tisdag 31 augusti 2010

Chinatown (1974)


Either you bring the water to L.A. or you bring L.A. to the water.

"Chinatown" har allt för länge varit en blind punkt på min filmiska karta. Den har lockat och pockat på uppmärksamhet. Den anses vara en av Nya Hollywoods viktigaste filmer. En ung Roman Polanski som tidigare gjort dundersuccén "Rosemary's baby" (Det är en djävul i barnet!) hade gjort en modern "film noir", en del kallar det "neo noir".

Självklart kan inte en film med all denna historik och ett medelbetyg på imdb av 8.5/10 leva upp till mina förväntningar. Nej. Filmen är helt ok. Det finns mycket som är bra i den. Den har en ganska strulig intrig med flera vändningar, men även om manuset har höjts till skyarna är det inte det som jag gillar i första hand. Det som lyfter filmen är stämningen och karaktärerna.

Skådespelarna är intressanta. Jack Nicholson är Jack Nicholson är J. J. Gitts, förlåt Gittes. Han är med i nästan alla scener i hela filmen. Han byter kostym ofta, Frans. Han är bra, men jag är inte helt såld på honom. Det är något i hans spel som inte stämmer för mig.

Mästerregissören John Houston har en viktig biroll som Noah Cross. Han är lysande, otroligt maffig.

Sen har vi den otroligt viktiga rollen av Evelyn Mulwray. Hon spelas av Faye Dunaway och henne kan jag inte alls komma överens med. Jag finner mig störa mig på henne, och jag tar henne inte på allvar.

Konsekvensen blir för mig att filmen är intressant och de komplexa karaktärerna är intressanta, men skådespelarinsatserna håller inte. Jag antar att komplexa anti-hjältar och komplexa skurkar inte var så vanligt i slutet av 60-talet och början av 70-talet, men nu för tiden är vi filmnördar mer luttrade.

Vad slutar detta med då? Jo jag ger den mer än godkänt, men det är inte en klassiker i min bok. Den får tre torra somrar av fem möjliga.

'Course I'm respectable. I'm old. Politicians, ugly buildings, and whores all get respectable if they last long enough.

Betyg: 3/5

söndag 29 augusti 2010

The West Wing - Season 3 (2001-2002)


Tredje säsongen behandlar fjärde året vid makten. I början är det mycket om presidentens MS, senare handlar det mest om upptrappning inför presidentvalet.

Säsongen är inte riktigt lika bra som de två första i början men den tar sig. Jag kanske är lite less på serien också? Fast jag kan ju inte sluta att titta så, knappast.

Många avsnitt är nu tämligen komplexa och de använder hopp i tiden en hel del, speciellt dubbelavsnittet Manchester. Mot slutet av säsongen sprängs det in lite mer humor, desto mer vi känner karaktärerna desto mer utrymme för humoristiska detaljer.

Slutavsnittet är lite för blödigt för mig, lite för melodramatiskt. Däremot gillade jag första avsnittet som var ett helt fristående avsnitt som spelades in efter 9/11. Ett specialavsnitt som behandlar terrorism.

Vinnare av säsongen var länge Josh's nya flickvän Amy. Hon är både läcker och skön, men hon tappade mycket i slutet. Istället står det mellan C. J. och Toby.

Det är ett svårt val, men Toby är säsongens vinnare! Visserligen är han en vresig överlägsen typ, men jag gillade honom mer och mer under säsong 3.

C. J. Cregg spelas ju av Allison Janney och hon är säsongens bästa skådespelare. Hon är riktigt bra här, i denna säsong där hon ofta har en huvudroll, inte minst i slutet. Det var på tiden att C. J. skulle få en romans, det var hon värd, men jag tycker ändå att det blev lite hafsigt, därav att hon inte vann säsongspriset.

Betyg: 4/5

Säsong 4 finner du här.

lördag 28 augusti 2010

Out Of The Past (1947)


All women are wonders, because they reduce all men to the obvious.

Jag är inte speciellt insatt i genren "film noir". Jag vet att det oftast är en svart-vit, amerikansk polis- eller detektivfilm från 40-talet med tuffa fåordiga manliga hjältar som slåss mot både dåliga killar och lögnaktiga och intrigerande sköna "dames". Film noir = coola one liners?

"Out of the past" anses som en av de bästa film noir, och jag gav den en chans häromkvällen. En ung Robert Mitchum spelar hjälten, Kirk Douglas spelar boven och "femme fatale" spelas av Jane Greer (okänd förmåga för mig).

Filmen är inte direkt dålig, men den når inte upp till spänningsnivåer som befaller utrop som "olidligt" heller. Skådespelarinsatserna är habila, men jag finner mig inte medryckt.

Jag kommer endast ge filmen betyget godkänt, dvs en tvåa. Det är lite frustrerande att få ut så lite av en film som så många uppenbarligen tycker är väldigt bra. Jag undrar om jag missade något avgörande i filmen, eller om stämningen i filmen inte passade in just den kvällen. Jag får verkligen hoppas att andra film noir, som också höjts till skyarna, är bättre än denna film.

