onsdag 16 mars 2011

The Fighter (2010)



I'm the one who's fighting. Not you, not you, and not you.

Oscarsgalan 27 februari i år...
Best performance by an actor in a supporting role: Christian Bale, The Fighter
Best performance by an actress in a supporting role: Melissa Leo, The Fighter

Så, jakten på oscarsstayetter fortsätter. "The Fighter" var en vinnare och dessutom nominerades den till statyetter i kategorierna bästa regi, bästa film, bästa originalmanus och ännu en bästa kvinnliga bi-roll (Amy Adams).

Av en slump har jag nu sett tre filmer i rad som bygger på verkliga händelser och personer. Jag har absolut inget emot sådana filmer generellt sett, men just dessa tre har inte alltid varit helt lyckade. "The fighter" är en ok film, helt klart sämre än "The King's speech" men ändå med nöd och näppe tillräckligt bra för att jag ska kunna ge den en rekommendation.

Filmen påminner mycket om "Rocky" men med en ännu mer tydlig stänk av socialrealism. Det är för mig oklart om filmen handlar om boxaren Micky Ward (Mark Wahlberg) eller hans äldre halvbror Dicky Eklund (Christian Bale), fd boxare som lever på legenden om sig själv och ett allvarligt crack-beroende. Om filmens protagonist ska utmanas och förändras under filmens gång måste huvudpersonen vara Dicky.

Den verkliga personen Micky Ward är mycket intressant. Han hade ett lejons mod i boxningsringen. Tänk Rocky Balboas taktik fast på riktigt. Låt motståndaren slå dig blodig under många, många ronder för att uttröttas och knocka ut honom i slutet. En farlig men episk taktik. Micky Ward boxades i Ring Magazine's "Fight of the year" tre år i rad. Både som vinnare (2001, 2002) och som förlorare (2003). Fighterna 2002 och 2003 var smärtsamt utdragna holmgångar mot hans nemesis Arturo Gatti där båda boxarna båda gångerna hamnade på sjukhus efter matcherna.

Denna spännande period i Micky Ward's liv får vi tyvärr inte följa i "The fighter". Filmen fokuserar på Mickys tidiga karriär och på broderns narcissistiska personlighetsstörning och drogmissbruk. Bröderna växte upp i en "white trash"-miljö där hela familjen styrdes stenhårt av den absurda, ABSURDA, mamman Alice Ward (Melissa Leo). Flera fäder, en moder, sju systrar, en hjälteförklarad storebror och så Micky.

Melissa Leo fick alltså en oscar för sin roll som mamma Alice i den matriakala familjen. Hon måste gjort en bra insats för jag hatade hennes karaktär hela filmen igenom. Det var lite synd att filmmakarna inte målade upp hennes karaktär lite mer nyanserat. Allt brukar inte vara svart eller vitt. Varför sönerna och hennes man stannade hos henne var för mig svårt att förstå hela filmen igenom.

Chrisian Bale vann en oscar för sin tolkning av Dicky. Detta är en typ av roll som jag har lite svårt med. Han spelar som sagt en narcissistisk person med alla bokstavskombinationer man kan ha. Bale visar upp psykopatens inställsamma leende, pundarens hålögda blängande och föredettingens förtvivlade fösök att hålla fast vid en svunnen tid. Men, han ägde rollen fullt ut, så egentligen har jag inget att invända emot att han vann satyetten. Jag föredrar dock lite mer nyanserade skådespelarprestationer. Det blir för bombastiskt för att vara helt ok tycker jag. Amy Adams i rollen som Micky's modiga och frejdiga flickvän gör sin roll på ett perfekt nedtonat och balanserat sätt. Hon gav oss variation. Jag hade helst sett John Hawkes i rollen som Teardrop i "Winter's bone" som vinnare av bästa manliga biroll. Han gav oss hårdhet och vrede, men också eftertänksamhet, lojalitet och vemod i samma roll.

De sju systrarna är ett kapitel för sig. De presenterades som lika korkade som dåligt klädda, lika trångsynta som oupplysta. Som sagt en fruktansvärd mor.

Första halvan av "The fighter" är dålig men det tar sig mot slutet. Boxningsscenerna är få men bra gjorda. Skådespeleriet är intressant, väl värt en titt.

"The fighter" får med nöd och näppe tre knock-outer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

tisdag 15 mars 2011

Filip och Fredriks Podcast - Avsnitt "Silla-toast"



Här kommer ännu en blänkare om ett bra avsnitt av Filip och Fredriks podcast. I senaste avsnittet behandlar de Båstad, melodifestivalen och Charlie Sheen. Sanningar och lösryckta funderingar flyger genom etern (hörlurarna). Mycket underhållande som vanligt. De är fiskar som simmar mot strömmen, inte bara glider med medströms i den massmediala tsunamin vi lever i idag. De anstränger sig lite mer, alltid.

