tisdag 25 januari 2011

Never Let Me Go (2010)



I remind myself I was lucky to have had any time with him at all.

Vad är mänskligt och vad gör oss mänskliga? Vad är själen och hur bevisar man sin själ? Varför försöker vi alltid finna tro och hopp? Varför skapar vi sagor och myter? Vad gör vi inte för att inte bara tyna bort?

Frågor. Jag drabbas av dessa funderingar. Är det tid för självrannsakan? Reflektion. Allt detta är reaktionen på omtumlande och förvirrande konstig film, reaktionen på fantastisk filmkonst.

"Never let me go" kan inte beskrivas. Jag och Danne såg filmen "ospoilad" och det var helt perfekt för en film som denna. Den är tung, utmanande och obehaglig. Filosofisk. Filmen kommer rumla runt i huvudet på mig lång tid framöver. Dani sa att han aldrig ville se den igen, men jag vet inte jag. Den var mycket, mycket bra.

"Never let me go" är en av 2010 års bästa filmer, ett brittiskt mästerverk av regissören Mark Romanek (One hour photo). Det är filmatiseringen av Kazuo Ishiguros roman från 2005 med samma namn. I birollerna ser vi Andrew Garfield (The social network) och Kiera Knightley (Pirates of the Carribean), och huvudrollen bärs av den kanske klarast lysande stjärnan på filmhimlen just nu - Carey Mulligan (An education).

"Never let me go" är ett drama i tre akter, och den får fem bortkastade leksaker av fem möjliga.

Betyg: 5/5

fredag 21 januari 2011

The Social Network (2010)


"I'm a CEO, bitch"

"The social network" var en mina mest emotsedda filmer från 2010. Filmen är nutidshistoria som fortfarande håller på att skapas. David Fincher är en bra regissör, även om jag kan tycka att han kanske är något överskattad. Men framför allt är manus skrivet av mannen bakom den briljanta tv-serien "The West Wing" - Aaron Sorkin. Frasse brukar säga att Sorkin sitter i sitt hus och röker marijuana och skriver om Vita Huset. Jag vet inte vad han röker, men han skriver om den politiska arenan i Washington, det är säkert.

"The social network" är inte en bokstavstrogen dokumentär beskrivning av hur Facebook startades, det är mer en beskrivning av en tid och en miljö varur de sociala nätverken exploderade. Den är väldigt pratig samtidigt som filmen hoppar mellan rättsliga förhandlingar rörande stämningar av idéstöld respektive företagsstöld mot Mark Zuckerberg, och tillbakablickar på hur Facebook växte fram från idé till big business.  Zuckerberg har tydligen tagit avstånd från stora delar av beskrivningen av honom själv. Förståeligt. Napster-grundaren Sean Parker som är filmens andra huvudfigur är också en något tillskruvad karaktär.

Filmen är mycket bra. Jag hade extremt höga förväntningar på filmen och den levererade, nätt och jämt. Skådespelarinsatserna är mycket bra som man kan förvänta sig av en produktion som denna. Speciellt Jesse Eisenberg i huvudrollen är suverän. Sean Parker spelas överraskande övertygande av Justin Timberlake. Han spelar i och för sig karaktären som en rockstjärna så det låg väl nära honom helt enkelt.

Filmen visar på den tes som jag länge framhållit. De två största drivkrafterna inom business är sex och pengar, pengar och sex. Tekniknörden på Harvard vill skapa "the next big thing" för att imponera på och erövra någon godtycklig college-tjej. Inget fel på college-tjejer, de kan vara toppigt härliga, men som drivkraft bakom ett företag med 500 miljoner "kunder" som idag värderas till 25 miljarder dollars? Crazy... "Look at me now, I'm a..."

Filmen är mycket intellektuell. Jag kommer se om den och lyssna på kommetarspåret med Sorkin om sådant finnes. Eller bara se om den för att njuta av dialogen, Harvard-miljön och de unga framgångsrika personerna. Jag kan varmt rekommendera filmen och ger den fyra facebook-groupies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sean Parker: Drop the "the". Just "Facebook". It's cleaner.

söndag 16 januari 2011

Cop Out (2010)


I've never seen that movie before.

Jag och Frasse försökte oss på denna i somras, men vi stängde av efter några minuter. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Tracy Lawrence, han är en komiker av värsta Adam Sandler-sort (den gamle Sandler), och även om Bruce Willis är en favorit är han roligare som rolig i actionfilmer än som allvarlig i komedier.

