måndag 30 april 2012

A Life In Music - 1989


80-talet avslutades med ett händelserikt år. Berlinmuren föll och när Sally mötte Harry blev hon så här upprörd. Eller var det något hon åt? Roger Waters satte upp en pinsam version av "The Wall" med ett "All-Non-Star"-gäng. Men det fanns en hel del bra musik också detta år.



Tom Petty släppte en otroligt skön soloplatta, Full moon fever. Detta är en av mina favoritskivor när man kör långa sträckor med bilen. Det är Americana i dess puraste form. Jag väljer en av de mest kända bitarna I won't back down.



En av Neils kompisar i supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young är David Crosby. Han släppte detta år ett ganska bra album, Oh yes I can. David hade ju suttit i fängelse en hel del för narkotikainnehav och Oh yes I can var en återkomst till de nyktra, de fria och de aktuella. Titellåten är så bra att jag och Sir Per spelade den upprepade gånger i radioprogrammet Tuppen i luften.
Oh, yes I can.



Detta år köpte jag också en skivan Technique av New Order. Jag gillade omslaget. Vackert. En bra låt som börjar lite dåligt men som blir såå bra lite senare, en bit in i låten... Round & round.



Robert Smith hade en svår uppgift när han skulle följa upp Kiss me, kiss me, kiss me. Resultatet blev ännu ett klassiskt album Disintegration. Robert och hans The Cure bevisade att de fortfarande var relevanta. Pictures of you, The same deep water as you och Prayers for rain är bra depp. Lovesong och Lullaby är bland de bästa pop han gjort. Men, titellåten såklart! Disintegration.



In Eldorado Town there lives a great bull fighter.
Efter flera år med idel dåliga eller "orepresentiva" skivor kom Neil igen med dunder och brak 1989. Detta är med bred marginal den skiva jag spelat mest från detta år. Neils Freedom är grym! Den var startskottet till en mycket produktiv och framgångsrik period för guden. Jag och Hidman såg Neil på Wembley på Mandela-galan i april 1990. Han körde då Rockin in the free world och Mother Earth. Skivan innehåller många klassikers, ta och lyssna på några av dem: den underbara Americana-känslan i Eldorado (men vad händer efter 4.41? The crowd gets so excited) , ett av Neils bästa kärlekspoem Too far gone, och titellåten så ofta spelad och den låt som gjorts som cover av mången band Rockin' in the free world.
Never get to be cool.




Några bonuslåtar ska vi väl kunna få med denna gång åsså.

Jakob Hellman var i ropet och han fick en massa vänner detta år. Låten spelades på en extra minnesvärd Valborgsafton för länge, länge sedan. Vara vänner

Sista ansträngningen från Simple Minds. De släppte en majestätiskt suggestiv låt detta år. Belfast child

Dansa! Ren glädje. Nu kör vi! The B-52's Love shack

Årets video. Som jag sa, hon är bra!

Nästa inlägg tar oss in i ett helt nytt decennium med året 1990, och då riktas alla blickar mot nordvästra USA. Ha de!

Spellistor
Henkes A Life In Music - The 80's, part 1
Henkes A Life In Music - The 80's, part 2

fredag 27 april 2012

Top 10 films of 2002


2002 var ett bra år, men inte alls lika starkt som 2001. Eller vad tycker du? Min lista har utökats till elva filmer och hela sex av dem såg jag på Filmfestivalen. Årets tema var kanske road movies? Eller var det sökandet efter identitet och sin rätta plats i livet? Det var svårt att placera filmerna i toppskiktet då jag sett de flesta filmerna endast en gång. Som vanligt kan kanske en omtitt förändra minnet av en film.

Uppdatering nionde augusti 2015:
Demonlover flyttas från plats 11 till plats 10. One hour photo ramlar ut från listan. Gjorde en switcharoo mellan plats 1 och 2.


10. Demonlover (Assayas)
Demonlover var första filmen jag såg på filmfesten 2002. Vi var ett stort gäng som gick och såg fransmannen Olivier Assayas film första dagen på festivalen. När vi kom ut från visningen var gruppen agiterad, förvildade blickar flackade omkring och sökte tröst hos kompisarna. Detta var en mycket uppslitande film. När jag åter träffade gänget fyra dagar senare sa flera att de precis som jag hade tänkt på filmen nästan konstant sedan visningen. Jag har sedan dess köpt den på dvd. Den står där hemma i hyllan. Osedd.