Självklart kan jag bara ge betyg efter min personliga upplevelse. Vad andra tycker är egentligen utan betydelse när det gäller betyget. Däremot har det betydelse i valet om filmen ska ses eller ej. Nu har jag sett den. "Out of the past" får två cigaretter av fem möjliga.

Kathie Moffat: I don't want to die.
Jeff Bailey: Neither do I, but if I have to, I'm going to die last.
Betyg: 2/5

fredag 27 augusti 2010

Happiness (1998)


No... I'd jerk off instead.

Efter att ha hört intervjun med regissören Todd Solondz på podcasten Filmspotting blev jag sugen att se den omtalade "Happiness". Solonz senaste film "Living during war time" som snart kommer till Sverige är en fristående fortsättning till "Happiness". Nya skådespelare porträtterar karaktärerna från förra filmen.

Jag vet att jag sett en hel del simpla filmer denna sommar, men nu är tiden för barnmat över!

"Happiness" är en svart komedi, eller en bizarr drama, eller något däremellan. Jag och Plymen hade efter en längre sittning på trevlig café beslutat oss att ta oss an denna utmaning. Efter middag, take away från Howah och favoriten Scampi och grönskaer i röd curry, var det dags för filmtajm.

"Happiness" handlar om olyckliga, ensamma människor i utanförskap, trots att de på ytan är lyckliga, gifta samt framgångsrika. Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar och deras familjer, liv och öden. De är alla på jakt efter lycka.

Det mest uppseendeväckande, och omtalade, är att pedofili behandlas på ett rättframt och brutalt sätt. Dylan Baker spelar familjefadern "Bill" som är sugen på unga pojkar och han är på jakt efter sonens kompisar. Det är svårt att känna sympati för karaktären, men han är samtidigt inte en klassisk ondskefull filmbov. "Bill" är uppenbarligen medveten om att det han gör är helt fel och han föraktar sig själv för sina handlingar. Samtidigt försöker han inte skylla från sig, och den totala ärligheten som han visar upp när allt rämnar är ovanlig att se. Dialogerna mellan "Bill" och hans son "Billy" är mycket starka, ömma och skrämmande samtidigt. Filmens klimax, om jag får använda det uttrycket, är då sonen Billy konfronterar sin far Bill angående pedofilianklagelserna mot fadern. Bill svarar ärligt på varje fråga. Det är en scen som är ganska otrolig. Dylan Baker gör ett fantastiskt jobb då han levererar en fasansfull dialog som om det vore äkta.

Vi får också se favoriten Philip Seymour Hoffman i en helt galen roll. Han spelar en ensam nördig granne till en vackra framgångsrika författarinnan. Han tjuvringer henne och skriker könsord. Hon känner sig misslyckad för att hon skriver dikter om våldtäkt trots att hon själv aldrig blivit våldtagen. Alla på jakt efter lycka.

Ok, detta är en tung film. Det är en typisk filmfestivalsfilm. Det är kul att ha sett den, och jag förstår att den blivit omtalad då den är jobbig att se. Den var bra, men det är inte en film som jag skulle välja att se om i första taget.

Jag ger den tre galna ryska invandrare av fem.

Betyg: 3/5

Trailer

måndag 23 augusti 2010

New York, I Love You (2009)


Hey, go to Williamsburg.

Förra helgen, SoFo på Söder. Jag hade en mycket trevlig söndagseftermiddag. Jag och Vanessa träffades för en bit god mat och sedan en skön film på biografen Victoria på Götgatan. Vi såg "New york, I love you" från förra året. Den är uppbyggd på samma sätt som 2006 års "Paris, je t'aime" där ett tiotal separata korta kärlekshistorier vävs samman till en film. Den aktuella filmen utspelas som titeln antyder i New York.

Detta är inte en film med en stor övergripande handling. Här är det stämningen och bilderna från New York som är alltet. Stämningen och alla mer eller mindre styva skådespelarinsatser.

Jag satt förundrat nyfiken över vad nästa segment skulle ge, en färd uppåt, långsamt, eller skulle vi störta ut för ett stup. Man kan säga att detta är en episodfilm som är episodisk och fragmenterad.

There are also 127,000 method actresses in New York.

Mina favoriter var det unga paret på "high school prom", Ethan Hwake's författare som prövade en ny "pick-up line", James Caan som apotekare och Zoe the video artist. Även det gamla paret som gnabbades hela vägen ut till stranden på Coney Island var en härlig episod på något sätt. Shia LaBoeuf var mycket stark i en kort roll.

New York's not such a big place.

Egentligen var hela filmen bra, men den småputtrade mer än exploderade. Jag ger den tre kärleksförklaringar till New York av fem.