Ni hittar deras podcast på iTunes. Spring dit, ladda ner, lyssna, skratta, förbanna dem, njut.

The King's Speech (2010)



If I'm King, where's my power? Can I form a government? Can I levy a tax, declare a war? No! And yet I am the seat of all authority. Why? Because the nation believes that when I speak, I speak for them. But I can't speak.

Oscarsgalan 27:e februari i år...
Best motion picture of the year: The King's speech.
Best achievement in directing: The King's speech.
Best performance by an actor in a leading role: Colin Firth, The King's speech.
Best screenplay written directly for the screen: The King's Speech.

Vid den här tiden på året är det hög tid att titta på filmerna som vann de största priserna på Oscarsgalan. Nu har jag sett galans tveklösa vinnare - "The King's speech". Filmen handlar om kung George VI och hur han kämpar med sin grova stammning. Den brittiske coolingen Colin Firth spelar huvudpersonen, kungen som blir kung först efter att hans äldre bror, Edward VIII, abdikerat för att kunna gifta sig med Mrs. Simpson. 

"The King's speech" är ett mycket bra drama, baserat på verkliga händelser och personer. Denna gång med ett lyckat resultat. Skådespeleriet är filmens behållning. Colin Firth är bra, men han spelade också en roll som var upplagd för vinst. En historisk hjälte (samlade det brittiska folket under andra världskriget, symbolen för motsåndet mot nazisterna), han har ett fysiskt (psykiskt) handikapp och filmen är en storproduktion.

Den bästa skådespelarinsatsen i filmen utfördes enligt mitt tycke av Helena Bonham Carter. Det var befriande att se henne i en "normal" roll, och hon är riktigt bra. Med små, små medel visar hon ett vitt spektum av känslor, oro, bekymmer, glädje och stolthet.

"The King's speech" är också en ganska spännande film. Den utspelas under andra hälften av 30-talet och leder upp till krigsutbrottet och till den punkt då Storbritannien förklarar krig mot Tyskland. Den nye kungen ska då hålla ett brandtal till folket. Oliiidligt spännande.

Jag kan rekommendera filmen för alla som gillar brittiska skådespelare, historiska dramer och långsamt uppbyggd spänning. Den får tre vänskapsband av fem möjliga.

Betyg: 3/5

måndag 14 mars 2011

I Love You Phillip Morris (2009)


Golf! Are you hetrosexual?

Va tusan var detta? Jag trodde "I love you Phillip Morris" var en komedi. Totalt fel. Jag drog lite på smilbanden två gånger under hela filmen. Absurt.

Filmen bygger på en sann historia som det heter. Jim Carrey's Steven Russell finns tydligen på riktigt i ett fängelse i Texas.

Ok, Russell är en gift man med fru och barn, arbetar som polis. Efter en nära döden-upplevelse bestämmer han att leva ut sitt riktiga jag och han kommer ut som gay, flyttar till Miami och lever loppan. Det visar sig att det är dyrt att leva som gay (leende nr 1) och Russell börjar hänge sig åt bedrägerier om dagarna, och fortsätter med vältränade svettiga manliga kroppar om nätterna. Polis, tandgnissel och fängelset utan att passera gå. I finkan träffar han sitt livs kärlek i Phillip Morris (Ewan McGregor). Och så vidare.

Detta var 90 minuter som jag aldrig kommer få tillbaka.

Men det finns alltid, nåja nästan alltid, eller ibland varje fall, något bra med filmen man sett. Eller hur? Jim Carrey som förr i tiden bara kunde göra roliga miner med sitt gummiansikte är otroligt vass som seriös skådespelare. Det får man ge honom. Adam och Matty säger ju att komedi är svårast att spela. Vilket får mig att köpa det faktum att han faktiskt är bra när han vill skådespela "på riktigt".

Ett annat exempel är Adam Sandler. Jag orkade verkligen inte med honom. Men när han gaddades ihop med geniet Judd Apatow var han helt plötsligt väldigt bra i "Funny people". För att inte tala om hans fantastiska rollprestation i Paul Thomas Anderson's bästa film "Punch-drunk love" många år tidigare. Får en att fundera.

Jaja, vid sidan av Carreys skådespeleri är det inte mycket den här filmen har att erbjuda. Det skulle i så fall vara McGregor's feminina springstil (scen i fängelset). Den var lite kul.

Nä, detta var för kasst. "I love you Phillip Morris" bryter sig bara ut ur fängelset en gång.