9. About Schmidt (Payne)

Jack Nicholson spelar ofta över nu för tiden, men i About Schmidt visar han ett moget balanserat skådespeleri. Gammal är kanske äldst? Regisserad av Alexander Payne som senare gjort både Sideways och The descendants. About Schmidt är en underfundig road movie om något som har med livet att göra. En skön film helt enkelt.


8. Secretary (Shainberg)

Spektakulärt skådespeleri av Maggie Gyllenhaal och James Spader. Vilken duo! Ytterligare en pärla från filmfesten 2002. En av många filmer från detta år som handlar om mörka demoner och sökande efter svar.


7. Whale rider (Caro)

Jag var mycket osäker på denna film på festivalen, men wow, vilken fullträff. Den endast 11-åriga huvudrollsinnehavaren Keisha Castle-Hughes blev den yngsta någonsin som nominerats för en oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Detta är en smärtsam men varm "pick me up"-film. I en värld där flickor inte får eller förväntas göra något gör Pai precis som hon vill. Go girl! Glöm för all del inte näsdukarna.


6. Love Liza (Louiso)

Jag och Plymen såg denna underbara lilla film skriven för och spelad av favoriten Philip Seymour Hoffman. Wilsons fru har tagit livet av sig och lämnat ett avskedsbrev. Wilson och hans svärmor Mary Ann (Kathy Bates) brottas med sina inre demoner och fruktar vad som står i brevet. Underbara skådespelarinsatser, härliga birollsfigurer och årets bästa movie quoteGod, I'm so tired of your gas hangovers.


5. Carnages (Gleize)

Denna fransk-spanska samproduktion var en av de största positiva överraskningarna på filmfesten. Filmen handlar om hur delarna från en fallen tjur fraktas till olika delar av Europa och människorna som kommer i kontakt med dem. Eller om en liten flicka med en stor hund.


4. Infernal affairs (Lau and Mak)

2002 kom den första delen av Hong Kong-thriller-trilogin Infernal affairs. Några år senare gjorde Martin Scorcese en re-make på första filmen med Leo Di Caprio och Mark Wahlberg i huvudrollerna. Originalet är mycket bättre!


3. The Bourne identity (Liman)

Matt Damon och Bourne-filmerna omdefinierade action-genren. Första och tredje filmerna är suveräna. Inom genren är detta en betydande film, hela Bond-franchisen startades till och med om och efterapade Bourne. Denna film har jag sett ett antal gånger. Det verkar som att den går på tv minste en gång i månaden.


2. Punch-drunk love (Anderson)

Filmen som fick mig att omvärdera Adam Sandler helt och hållet. Detta är enligt min åsikt Paul Thomas Anderson's bästa film. Philip Seymour Hoffman dyker upp i en minnesvärd roll, men annars tillhör filmen Adam Sandler och hans motspelerska Emily Watson. Är detta den bästa filmen från 2002? Kanske etta, kanske tvåa.


1. In America (Sheridan)

Jim Sheridans självbiografiska film om den fattiga familjen från Irland som flyttar till New York samtidigt som de sörjer ett dött barn. Detta är en en otroligt bra drama-film, med utrymme för både skratt och gråt. Paddy Considine och Samantha Morton som föräldrarna och systrarna Sarah och Emma Bolger som de underbara döttrarna. Glöm för all del inte näsdukarna.




Hedersomnämnanden går till följande filmer:
Minority report (mycket bra sci-fi)
Adaption (måste ses om, den är nog bättre)
About a boy (lite uttråkad på Hugh Grant, men detta är en skön film)
Solaris (skön stämning i filmen, boken bättre och äckligare)
Cube 2: Hypercube (en vass film)
Narc (smutsig polisfilm)
Frida (Salma Hayeks drömprojekt)


Och så till den obligatoriska frågan till alla läsare. Vilka filmer saknas på denna lista? Vilka är era favoriter från 2002?