Betyg: 3/5



Sunshine (2007)


We're only stardust.

Jag missade "Sunshine" när den var ny. Den har dock legat på min "att se"-lista då jag hört både bra och dåliga revyer om den. När jag häromdan var sugen på en sci-fi-action-rulle blev det så dags.

Danny Boyle som regissör är omtyckt av många ("Trainspotting", "28 days later") men jag är ganska ljummen inför honom. Hans manusförfattare Alex Garland är jag dock väldigt intresserad av. Han skrev en av mina favoritböcker "The Beach". Jaja, jag vet att "The Beach" också finns som film och den var en mycket stor besvikelse. Damn you, Leo!

"Shunshine" börjar ganska bra. En liten besättning på ett rymdskepp på väg mot solen. Huvudpersonen Capa spelas av den där killen som spelar fågelskrämman i "Batman begins". För övrigt känner jag igen tjejen från "Adam". Det är svårt att sätta fingret på vad för slags film det är i början. Den är lite högtravande och pretentiös. Humor lyser med sin frånvaro. Den påminner i sitt anslag om klassikers som "Solaris" eller "2001". Tyvärr hörs ljud i rymden, det dova ljudet från motorerna och det roterande rymdskeppet stör den moderne sci-fi-fantasten.

En liten bit in i filmen börjar dock logiken att vittra och filmen saknar till slut all vett och reson. De uppenbara referenserna till flertalet religiösa teman blir övertydliga och filmen blir inte en stjärna, endast damm.

Tyvärr falnar "Sunshine" som så många lovande sci-fi-filmer ofta gör. Dag blir natt. Jag fann den dock intressant i början så den får väl två brinnande solar av fem.

Betyg: 2/5

lördag 21 augusti 2010

Hancock (2008)


Good job!

Jag förstår inte vad som är meningen med denna film. Obegripligt dålig. Är det en renodlad komedi? Är det därför Hancock kör upp huvudet (!) på en snubbe i stjärten på en annan snubbe? Är det en action-komedi? Den innehåller en massa scener där Hancock gör sönder byggnader, gator och bilar samtidigt som han säger "coola" kommentarer. "You broke my glasses". Hahaha. Tråk!

Är det en drama eller romantisk film? I vissa scener verkar det som att det skulle vara synd om Hancock, då han känner sig övergiven och förlorad. Hans "soul mate" dör och återupplivas. Superman - hallå? Nä, "Kick-Ass" är mycket, mycket bättre i denna genre inom en genre.

The Frans har höjt "Hancock" till skyarna. Jag hoppas för hans skull att han druckit whiskey med Hancock innan han såg filmen. Detta är inte ett "good job". Jag såg den i förra veckan, då jag fått igång min HD TV-box och upptäckt till min förvåning att jag har alla filmkanaler under en kort intro-period. Så jag njöt av "Hancock" i HD, superbild och upphöjd detaljrikedom. För intet.

"Hancock" och Will Smith borde åkt ut till sin trailer i öknen och gömt sig istället för låta sig filmas. Fy skäms Hollywood. Etta.

Betyg: 1/5

The West Wing - Season 2 (2000-2001)


Säsong 2 gick lika fort som första säsongen, och serien håller lika hög klass. Den håller mig i ett järngrepp! Vi får följa presidenten och hans team av seniora rådgivare under andra och tredje åren vid makten. Karaktärerna fortsätter att utvecklas. Den smått irriterande Mandy försvann ur serien och in kom istället Ainsley Hayes (Emily Procter), en republikansk advokat som rekryteras av Leo pga hennes briljanta retorik.

Ainsley är säsongens vinnare. Hon är fantastiskt rolig och en fröjd att se närhelst hon är med. Och det är inte bara för att hon är "a blond Republican sex kitten". Trots att hon förpassats till ett rum nere i källaren gör hon det bästa av situationen! Och dansar i morgonrock när presidenten kommer på besök. Josh är fortfarande favorit men som tidigare vinnare är han utom tävlan.

Roligaste inslaget i säsongen, förutom Ainsley, är helt klart den brittiske Lord John Marbury. Ofantligt rolig!

Bästa avsnitt är "Noël", säsong 2 avsnitt 10. Det är helt Josh-centrerat och väldigt bra, dramatiskt mer än roligt.

Bästa scen i säsongen är den allra sista scenen då presidenten gör sig klar för och startar upp presskonferensen angående hans sjukdom. De använder Dire Straits låt "Brothers in arms" på ett sensationellt sätt. Den är som gjord för scenen då den startas ute i regent med åska och dunder i bakgrunden. Vad var det Gunde sa? Ståpäls!

Betyg: 5/5

Säsong 3 finner du här.

tisdag 17 augusti 2010

Predators (2010)



They can hear you. Smell you. They see you.