När jag upptäckte att Kevin Smith regisserat filmen var jag dock "tvungen" att ge den en chans till. Jag brukar gilla Kevin Smith och jag har sett alla hans filmer. Detta är "minor" Smith, han har inte ens skrivit manus, men hans signatur är över hela filmen. Och då är det fånigt, grabbigt och en massa snuskskämt. Men alltid med ett stort hjärta.

"Cop out" är en kul idé där resultatet har blivit en blandad kompott. Det är metahumor galore. De har tagit alla klyschor från 80-talets "buddy-cops-movies". Handlingen är den vanliga, två bra men klumpiga poliser bli avstängda efter en misslyckad arrestering men de fortsätter att utreda fallet. En polis är skild och har problem att konkurrera om dotterns gunst med ex-fruns nya man, och partnern brottas med fruns otrohet. Under hela filmen kör Willis och Lawrence med repliker direkt tagna från filmerna de blinkar till. Men även karaktärerna drar repliker från sagda filmer. Tracy Lawrence's karaktär Paul kör repliker från allt från "Star Wars" till "Robocop" när han brottas med skurkarna. I inledningen diskuterar de till och med uttalet av ordet homage, eller "chummage" som Paul säger.

Filmen har några riktigt roliga scener, speciellt de med Sean William Scott. Han är otroligt festlig som inbrottstjuven som poliserna först haffar och sedan blir kompis med och tar hjälp av.

Kul idé men med mycket övrigt att önska. "Cop out" får ändock tre "nanny-bears" av fem.

Betyg: 3/5

torsdag 6 januari 2011

The Wild Bunch (1969)



We all dream of being a child again, even the worst of us. Perhaps the worst most of all.

Detta är en ganska rå film. Den är regisserad av Sam Peckinpah och omtalad för att den är brutal. Jag väntade mig dock att filmen skulle vara ännu mer blodig och våldsam efter vad jag läst om den. Jag älskar inledningsscenen och slutscenen. Däremellan får man en ganska ordinär western med bankrånare som jagas avett  "posse", ondsinta mexare, tågrån osv. 

Filmen skiljer sig markant från många av de äldre westerns som jag sett då den visar upp karaktärer som är helt egoistiska, det blir mer ärligt på något sätt. De gamla gentlemannareglerna som att aldrig överge en kamrat eller slå, eller för den delen skjuta, en kvinna är som bortblåsta. Filmen utspelas under den tid då det gamla "western"-samhället förändrades till ett modernt industrisamhälle. Var tog "cowboysarna" vägen då? Filmen är inte nådig över det mänskliga sinnet. Är vi alla onda? Speciellt scenen i början med de lekande barnen är mycket intressant och visar på människans sanna natur (?). 

Som sagt inledningen och slutet är exceptionella, och filmen får en stark trea. Jag rekommenderar filmen för alla som är intresserad av westerns.

"The Wild Bunch" får tre människor av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Butch Cassidy And The Sundance Kid (1969)


Oh, good. For a moment there I thought we were in trouble.

Vad sägs om Paul Newman och Robert Redford i huvudrollerna? De är ju kanske vår tid största skådespelare! Fast för en så där 40 år sedan. 

Håller de än idag då? Jovisst, de har en skön personkemi, men jag är nog inte deras största fan. Det är i och för sig inget fel på skådespeleriet i denna film, speciellt Redford imponerar tillsammans med filmens vackra dam, Katherine Ross. 

Filmen är adekvat utförd, den är bra på alla sätt och vis. Handlingen kunde varit intressant, den bygger på "sann händelse", hmm, huvudkaraktärerna har i alla fall funnits. Problemet för mig är att jag aldrig blev indragen i historien, eller kände mig engagerad i karaktärerna. Ganska trist helt enkelt. Butch och Kid rånar banker och till slut sätts ett stort uppbåd av elaka män ihop för att jaga ner dem och få stopp på rånandet. De jagas längre och längre söderut, tills de tar sin tillflykt i Bolivia. Filmen har ett mästerligt slut, en filmklassiker.