Filmer som jag gissar kan komma på tal, och som jag säkerligen kommer se någon gång är:
City of god
Hero
Roger Dodger


2002 års största besvikelse: Bloody Sunday
Jag blev rejält besviken på både Road to perdition och den patetiskt dåliga Nic Cage-filmen Windtalkers. Men inget gick upp emot Bloody Sunday. Min högst ärade filmälskande kompis Josqen rekommenderade den skarpt och jag blev lika besviken som den fallande bergsklättraren som inser att den sista säkringsbulten just har lossnat i berget ovanför.


2002 års sämsta film: The hot chick
Allt Rob Schneider gör är inte dåligt. Jag älskade till exempel hans taxichaufför i det komiska mästerverket "You don't mess with the Zohan". Men i "The hot chick" är han bara pinsam. Jag såg filmen på ett hotellrum på tjänsteresa då uttråkningen nått nya höjder. Det var före Apple hade kommit in i mitt liv. Nu för tiden har jag med mig egna filmer i paddan.

Årsbästalisteblogathon för filmåret 2002 hölls den 22:a augusti 2015:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Filmitch
Flmr
Movies-Noir
The Nerd Bird

torsdag 26 april 2012

Spirited Away (2001)


There must be some mistake! None of these pigs are my parents!

Hayao Miyazaki! Systerdottern Clara berättade häromsistens att de har köpt några fler Miyazaki-filmer till hemmet. Vad kul tyckte jag, Clara och hennes bröder Måns och Jonas får en bra uppfostran. Bra jobbat Lisa och Calle!

Nåväl, Clara pratade på om Det levande slottet, Spirited away och Min granner Totoro och jag insåg snart att jag måste ta tag i att se några av de mest kända filmerna från den japanske mästaren. Vid sidan av Studio Pixar är väl Studio Ghibli mandatory viewing inom animation som jag förstår det.

Sagt och gjort, jag såg Spirited away, en av de allra mest älskade Miyazaki-filmerna i helgen. Givetvis på japanska. Filmen handlar om flickan Chihiro som tillsammans med sina föräldrar på ett magiskt sätt "ramlar" in i andarnas värld. Chihiros föräldrar förvandlas snabbt till grymtande grisar efter ett ovanligt grisigt frossande av mat som inte var deras. Chihiro är lämnad att själv överleva i den farliga magiska världen och samtidigt försöka rädda sina föräldrar samt ta sig tillbaka till den vanliga verkligheten.

Det går inte att förneka att detta är helt fantastiskt fantasifullt. Vi möter en komplex värld, både vacker och hotfull. Jag fascineras av detaljrikedomen och världen med alla dess lustiga figurer. Men även om Chihiros äventyr är gulligt blir jag inte fullständigt tagen av historien. Hon är mycket principfast och god, och i denna värld segrar godheten. Det finns säkert en hel del symbolik och underliggande budskap som gick mig förbi. Jag antar att symboliken måste funnits eftersom filmen blivit så hyllad. Speciellt historierna om de två häxorna, tvillingarna som är varandras motsatser, samt Chihiros relation och historik med hennes kompis Haku pockade på mitt sinne. Vad fanns bakom fasaden i dessa historier?

Det tar ett tag att vänja sig vid den klassiska animationen från Miyazaki, den skiljer sig rejält från den datoranimerade varianten från till exempel Pixar. Jag kanske bara behöver tid att vänja mig?

Efter jag sett filmen pratade jag med Clara och fråga henne om vad som var bra med Spirited away. Jag misstänkte att Clara som är tolv år kanske förstått filmen bättre än jag. Filmen behandlar ju barnets rädslor inför framtiden, att behöva klara sig själv, att behöva lämna det välkända bakom sig... Clara gillade filmen men det är inte hennes favorit. Hon sa att hon gillade animationen, miljön och att historien var spännande. Jag tror att hon hade svårt att sätta fingret på vad som var så bra, och jag kände då igen mig i hennes sökande. Jag gillade också Spirited away men jag blev inte så begeistrad som jag förväntat mig. Upplevelsen var dock mer plus än minus så jag ska ta och se några fler filmer från Studio Ghibli.

