästa låten för dansgolvet är den Andreas Carlsson-pennade Born to make you happy. Ikoniska videon av Max Martin-låten: Baby one more time. Lolita någon?

Dido kom ut med sin debutplatta No angel. Där finns en fantastisk låt, så bra att Eminem använde den i en av sina egna låtar: Thank you. Jag såg Dido live på turnén som följde hennes debut.

Nästa musikpost tar oss till 2000, in i ett nytt millenium, och då ska vi ta avsked från två av 90-talets bästa grupper samt hälsa välkommen till en ny artist. Ha de!

fredag 15 juni 2012

Californication - Season 5 (2012)


Säsong 4 avslutades med att Hank slapp fängelse för statutory rape (motsvarande sexuellt utnyttjande av minderårig). Några år har nu gått och Hank bor i New York med en ny flickvän. Becca och Karen, som nu är omgift med den lustiga författaren Richard Bates, bor kvar i Los Angeles. Säsongen drar igång när Hank råkar ut för flickvännens vrede efter att hon blivit dumpad av Hank. Han beslutar sig för att det är dags att ta semester och besöka sin vän och agent Charlie Runkle i LA.

Väl i LA får Hank ett uppdrag att skriva filmmanuset till filmen Santa Monica Cop med hip hop-stjärnan Samurai Apocalypse i huvudrollen. Samurai har en nice flickvän Kali (Meagan Good) som Hank givetvis inte han hålla händerna ifrån.

My name is Meagan Good. - Of course you are!
Charlie har uppnått sina drömmars mål - 100. Nu söker han kärleken i famnen på hans och exfrun Marcys nanny Lizzie. I övrigt är Charlie sitt vanliga patetiska lilla jag.

Charlie och Lizzie diskuterar barnvård eller blow jobs.
Hanks dotter Becca har blivit ihop i den unge aspirerande och charmige författaren Tyler som påminner allt för mycket om en ung Hank. Stora konflikter och blodvite.

Säsong 5 var mycket underhållande. Californication tuggar på och levererar. Självklart håller inte serien samma extremt höga klass som den höll de första säsongerna. Det är svårt att förnya temat år efter år. Fortfarande drivs en hel del av nerven i serien av huruvida Hank och Karen ska få ihop det igen. Men hur länge kan serieskaparen dra ut på det?

Säsongens sista avsnitt var nästan löjeväckande tillrättalagt. Det var som att man ville knyta ihop varenda lös tråd som fanns. Och till det skapa lyckliga slut för alla inblandade. Det verkar ju helt orimligt. Det kan väl inte finnas några lyckliga slut i Californication! I allra sista scenen skapades så en gigantisk cliff hanger. Mycket riktigt har serien förlängts med en säsong till. Jag kommer givetvis sluka den så snart den finns ute, men man börjar undra lite hur de ska knyta ihop säcken.

Betyg: 4/5

Hank ber om ursäkt.

torsdag 14 juni 2012

Dark Shadows (2012)


Reveal yourself, you tiny songstress!

Dumb fun! Bumb and silly fun. Det måste vara bästa beskrivningen på denna film. Filmvalet för den femte filmspanarträffen föll på Tim Burtons senaste film. Det var mycket överraskande och glädjande att se Johnny Depp i huvudrollen. Tänka sig Burton-Depp, vem hade kunnat ana det?

Depp spelar sin Barnabas Collins med glimten i ögat hela filmen igenom. Detta är inte en spoof, inte heller en parodi, det är en vampyrkomedi. Barnabas nemesis spelas förträffligt av den änglalika Eva Green. Hon matchar Depps bisarra figur steg för steg. Jag var mycket positivt överraskad av hennes insats.

Familjen Collins består av flera färgrika karaktärer. Jag brukar normalt sett förhålla mig ganska sval till Michelle Pfeiffer, men här är hon perfekt som familjens överhuvud. Hon är stel och strikt men samtidigt gör hon sin karaktär varm och levande. Eftersom jag fram till två dagar före filmspanarträffen aldrig tänkt mig se denna film hade jag ingen koll på vilka som var med i rollistan. Detta ledde till en glad överraskning då lilla hit-girl herself, Chloë Grace Moretz, dök upp på duken. Den lilla tjejen har verklig klös! Hon har hunnit bli femton år redan. Här spelar hon den syrliga och sarkastiska tonårsdottern Carolyn Stoddard. Mycket underhållande och jag tycker att hon klarade sig mycket bra i scenerna mot Pfeiffer. Sådan mor, sådan dotter.