Betyg: 1/5 

lördag 12 mars 2011

Dexter - Season 5 (2010)


Slice of life

"Dexter" är en av mina favoritserier. Den första säsongen var en otroligt kul överraskning. Svart morbid humor med en fantastisk Michael C. Hall i huvudrollen. Dexters "voice over", hans torra faktabaserade och totalt känslokalla betraktelser av det mänskliga sinnet var en frisk fläkt i tv-serievärlden. Även andra säsongen höll högsta klass. Under säsong tre och fyra ändrades sakta serien, det blev mer relationsorienterat och känslosamt.

Därför borde det inte varit en överraskning att serien tagit ytterligare ett steg i den riktningen under säsong fem. Nu är den snustorra humorn nästan helt borta. Serien är fortfarande, som alltid, nervpirrande, på och över gränsen till oliiiidligt spännande. Svart drama har dock bytts ut till svarta relationer. 

Is this the only kind of love I can find?

Säsongen börjar mycket mörkt då den tar vid direkt där säsong fyra slutade. Dexter är verkligen ur slag, han är deprimerad! Detta måste vara mycket förvirrande för honom. Att ha en känsla! 

Handlingen i säsong fem är hemsk på många sätt, och slutet är som sig då bör. Höjdpunkter för mig var inte de klarsynta betraktelserna som Dexter brukar leverera, utan hans rovdjurslika tuffhet. Se bara på avsnittet med styvpappan Barry, se på Dexters arga blick och handling. And that was the kidney...

Säsong fem har en annorlunda dynamik. De har tagit "Dexter" till en ny nivå. Nu är Harry både orolig och stolt. Säsongen slutar dock med att Dexter är dubbelt så ensam...

Betyg: 4/5

Don't be sorry your darkness is gone. I'll carry it for you. Always.


Tidigare sedda säsonger:
Season 1 (2006) The Ice Truck Killer case 5/5
Season 2 (2007) The Bay Harbour Butcher case 4/5
Season 3 (2008) The Skinner case (and Miguel Prado) 4/5
Season 4 (2009) The Trinity Killer case 5/5

fredag 11 mars 2011

True Grit (2010)


You must pay for everything in this world, one way and another. There is nothing free except the grace of God.

"True grit" är den senaste filmen från bröderna Coen. De har etablerat sig i den lilla skara av regissörer som bara måste ses, vad de än gör. Nu har de tagit sig an en berättelse som 1969 filmatiserades med samma namn, då med The Duke, John Wayne i huvudrollen. Enligt bröderna är detta dock inte en re-make på den gamla filmen utan en nya adaption av boken som filmerna bygger på. De har också skrivit nytt manus till filmen.

Precis som i deras hyllade film "The big Lebowski" har bröderna valt Jeff Bridges i huvudrollen. Han pustar och stånkar i rollen som Rooster Cogburn. Har är bra men inte jätte. Desto mer imponerad blir jag av den unga Hailee Steinfeld i rollen som den bråmogna Mattie Ross. Miss Hailee var bara 14 år när hon spelade in denna film. Hon utstrålar dock en styrka och frejdighet som vida överstiger hennes låga ålder och späda kropp. Hon är riktigt skön i denna film, orädd, rättfram och allt annat än "obeslutsam" (som hon kallar sin mor). Belöningen blev en oscars-nominering inom kategorin "bästa kvinnliga biroll".


2010 var ett bra år för starka kvinnoroller på film. Förutom Hailee i "True grit" har vi ju filmer som "Black swan", "Never let me go", "The kids are alright" och inte minst "Winter's bone".

The tredje parten i detta intressanta triangeldrama är Matt Damon i rollen som Mr. LaBoeuf. Han spelar här en lite töntig Texas Ranger som ändå har hjärtat på rätt plats. Filmens handling är enkel, det är ju en western! Mattie Ross kommer till staden där hennes far blivit mördad för att hitta någon som kan jaga efter mördaren så att hon kan få rättvisa och hämnd. Hon finner en gammal ärrad veteran inom "man-hunter-yrket" Rooster Cogburn och de träffar på LaBoeuf som också jagar samma man. De tre rider ut i indianmarkerna för att finna den onde Tom Chaney (Josh Brolin).


Bröderna Coen har gjort en mycket stilsäker film. Miljöerna från staden, det ålderdomliga språken och personligheterna känns verkliga. De har också lyckats med manuset då filmen innehåller både spänning och en hel del humor, karaktärsdriven sådan vilket är den bästa sorten som ni vet.