Efter ett ordentligt bad på den lokala badhuset ger jag, efter den första titten, Spirited away tre vattenandar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


tisdag 24 april 2012

Senna (2010)


The best decision is my decision!

Mellan flytten, mitt liv i musik och årsbästalistor har jag nästan glömt av hur det är att skriva revyer! Nu har jag två filmer i kön i alla fall. Dokumentären Senna har varit i ropet ett tag nu som en av de starkaste dokumentärerna som kommit ut de senaste åren. Flera av mina bloggkollegor har redan behandlat den. Filmen dokumenterar de sista 10 åren av Ayrton Sennas liv. Låt mig spoila direkt. Senna kraschar och dör 1994. Detta är inte en film med ett lyckligt slut. Eller är det det?

Filmen hyllar en av racingvärldens bästa förare den trefaldiga världsmästaren Ayrton Senna. Man får följa honom från de tidiga åren i F1-cirkusen till det ödesdigra loppet i San Marino Grand Prix '94. Dokumentären är förrädisk. Vi får inte veta så väldigt mycket om mannen bakom hjälmen. Indirekt får vi veta att han är mycket religiös, att han har ett otroligt tävlingssinne och att han kanske är något av en ensamvarg. Hans fajt mot stallkollegan och sedermera konkurrenten Alain Prost lyfts upp i filmen. Jag hade läst revyer där man kommenterar hur elak Prost var, men jag håller inte alls med om den beskrivningen. Senna och Prost var varandras motpoler på det personliga planet och på racingbanan, men jag tror nog att filmen lite i onödan förstärker känslan av fiendeskap. Prost var trots allt en av kistbärarna vid begravningen och han sitter i styrelsen i Sennas välgörenhetsorganisation.

Däremot tycker jag att striden mellan Senna och makthavarna inom F1 cirkusen var mycket intressant och den kunde gärna lyfts fram än mer. Den franske F1 presidenten Jean-Marie Balestre, som gav det sanslösa citatet som jag inledde denna revy med, framställs som en riktig skithög. Men som alltid med välgjorda dokumentärer har jag som åskådare ingen aning om hur det var i verkligheten. Det är ju en dokumentär för böveln!

Filmen Senna gav i vilket fall som helst mig en känslomässig berg-o-dalbana. Det är svårt att inte älska Senna på samma sätt som det brasilianska folket gjorde. En av filmens starkaste scener är då en kvinna som sörjer Sennas död säger att det roliga i livet tagits från dem.

Dokumentärens starkaste del var att de använt så mycket material från on-board kameror från loppen. Flera av de mest spektakulära omkörningarna och situationerna mellan Senna och Prost med flera visas med detta material. De skakiga bilderna med den gul-gröna hjälmen i förgrunden var ofta höjdpunkterna i filmen. Intervjuerna med Ayrton själv var givetvis också mycket bra.

Jag fick en tanke, eller var det en känsla att Senna levde sitt liv på ett sätt som bara kunde sluta på ett sätt. Jag undrar om hans kritiker kanske hade rätt ändå. Att Senna tog sådana risker på banan som ingen annan tog. I en intervju antyds det ganska tydligt att han var olycklig, ofullständig, eller vad han nu sa. Var går gränsen mellan olycklighet och dödslängtan? Han kanske fick det slut han önskade? Nä, så kan det väl ändå inte varit?

Jag gillade Senna skarpt, och det blev inte lite dammigt i rummet i slutet av filmen, så jag ger den fyra omkörningar i hög fart av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Kolla nu gärna in vad andra bloggare tyckte. Var det någon av dem som sågade filmen? Fiffis filmtajmThe Velvet CaféMovies-NoirAddepladdes filmblogg

måndag 23 april 2012

A Life In Music - 1988


Kommer ni ihåg OS i Calgary 1988? Fyra stycken! OS-staden ligger lite drygt 1000 meter över havsnivån och det var mycket snack om de svenska skidlöparnas (o)förmåga att anpassa sig till "den höga höjden". Inledningen gick kasst men sedan vände allt och Gunde tog guld på 50 km och det svenska stafettlaget med Gunde och Molle i spetsen vann guld också. Tomas Gustafson gjorde till detta två heroiska insatser och vann guld på både 5.000 och 10.000 meter.