Jag och Mr. Magic var på bio i torsdags och såga "Predators". Paddy hade glatt förkunnat att den var bra, "lika bra" som den första "Predator". Det lät ju mycket lovande tänkte jag. Men sen började jag fundera på vad jag tyckte om den första "Predator? Året var 1987 och actionfilmer som "Flykten från NY", "The Road Warrior", "Terminator" och "Aliens" var creme de la creme... "Predator" var egentligen ganska dålig och jag var tämligen besviken när jag såg den. Förvirring.

Nu har jag ju inte sett om "Predator" sedan 80-talet. Jag minns att Arnold som vanligt var en behållning att skåda. Hans roliga brytning, alla repeterbara "on liners" och en hel del action. Storyn var inte den bästa och övriga skådespelare eller karaktärer var snabbt glömda. Vilka var med? Jag tror att Apollo Creed var där. Slutet var absurt då Arnold sprang snabbt, snabbt i skogen för att undkomma en atombomb (?).

Jaja, "Predators" är i alla fall en perfekt "popcorn"-film och det var kul att träffa Olof, käka lite och gå på bio. Filmen var ganska spännande bitvis, en del scener var ok, speciellt bra var scenen då japanen fajtades med en predator med sitt samurajsvärd. Samtidigt hade inte huvudpersonen samma tyngd som Arnold, handlingen var ungefär lika vek som i den första filmens och de "överraskningar" som filmen bjöd på var allt annat än överraskande.

Jag hade en god stund på bion. Filmen lämnar dock övrigt att önska och den får två aliens av fem.

Betyg: 2/5

You're ass is awesome!

söndag 15 augusti 2010

The West Wing - Season 1 (1999-2000)


Fasen vad bra tv-serier är när det är som bäst. Efter sett klart Boston Legal - Season 1 kastade jag mig in det vita husets underbara värld. Detta trots att det pågår ett brinnande John Cusack-marathon på ett annat ställe i världen. När du väl har låtit serien börja skölja över dig som sommarens salta dyningar ute på vidderna går det inte att stoppa. Nu har jag redan kommit en bra bit in i säsong 2.

"The West Wing" är otroligt bra! Dialogen är av yppersta klass och karaktärerna är så genuina och genomtänkta att du efter ett kort tag känner dem så väl att du börjar förutse deras reaktioner eller svar på frågor. Samtidigt är inte serien allt för förutsägbar i de stora frågorna. Njutningen i serien är dock alla små detaljer som leder till relationers och karaktärers utveckling.

Avsnitten handlar ofta, men inte alltid, om en dag i storpolitiken. De brukar handla om tre parallella saker som adresserar tre områden. Dels följer vi personalens relationer på det personliga planet (vänskap, partnerskap, framgång och besvikelse delas). Dels får vi en säsongs-arc med teamets utveckling inom den politiska arenan. Detta är President Bartlets första år i Vita Huset och teamet är nybörjare och de startar i en tämligen svag position. De är alla briljanta, men erfarenhet går inte att skaffas via skola eller böcker. Till sist innehåller många avsnitt ett (mindre viktigt) "veckans problem". Det så kallade problemet är bara ett verktyg för att föra karaktärsutvecklingen framåt.

Jag la märke till två "tendenser" under säsongen. Det ena är att många avsnitt börjar med att något helt obegripligt diskuteras eller nämns. Jag är inte expert på de amerikanska lagarna eller den amerikanska administrationen, men det tror jag inte att speciellt många av seriens tittare är heller. De saker som är okända får nämligen allt som oftast en förklaring senare i avsnittet. Det är en intressant teknik, men den får inte användas för ofta. Den andra tendensen är intressant men för komplex för att beskrivas här.

Skådespeleriet är givetvis otroligt bra. Annars hade inget av det jag skrivit ovan kunnat gälla.

Första säsongens vinnare är Josh Lyman (Bradley Whitford). Josh är favoriten med bred marginal. Han är lite dryg och tycker bra om sig själv. Han är djäkligt rolig.

Mest irriterande karaktär måste ändå vara Mandy (Moira Kelly). Jag vet inte varför, gillar bara henne inte.

Bästa scen under säsongen är slutet av avsnitt 7 "The state dinner" när President Bartlet pratar med den unge sjömannen mitt under orkanen Sarah. Mycket bra.

Betyg: 5/5

Säsong 2 finner du här.

onsdag 11 augusti 2010

Inception (2010)


Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Ibland kommer det filmer som "alla" snackar om. Sommarens mest spännande filmsläpp måste vara Christopher Nolans nya film "Inception". Den är mycket omtalad, på internet och speciellt i amerikanska medier. Hur det varit hemma i Sverige vet jag inte men jag såg fram emot den i alla fall. Christopher Nolan har gjort filmer som "Memento", "Batman begins" och "The dark knight" och han är en av de vassare regissörerna just nu.

