lördag 16 juni 2012

A Life In Music - 1999


Vi trodde vi visste, men vi visste ingenting. Samma år som jordens befolkning passerade sex miljarder lärde vi oss att det är vi som är viruset...


Dixie Chicks är en countrytrio från Texas. Det är systrarna Emily Robinson och Martie Maguire samt rock-tjejen Natalie Maines. Jag upptäckte dem via skivan Fly och dess kändaste låt Goodbye Earl. 2003 skapade gruppen en skandal hemma i USA då Natalie på en konsert i London förkunnade att de skämdes över Texas på grund av President Bush var därifrån. Kaos, bojkott av deras skivor på radio, skivbål...
Goodbye Earl.



Sophie Zelmani följde upp Precious burden med den suveräna Time to kill. Hela skivan är suvvvvveräään! Vilken låt ska jag välja idag?? Losing you, Happier man, Dreamer, Gone so long? Nä, idag föll valet på avslutningslåten, den som är så magisk i live-utföranden... Fire.




Kent's Hagnesta Hill var min ingång till bandet. Jocke Berg kan konkurrera om titeln Sveriges mest pretentiösa människa (man, för det är oftast män...). I 99 fall av 100 hade det varit nog för att inte gilla hans musik, men det är något speciellt med pôjkarna från Eskilstuna. Även om Musik Non Stop var kungligt bra under deras show för några veckor sedan väljer jag den majestätiska inledningslåten, Kungen är död.



Bonuslåtar:

Britney Spears är ändå... något. Hennes debutskiva var något speciellt. Bästa låten för dansgolvet är den Andreas Carlsson-pennade Born to make you happy. Ikoniska videon av Max Martin-låten: Baby one more time. Lolita någon?

Dido kom ut med sin debutplatta No angel. Där finns en fantastisk låt, så bra att Eminem använde den i en av sina egna låtar: Thank you. Jag såg Dido live på turnén som följde hennes debut.

Nästa musikpost tar oss till 2000, in i ett nytt millenium, och då ska vi ta avsked från två av 90-talets bästa grupper samt hälsa välkommen till en ny artist. Ha de!

7 kommentarer:

  1. Kent fastnade för vid Vapen & Ammunition men iget fel på deras tidigare skivor.
    Dixie chicks med efterföljande skivbränning är ett bevis på att amerikaner är lika labila stollar likt de som delar ut dödsdomar till höger o vänster till misshagliga kulturarbetare ;)

    SvaraRadera
  2. Som du ser valde jag inledningslåten igen... :-)

    Förstår ungefär vad du menar, men njae, dödsdom pga av en teckning är kanske mer stolligt beteende än att bränna upp en liten plastbit...?

    SvaraRadera
  3. Mja, det kändes som om du och jag inte riktigt klickar musikmässigt under 90-talet så det ska bli spännande att se vad det 21 århundradet har att bjuda på.

    Just Fire var lite väl soft för min del, men ett par av låtarna som Spotify listar som Zelmanis största hits var riktigt fina, särskilt If I Could.

    Har aldrig uppfattat Kent som mer pretto än många andra, men det kanske beror på att jag så sällan lyssnar på vad de egentligen sjunger? ;)

    Oavsett vad man tycker om Britney är det svårt att komma ifrån den där initiala impacten, komplett med rosa luddiga hårsnoddar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och DC föll dig inte på läppen heller?

      Man behöver inte lyssna på Kents texter, det räcker att lyssna på intonationen i sången och den pompösa produktionen av låtarna.

      Radera
    2. När det gäller DC hänvisar jag till mitt svar 2001. Eventuell produktionspompositet (ja, man får hitta på nya ord) går helt klart över mitt musikaliska huvud.

      Radera
    3. Mitt svar 2002, ska det ju vara förstås...

      Radera
    4. Nej, kortväxla dig inte. Alla kan uppfatta hur pompösa Kent är, oavsett musikalisk läggning eller skolning! :-)

      Radera