Det hände spännande saker i musikvärlden också. På hösten 1988 släppte Mike Scott och The Waterboys sitt fjärde album, Fisherman's blues. Bandet hade under de två år det tog att spela in skivan utvecklats från ett rockband till... något annat. Mike hade flyttat till Dublin och han kallar numera incarnationen av bandet för "The Raggle Taggle Band". Musiken utvecklades till att bli mycket influerad av traditionell irländsk folkmusik. Fisherman's blues slutfördes i Spiddal på västra Irland och man kan nästan höra havet och känna saltstänket från Atlanten på denna skiva. Under åren har mer material från studiosessionerna släppts på skiva och nu finns det material för 4 cd-album från dessa sessioner. En av de bästa låtarna från orginalskivan är titellåten Fishermans blues.


Bästa låten från det övriga materialet är nog Too close to heaven.



Som ni kanske lagt märke till tar jag inte med liveskivor eller samlingsalbum i denna blogserie. Men säg den regel som inte har undantag. 1988 kom Den flygande holländaren, ett samlingsalbum och en hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk som gått bort året före, ensam och utblottad. Den svenska musikeliten visade sin uppskattning, men minst ett år för sent. Bästa låten är Eldkvarns tolkning av Somliga går i trasiga skor.



Bonuslåtar:

Jag lyssnade en hel del på svenska artister detta år. Det är olika hur det blir när en bra låt "upptäcks". Ibland innebär det att jag får en nya favoritartist som jag kanske följer resten av karriären. Men ofta är det bara en bra låt och artisten faller snart i glömska. Några svenska låtar och artister som gick det ödet till mötes från 1988 var Orup med eposet Min mor sa till mig, Mauro Scocco med fabeln Sarah och Freda med discolåten I en annan del av världen.

Under slutet av 80-talet sände jag, Sir Per och Mr Magic studentradio i Uppsala-natten. Kalki, en av våra studiekompisar, tjatade alltid om att jag skulle spela Metallica, men jag var hårdnackat avvisande. Först några år senare upptäckte jag hur bra de var. Tyvärr spelade jag aldrig Kalkis önskelåt, jag kommer inte ens ihåg vilken det var. Trots min ignorans kom Metallica ut med ett klassiskt album detta år ...And justice for all. Nu blir det "arga pojkar" som Carl-Johan alltid säger. Låt oss lyssna på och se live-versionen av Harvester of sorrow.

Årets bästa musikvideo kommer från Pet Shop Boys. Jag såg Domino dancing på någon tv-kanal och tyckte att den var störtskön. Idag är jag mer osäker på varför. Fast söt är hon. Domino dancing.

I nästa inlägg avslutar vi 80-talet med 1989 och då kommer vi återse några gamla vänner och möta några nya. Ha de!

söndag 22 april 2012

A Life In Music - 1987


1987 började jag studierna i Uppsala. De roligaste, jobbigaste och mest utvecklande åren i livet startade. I Uppsala träffade jag bröder som den store Frans, Sir Per, Docenten och Hidman i klass 1E. Jag blev sambo med Per i studentdubletten där mången förfest hölls, och en och annan efterfest... En bit in på hösten var det någon fest på Teknikum, kvällen började med tequila-race i mitt rum och slutade åter i lägenheten med allsång till Beatles-skivor framåt småtimmarna. Grannarna var missnöjda och ringde polisen. Som dök upp, men de tyckte att vi verkade ha trevligt så allt gick bra...


Säga vad man vill om Sinead O'Connor. Hennes debutskiva The lion and the cobra är otroligt bra. Hon bara dök upp helt plötsligt. Låtarna Troy, Never get old och Jerusalem är grymt sköna. Men den låt som verkligen drabbade mig var skivans näst sista låt Drink before the war. Jag såg Sinead live två gånger, en gång med syrran Pernilla i Sverige och en gång med studiekamraten Hidman i England. Var det inte i Brighton förresten? Sen skiter jag i resten av hennes karriär... Drink before the war.