Nolan tog åtta år på sig att skriva manuset till "Inception". Resultatet har blivit en mycket intressant film, en stimulerande intellektuell utmaning. I en nära framtid finns tekniken för människor att drömma tillsammans. I den gemensamma drömvärlden kan sedan hemligheter utbytas, stjälas eller planteras. Denna revy ska inte handla så mycket om handlingen. Jag gillar inte att spoila i onödan. Och även om det kan sägas mycket om storyn så bör nog i alla fall jag se filmen minst en gång till för att kunna reda ut allt. Vad var verkligt och vad var i drömmarnas värld. Oklart!

Filmen är otroligt snyggt filmad och vi får se en massa fantastiska miljöer i drömvärldarna. Konceptet med en dröm inuti en dröm, i flera lager på lager är spännande och jag gillade framför allt det faktum att tiden går långsammare och långsammare i varje ny nivå. Tänk när du ligger i sängen och ska vakna upp, en kort stunds slummer i verklig tid är kanske en minut, men i drömvärlden känns det som att mycket längre tid passerats.

Ska man vara ärlig fanns det en hel del som var lite ologiskt också. Jag menar att alla sci-fi-filmer måste hålla sig inom sin "etablerade" logik. Varför Nolan helt plötsligt introducerade att döden i drömmarna innebar verklig fara kan jag förstå som drivmedel i filmen, men det förklarades inte riktigt i handlingen. Dessutom undrar jag varför inte Cobb bara lät sina barn resa till honom i Frankrike? Ok, kanske petitesser.

Skådespeleriet var allmänt bra. Jag är ganska utled på DiCaprio. Han är adekvat men inte mer i denna tolkning, som mycket påminner om hans roll i "Shutter Island". Tråkig. En som däremot gör en bra insats i en halvstor roll är Tom Hardy som bad-assen Eames. Han har glimten i ögat. Ellen Page i rollen som supersmart universitetsstudent var fel val av skådespelare tycker jag. Hon väger lite för lätt och hennes "quirkiness" funkar inte i denna roll. Dessutom var rollen inte så kul.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det negativa.

Filmens mest dynamiska karaktär och skådis är Marion Cotillard i rollen som "Mal".

Mal... bad... in the latin...


Jag var tämligen förvirrad när jag gick ut från filmen, men med några dagars betänketid så måste jag säga att filmen har bara växt och växt i mitt sinne. Jag kommer med glädje se om den så snart det går.

Filmen tar sig själv på största allvar. Man kan inte anklaga Nolan för att vara för lättsinnig. Hans filmer är väl alltid allvarliga och de är ganska mörka. Det kan vara bra, alla filmer behöver ju inte vara ironiskt roliga. Filmmusiken i "Inception" poängterar stämningen på ett mycket bra sätt. Och är lik filmmusiken i Batman-filmerna.

Filmen var mycket stark, kanske en framtida klassiker, och den får fyra snurror som aldrig slutar snurra av fem.

Betyg: 4/5

The moment's passed. Whatever I do I can't change this moment. I'm about to call out to them. They run away. If I'm ever going to see their faces I've gotta get back home. The real world.

måndag 9 augusti 2010

The Ice Harvest (2005)


As Wichita falls... so falls Wichita Falls.

"The Ice Harvest" bygger på boken med samma namn. Filmen utspelas under julafton i Wichita Falls, Kansas. John Cusack spelar Charlie en korrumperad advokat som arbetar för den lokale maffiabossen. Just denna dag har Charlie tillsammans med en av bossens hejdukar (Billy Bob Thornton) stulit över två miljoner dollar av sagde boss. De behöver bara ligga lågt några timmar för att sedan lämna staden som rika män. Charlie spenderar natten på de lokala strippklubbarna, hemma hos sin ex-fru och ute på stadens tomma gator där ett underkylt iskallt regn faller. Hela tiden dricker han mer och mer. Detta låter kanske inte så festligt men det är faktiskt ganska underhållande.

Filmen är en "colorful film noir" som The Frans säger. Precis som sig bör har denna film noir en "femme fatale" och hon är spelad av Connie Nielsen.

Om du gillar svart humor och en film i lite långsammare tempo som påminner om the Coen brothers "Fargo" kan kanske "The Ice Harvest" vara något för dig. John Cusack är som vanligt bra, men filmens bästa skådespelare/karaktär var Oliver Platt's Pete. Vilket härligt fyllo!

Jag roades en hel del och filmen får tre alternativa slut av fem.

Betyg: 3/5

Charlie: It's Christmas! Everyone's nice on Christmas!
Vic: Only morons are nice on Christmas.

America's Sweethearts (2001)


I need Eddy and Gwen back together again, smiling and happy!


The Frans har ju som vi alla vet introducerat en John Cusack-marathon, och nu jag ska försöka hänga med så gott jag kan. Jag har i alla fall hittat mina filmer bland flyttkartongerna. En av de första som dök upp i uppackningen var "America's sweethearts".