Mest intressant är dock till slut relationerna mellan de tre huvudkaraktärerna. Rooster blir nästan som en gammal morbror till Mattie (tänk uncle Zeb), LaBoeuf blir som den beskyddande storebrodern (tänk Luke) och Mattie driver allt framåt med sin ungdomliga naivitet blandat med en stark rättskänsla och ett brinnande  hat mot sin faders mördare.

Jag kan rekommendera filmen för alla som gillar bröderna Coen eller som vill se en gedigen western. Tyvärr tycker jag ändå inte att denna film kommer i närheten av brödernas bästa filmer (tänk "No country for old men"). "True grit" var bra, men den grep inte tag i mig fullständigt.

Jag ger "True grit" tre skallerormar i magen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

torsdag 10 mars 2011

Waxholms Hotell, Vaxholm - brunch (2011)



I söndags avnjöt jag en trevlig brunch på Waxholms Hotell. Jag var på Rasmus-klubbens årsmöte och träffen avslutades på detta förträffliga sätt.

Vad kan man då säga om brunchen? Miljön är väldigt trevlig! Det råder ett sobert lugn som bara gamla välrenommerade hotell kan erbjuda. Maten serverades på bord i en avdelad hörna av rummet och gästerna satt placerade vid bord med gott om utrymme. Utsikten genom de stora panoramafönstren är spektakulär. Man sitter precis vid kajen, och känslan är nästan att rummet hänger ut över vattnet. På grund av den vintriga säsongen var det endast en och annan båt från Waxholmsbolaget som beskådades. De tuffade långsamt fram i en isfylls sörja mellan kajen och kastellet. På sommaren torde detta vara ett av stans bästa fikaställen med utsikt över en starkt trafikerad seglingsled.

Brunchen var bra, vissa delar mycket bra till och med. Jag prövade tre sorters sill (goda), varmrökt lax (tråkigt), gravad lax med en pirrig senapssås, klassisk gubbröra, grönt bröd (!), en jättegod pastrami och en paté med cumberlandssås. Sedan var det dags för varmar rätter. På denna brunch var de det också. Vid sidan av bacon och äggröra prövade jag kycklingklubba och ett jättegott revbensspjäll med honungssmak. Till dessert var det kaffe med en bärprydd pannacotta, en ljuvlig chokladmousse samt en minimal pekannötpaj som också var delikat.

Allt som allt tyckte jag att detta var ett mycket bra brunch-ställe. Maten var över medel och miljön var ännu bättre. Jag prövar gärna Waxholms Hotell igen, och då helst under seglingssäsongen.

torsdag 3 mars 2011

You Will Meet A Tall Dark Stranger (2010)



I met her through acquaintances...

Woody Allen släpper ju ungefär en film per år och allt han gör blir givetvis inte lika bra. Han pendlar mellan komedier och rena dramer och ofta är filmerna en mix av de två genrerna. Jag tenderar att gilla de komiska filmerna mer.

"You will meet..." är en viktad mot drama med ganska få komiska inslag, enligt mig. Denna film tillhör sannerligen inte en av mina favoriter, men det är svårt att bli helt missbelåten med en Woody-film trots allt. Han drar alltid åt sig mycket bra skådespelare i sina filmer. I denna film är det Naomi Watts (såklart, gör hon någonsin en dålig insats?) och Sir Anthony Hopkins som sticker ut. Filmen handlar om samma ämnen som Woody's filmer allt som oftast handlar om relationsproblem, drömmar om ett bättre liv, rädsla för att bli ensam.

Naomi Watts spelar Sally, mitt i karriären och frustrerad över att hennes man inte vill skaffa barn. Hon när en dröm att rymma iväg med hennes latinske chef (Antonio Banderas). Sallys man (Josh Brolin) har fått skrivkramp efter en lyckad debutroman och han söker efter sin musa i den latinska granntjejen. Sallys föräldrar har skiljt sig. Modern hänger sig åt det ockulta, spådomar och annat krafs. Sallys far, dvs Woody's alter ego, försöker besegra ålderdomen med en ny sportbil, träning på det mest exklusiva gymet och en storbystad prestige-hustru modell yngre och urblåst.

Denna film är precis som många andra den senaste tiden inspelad i London istället för Woody's hemmaplan New York City. Jag tycker hans filmer förlorar på det, han beskriver inte London lika kärleksfullt som han gör med NYC, och det blir tråkigare helt enkelt. När dessutom karaktärerna inte tilltalar mig så blir detta en av de sämre filmerna jag sett från den gamle mästaren. Men med så bra skådespelare blir det dock aldrig helt värdelöst, det går helt enkelt inte.

Jag ger "You will meet a tall dark stranger" två spådomar som förändrar människors liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5