Cures uppföljare till den kommersiellt framgångsrika The head on the door blev Kiss me, kiss me, kiss me. En magnifik dubbel-LP där de blandade deppiga depprocklåtar med poulära poplåtar som bara Robert Smith kan göra. Detta är en av mina favoritskivor från bandet. En deppig, The kiss, och en popdänga, Just like heaven.


Marillion hann bara göra fyra album före interna stridigheter ledde till den palatskupp där Fish blev utmanövrerad. Jag vet inte vems historiebeskrivning stämmer men det är trist att bandet inte kan återförenas. Sista skivan heter ironiskt nog Clutching at straws, och sista låten på sista skivan heter The last straw.



Roger Waters avslutade Pink Floyd 1983. Trodde han i alla fall. Dave, Nick och Rick valde att likt fågeln Fenix låta Pink återuppstå i en ny tappning, mer spänstig och lyckligare. 1987 kom deras första (av två) studioalbum ut. Skivan kallas A momentary lapse of reason. Den är helt ok, men den är också tyvärr tydligt tidsmarkerad av sitt 80-talssound. De flesta klassiska Floyd-skivor är ju som alla vet tidslösa. Bästa låten från denna skiva innehåller både innerlig sång och framför allt två härliga solon från Daves fingrar. On the turning away




Bonuslåtar i massor:

36 Svenska klassiker är en fantastisk samling av svensk 80-talsmusik. Där finns bland myckat annat gott Peter LeMarc med den sköna låten Håll om mig.











Marie följde upp sin sjunde våg med albumet Efter stormen. Vems fel var det? Inte mitt, inte ditt. Det var Kärlekens skuld.

En låt som spelades mycket både i mitt studentrum och på radion var de australiensiska Midnight Oil med låten Beds are burning. One hit wonder?

På tal om Down under. INXS med Michael Hutchence i spetsen var mycket bra ett tag. Tyvärr råkade han ut för en bisarr olycka i ett kärleksmöte med sig själv en bit in på 90-talet. 1987 var han dock i livet och skivan Kick var i ropet med låtar som New sensation, Never tear us apart och Need you tonight.

Guns'n Roses släppte sin debutskiva 1987 och den blev en storsäljare trots dess patetiska namn Appetite for destruction. Väx upp Axl. Paradise City är dock en bra partylåt. Den passar också mycket bra i karaoke-baren, men attans vad svårt det är att hänga med i texten!

Som vi redan pratat om är jag inte en stor fan av U2. Är lite trött på rädda-världen-storhetsvansinnet. Men äras ska de som äras bör. The Joshua tree är med rätta ett klassiskt album och jag är så vanilla man kan bli och gillar With or without you.

Whitney Houston före Bobby Brown och knarket. Oskyldigare tider. 80-talet i ett nötskal: I wanna dance with somebody. Whitney R.I.P.

En av årets mest spelade videos var The Bangles ett år gamla Walk like an Egytian.

Årets Depeche Mode video finner du här.

Nästa år är naturligt nog 1988 och då blir det en massa svenskt, lite metallisk rock, brittisk pop och irländsk fiskarmusik. Ha de!

torsdag 19 april 2012

Top 10 films of 2001


Projektet med årsbästalistor fortsätter nu med år 2001. Detta var ett otroligt starkt år och efter min första genomgång av möjliga filmer för min topp-10, hade jag mer än 25 filmer att välja på. Till slut har jag valt ut tio starka filmer men framför allt mina högst personliga val av favoritfilmer. Det är två starter på välkända filmserier, två med gay-tema, två fantastiska debuter och två filmer om Hollywood-drömmen. Till det har jag tolv filmer som får hedersomnämnanden... 2001 är nog ett av de starkaste filmåren av dem alla helt enkelt.

Uppdaterad (2015-11-11): Adderade Spy Game till bubblarna. Adderade länkar till andra filmspanares topplistor.
Uppdaterad (2013-02-10): Lost and delirious flyttades ner till plats 10.