Jag hade sett det mesta av denna underbara romantiska komedi tidigare, men den är väl värd att ses om flera gånger. Filmen såldes in av Hollywood som en "chick-flick" med betoning på det romantiska innehållet. Julia Roberts i en romcom - det är klart att de spinner den i första hand som en romantisk film.

Jag uppskattar den dock i första hand för dess humor, satiren över Hollywood är lysande. Det är ett kärt ämne och andra bra filmer i genren är "The player", "L.A. story" och "Get shorty". Billy Crystal har skrivit och producerat filmen. Som vi vet är producenterna mycket mer med i den kreativa processen i Hollywood jämfört med kollegorna i Europa. Billy Crystal är en lysande komiker och här har han träffat rätt.

Filmens största behållning är alla träffsäkra karaktärer. Allra bäst är överraskande nog Catherine Zeta-Jones som superdivan Gwen. Hon är perfekt för rollen och jag småundrar över hur mycket som är skådespeleri och hur mycket av rollen som redan ligger i hennes natur. Är hon så vass att hon kan spela denna roll? Tänk på att riktig bra komedi är bland det svåraste en skådespelare kan göra. Här är hon snygg, korkad, egoistisk och otrogen.

Gwen: Eddie's really good... and he's my pillar of strength, you know. It's like Sodom and Gomorrah

Övriga roliga karaktärer är Billy Crystal som den godhjärtade PR-chefen Lee, Stanley Tucci som den syniske filmbolagscefen Dave Kingman, Hank Azarina som den eldige spanske älskaren Hector ("the chuncket" "my penis is not like coins"), Christopher Walken som den eccentriske regissören Hal Weidmann och Alan Arkin som Eddie's "wellness guide".

John Cusack då? Jo, precis som Julia Robert är han bra, men de spelar båda de enda "normala" karaktärerna i filmen och de fungerar mer som basen som galenskaperna formas runt.

"America's sweethearts" har inte speciellt högt betyg på imdb vilket jag tycker är förvånande. Antagligen har de gett den betyg i perspektiv som romantisk film och då är den helt klart inte mer än ordinär. Men jag ser den som en satir med lite romantik på köpet och då får den ett mycket högt betyg. Den ligger nära toppen av "feel good"-movies hos mig och den får fyra divor av fem.

Betyg: 4/5

Boston Legal - Season 1 (2004-2005)


Efter jag sett klart "24" säsong 8 råkade jag se någon gammal repris och där dök Alan Shore upp i rutan. Han introducerades i slutet av "The practice" och karaktären fick sedan en egen serie - "Boston legal", fem säsonger 2004-2008.

"Boston Legal" är en dramakomedi i advokatvärlden. Serien är gjord av den notoriske advokatserieskaparen David E kelley (LA Law, Ally McBeal, The practice). En del av hans tidigare serier har varit renodlat dramatiska, men "Boston Legal" har en stor portion humor också. Både draman och humorn är som tidigare karaktärsdrivet. Seriens stora stjärna är James Spader i rollen som Alan Shore. Han är en sexistisk notorisk rebell men också en briljant advokat med ett stort hjärta.

Alan gillar kvinnor och det gör han ingen hemlighet av. Det finns flera starka kvinnoporträtt i serien. Lake Bell (t.v.) i rollen som Alans första flickvän Sally Heap är otroligt sexig. Långt före man fått nog av henne byter Alan upp sig till Tara som spelas av den superheta brittiskan Rhona Mitra (t.h.). Varför blev jag inte advokat? Det verkar ha så kul på jobbet!

Vi träffar också Monica Potter som Lori och Candice Bergen som chefen Schmidt. Lori är en tämligen trist karaktär och hon ser mestadels bestört eller förvånad ut. Hon har dock ett ganska underhållande minspel, så helt bortkastat är det inte.

"Boston Legal" är en helt ok serie, men den bryter inte inte in i någon topp 10 inte. I alla fall inte säsong 1 som här har avhandlats. Den är inte lika galen som Ally McBeal och jag tycker att BL är klart bättre än AMcB. Jag är ett stort fan av Spader/Shore och jag kommer nog titta vidare på de övriga säsongerna vid tillfälle (säsong 2-5).

Betyg: 3/5

lördag 7 augusti 2010

"Dearly Devoted Dexter" by Jeff Lindsay


Av bara farten läste jag andra boken om Dexter också. Här möter vi Dexter på jakt efter en otroligt bestialisk seriemördare. Han blir också skuggad och misstänkliggjord av Sgt. Doakes. För att undvika misstankarna från Doakes lever Dexter ett normalt liv som Ritas pojkvän. Dexter gör så gott han kan i alla fall. I och med att han spenderar så mycket tid med Rita lär han (och vi) känna Astor och Cody, och de får mer utrymme än i första boken.

