söndagen den 17:e april 2011

Somewhere (2010)


Do you want something to drink?

Sofia Coppola är en regissör som är aktad trots att hon endast gjort ett fåtal filmer. När jag tänker efter har jag bara sett en enda av hennes filmer, den mästerliga "Lost in translation". Den såg jag på bio för snart tio år sedan och jag tyckte den var underbar.

År 2010 kom då "Somwhere" ut. Jag och Josqen skulle se den på filmfestivalens medlemsvisning i vintras, men de hade infört ett nytt biljettsystem lite obermärkt och vi blev utan biljetter. Istället såg jag den förra helgen. Den gjorde ett ganska blekt intryck på mig. Jag trodde den skulle vara mycket bättre.

Stephen Dorff spelar megafilmstjärnan Johnny Marco. Han ska föreställa vara lika berömd som Brad Pitt, typ. Johnny driver runt mellan festande, presskonferenser och filminspelningar. Han har ingen bostad utan bor på en hotell i Los Angeles mellan uppdragen. Vid sidan av festandet roar han sig med sportbilar och inhyrda tvillingar som dansar "pole-dance" i hans hotellsvit. Medhavda stänger.

I allt detta osunda (?) leverne dimper hans elvaåriga dotter Cleo ner, spelad av Elle Fanning. I teorin ska hon röra om i Johnnys liv och få honom att börja inse vad som är av värde här i livet.

Jag var överraskande nog helt oinspirerad av denna film. Cleo är lite gullig i vissa scener, men det skapas inte alls en sådan dramatik eller dynamik som jag väntat mig. Filmen är helt enkelt bara tråkig. Var det meningen med filmen? Jag missade nog poängen helt. Sen tycker jag att Stephen Dorff inte har den tyngd som krävs för denna roll. Hans Johnny är mer som en Colin Farrell, dvs en snygg partyprins i Hollywoods B-lag. Problemet är att filmens Johnny inte är en Colin Farrell, han är en mega-mega-stjärna. Det håller inte ihop i mina ögon.

Första scenen, en ganska lång scen där någon kör en sportbil runt runt på en racer-bana där kameran är placerad lite för nära banan så att bilen bara ses lite då och då. Den är bra, resten inte lika skoj.

Jag undrar stilla vad jag missade i denna film och ger den under tiden två frånvarande fäder av fem.

Betyg: 2/5

13 kommentarer:

  1. Virgin Suicides tycker jag är hennes bästa film, den här har jag inte sett... än.

    SvaraRadera
  2. Av det jag har sett (Virgin Suicides och Marie A) tycker jag definitivt att Coppola är något överreklamerad. Just den här verkar väldig få gilla. Men någon gång borde jag väl ge Lost... en chans.

    SvaraRadera
  3. filmitch: VS har jag tänkt se någon gång.

    Sofia: Din namne kanske lever på sin fars namn? Jag vet inte om hon är bra eller om Lost in translation bara var en one-hit-wonder. Hon verkar vara dragen åt det lite pretentiösa hållet i alla fall.

    SvaraRadera
  4. Jag var väldigt nära att se den här på bio men av nån anledning blev det inte av (var aldrig helt sugen, den kändes på nåt sätt som en för avslappnad film att se på bio).

    Lost in Translation, trevlig 4/5.
    Virgin Suicies, trevlig 3/5
    Marie A, har inte sett, inga större förhoppningar
    Somewhere, hmm, efter din recension, inga större förhoppningar.

    Ja, om man ska föreställa en storstjärna bör man liksom vara en... storstjärna för att spela sån. Nu är det liksom "Stephen who?"

    SvaraRadera
  5. Jag tycker det känns som att VS fick mycket uppmärksamhet eftersom det var en Coppola som gjort den och alla kanske hade räknat ut henne efter Gudfadern III ;) Sedan kom Lost... som ju i princip "alla" säger är fantastisk. Därefter har det gått utför. Hon lever kanske än mer på föredetta insatser än namnet?

    SvaraRadera
  6. Sofia: Jag tror att du har helt rätt där. Även om hon fick en skjuts av sitt namn inför första filmen lever hon nu på gamla lagrar. LiT var en frisk fläkt, nästan lite lik Jim Jarmusch's kontemplativa filmer. "Somewhere" känns som hon tagit det minst ett snäpp för långt, det blir pretentiöst, mer stil än innehåll. Dessutom lever väl LiT på två starka karaktärer och skådespelare? Intet av det i "Somewhere".

    SvaraRadera
  7. Jojjenito: se mitt svar till Sofia ovan. Det finns många filmer som hellre rekommenderas än denna.

    Skådisen i "Somewhere2 var inte väldigt dålig, men rollen krävde att han skulle vara väldigt bra. Som du är inne på hade han svårt att ge mig en känsla av "storstjärna". Hank Moody i "Californication" klarar av det.

    SvaraRadera
  8. Mer stil än innehåll, det låter nästan som lite Wes Anderson-varning. Eller svor jag i kyrkan nu? ;)

    SvaraRadera
  9. Ouch! Jarmusch-koppling till LiT, det var det jag var rädd för... Nå, man vet inte förrän man prövat, men jag känner mig rätt skeptisk.

    http://bilderord.wordpress.com/2010/09/07/broken-flowers-2005/

    SvaraRadera
  10. Sofia: jag gillade "Broken flowers" skarpt. Om du vill ha en film att fundera över och ett analyseringsobjekt, ska du se Jarmusch's "The limits of controll". Den kan få dig att tappa kontrollen helt.

    SvaraRadera
  11. Mjna, efter Broken Flowers och Stranger Than Paradise skulle jag möjligen ge mig på Ghost Dog. Annars är det bara att konstatera att Jarmusch och jag inte är riktigt kompatibla tror jag...

    SvaraRadera
  12. Sofia: Down by Law kanske (och jag gillar inte ens Benigni). Eller Dead Man. Båda är svartvita, snygga, det händer inte så mycket,... haha närå det är noga bara att glömma. Men jag gillar dem. :)

    SvaraRadera