10. Lost and delirious (Pool)

I shall make me a willow cabin at your gate and call upon my soul within the house."
Årets mest ljuvliga, vackra och kanske sorgligaste film. Den är väl tämligen okänd, men ack så bra. Temat är obesvarad kärlek på en internatskola för flickor i nordamerika. Regissören är den franskspråkiga kanadensiskan Léa Pool. Huvudrollerna spelas av Piper Perabo, Jessica Paré och Mischa Barton.


9. Harry Potter and the philosopher's stone (Columbus)

Två av filmhistoriens mest framgångsrika filmserier hade premiär detta år. Harry Potter-serien var den ena. Jag älskar böckerna om Harry Potter, och jag tycker att filmserien är fantastisk. Den första filmen är inte på långa vägar den starkaste i serien, men den är otroligt charmig och nostalgisk för mig. Se bara hur unga Harry, Hermione och Ron var! På tal om Hermione kunde jag inte hålla mig från att lägga med bilden nedan. Den fångar den smartaste lilla häxan i världen helt perfekt...
Jag kan, jaaaag kan!















8. America's sweethearts (Roth)

Detta är en film som blir bättre varje gång man ser den. Det är en satir över Hollywood och en romantisk komedi i ett. Jag älskar denna typ av finesse, en lite smartare humor. Filmen lever på en långa radda av fantastiska skådespelarinsatser från John Cusack, Billy Crystal, Stanley Tucci, Christopher Walken, Catherine Zeta-Jones och Julia Roberts.


7. Monster's Inc. (Docter)

Monster's Inc. var den första Pixar-film som jag blev förälskad i. Josqen var redan efter Toy Story ett stort Pixar-fan, men jag var avvaktande. Denna film vann mig över kan man säga. Handlingen är ljuvlig och humorn är perfekt balanserad för både barn och vuxna. Jag håller nog denna som bästa filmen från Pixar.


6. Hedwig and the angry inch (Mitchell)

Jag upptäckte Hedwig på Filmfestivalen 2001. Vilken sensationell film! Som en blandning av rockopera, musikal och dramakomedi har den ingen motsvarighet som jag känner till. Musiken är suverän och mycket Bowiesque. John Cameron Mitchell's alter ego har tagit den långa resan från off-Broadway ända upp på den vita duken. När jag visade filmen i Filmklubben rönte den stort jubel.


5. Black hawk down (Scott)

Fråga mig vilken min favoritkrigsfilm är, och då svarar jag antagligen Black hawk down. Jag läste boken och blev mycket fascinerad av den verkliga händelsen som boken/filmen bygger på. Lyckligtvis är detta ett av Ridley Scott's mer lyckade projekt (ni vet han lyckas numera med vartannat projekt). Oliidligt påtaglig i sin beskrivning av man-mot-man strider i urban miljö.


4. Le fabuleux destin d'Amélie Poulin (Jeunet)

Amelie kommer så högt upp på listan för att filmen är så underbart varm och go. Detta är kanske alla "feel good"-filmers Moder? Den smått naiva musiken passar perfekt för filmen. Fotot och de starka färgerna är en tydlig vink om att hela historien är som en saga, men gudars vilken härlig saga.


3. Donnie Darko (Kelly)

Ytterligare en upptäckt på Filmfestivalen. Jag blev helt fascinerad av den mystiska värld som spelades upp. Richard Kelly har inte nått samma höjder sedan dess. Detta är den första av två filmer på denna lista som man kan spendera timmar med att analysera handlingen på. Jake Gyllenhaal är stabil som unge herr Darko, men annars är filmens styrka en massa sköna birollskaraktärer.


2. Mulholland drive (Lynch)

Mästaren David Lynch's avbrutna uppföljare till Twin Peaks klipptes om från tv-serie till en enda komplex och komplicerad långfilm. Jag blev helt tagen av denna film. Naomi Watts skådespelarinsats är bland det bästa jag sett. Jag och Josqen har dissikerat filmen och jag tror nog att vi har ganska god koll på vad som egentligen händer. Med den tolkningen som vi har är detta ett mörkt, mörkt drama. Filmen kan ses som en kommentar till Hollywood-drömmen, likt den åttondeplacerade filmen på denna lista, men detta är mardrömsvarianten.