I "Dearly devoted Dexter" följer vi ett fall som inte visats i tv-serien (än). Det är ganska tydligt att tv-serieskaparna tar lite olika delar från böckerna, lite här och där, och väver in dem i serien. Men det mesta från böckerna är unikt. Jag tycker det är alldeles utmärkt. Det är i vanliga fall så svårt att jämföra samma material i olika media (böcker vs. filmer). Man ska värdera dem utifrån deras egna förutsättningar tycker jag. Så som det blivit med Dexter kan man njuta av både tv-serien och böckerna utan att vara spoilad.

Jag tycker att denna andra bok är ungefär lika bra som första. Seriemördaren som jagas av Dexter och hans kollegor är på gränsen till absurd, och jag kan tänka mig att tv-seriemakarna kan ha det svårt att porträttera hans "verk" i serien. Dexters syster Debra har också en större roll i den andra boken. Hon är sig ganska lik, men hon är beskriven som mycket snyggare i boken än vad hon är i tv-serien.

Dexters problem med Doakes är kul och det har de också tagit med i serien. För att undkomma Doakes skuggning låtsas Dexter leva ett vanligt liv med flickvännen Rita och hans svarta humor kommer fram i citat som när han har tröttnat på att åka hem till Rita varje kväll istället för att bege sig ut på nattliga räder...

Dexter om Doakes: He's drivig me normal.

En sak som är slående är att Dexter mördar mycket färre personer (mördare etc) i böckerna än i serien. I tv-serien är det ju nästan ett mord per avsnitt, i böckerna endast ett fåtal per bok.

Böckerna är lättlästa och jag trivs med Dexter, Rita, Vince, Debra, Capt. Matthews och de andra så jag kommer nog fortsätta läsa om Dexter i tredje boken - "Dexter In The Dark".

fredag 6 augusti 2010

Dollhouse - Season 2 (2009-2010)


Joss Whedon is my master now.

För alltid och alltid kommer jag vara ett stort fan av Joss Whedon. Hans tv-serie "Firefly" är det bästa som gått på tv. Joss är kanske ännu mer känd från hans två tidigare tv-serier "Buffy" och "Angel", serier som jag sett och håller högt. Det är därför det är en sådan stor besvikelse att Dollhouse inte höll måttet. Serien fick två säsonger men är nu nedlagd. Jag kan inte klandra Fox denna gång.

Idén att göra en tv-serie om ett gäng dockor som får inprintat olika personligheter i sig varje avsnitt är vanvettig. Speciellt som Whedon's styrka är att bygga upp starka karaktärer som bygger på starka personligheter som utvecklas under seriernas gång. Joss är en mästare på att bygga upp relationer inom en liten grupp av huvudpersoner. Det är den känslan, nästan som om han beskriver en familj, som ger näring åt drama, humor och tragedi. I "Dollhouse" infann sig aldrig den känslan.

Säsong 1 var en stor besvikelse. Paddy kommer nog hävda att den tog sig i slutet och javisst, när en viss herr Alpha gör entré är det bra för en kort stund. Vilken skådespelare han är för övrigt! Säsong 2 är något bättre. Framför allt därför att dockorna vi följer; Echo, Sierra och de andra börjar minnas mer och mer från sina tidigare liv. Joss bryter därmed mot sin egen idé i någon mening. Slutet av säsongen är ett hastverk där en längre story-arc trycks ihop på ett fåtal avsnitt.

Det mest intressanta i "Dollhouse" är en av Whedons vanligaste frågeställningar, kampen mellan våra hjältar och en stor ond organisation; Capt Mal mot The Alliance, Angel mot Wolfram&Heart, Echo mot The Dollhouse respektive Buffy mot alla demoner i underjorden/skolan.

De två säsongsavslutande avsnitten i "Dollhouse", som visar händelserna tio år i framtiden är seriens bästa.

En del av det negativa med "Dolhouse" har jag redan berört men jag har också problem med castingen i serien. Av alla karaktärer är det nog endast Fran Kranz i rollen som Topher som jag verkligen gillar. Alla andra är ganska ointressanta. Eller? Har jag missat någon?

Jag hoppas att Joss samlar krafterna och återkommer med något spekkulärt nästa gång. Närmast verkar det som att han ska regissera filmen "Avengers".

Betyg: 2/5

"Darkly Dreaming Dexter" by Jeff Lindsay



Boken kom ut 2004 och den måste gjort ett starkt intryck eftersom rättighteterna till tv-serien "Dexter" snart köptes upp. Jag älskar tv-serien och var mycket nyfiken på om böckerna var lika bra som den. I somras kom femte boken ut om Dexter. Lyckligtvis är detta romaner som skrivs oberoende av tv-serien, inte dåliga spökskriverier för att slå mynt om den populära serien (som böcker som skrivs efter filmmanus på poluära filmer).

Låt mig först nämna att böckerna och tv-serien hänger samman mycket löst. Många av karaktärerna är de samma, men en hel del karaktärer är omskrivna för tv-serien. LaGuerta och Ritas barn är exempel på karaktärer som skiljer sig avsevärt mellan böckerna och serien. Dexter är sig dock lik i båda medierna.