Handlingen var inget att skriva hem om, men dialogen och humorn var väldigt bra. Jag älskade filmens lite stolpiga och övertydliga skämt som allt som oftast byggde på det faktum att Barnabas begravts 200 år tidigare och att han var en fisk ur vattnet på 1970-talet. Många skämten var lätt förutsägbara och ofta upprepades de, men jag gillade "campigheten". När tex Alice Cooper spelade på scenen sa Barnabas typ fem gånger att Alice var en kvinna (den fulaste han sett). Första gången var det kul, andra och tredje gången var det inget kul alls, men fjärde och femte gången var det jättekul. Filmen hade en skön stil helt enkelt.

Till sist måste jag upplysa dig, kära läsare, om en extremt stor överraskning i rolllistan. Tim Burton hade faktiskt tagit med den brittiska karaktärsskådespelerskan Helena Bonham Carter i denna film. Osannolikt! Jag vet inte om det är Helena eller hennes karaktär Dr. Hoffman som säger:

Every year I get half as pretty and twice as drunk.

Kämpa på Helena. Du lever på din talang i alla fall. Vissa av dina kollegor måste gå sängvägen till intressanta roller som denna !

Dark shadows bjöd på två överraskningar. Dels att jag gick och såg den på bio, dels att den faktiskt var mycket underhållande. Tag den för vad den är och underhållen du blir. Jag ger Dark shadows tre förbannelser av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Låt oss nu se vad de övriga filmspanarna tyckte om denna komiska pärla: Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffi på Fiffis Filmtajm, Johan på Jojjenito - om film, Markus på Har du inte sett den?, Jessica på The Velvet Café och Vrångmannen från Vrångmannen och Surskäggets filmblogg.

onsdag 13 juni 2012

Carnages (2002)


Il est mort.

Nu har vi kommit fram till den sjätte och sista filmen som jag och Fiffi kör interrevyer på. För Fiffi innebar detta lilla projekt chansen att se sex filmer som hon inte visste något om. För mig har det inneburit ett test. Jag har nu sett om filmerna, många för första gången på tio år. Det har varit intressant att få inse hur mycket jag glömt filmerna och hur några har tappat med åren, medan några står sig starka än idag.

Denna sjätte film är debutfilmen från den franska manusförfattaren och regissören Delphine Gleize, Carnages. Alla sex filmerna har jag hittat på Stockholms Filmfestival från år 2001-2002 ungefär. Carnages är nog den mest filmfestival-typiska filmen. Så det är passande att den avslutar vår serie.

Detta är en film som likt Robert Altmans Short cuts följer ett antal historier som på ett eller annat sätt vävs ihop. Men om Short cuts var ett knivskarpt berättat cyniskt collage, är Carnages mer som en ström av undermedvetna bilder, en samling situationer och idéer som skapats i Delphine Gleizes huvud. Fråga mig inte vad Carnages handlar om eller vad dess budskap är, jag vet det inte.

Carnages inleds med en tjurfäktning i Spanien. Vi får sedan följa den fallne tjurens olika delar spridas i Spanien, Frankrike och Belgien. Människorna som kommer i kontakt med tjurens delar, hornen, öronen, ögonen, köttet, har alla en egen historia. Och de vävs samman på ett underligt sätt i slutet.

Man kan också säga att Carnages handlar om en liten flicka som vet att djur kan vara större än människor, en skådespelerska som söker sitt inre skrik, en arbetslös filosof, en otrogen man vars fru är gravid, en gravid kvinna med en man som inte ser henne, en lärarinna, en dålig mor med ett mörkt förflutet, en annan dålig mor som kväver sin svagsinte son, en man som stoppar upp djur och längtar efter sin far...

När jag såg Carnages på filmfesten år 2002 blev jag helt uppfylld av den. Jag kunde inte sätt ord på vad som var bra med den, men jag gillade den skarpt. När jag nu såg den år 2012 älskade jag den igen. Det är inte den lättaste film jag sett, men den är magisk och drömsk. Den är svart och sorglig i vissa delar, men den dryper också av absurdismens humor. Flera scener är fantastiskt roliga, och jag naglas av och till fast framför skärmen.


En av filmens starka sidor som jag slogs av denna gång är den underbara musiken, gamla franska låtar från förr kändes det som. Skådespeleriet är generellt sett bra, dialogen är till viss del improviserad. Jag gillade speciellt Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve, och lilla femåriga Raphaëlle Molinier i rollen som Winnie.

Jag hoppas att denna film uppskattades av Fiffi. Den är så speciellt att jag inte ens kan gissa vad hon kommer tycka, men om hon gillade den tror jag att hon gillade den skarpt.

Jag ger Carnages fyra barbariska traditioner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Du finner Fiffis revy här.