1. The Lord of the rings: The fellowship of the ring (Jackson)


Det självklara valet för 2001 års bästa film. När jag som liten läst "Sagan om ringen" blev jag lite ledsen för att den aldrig skulle kunna filmatiseras. Tack vare modern teknik har nu Tolkiens älskade värld kommit till liv. Första filmen i trilogin är makalöst bra och klart bättre än de två uppföljarna. I ettan är handlingen tajtare, karaktärerna mer solida, actionsscenerna färre men av högre kvalité och så är musiken till denna del mycket, mycket starkare. Jag såg denna film på bio två gånger och The fellowship of the ring gav mig den bästa filmupplevelsen år 2001.


Hedersomnämnanden. År 2001 var som sagt ett mycket starkt år och här är de filmer som jag övervägde:
Ghost world
Vanilla sky
Gosford Park
Ocean's eleven
The Royal Tenenbaums
Jay and Silent Bob strikes back
Elling
The anniversary party
Moulin Rouge
Legally blond
Evolution
Artificial Intelligence: AI

Och så har vi den obligatoriska frågan till alla läsare. Vilka filmer saknas på denna tio i topp-lista? Vilka filmer är dina favoriter från 2001??


2001 års största besvikelse: Behind enemy lines
Jag, C-J och några till hade en bioafton med krigsfilmstema. Vi såg Behind enemy lines och Black hawk down efter varandra. Lyckligtvis i rätt ordning. Lika bra som Black hawk down var, lika erbarmligt dålig var Behind enemy lines. Trots Owen Wilson i huvudrollen! Lågvattenmärket var när hans karaktär klarade sig genom ett minfält genom att springa fort, fort, med flaxande armar.

2001 års sämsta film: Driven
Under det tidiga 2000-talet hade vi fredagsfilmvisning på kontoret på den konsultfirma jag jobbade på. Josqen var ansvarig för filmvalet en fredag. Han valde Sylvester Stallone's Driven. Jag hade filmvalet en annan vecka och jag valde Aliens. Jag vann. Aliens är bättre än Driven. Men så är också nästan alla filmer i världen bättre än Driven. Hihi.

Den 11:e november 2015 kom ett gäng topplistor ut, och fler är kanske på väg. Uppdaterar nedan lista så snart fler listor publiceras:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr

tisdag 17 april 2012

A Life In Music - 1986


Rymdfärjan Challenger förstördes vid uppskjutningen av dess tionde rymdfärd den 28:e januari 1986. Oskuldsfullhheten hos oss alla som vill se människan erövra rymden dog den dagen, men rymdfärderna fortsatte lyckligtvis ändå. Senare samma år dog oskuldsfullheten hos hela svenska folket då vår Statsminister mördades på öppen gata (28/2). Trilogin av brustna illusioner fulländades med kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl (26/4). Musikåret 1986 var dessutom ganska blekt i mina öron. 

Den skiva jag lyssnat mest på från detta år måste vara Peter Gabriels So. Det var Gabriel femte soloplatta och den första som var lite mer lättillgänglig och nästan "populistisk". Sledgehammer är den kända singeln, men jag lyfter här upp två bra (men på gränsen till uttjatade) ballader: Mercy street och Don't give up (andra video-versionen Don't give up).



Paul Simon släppte detta år sin Graceland dr han flörtar med afrikanska rytmer och musiker. En riktigt skön låt är The boy in the bubble. Paul släppte också en helfestlig musikvideo med det komiska geniet Chevy Chase i huvudrollen: You can call me Al



Jag lyssnade inte så mycket på Depeche Mode på 80-talet, jag upptäckte dem senare i livet. Albumet  Black Celebration är en ganska tung och maffig historia. Jag väljer av av de mer kända låtarna: Stripped




Bonuslåtar:

Det svenska bidraget detta år är förstås Europe The final countdown

Jag var inte så förtjust i Eurythmics men Annie Lennox är cool och de gjorde faktiskt några sköna låtar... Thorn in my side är så härligt svängig.

En av årets mest minnesvärda filmer var Top Gun. Ni vet vilken låt jag tänker på va? Danger Zone.

Årets musikvideo: här.

Nästa år är det 1987 och då åker vi på en stor tågluff och senare under hösten börjar vi studera i Uppsala. Ha de!