Jag gillade första boken om Dexter skarpt. Den har en underbar torr och svart humor, precis som serien har. I boken är det ännu mer tydligt hur asocial Dexter är. Hans inre monologer må vara både underfundiga och skrämmande men de är alltid underhållande. Många av de mest lustiga partierna är då Dexter bekriver (inre monolog) hur han försöker spela normal, hur han resonerar när han ska försöka hålla en låg profil i samhället och inte stick ut i mängden.

Boken handlar, precis som seriens första säsong, om hur Miami-polisen jagar "The Ice Truck Killer". Boken och serien skiljer sig dock så mycket att man i princip inte är spoilad alls, tv-serien är mycket löst kopplad till böckerna.

Jag kan rekommendera boken både för tv-seriefantasterna och till de som söker en shysste polisthriller med en stor portion humor och en allmänt skön känsla. Man får spänning, lite blod och några skratt. Vad mer kan man begära?

torsdag 5 augusti 2010

"24" - Season 8 (2009-2010)


Det har blivit något av en sommartradition för mig att se senaste säsongen av "24". Jag gillar "24" men tar den för vad den är. Säsong 1 var spektakulär och otroligt bra. Speciellt de första 13 avsnitten var så bra gjort. Jack Bauer (Kiefer Sutherland) hade verkligen inga val, han var hela iden tvungen att göra exakt det han gjorde för att undvika katastrof. Tv-serien utspelas i realtid och det var också ett fräscht koncept när den kom. Nu har vi dock hamnat i säsong 8 och idéerna har sedan länge tagit slut, återupplivats, återanvänts, och tagit slut igen. Det går inte längre att ha illusionen att Jack och de övriga inte har några alternativa handlingsplaner, nu är serien endast en häftig "ride", en action-utan-slut-serie. Säsongerna har sedan länge flutit ihop och det är svårt att komma ihåg vad som hänt i vilka säsonger, men jag minns att jag tidigare sa att de udda säsongerna (1,3,5,7) var bra och de jämna var dåliga (2,4,6). I slutet av säsong 7 trodde jag att Jack äntligen skulle få dö, men där blev det tji. Inget med det. Nu när säsong 8 startade hade tv-bolaget dessutom redan beställt säsong 9. Jag hoppas och tror att säsong 9 verkligen blir den sista och att det finns en potential att serien avslutas med en bang och med en av de bättre säsongerna.

Vad händer i säsong 8 då? Jack bor nu i New York City och det förnyar ju miljön i alla fall. Muslimska terrorister hotar med att detonera en radioaktiv "dirty bomb" på Manhattan och Jack drar ut i krig igen. Som vanligt får vi en massa förvecklingar, "CTU is compromised", action, och ond bråd död. Vi får dock förvillande få "bring up a socket" - jag undrar om detta verkligen är "24". Men vara lugn nu pratas det om "drones" istället.

Säsong 8 var ett lågvattenmärke för hela serien i ca 15 avsnitt, sedan blev den något bättre men till slut håller jag nog denna som serien svagaste. Nu ser vi fram emot säsong 9!

Betyg: 3/5

"God Hates Us All" by Hank Moody


Även om jag i första hand skriver filmrevyer på denna blog kommer jag också skriva om musik och böcker. När jag nu dessutom i somras äntligen fick tid att läsa lite så har tiden kommit för min första bokrevy. Jag har dock blivit lite fördröjd på grund av flyttandet. Annars hade jag postat min bokrevy före min bloggande kulturälskande kompis Kitty's första dito. Kitty har läst en bok som är helt annorlunda än den jag läst har jag en känsla av.

Första boken jag skriver om är omtalad som en klassiker - "God hates us all". Hjälten och huvudpersonen i tv-serien "Californication" är Hank Moody, en avdankad författare som lever ett liv fyllt av festande och tillfälliga förbindelser. Han lever fortfarande på sin stora bästsäljare "God hates us all". Jag har nu läst boken. Det är en självbiografisk skildring av åren efter college i New York. Hank hankar sig fram som knarklangare och amatör-Casanova samtidigt som han när drömmen om att bli författare. I boken får vi följa Hank i hans romantiska äventyr med en skön fotomodell och hans galna och mordiska ex-filckvän.

Är detta en sådan klassiker den utgetts att vara? Är den så bra att den till och med borde ligga till grund för storfilmen med samma namn? Nej, detta är ganska risigt faktiskt. Boken börjar bra, tonen och humorn från tv-serien finns där. Men den andra halvan är inte alls lika bra. Boken ändrar karaktär, blir mer allvarlig, får högre ambitioner, och det håller inte. Lyckligtvis var den ganska kort.

Se hellre Hank som uppvuxen charmör i "Californication". Han är något av en pokulturell renaissance-människa. "God hates us all" är inte värd att läsas.