OK, så de sista minutrarna av filmen var bra, men i stort var jag inte imponerad av filmen. Nej, jag vill nog jämföra denna film med "The Sting" (sv. Blåsningen) från 1973. Där ser vi samma huvudrollsinnehavare Newman/Redford och samma regissör. Den är ju älskad vitt och brett, men jag har aldrig fallit för den fullt ut, jag kan tydligen inte bli helt "invested" i karaktärerna. Men om ni gillar "The Sting" ska ni kanske kolla in denna. 

"Butch Cassidy and the Sundance Kid" får två hästhopp från hög klippa av fem.

Betyg: 2/5


onsdag 5 januari 2011

My Darling Clementine (1946)


Ma'am, I sure like that name... Clementine.  

Ännu en klassisk John Ford-western. Filmen handlar om bröderna Earp's fajt mot klanen Clanton i Tombstone och den välkända shoot-outen vid OK Corral. Enligt Ford visar filmen hur shoot-outen gick till i verkligheten. Han kände visst Wyatt Earp under sin ungdom och Earp hade beskrivit händelsen för honom.

Wyatt Earp spelas av Henry Fonda och jag är lite osäker på om hans rolltolkning verkligen är så bra. Man kan ju inte anklaga Fonda för att spela ut allt för mycket känslor. Det är en mycket känslostel figur vi får följa i filmen. Det är lite oklart om det verkligen var meningen. När till exempel Wyatts yngste bror blir mördad svär Wyatt att han ska jaga broderns mördare och få hämnd, men lite senare i filmen verkar han helt glömma hela hämnd-historien. Scenerna vid logdansen med Clementine är i och för sig väldigt bra, där funkar hans tafatta manér bättre. 


Victor Mature som Doc Holliday är desto mer intressant. Han kommer dock inte upp i Val Kilmers klass då det gäller att spela upp hela Doc Hollidays register av "cool" och sjukdom. Filmen är som helhet ganska bra, den är absolut värd att ses, men den grep inte tag i mig helt och hållet. 

 "My darling Clementine" får tre kända filmsånger av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Winchester '73 (1950)



That's Dutch Henry Brown. I thought you said you didn't know him.   

James Stewart i en western med en något annorlunda story. Istället för att få följa en person får vi här följa ett gevär genom filmen. Stewart spelar Lin McAdam som är på jakt efter en "dödsfiende" - Dutch Henry Brown. Han har en tidigare oförätt att reda ut. I början av filmen vinner McAdam en tävling där förstapris är ett exemplar av det nya och överlägsna geväret av modell "Winchester". 

Direkt efter tävlingen blir geväret stulet och sedan får vi följa geväret från ägare till ägare. Varje ny ägare av geväret drabbas av den ena eller andra oturen och geväret går från ägare till ägare genom hela filmen. Geväret är som "my precioussss". 

Till slut möts McAdam och hans fiende, och geväret är med på ett hörn, och vi får ett spännande slut med pang-pang. Detta är en film som jag lätt rekommenderar, intressant story och James Stewart i huvudrollen är aldrig fel.  

"Winchester'73" får tre gevär av fem möjliga.


Betyg: 3/5


lördag 1 januari 2011

The Other Guys (2010)



I'm like a peacock, you gotta let me fly!

"The other guys" är en ojämn komedi som med nöd och näppe klarar ett godkänt betyg. Will Ferrell och Mark Wahlberg spelar två misslyckade poliser, ni vet de där poliserna som står längst bak av beundrarskaran till de hjältepoliser som löser alla högprofilerade brott. De är som Jeffrey Friedman till Axel Foley, eller Sgt. Al Powell till Officer John McClane.

Filmen är mycket svag i början. Otroligt fånig till och med. Trots Will Ferrell beslöt jag efter 27 minuter att ge den bara några minuter till och sedan skulle jag stänga av. Just då, runt en halvtimme in i filmen, kom scenen när Allen och Terry åker hem till Allens fru Sheila (Eva Mendez) på middag. Pay off. Hela inledningen är en set up med komisk pay off under resten av filmen. Totalt sett är denna film otillfredställande, men den har några riktigt sköna scener och det blir en hel del leenden och till och med ett och annat skratt på vägen.

Detta var sannerligen inte en av Will Ferrells starkare filmer, han måste gaska upp sig nu. Men den passade till slut ganska bra som underhållning på nyårsdagen lite lätt bakfull och med kraftig sömnbrist.

"The other guys" får två flygande poliser av fem möjliga.

Betyg 2/5